Stephen King: Mr. Mercedes

mrmercedes_us_coverDen pensionerade polisen  Bill Hodges håller på att förtäras av leda och hamnar allt längre ned i en depression t.om så djupt att han funderar på självmord. Situationen förändras på stört då han får ett brev från den person som mördat och skadat ett tjugotal människor genom att köra en stulen Mercedes in i en folksamling. Föraren undkom polisen och i brevet hånar mördaren Bill som aldrig lyckades lösa fallet. Brevskrivarens ambition är att polismannen ska knäckas men resultatet blir det motsatta och Bill sätter efter massmördaren på egen hand.

De första kapitlen hör till det mest rafflande King har skrivit. Boken rivstartar med Mercedesmassakern och går raskt vidare till Bill och brevet. King lyckas med att dra in mig i sin berättelse på direkten.Finalen är också mycket spännande med en klassisk sekundjakt som författaren visar sig kunna berhärska väl mina tankar vandrar osökt till den rafflande finalen i 11/22/63 som den har vissa likheter med. Tråkigt nog dras Mr Mercedes med ett stort problem nämligen transportsträckan mellan bokens början och det dramatiska slutet.

Jag har främst två problem med ”mellanakten”. Dels kastar King in en kärlekshistoria som bara känns klyschig och är så illa skriven i sina stunder att jag får famla efter skämkudden. Det andra stora problemet är huvudpersonens vägran att informera sina forna kollegor att han är en massmördare på spåren. Detta hade fungerat om Bill hade varit en karaktär som t.ex Harry Bosch som krigar mot allt och alla men Bill är inte en sådan person snarare tvärtom. Han är en uppskattad polis med vänner inom kåren och han har skött sitt tidigare arbete oklanderligt och allt talar för att han med varm hand ska överlämna fallet till myndigheterna. De skäl som King anger för att Bill inte gör detta är i bästa fall svaga och övertygar mig inte alls som läsare. Det gör att min irritation över huvudpersonen och dennes agerande stiger ju längre berättelsen fortskrider. Turligt nog släpper King in Mr. Mercedes i berättelsen vilket  blir andningshålen mellan den pinsamma kärlekshistorien och Bills idiotiska agerande.

Mr Mercedes är tänkt att vara den första delen av tre böcker om den f.d polisen Bill Hodges och jag hade nog föredragit att King lagt sin tid på något annat. Mr Mercedes är en knappt godkänd deckare och ska jag vara ärlig mot mig själv hade intresset varit halvljummet om någon annan än King varit författaren.

Delvier us from evil (2014 USA)

deliver_us_from_evilVilken gemensam nämnare kan en hustrumisshandel, ett bisarrt självmord och en kvinna som kastar sitt barn till lejonen på Bronx zoo ha? Polisen Ralph Sarchie anar ett samband men vill inte acceptera sanningen att det är övernaturliga makter som ligger bakom. Det blir den hunkiga prästen Mendoza som försöker övertyga Ralph att så är fallet.

Med Bruckheimer som producent kan man inte vänta sig något finlir av djupare slag. Om man tar filmen för vad den är, en skräckis vars mål är att få folk att hoppa till i biofåtöljerna är filmen helt ok. Jag skulle tro att filmen säkerligen fyller sin funktion till den den målgruppen. Själv blir jag som vanligt trött på alla dessa onödiga djup-scares som man strösslar med under speltiden. Det blir bara larvigt efter en stund och jag hoppar mer till av att det gör ont i öronen av det höga skärande ljudet som ackompanjerar skrämselmomenten än av att det de facto är rysligt. Jämfört med de försynta handklappningarna i The Conjuring är Delever us from evil rena amatörernas afton. Efter halvdana skådespelarinsatser (dock ingen skugga på Bana), äckeleffekter, en icke abort (tror jag) samt en frälsning av huvudpersonen har Bruckheimer levererat det han förväntas göra: popcornskräck. Filmen duger och ser man inte ohälsosamt mycket skräckfilm är man nog mer än nöjd men personligen gillar jag den aktuella Oculus bättre som levererar fler rysningar men inte lika högljudda. Se den istället.

