Guardians of the galaxy (2014 USA)

guardiansofthegalaxyposterRedan tio minuter in i filmen börjar jag ångra kvällens val av film. Det är en enda röra, karaktärer introduceras kors och tvärs, platser och planeter nämns till höger och vänster och när Michael Rooker dyker upp på duken, blå som en smurf i ansiktet börjar jag fundera på hur lång tid det kommer ta innan min försvarsmekanism mot dålig film på bio kommer kicka in, dvs jag somnar. Men så händer något i filmen som gör att jag rätar på mig i sätet och sitter resten av speltiden med ett leende på läpparna hela vägen till extrascenen som dyker upp när eftertexterna rullat klart.

 

Guardians of the galaxy (GoG) är den senaste i raden av filmer baserade på Marvels serietidningsuniversum men till skillnad mot tidigare filmer utspelar sig handlingen (nästan) helt i rymden. Storyn kan nog bäst liknas med The Raiders of the lost ark men istället för arken är det ett litet silverklot som folk jagar kors och tvärs genom universum. Filmens hjältar är ett gäng udda individer som motvilligt måste samarbeta för att stoppa skurken Ronan the Accuser att lägga vantarna på klotet som innehåller ett mäktigt vapen. Som jag tidigare skrev är filmen knepig i början men när det  talande trädet Groot och den ettrige tvättbjörnen Rocket Racoon introduceras i det redan stora persongalleriet så vänder filmen. Plötsligt blev GoG rolig, jag satt och skrockade förnöjt och historien fick styrfart efter den otympliga och röriga inledningen.

GoG har både värme och humor, den är fartfylld men kanske inte så värst spännande. Det är en trevlig stund i biomörkret där (hör och häpna) 3D:n stundtals var riktigt bra. Filmen tappade en anings mot slutet dels för att den blev lite såsig och känslosam, personligen hade jag föredragit att man hållit sig med hejsansvejsan atmosfären som präglar historien ända in i kaklet. Jag var inte heller helt tillfreds med skurkarnas öde. Men det är kanske petitesser i sammanhanget. ActionLunkan som var mitt sällskap var lika nöjd.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Årets bästa filmer: 1998

1998

 

Turen har nu kommit till1998. Kommentar och annat dyker som vanligt upp efter listan.

MSDSOGR EC007

10 Sour grapes: Gillar man Larry David så gillar man troligen Sour grapes. En lättviktare kanske men mycket underhållande och rolig i sina stunder.

ScreenShot329

9 The Faculty: Rymdvarelser, skräck och en gnutta humor i en skön mix. En hel del intressanta skådisar.

spring_lola2

8 Spring Lola: Intressant berättad historia om Lola som måste hjälpa sin pojkvän ur en knipa. Hur det går och kan gå beror på vad Lola väljer att göra.

4ECwuRrJ3YsWY9QnOFrK4IFA3nS

7 Festen. Tvättäkta dansk ångest. Välspelat och välgjort. Man blir inte direkt sugen på att träffa släkten efter den här filmen.

enemy2

6 Enemy of the state: Thriller av klassikt snitt. En jagad man som möter omöjliga odds. Bra skådisar och flyt i storyn. Stor omtittningsbarhet.

F-it-the-big-lebowski-35141591-1328-720

5 The Big Lebowsli: En nedpissad matta, bowling, nihilister och annat smått och gott i en av bröderna Coens bästa filmer.

matt-dillon-something-about-mary-horse-teeth

4 Den där Mary: Så mycket roligare än så här blir det nog inte. Otroligt rolig och filmen håller hela speltiden nårot som komedier ofta har svårt att göra. Roligast är amfetaminhunden.

American-History-X_Handcuffs

3 American history X: Främlingsfientlighet och rasism, det sociala arvet, förstålese och förlåtelse, filmen rymmer det mesta om ett ständigt aktuellt ämne.

