The Gambler (1974 USA)

hämtaAlex Freed är besatt av olika former av hasardspel är det inte vadslagning så är det poker. Han spelar över sina tillgångar och till slut är han skyldig fel personer alldeles för mycket pengar. Alex verkar dock ta det hela med en axelryckning, något som kan bero på att hans mor och speciellt morfar är rika. Alex ber sin mor om hjälp med sin spelskuld men när han väl fått pengarna i sin hand börjar han fundera om han inte kan öka på summan med hjälp av lite vadhållning.

Det är svårt att finna sympati för Alex som är en slarver och har sig själv att skylla. Men nu är det som så att han spelas av James Caan en favorit hos mig och den skådespelaren besitter en viss charm som gör att jag inte kan tycka helt illa om Alex och hans beteende. Jag ska inte spoila för mycket här men om man ger sig till tåls ger han faktiskt en förklaring (om än haltande) till sitt idiotiska spelande. Det hjälper åtminstone mig att förstå hur Alex tänker även om jag inte håller med om hans resonemang. Även slutscenen ger en vidare dimension av Alex agerande.

The Gambler är från 70-talet vilket innebär coola (men i min smak för trånga) kläder och frisyrer. Jag gillade också filmmusiken som skänker en ödesdiger stämning filmen igenom. Vad jag förstår var den inspirerad av Brahms. Det är en hel del bra skådisar med framförallt Lauren Hutton i rollen som Alex flickvän. James Woods upp i en liten roll som snorkig bankir men det korta inhoppet kan man missa om man blinkar. Gillar man Caan lär man uppskatta The Gambler.

Passar på och skänker ett extra tack till Movies noir som tipsade om filmen.

Regi: Karel Reisz

Betyg: 7/10

Veckans låt

En av de bästa låtarna från och av med The The tyvärr är hans videos inte lika bra som musiken han har en tendens att ta sig själv på för stort allvar. Men bra musik är det i vart fall.

Ah vi tar en till när vi ändå är i farten Slow train to dawn från samma artist med Neneh Cherry på sång.

 

Stephen King: Dance macabre

danse-macabreDen här boken är en av få som jag inte tidigare läst av författaren. En anledning kan vara att det är en faktabok eller kanske närmare bestämt Kings högst personliga funderingar om och kring skräckgenren, iofs inte ointressant men det har funnits andra böcker jag hellre lagt min tid på.  En annan anledning är att boken har några år på nacken och de böcker och filmer författaren refererar till känns kanske inte direkt pinfärska. Men om ämnet är intressant borde det inte vara några hinder så nu blev boken till slut läst.

King har valt att begränsa sig till genren under 50, 60 och 70 talen med en och annan utvikning. Den del jag fann mest intressant var nog när King diskuterar just skräcklitteraturen där jag fick en hel del tips: Filmerna som behandlas är visserligen intressanta men där kom inte författaren med några nyheter å andra sidan var hans funderingar kring filmer som Huset som Gud glömde och Exorcisten intressanta. Det märks att boken har några år på nacken då King konstaterar att det inte gjorts speciellt bra skräck för tv något som i dag med serier som Fear itself, The Walking dead och American horror story för att nämna några få torde få författaren att ändra åsikt.

Mot slutet av boken håller författaren lite av ett försvarstal angående genren något som idag känns lite daterat då debatten om våld i film och böcker helt verkar ha klingat av. Eller så har jag helt missat den.

Det enda jag egentligen hade emot boken berodde nog mer på hur jag valde att konsumera den än själva innehållet. Jag lyssnade på boken och tror nog att den lämpar sig bättre för att läsas. Anledningen till detta är att King försöker hitta en familjär ton med sina läsare. Han flikar in små lustiga meningar och utrop här och där. Tanken är nog att man ska få en känsla av att författaren är fysiskt närvarande. Läser man dessa meningar funkar det bra men om man hör dem blir resultatet mest fjantigt och irriterande. Gillar man skräckgenren är boken definitivt att rekommendera men läs den är mitt råd.

Årets filmer 2006

hämta

Det var inte bara fotbolls VM som spelades detta år, en och annan film visades också. Här kommer de tio bästa. Enligt mig är nog bäst att påpeka.

reel_1ab_grd31.06703

10. Little children Förortsångest men här skrattar man mer åt eländet istället för att sitta och oja sig i över hur vuxna människor beter sig. Upplösningen är mycket underhållande.