Fiffi och Movies -noir har också sett filmen.

Regi: Scott Derrickson

Betyg: 4/10

Årets bästa filmer 2010

2010

Turen har nu kommet till år 2010. En del kanske undrar varför mina årslistor kommer så ”sent”, den här filmbloggen har trots allt hållt på sedan 2009. Det enkla svaret är att det tar lite tid att se film från det gångna året. Jag har ingen lust att hetsa fram mitt tittande och se filmer från ett år bara för att få fram en aktuell lista. En del filmer känner jag inte för att se på en gång så urvalet får helt enkelt mogna till sig en tid. Men nog tjatat här kommer de bästa filmerna från 2010.

TKAA_02_TH

10 The Kids are alright En allvarsam fellgoodfilm om en familj i upplösning med en suverän  skådespelartrio: Benning, Moore & Ruffalo.

BurningBright_1

9 Burning bright En tjej blir instängd i ett hus tillsammans med sin sin bror och en hungrig tiger. Det räcker för att koka ihop en rafflande historia.

yellowbrickroad1

8 Yellow brick road: En grupp forskare beger sig ut i vildmarken för att lösa ett 70 år gammalt mysterium. En film med ödesdiger stämning och vad som egentligen sker är lite oklart men filmen sitter i länge efter man sett den.

revenge001-730x365

7 Revenge: A love story: Kärlek och hämnd, seriemördare och slafs, vackert och sorgligt. En upplevelse.

67333557

6 I spit on your grave Reptilhjärnan får sitt här i en enkel och effektiv hämndhistoria och jag skäms att erkänna det men jag njuter när filmens förövare får var de förtjänar.

image004

5 The Reef Årets nagelbitare. Jag satt och hyperventilerade filmen igenom och kunde pusta ut först vid eftertexterna. En enkel men effektiv historia om en haj och dess basföda.

Andrew Garfield as Tommy in Never Let Me Go 9

4 Never let me go En sorgsen och stillsam film som går rätt in i hjärtat. Inget för fredagsmyset men vill man se bra film som berör rekommenderas den.

images

3 Inception Braintwister av Nolan. En i stort sett perfekt sf-thriller med många bra skådisar. Kanske möjligtvis lite för lång.

16kickassspan-1-articleLarge

2 Kick-Ass En humoristisk och våldsam actionfest. En av de bästa serieadaptionerna som gjorts. Uppföljaren talar vi mycket tyst om.

blue-valentine-2

1 Blue Valentine  En hjärtskärande drama om ett par som försöker lappa ihop sitt äktenskap Två fantastiska skådisar i huvudrollerna som övertygar i all sin smärta.

Bubblare: I saw the devil, Morning glory, The Ghost writer, Super, Puss, The Kings speech.

Kvar att se: Submarine, Trust, Somewhere, The Debt, 13 assasins, Animal kingdom, Biutiful, Gudar & människor m.fl

Även 2010 var ett bra filmår. På topplistan lyckades både små och stora filmer leta sig in men som på tidigare listor är det eländeshistorierna som lockar. Det är nog som så att hjärtat måste få svida till för att jag ska uppskatta en film riktigt ordentligt.

Andra som bloggat om året är:

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

Movies noir

Zulu (2013 Sydafrika/Frankrike)

1010911_nl_zulu_1390464437594Det hör inte till vanligheterna att se film från Sydafrika nu är filmen inte helt 100% Sydafrikansk. Zulu är gjord i samproduktion med Frankrike och man har ett par mer kända ansikten i huvudrollerna, Bloom & Whitaker.