1528__happiness_(1998)movie_

2 Happiness: Ångest, elände, smärta, sorg och pinsamheter klart att en sådan film hamnar högt på min lista.

ls-statham1 Lock stock & two smoking barrels: Jason Statham kniper första platsen det här året. En härlig gangsterhistoria som har en underbar dialog och är mycket påhittigt filmad.

1998 var ett knepigt år. Jag har sett en hel del filmer från året men de flesta var bara ok och inte så mycket mer. Jag var verkligen tvungen att tänka till rejält innan jag fick ihop en lista på tio filmer. För ovanlighetens skull kom det med ganska många komedier på listan ja en hel del då både The Faculty och Lock stock & two smoking barrels till viss mån hamnar i komedifacket. Även Festen och Happiness kan ses som s.k svarta komedier fast då måste man allt vara bra cynisk. Vad mina bloggkollegor har petat in för filmer får ni kolla in på nedanstående länkar.

Fripp

Fiffi

Spel & film

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Fem filmer som gör mig glad

Nu när hösten närmar sig och semestern tagit slut känns det lite tungt i själ och hjärta. Här kommer fem filmer som får åtminstone mig på bättre humör. De är kort och gott små solstålar som letar sig fram i ett mörker som råder i sju/åtta månader.

Den bästa sommaren: Filmen är lite mörk på sina ställen och det är inte en helt idyllisk värld som presenteras. Cancer, fosterbarn, olyckliga människor och Kjell Bergqvist i sin livs roll som den buttre och otrevlige begravningsentreprenören Johansson. Till tonerna av Dream a little dream of me reder sig dock allt till slut och jag ler stort när eftertexterna rullar.

denbc3a4stasommaren

Min vän Totoro: En bagatell men om alla bagateller vore så här mysiga och gosiga så ja varför inte? Jag skulle inte ha något emot att ha en alldeles egen Totoro i min trädgård eller att få åka kattbuss (även om den är lite ruggig) till jobbet.

my-neighbor-totoro-screen2

Flickorna i Rochefort: En fest för öga och öra. En dubbad Gene Kelly är trots allt ändå Gene Kelly. Alla är glada, dansar och söker kärleken och får den också innan berättelsen är slut, t.om filmens seriemördare är lite småtrevlig.

rochefortkellydorleac

Singing in the rain: Kelly igen!! Fantastisk musik, pepsodentleenden i parti och minut och snyggt koreograferade dansnummer. Det kan knappast bli trevligare. Till på köpet är filmen fullproppad med bra låtar och storyn duger mer än väl.

SinginInTheRainTrio

Bondfilmerna från Dr. No t.om YOLTOk lite fusk här mot slutet av listan men de första fem Bondfilmerna har en magi som är svår att slå. Connery är avslappnad, filmerna är färggranna och miljöerna exotiska. Däremot kanske inte alla fem hör till de bästa i serien om 007 men de är svårslagna om man vill drömma sig bort en stund från den otrevliga verkligheten.

Thunderball 1

 

Den stora skönheten (2013 Italien)

lagrandebellezza846492lJournalisten och författaren Jep Gambardella lever ett glidarliv i Rom. Hans enda bok som han skrev för flera decennier sedan blev en succé och en dörröppnare till Roms innekretsar. Jep blev liksom kvar i Rom och så mycket mer har inte hänt i hans liv. Jep kliver upp sent på dagen, äter middagar med Roms kulturelit, har fester på sin terrass och går till sängs med kvinnor till höger och vänster. Hans liv saknar substans men vad gör det när livet bokstavligen är en fest? Men trots alla fester och middagar börjar livet kännas tomt och Jep har utvecklats till en cynisk människa som föraktar sin själv och andra. När han får reda på att hans ungdomskärlek avlidit blir det en väckarklocka och Jep börjar fundera och se tillbaka på sitt liv.