1

9. Over the hedge: Förortshumor med djur som systematiskt stjäl allt de kommer åt. Snygg, rolig med hög omtittningspotential.

Borat-DI

8. Borat. Det är inte ofta jag skrattar när jag ser film men här höll jag på att sätta både popcorn och cola i halsen. Fantastiskt rolig film.

ColdPreyavi_002537868

7. Fritt vilt.Inte bara slår norrmännen oss i skidspåret. Utklassningen är än mer markant inom skräckfilmsgenren. Snö+övergivet hotell+seriemördare = En av de bättre slashers jag sett på senare år. Även de två uppföljarna är bra – något som är lite ovanligt inom branschen.

1412_11_screenshot

6. The Hills have eyes. En nyinspelning som slår originalet på fingrarna. Med Aja i regissörsstolen har detta blivit en riktigt otrevlig ”hålla andan” rysare och ett bevis på att ökenfilmer faktiskt kan funka.

black-book-2006-13-g

5. Zwartboek. Mycket spännande thrillerdrama från Nederländerna. Om man missat filmen bör man se till att ta sig en titt för det här är en rafflande historia om en judinna som jobbar undercover mitt bland massa nazister.

the-prestige-02

4 The Prestige. Troligen den film av Nolan som jag gillar bäst. Konkurrerande illusionister som bokstavligen går över lik för att bräcka sin motståndare i jakten på framgång. Klurig och välgjord film.

20100405_774067

3. Apocalypto: Trots en speltid kring två timmar är den spännande (nästan) hela vägen in i mål. Djungelaction när den är som bäst. Om Gibson bara hade skippat den allra sista scenen hade filmen varit närapå fulländad.

casino-royale-letterbox

2. Casino Royale Den här rebooten av 007 tog mig på sängen. Bra skådisar, action och story. En av min favoriter bland filmerna om Bond.

PansFirePlace

1. Pans labyrint. Del Toros i särklass bästa film. En ond saga som ger upphov till många tolkningar. Spännande, eftertänksam,brutal, sorglig och visuellt förtrollande.

Bubblare: The Good shepard, Little Miss Sunshine, Mission impossible III, The Last King of Scotland, Happy feet, The Queen

Kvar att se: Children of men, Parfymen, The Fountain, Babel, De andras liv, Hollywood land, Inland empire, Eight below och sist men inte minst The Wicker man med Nicholas Cage.

Det var inte svårt att få ihop en lista men trots detta känns filmåret lite halvdant. Film ett till fem är givna på listan men jag anar att den andra halvan ganska lätt kan bytas ut vid omtittar och nya filmbekantskaper. Två av årets mer omtalade filmer This is England samt The Departed fastnade jag inte för om nu någon undrar vart de tog vägen. Den sistnämnda av de två var närapå direkt dålig.

Kolla in vad vilka favoritfilmer från 2006 följande bloggkollegor har:

Fiffi

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

FLMR

Movies-noir

Jojjenito

Broken (2012 Storbr)

broken_ver3_xxlgI filmen Broken får vi följa tre familjer som bor på samma gata. Archie bor ensam med sina tre döttrar efter att modern har dött. Paret Buckley lever tillsammans med sin förståndshandikappade son och slutligen har vi familjen Oswald som består av en pappa som lever med sina barn efter att frun lämnat familjen. Broken skildrar mycket mänsklig misär,det är mobbing, misshandel, arresteringar, missfall, sammanbrott och lite annat smått och gott som hör livet från den mörka sidan till. Huvudperson är tjejen Skunk som är Archies dottert och en stor del av händelserna skildras ur hennes perspektiv.

Jag var kanske lite ouppmärksam när jag såg filmen för jag fann ingen egentlig handling mer än att den rör sig om tre familjers brottningsmatch med en ganska eländig vardag. Därmed betyder det inte att filmen var ointressant. Det är en vardagsskildring om ett antal människor som jag brydde mig om och även om en hel del av de inblandade betedde sig som idioter (Oswalds I´m looking at you) hade de ändock min sympati. Broken är en välgjord och framförallt välspelad film. Tim Roth är alltid trevlig att få se i aktion här som en familjefar som verkligen bryr sig om och älskar sina barn. Eloise Laurence som spelar tjejen Skunk gör det med bravur. Det som kanske inte var så lyckat var Cillian Murphys medverkan i filmen vars karaktär kändes lite överflödig. Det verkade mest som att både Murphy och hans karaktär halkat in i filmen på ett bananskal. Hur som helst en helt ok film men lättglömd.