Dottern till en berömd rugbyspelare hittas söderslagen i en park. Fallet får högsta prioritet hos polisen. Samtidigt försvinner en stor del barn som bor i kåkstäderna de fallen inte lika högprioriterade. Har man sett en och annan deckare vet man som tittare att de här två fallen har gemensamma nämnare. Lösningen på brotten finns i landets blodiga historia.

Det kanske beror på de nya miljöerna men jag gillar den här filmen. Klyschorna finns där t.ex med det omaka deckarparet, den ene sliten den andre en ambitiös polis, men Zulu är så långt ifrån en komedi man kan komma så det är ingen ”Buddyfilm” i den bemärkelsen. Filmen har en svärta som jag gillar och berör områden i Sydafrikas politik som är intressanta. För att ta ett exempel: Tydligen så benådades de flesta av apartheidregimens råskinn något som gör att en av poliserna som är färgad arbetar under en chef som tidigare hade som levebröd att plåga den svarta majoriteten. Det är detaljer av detta slag som gör filmen lite mer intressant än en vanlig deckare. Det ger en känsla av en ödesdiger stämning om och kring miljöerna poliserna arbetar i.

Låt nu inte Orlando Blooms närvaro avskräcka er. Han är helt ok i rollen som den slitne snuten Brian Epkeen och hans medverkan vägs mer än väl upp av Forest Whitaker närvaro som Brians partner Ali Sokhela. Sokhela är en intressant karaktär som döljer sina inre demoner väl. Zulu är en klart sevärd kriminalfilm att betyget inte blir högre beror på att fallets lösning var lite svag men å andra sidan uppskattas alltid en shootout med hagelbössa – men det hade kunnat gjorts med mer finess.

Regi: Jérôme Salle

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Män som springer

marathonreviewDagens ämne för filmspanarna är ”män som springer” och jag kan torrt konstatera att filmspanarnas tema än en gång rör något jag har minimal erfarenhet av då jag föredrar att strosa. Mitt måtto är för att citera Seinfeld: ”I choose not to run”.

I filmens värld springs det desto mer än i min vardag Men frågan är varför man springer på film? Anledningarna kan vara många och jag nöjer mig helt enkelt med att presentera en handfull minnesvärda löpturer i filmens värld.

Det finns många jaktscener inom filmens värld. Ofta är det lite av en films höjdpunkt om man har med en bra jakt när filmens hjälte får fly för sitt liv. Mest spännande blir det naturligtvis om jakten sker i skog och mark, denna obehagliga miljö som gett upphov till så mycket sorg och elände i filmernas värld. Om dagens tema varit ”kvinnor som springer” hade jag kunnat breda ut mig rejält då detta är en oslagbar kombination av jakt och miljö.. Men det finns bra exempel med män som jagas i skogen t.ex Rambo och inte minst i Mel Gibsons mästerverk Apocalypto där filmens huvudperson Jaguar Paw (vilket namn!!) jagas av en bunt hämndlystna Mayaindiander i djungeln. Mycket spännande och väl filmat, i sina stunder upplevs det som att man själv jagas då löv och grenar piskar mot kameralinsen.

006APC_Rudy_Youngblood_068

Om vi vänder på steken så har vi filmens hjälte som jagar någon eller något. En av mina favoriter är Doyles skuggning av Charnier i The French connection men det är kanske inte så mycket löpning i den scenen. En annan höjdarjakt är 007:s parkour session i Casino Royale. Craig har avsevärt lättare steg än Moore om man nu ska göra den jämförelsen. Don Johnsons avslut på jakten i början av Dead bang är minnesvärd då vår (anti)hjälte är så slut efter loppet att han spyr ned sitt offer, något som Bond aldrig skulle nedlåta sig till att göra.

vlcsnap-2013-02-21-20h48m51s188

Nu är det som så att alla jakter behöver inte vara dramatiska. Man kan kort och gott ha bråttom och jagar då tid.Taxijakten i början av Planes trains and automobiles mellan Steve Martin och Kevin Bacon är otroligt underhållande. Andra anledningar till att man får bråttom och skyndar på sina steg är jakten på sanningen. Min favoritscen i The Descendants är när Clooney plötsligt får mycket bråttom till några vänner då han vill ha svar på en fråga. Karln får så bråttom att ha tokrusar iväg med ett par flip flops på fötterna. Underbar scen i all sin tragik.