Vad gör en film bra? En svår fråga men om jag gillar en film ordentligt så känns det i magtrakten och det gjorde det här. Den stora skönheten var Italiens bidrag till Oscarsgalan och den vann, om det var förtjänt eller inte vet jag inte då jag inte sett de övriga bidragen. Visst är filmen pretto så det stänker om det och den har likheter i både ton och känsla med Maliks The Tree of life som jag däremot tyckte var urtrist. Vad är det då som gör Den Stora skönheten till en bra film? Den underbara musiken och fotot samt de fantastiska miljöerna i Rom gör sitt. Jep är en underhållande om än tragisk person i sin cynism och jag finner många av samtalen roliga när kultureliten sitter och sprider floskler omkring sig. Det fanns många människoöden i filmen som berörde mig. Jeps känsla av att ha förslösat sitt liv på innehållslöst prat och ytliga fester är det som känns mest i magtrakten, kanske mycket därför att jag själv börjar komma till åren och min favoritsyssla är att göra just ingenting. Kommer jag likt Jep vakna upp en dag och undra vart livet tog vägen och inse att man slösat bort sin tid på jorden?  Filmen väckte tankar inom mig vad man gör med sitt liv och hur man hanterar/förslösar de möjligheter som ges.

Nu är Den stora skönheten en lång film och många kan nog finna den vara minst lika trist som The Tree of life men hos mig slog den an en sträng och jag kommer definitivt se om filmen och då är möjligheten stor att betyget höjs ett snäpp. Jag skulle också tro att man får ut än mer av filmen om man är lite mer insatt i italienskt kulturliv samt Fellinis filmer erfarenheter jag helt saknar men tänker ta igen inför nästa titt.

Regi: Paolo Sorrentino

Betyg: 9/10

 

Slugs (1988 USA)

hämtaDagens film får mig att tänka på filmerna om Beck. Slugs och Beck har nämligen två saker gemensamt: De är en samproduktion mellan två länder (Beck – Sverige och Tyskland, Slugs – USA och Spanien) och man väljer att trycka in några skådisar som inte kan språket som talas i filmen. Resultatet blir usel dubbning samt att skådisarna ser lika förvirrade ut som Krösa-Maja i filmerna om Emil i Lönneberga. Jodå Krösa -Maja spelades av en tyska som var svår på spriten om man nu ska tro på ryktet. Men nu kommer jag från ämnet. Tillbaka till Slugs en film jag inte tidigare hört talas om men som bloggkollegorna Fiffi och Sofia upplyste mig om.

After I’ve dealt with these slugs, what do you say to we get naked and crazy?

Slugs handlar om muterade sniglar. Det rör sig inte om några jättesniglar utan den vanliga sorten utan hus på ryggen och ca en decimeter långa. Manusförfattaren har dock utrustat dess kryp med ett slem som förlamar människor samt tänder. Sniglarnas mutation har skett pga undangömt kemiskt avfall som nu släppts löst i naturen då man börjat gräva i marken för att bygga ett köpcentra.  Filmen skulle nog varit förtjänt att falla i glömska om den inte varit så otroligt underhållande i all sin uselhet.

Slugs

Dialogen, som jag bjudit lite på ovan, och logiken är bortom beskrivning. Det är ett haveri av grandiosa mått. Vi får ta del av en trädgårdsmästares desperata kamp mot en snigel. En naken skådis som sliter som få för att dölja sin snopp för kameran under en snigelattacksscen och en de kvinnliga skådisarna har en mycket märklig röst. Är det månne en man som dubbat henne? Kort och gott: Slugs är en högtidsstund framför tv-apparaten. Jag har nog inte sett en så givande och dålig film sedan Shark attack 3 eller möjligtvis The Room men där var iofs Tommy Wiseau alldeles för creepy för att jag kunde slappna av helt.

Regi: J.P. Simon

Betyg: 2/10

 

Veckans låt

Då var den nästan slut sommaren 2014. På torsdag är jag tvungen att ställa väckarklockan sorgligt men sant. Dagens låt är en upptempo melodi men rymmer drag av vemod och passar i mitt tycke väl för en tack och adjö låt. Nu får jag stålsätta mig och blicka framåt mot sommaren 2015.