Regi: Rufus Norris

Betyg: 6/10

Lucy (2014 Frankrike)

Lucy-2014-Movie-Poster-750x1061En ung kvinna, Lucy, blir ofrivilligt inblandad i skumraskaffärer som rör koreanska knarkhandlare. Lucy får en överdos av en drog något som gör att hon utvecklar extraordinära förmågor tack vare att hennes hjärna nu använder hela sin potential. Frågan är bara vad hon ska göra med sina nästintill gudalika krafter.

Filmens regissör är den inte helt obekante Luc Besson en man som oftast gör intressanta filmer men likt en målare som nästan har sitt mästerverk klart verkar Besson inte kunna avhålla sig från att kludda lite för mycket på duken. Det är som att karln lider av någon form av tvångssyndrom som gör att han måste schabbla bort sin filmer. Ibland är det små detaljer (grishanddockan i Leon) ibland är det hela filmen (Rosanna Arquettes karaktär i Det stora blå) men att det kommer att schabblas i en Besson film är lika säkert som att solen går upp imorgon. Trots detta dras jag till hans filmer för karln har en berättarglädje som smittar och hans historier väcker ofta mitt intresse med sina historier (Minimojerna undantagna).

I Lucy är det inte så mycket jag stör mig på även om man är helt ute och cyklar när man hävdar att vi bara använder 10% av vår hjärna – vi använder redan 100%. Det är väl bara de märkliga djurmetaforerna som är insprängda under filmens första halvtimme, om ni kommer se eller redan har sett  filmen förstår ni vad jag menar, som är lite Bessonska. Filmens stora problem är istället att Lucy snabbt når och får så otroliga krafter. Att hon jagas av polis och knarkhandlare spelar inte så stor roll då hon bara behöver vifta lite med vänsterhanden för att besegra ett rum fullt med adrenalinstinna män. För att få med åtminstone lite spänning i filmen hade man kunnat dämpa Lucys förmågor men å andra sidan hade inte Besson då fått med sina övertydliga religiösa motiv som präglar filmen mot slutet. Tråkigt blir det dock aldrig och det finns en hel del läckra actionscener och det är oftast trevligt att se Scarlett Johanssen och USA:s svar på Erland Josefsson på vita duken Regi: Luc Besson Betyg: 5/10

Veckans låt

Läste en artikel om det här bandet. De är inte bättre än originalet men det är åtminstone ett ambitiöst försök. Om man nu fastnar för gruppen så finns det mer att hämta, vad sägs om Smoke on the water eller varför inte Sweet dreams?

In Darkness we fall (2014 Spanien)

in-darkness-we-fallPå mitt arbete hade jag en kollega (vi kan kalla honom Sven) som var en trevlig och lite försynt man. Av och till berikade han min tillvaro med diverse visdomsord. Hans klokaste råd var ”det är inte semester om man har det obekvämare än hemma”. I mina öron är dessa elva ord att jämställas med Jesus bergspredikan eller Lincolns Gettysburg tal. Elva små ord som jag sedan dess haft som ledstjärna i mitt liv (jag ska erkänna att jag någon enstaka gång ruckat lite på dem). Om huvudpersonerna i In Darkness we fall hade haft en ”Sven” i sin närhet som de lyssnat på hade de upplevt en trevlig semester med sol, bad och paraplydrinkar istället för ångest, skrik och elände.

En handfull vänner bestämmer sig för att campa under semestern. Valet faller på en naturskön och enslig ö. De badar, super, röker på och har tältsex. Under en tur till stranden upptäcker en av killarna en grotta och sällskapet bestämmer sig för att ”se hur djup den är”. Grottan är en labyrint och de kommer vilse. Utan någon utrustning eller förnödenheter (den var som sagt ett spontant infall) är snart inte frågan om de ska hitta ut utan mer om man överhuvudtaget kommer att överleva.

In Darkness we fall var för mig en ”ont i magen film”. Jag visste vad filmen handlade om men trots detta kände jag ett molande obehag i min mage i samma sekund som grottöppningen upptäcktes. Tack vare att det är en s.k found-footage film (en i sällskapet filmar semestern till sin blogg) får berättelsen en närhet och intensitet som gör att jag stundtals känner som att jag är med i grottan och får ta del av den växande paniken. En anledning till min inlevelse är att skådisarna är mycket bra, deras känslor och beslut känns trovärdiga. Har jag något att invända mot filmen så skulle det vara att slutet känns lite svagt men det är en petitess i sammanhanget.