Clooney-Descendants

Avslutningsvis har vi den i mina ögon mest förhatliga formen av löpning nämligen den när man springer för nöjes(!!!!) skull. Varje år har vi ett lopp på vår skola den s.k Jättestenslunken där ALLA ska delta. Visst jag skulle kunna gå men då loppet är på fem kilometer i s.k natursköna områden stöter man på massa äckligheter under turen så som fästingar, mygg och knott. En gång har jag i ett svagt ögonblick genomfört loppet och kan svära på att jag hörde änglakörer och hade blodsmak i munnen. Numera ser jag till att boka in ”viktiga” möten när loppet går av stapeln. Däremot har jag inga som helst problem med att se andra springa, speciellt inom sportfilmsgenren kan scener av detta slag bli riktigt rafflande och pulshöjande. Den meste och bäste löparen/träningsmänniskan inom sportgenren är naturligtvis Rocky Balboa. Han boxas i kylrum mot försvarslösa köttklumpar, springer i snö, springer på stranden, jagar höns och lyfter stockar. I Rocky 2 blir det dock lite konstigt för det verkar som att Balboas löpning sprider sig likt en masspsykos bland Philadelphias befolkning. När han kutar förbi hänger folk på och springer efter och inte vilket folk som helst utan barn. En annan förklaring på detta beteende skulle vara att människor (speciellt då barn) är som gnuer – springer en så springer alla. Hur som helst är detta definitivt en av de hemskaste filmscener jag vet och tyvärr oförglömlig.

rocky.park_.bench_1

Men trots Rocky, skogslöpare och spyende poliser finns det en manlig löpare som inte kan negligeras i ett inlägg som rör män och löpning: Tom Cruise. I de flesta filmer (men inte alla, Edge of Tomorrow hade tyvärr dåligt med löparscener) springer denne man i sin mycket personliga stil: Karatehänder, höga knän och ett sammanbitet ansiktsuttryck. Cruise ser lite ut som en person som springer samtidigt som han försöker stå i givakt. Varför skådisen väljer att springa i film efter film vet jag inte. Är det rena slumpen att han får roller som kräver en intensiv löptur? Kräver Cruise att det ska skrivas in en springscen i de filmer som förgylls av hans närvaro?  Är det ett uttryck för en inre ångest eller vill han visa att han minsann fortfarande kan röra på sig trots sin ålder? Många frågor men inga svar. Bästa löpningarna av Tom Cruise sker i Collateral samt M:I 3.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det springs mycket på film. Speglar det samhället månne att vår kultur och liv blivit allt hetsigare. Blir biobesökare nervösa över någon som tar lite tid på sig? Något att fundera på speciellt om man jämför med äldre filmer där man iofs springer men tempot är stillsammare. Det jag vet är att löpning inte är min starka sida och som jag sa i början av detta långa inlägg: I choose not to run.

Andra filmspanare som fördjupat sig i löpning i kombination med män.

filmspanarna-bred

 

Except fear

Har du inte sett den

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Fredrikonfilm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

The Nerd bird

Transcendense (2014 USA)

hämtaTranscendense är en film som ställer stora och djupa filosofiska frågor om vår identitet och när en människa upphör att vara just en människa? I en nära framtid ligger forskningen nära upptäckten av artificiell intelligens. Den här forskningen är inte helt okontroversiell och det har bildats nätverk bland medborgarna som saboterar arbetet och man backar inte ens för att mörda framstående vetenskapsmän. Will Caster (Johnny Depp) är en ledande forskare inom området men utsätts för ett attentat. Då han är döende satsar hans fru och nära vän, tillika kollegor allt på ett kort och laddar upp Wills medvetande i en dator. Det verkar som att försöket lyckas men frågan är om det verkligen är Will som laddats över eller om det är datorn som låtsas vara Will.