 

Locke (2013 Storbr)

3gI2W3B5Sl6lIcyTdYUS0yGj8q7Ivan Locke arbetar som ingenjör på en cementfabrik. Han är på väg hem där hans fru förberett för en familjekväll framför tv: n då man ska se på en fotbollsmatch. Det är viktigt att Locke får vila upp sig då företaget har en stor cementleverans tidigt nästa morgon. Vid ett trafikljus tar Ivan ett ödesdigert men genomtänkt beslut och i stället för att köra hem påbörjar han en resa mot London. När bilturen lider mot sitt slut har hela Lockes liv förändrats.

Locke utspelas till 99% i bilen som vår huvudperson kör. Han är ensam i bilen och den enda kontakten och interaktion med omvärlden är genom bilens inbyggda(? jag är inte så bra på moderna teknikaliteter) telefon. En del har funnit den här filmen vara aptråkig något jag förstå då den på sina ställen har lanserats som en thriller !!! Om jag trodde att jag skulle få en thriller och istället fick lyssna på en man i en bil som diskuterar cementleveranser skulle jag nog också rasa. Jag visste inte så mycket om filmen mer än att det var en av mina absoluta favoritskådisar i huvudrollen, Tom Hardy, samt att det inte var en thriller.

Jag gillade filmen och blev engagerad i Lockes problem och liv, jag trodde aldrig att jag skulle kunna bry mig så mycket om cement. Nu förs det även andra samtal under bilturen t.ex med Lockes fru som befogat undrar varför hennes man kör till London istället för hem men om jag ska vara ärlig så var det cement leveransen som var mest intressant.  Man kan givetvis diskutera de beslut Locke tar iom sin oplanerade biltur men jag förstår hans val även om jag nog inte hade handlat som huvudpersonen än mindre satt mig i hans situation. Man kan beskylla Ivan Locke för mycket men han är åtminstone en människa som tar ansvar för sina handlingar, skyller inte på någon annan (som så många verkar göra nuförtiden) och är beredd att ta konsekvenserna för vad han gjort och gör. Hardy är briljant i huvudrollen men man skulle kunnat skippa hans påklistrade Walesiska dialekt, iofs en petitess i sammanhanget.

Efter en stund blir bilen som ett eget universum med Lockes ansikte som lyses upp av instrumentbrädan i färden genom natten och det känns som jag är med på turen som en osynlig passagerare. Filmmusiken är bra och passar väl till miljön och den känsla av isolering och ensamhet som filmen förmedlar. Om man som jag har stor behållning av att köra bil på natten och skådespelaren Tom Hardy och inte har något emot att en film utspelas i en bil med en skådis som talar i telefon är filmen mycket bra.

Regi: Steven Knight

Betyg:8/10

En handfull tips på bra serier

Seriernas värld är jag som bekant mycket förtjust i. Tänkte tipsa om några serier som jag tycker är läsvärda.

250px-TheCompleteCarlBarksDisneyLibraryFantagraphicsLostInTheAndes

Kalle Anka av Carl Barks är en av mina favoritserier som jag läst om otaliga gånger. Det var de historierna som brukade kallas för ”favorit i repris” och var så mycket bättre än det övriga materialet i Kalle Anka tidningen. Svårigheten i Sverige har varit att få tag på Barks serier för en skälig slant. Nu har ett företag i USA föresatt sig att ge ut rubbet av Barks produktion till ett fullt acceptabelt pris. Varje bok är på ett par hundra sidor med kommentarer till alla serier och är naturligtvis en njutning att läsa. Ska jag klaga på något skulle det vara att trycket är lite blekt och att i nuvarande utgivningstakt (två böcker per år) kommer jag ha gått i pension när sista boken i samlingen med darrande händer ställs in i min bokhylla.

