Comborecension: Scream 4 ( 2011 USA )

Ja då var det dags för än en combo med Filmitch & Marcus. Filmitch i normalt teckensnitt, Marcus i kursivt.

Scream fyra är eventuellt starten på en ny triologi som handlar om mördare utklädda i slängkappor och beväpnade med rejäla knivar. Vi får väl se hur det blir med det men till en början får vi nöja oss med den här filmen. Sidney Prescott återvänder till sin hemstad för att promota en bok hon skrivit, hon stöter på gamla vänner som Dewey och Gale. Den förstämde måste ha genomgått ett antal operationer då hans hälta från tidigare filmer är spårlöst försvunnen. I samband med Sidneys återkomst dyker även mördaren Ghostface upp igen och liken läggs på hög.

Jag ska erkänna med en gång att Scream filmernas storhet har gått mig förbi. De är inte dåliga men det finns avsevärt bättre slasherfilmer att titta på.  Det som gjort att serien har fått stor uppmärksamhet är att filmerna är relativt påkostade för att höra till genren. De har även relativt kända skådisar med i stora och små roller och de blir välvilligt mottagna av kritiker pga metainslagen. Vill du att din film ska få ett positivt bemötande av filmkritiker finns det fyra vägar att gå: Hyr in Wes Anderson, spela musik från 60 och 70 talen ( helst Dylan eller Stones ), ha med Jack Nicholson samt låt filmen handla om en filminspelning eller något annat som har med film att göra. Lägre än betyg tre blir det inte, troligare högre. Screamserien använder sig av det sista exemplet och bums får den ett rykte om sig att vara en film som ”leker” med genren. Jag vet faktiskt inte i var det storslagna ligger i att folk säger sig se på skräckfilmer i en skräckfilm och sedan diskuterar det. De s.k ”reglerna” som diskuteras i Scream vet alla som redan ser skräckfilmer om så det är inte direkt några aha upplevelser som biobesökaren serveras.

Jag tyckte det greppet var lite roligt i den första filmen och det funkade just därför att Slasher-genren hade stelnat i sin dramarurgiska utformning. Såhär 3 filmer senare så har själva ”greppet” fått Screamserien att fastna i sin dramaturgiska utformning.

Det största problemet för mig när det rör sig om Screamfilmerna är att de inte är speciellt spännande. Craven förlitar sig på att det räcker med att man ska hoppa till gärna med hjälp att filmens volym höjs samtidigt som mördaren hoppar fram, någon slår huvudet i ampel eller att det knackar oväntat på dörren. Visst man hoppar till men det blir aldrig riktigt spännande.

Jag tyckte att öppningscenen var ganska spännande sedan gick det utför på den fronten och jag vill minnas att det varit så när det gäller föregångarna också. Här får jag vika mig för din visdom, visst är det så att öppningsscenerna i alla filmer är spännande.

Scream är inte speciellt nyskapande eller överraskande,  ja egentligen är hela filmen som en gammal bekant som kommer på besök, en trevlig men lite halvtrist person. Pratar du om mig nu? Förväntar man sig en Screamfilm så är det det man får. Det är lite mer mobiltelefoner och metainslagen får ta större plats än tidigare filmer. I ärlighetens namn känns faktiskt filmen lite pladdrig och mellan liken blir det faktiskt småtrist. Inget nytt under solen och  jag fick ungefär det jag förväntade mig: En Screamfilm på gott och ont.

Håller med i det stora hela och det är ganska illa när man till och med börjar tröttna lite på huvudkaraktärerna som ju borde vara kära återseenden men jag får samma trötta känsla som när jag tvingas se Kalle Ankas julafton. Tyvärr. Dewey tröttnar jag aldrig på, en  genomtrevlig och mycket sympatisk person.

Däremot är det nog sista gången jag ser en Screamfilm på bio om det blir några fler filmer blir det TV eller DVD.  Pladd och Filmiformavtext var aningen mer kritiska. Aficionadon var desto positivare.

Regi: Wes Craven

Filmitch betyg: 5/10

Marcus betyg: 4/10