Oerhört intressant tema för en sf-film som väcker mina tankar. Synd bara att utförandet är lika oerhört trist. Transcendense börjar bra när konflikten mellan forskarna och dataterroristerna presenteras och berättelsen fångar mitt intresse trots att Depp har huvudrollen. Har inte den skådisen gjort sitt nu? Likt Nicholson, DeNiro och Sir Anthony har har han slutat skådespela och nöjer sig numera med att spela sig själv, lite sluddrande tal och en halvt om halvt excentrisk karaktär i film efter film. Det blir både tråkigt och oengagerat.  När Will laddas upp till datorn är nog tanken att det är nu saker och ting ska börja hända, istället blir det tvärtom och resten av filmen känns som en enda lång transportsträcka till det smetiga slutet. Det jag filosoferar om under eftertexterna är inte vad som definierar en människa utan om Christopher Nolan hyser agg till sin f.d fotograf Wally Pfster som regisserat filmen. Det var nämligen Nolan som ansåg att Pfster var rätt man för detta intressanta men småtrista manus. Det kan också vara som så att Pfster är en filmfotograf som passerat sin kompetensnivå.

Regi: Wally Pfster

Betyg: 4/10

 

Veckans låt

OK GO! är kanske inte ett favoritband men de gör trallvänliga låtar. Däremot gör de otroligt underhållande rockvideos.The Writing’s On the Wall är den senaste i en lång rad fantasifulla ock kreativa kortfilmer.

Animal (2014 USA)

Animal-movie-posterFem vänner bestämmer sig för en skogstur av lite oklara skäl. Jag tror att det är för att uppleva barndomsminnen men som sagt det är lite oklart. Detta innebär att killarna bär jeans och skjortor/tröjor och tjejerna har på sig linnen samt kortbyxor som skär in i röven mao ”buisness as usual.” Men inte riktigt – en av killarna bär linne men förklaringen till det kommer senare in i filmen. Tyvärr går sällskapet för långt in i skogen och mörkret faller. På vägen tillbaka till sin bil stöter man på en varelse i snåren. Varelsen som är utrustad med ett rejält tandgarnityr sätter efter sällskapet som med nöd och näppe lyckas fly till en stuga modell större. Huset är inte övergivet utan huserar ett antal personer som barrikaderat sig pga av monstret.. I den här filmen har man mobiltäckning men det problemet löser manusförfattaren fiffigt med att låta batteriet ta slut, tydligen finns det bara en fungerande mobil i sällskapet. Nu måste man ta ställning till om man ska härda ut en belägring eller satsa på att fly.

Här är allt som vanligt och inga större överraskningar väntar. Filmen är dock lite småspännande, filmer med folk instängda på ett begränsat utrymme med hemskheter som vill in brukar falla mig på läppen. Filmmakarna ska också ha en eloge då man skippat CGI och monstret verkar åtminstone vara en skådis/atlet i en fantasifull dräkt, det ger en viss äkthetskänsla. Skådisarna är av blandad kvalitet och för mig var det bara ett ansikte som var välkänt nämligen Amaury Nolasco, han som spelade den snälle latinamerikanen i tv-serien Prison break. Men ensemblen duger gott som mellanmål åt ett hungrigt skogsmonster som i det närmaste verkar vara omättligt.

Regi:  Brett Simmons

Betyg: 5/10

Stephen King: Different seasons

picture1419Different seasons består av fyra längre noveller eller om man så vill kortare romaner av Stephen King. Författaren skrev inte berättelserna i ett sjok men valde att samla ihop historierna till en bok. När Different seasons publicerades 1982 visade det upp en annan sida av författaren och King bevisade att han kunde skriva annat än bara skräck. Av de fyra berättelserna är det nog bara den sista historien som möjligtvis kan placeras inom skräckgenren. Kvaliten på berättelserna skiftar men överlag är det en stark samling historier. Tack vare lyckade filmadaptioner har boken ett par av Kings mest kända berättelser mellan pärmarna.