In Darkness we fall ingår i Monsters of film festivalen som just nu går i Stockholm men SF-anytime visar ett urval av festivalens filmer så om man inte bor i Stockholm men är sugen på skräck är det bara att klicka här.

Regi: Alfredo Montero

Betyg: 8/10

 

Among the living (2014 Frankrike)

197694Tre tonårspojkar väljer att skolka för att slippa kvarsittningen de fått på den sista skoldagen innan sommarlovet. De är uttråkade vilket b.la resulterar i en nedbrunnen lada och en sänkt båt. I brist på bättre saker att göra drar de till en övergiven filmstudio. När de anländer upptäcker de en person som släpar på en skrikande kvinna. Dumt nog smyger pojkarna efter.

Det finns en handfull verksamma skräckfilmsregissörer som får mig att spritta till av glädje när det vankas en ny film. Den franska duon Julien Maury &  Alexandre Bustillo hör till den skaran. Among the living (Aux yeux des vivants) är deras tredje film. Tidigare har de berikat mitt liv med Inside (en av de absolut bästa skräckisar som gjorts) samt den något tamare Livide. Dagens film hamnar lite mittemellan de två. Filmen är kanske inte gastkramande men den var spännande i stort sett hela speltiden. Bra tempo och en och annan originell scen där man märkt att filmskaparna tänkt till lite extra. Jag fann det också ganska skönt att man inte frossade i slafs och blod som ofta sker i franska skräckisar. Nu har visserligen Among the living sin beskärda del av blod och våld men jämfört med t.ex Inside och Martyrs står den sig slätt.

Skådisarna är helt ok och det är lite roligt att regissörerna återanvänder en del av sina skådisar både Béatrice Dalle och Chloé Coulloud dyker upp i små roller den förstnämndes insats är kort men minnesvärd. Högst rekommendabel och stabil skräckis film som sticker ut en aning mot det man är van att se från USA.

Även Fiffi har haft den goda smaken att se filmen.

Among the living ingår i Monsters of film festivalen som just nu går i Stockholm men SF-anytime visar ett urval av festivalens filmer så om man inte bor i Stockholm men är sugen på skräck är det bara att klicka här.

Regi: Julien Maury, Alexandre Bustillo

Betyg: 8/10

The Purge: Anarchy (2014 USA)

imagesUppföljaren till förra sommarens lite oväntade filmframgång fortsätter i samma hjulspår. Premissen är densamma och för den som inte sett The Purge så går det ut på att i en nära framtid stänger polis brandkår och sjukvård ned under tolv timmar. Under dessa tolv timmar får medborgarna ha ihjäl vem de vill utan att få några straff. Detta har gjort att nivån på samhällets tärande krafter (som man kallar det från högerhåll) som invandrare, fattiga och andra oönskade element hålls i schack då det är de som vanligtvis resas ut under denna natt. De som har pengar barrikaderar sig i sina hus men det hjälper inte alltid som vi fick se i förra filmen.

I The Purge: Anarchy har man lyft perspektivet från hemmet till gatan och vi får följa ett antal personer under natten. Ett par vars bil går sönder när startsignalen om att utrensningarna ljuder, en man som passar på att utkräva hämnd samt en mor & dotter som tvingas fly från sitt hem. För att överleva måste de samarbeta.

Ok jag är den förste att erkänna att Frank Grillo som har en av huvudrollerna inte är någon Ethan Hawke men trots detta gillar jag uppföljaren mer. Den har högre tempo, är mer spännande och slinker helt enkelt ned lite lättare. Kritiken mot samhällets besuttna är mer högljudd än i första filmen som inte ens var speciellt subtil men om man använde sig av hammare i förra filmen så nyttjar man här en slägga för att vi verkligen ska förstå hur onda de rika i vårt samhälle är. Om det påståendet stämmer eller inte låter jag vara osagt men jag ska inte sticka under stol med att jag njuter när en och annan kavajklädd typ med backslick får bita i gräset under filmens gång. Kanske en mindre sofistikerad och mer högljudd film än föregångaren men för mig funkade den fint.

Regi: James DeMonaco

betyg: 6/10