Rita Hayworth and Shawshank Redemption

Den livstidsdömde fången Red är historiens berättare. Red berättar inte om sig själv utan om Andy Dufrense och hans tid i fängelset Shawshank. Andy är dömd för mordet på sin fru och dennes älskare och trots att Andy hävdar att han är oskyldig pekar alla bevis mot honom. Andy är lite av en udda fågel bakom fängelsemurarna och beter sig inte riktigt som de andra fångarna och verkar ha något i kikaren.

Det här är King när han är som bäst. Berättelsen rullar på som tåget och trots många utvikningar från vår berättare Red blir det aldrig ointressant. Storyn sköter sig av sig självt och hör nog till en av Kings bättre berättelser. Den är välkomponerad som en liten symfoni. Det är trots den något otrevliga miljön en varm berättelse om vänskap och om att aldrig ge upp hoppet. Filmadaptionen torde inte vara obekant för någon och har äran av att vara den bästa filmen enligt IMBD.

Apt pupil

När tolvårige Todd Bowden av en slump upptäcker att en gammal nazistisk krigsförbrytare, Kurt Dussander, gömmer sig i grannskapet går han inte till polisen. Istället väljer Todd att utpressa den gamle mannen. Priset för Todds tystnad är att Dussander ska berätta detaljerade krigsminnen. Till en början är det Todd som styr och ställer men allt eftersom tiden går ändras förutsättningarna och maktbalansen mellan de två förskjuts.

Jag är osäker om King här försöker visa att ondska korrumperar för om så är fallet misslyckas han med dessa intentioner då Todd redan är ett vedervärdigt barn innan han träffar den gamle nazisten. Historien är lite för lång men klart underhållande. Karaktärerna Todd och Dussander är mycket intressanta och jag känner en viss hatkärlek till de två. Avsnitten där Todd duperar sina föräldrar som är så oerhört stolta över sitt monster till barn hör till berättelsens höjdpunkter. Filmen är ok med b.la Ian McKellen som Dussander. Däremot har man gjort en del fega ändringar i filmen vilket irriterar mig.

The Body

Kings första(?) i en lång rad av ”coming of age” berättelser. Fyra vänner beger sig ut en sensommar 1960 för att finna kvarlevorna av en försvunnen pojke.

Det är en bitterljuv berättelse om en förlorad barndom som av och till dryper av nostalgi men det funkar till största delen. Även här kunde berättelsen ha kortats ned och jag har lite svårt att identifiera mig med en grupp tjafsande tolvåringar. De blir lite tröttsamma i längden med alla uttryck och konflikter. The Body är dock klart läsvärd och är en lite sorgsen och gripande berättelse. Filmen har de flesta sett och den är bra även om jag fann att ungarna blev lite jobbiga i längden.

The Breathing method

Tyvärr avslutar King boken med en svag historia som handlar om en läkare som tar sig an en kvinna som väntar barn. Kvinnan är ensamstående och hon och hennes barns framtid lär inte bli en dans på rosor med tanke på att berättelsen utspelar sig under trettiotalet.

Här märks det att författaren har haft en specifik ide som han gillat och sedan utvecklat denna händelse till en alldeles för lång berättelse. Historien är en enda transportsträcka fram till berättelsens slutknorr som vare sig är intressant eller särskilt ryslig bara lite löjlig. Däremot gillar jag historiens inramning som utspelar sig på en mystisk herrklubb där medlemmarna berättar historier med övernaturliga inslag för varandra b.la hintas här The Crate som är en av historierna i filmen Creepshow.

Different seasons är klart läsvärd även om man inte gillar skräck och rekommenderas varmt. Tre av de fyra historierna är bra och minnesvärda synd att författaren föll på målsnöret.