185755

En nackdel med vissa serier kan vara att det är ett evighetsdrama som pågått i decennier. Historien tar aldrig slut.  Supercrooks av Mark Millar är endast fyra nummer, ca 100 sidor, sedan är det tack och adjö. Gillar man heisthistorier kan Supercrooks passa.  En grupp superskurkar har tröttnat på att hela tiden hamna i finkan och flyttar sin verksamhet från USA till Europa. Målet är en kupp mot superskurken The Bastard som bor i  Barcelona. Humor och spänning och lite annorlunda miljöer än vad man är van vid i genren.

 

1621565

 

Lewis & Clarke utforskade delar av USA under 1800 talet men i Manifest destiny är det  inte riktigt samma historia vi lärt oss i skolan. I instruktionerna de två äventyrarna fått av presidenten varnar denne för monster man kan stöta på under upptäcktsfärden.  En högst rimlig varning då expeditionen får tampas mot botaniska zombies och buffalotaurer (!?). Snygga teckningar och en medryckande historia. De första sex numren av Manifest destiny finns samlade och fortsättningen kommer nu i höst.

 

3074686-fury+max+012-000

I Nick Fury: My War gone by av Garth Ennis får vi möta en åldrade Nick Fury som minns sin karriär inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Det är ingen munter historia där USA:s inblandning i Kuba, Vietnamkriget och Centralamerika behandlas. Spännande och deprimerande med teckningar av en av mina favoritartister, Goran Parlov

 

 

Court_of_Owls_008 Avslutar den här sessionen med Scott Snyders ruggiga Batmanserie Court of Owls & City of Owls. Batman upptäcker en hemlig organisation som styrt Gotham i århundraden något som inte uppskattas då man som sagt föredrar att verka i det fördolda. På sina ställen gränsar berättelsen till ren skräck och Greg Capullos teckningar förstärker denna känsla. Berättelsen finns i två samlingar.

The Last dragon (1985 USA)

last-dragon-posterDen unge kampsportaren Leroy har nått vägs ände i sin träning och sänds ut i N.Y.C av sin läromästare för hitta ”The Master” så han kan uppnå fulländning och finna den inre styrkan som kallas The Glow. En kraft som gör att händerna lyser när man fightas (om jag nu förstått det hela rätt). Under sitt sökande i New York stöter han på programledaren/artisten Laura. Hon jagas av en halvgalen manager som till varje pris vill ha med sin talanglösa flickvän i Lauras tv-show. Leroys problem slutar inte här. Han jagas i sin tur av Sho’nuff som kallar sig för The Shogun of Harlem även detta en halvgalen karaktär som vill besegra Leroy för att visa att han är stadens kampsportsmästare.

En del filmer vet man är dåliga innan man sett dem men av olika anledningar väljer man att se spektaklet trots allt. En skäl kan vara det olycksaliga mantrat ”det kan väl ändå inte vara så dåligt som det verkar” som lockat många aningslösa filmälskare i fördärvet men i fallet med The Last Dragon var skälet något helt annat. När jag läste om filmen på Movies-noirs blogg hade han kastat in några bilder från filmen i sitt inlägg. Nedanstående bild av karaktären Sho’nuff gjorde att jag fick ett ohälsosamt begär efter att se filmen. De lysande händerna i kombination med Karl-Alfred blicken drog mig in eländet.

shonuff

The Last dragon är ett mysterium för mig. Filmen spelade in åtskilliga miljoner och har ett förvånansvärt högt betyg på IMBD. Detta är mycket märkligt då filmen kort och gott verkligen inte är bra. Historien är märklig och i sina stunder något förvirrande, skådisarna är överlag skrattretande dåliga. Taimak som spelar Leroy agerar som att han är lätt förståndshandikappad men tanken är nog att han ska verka oskuldsfull och lite naiv.  Vanity i rollen som artisten Laura bevisar att det inte räcker med att vara söt (som hon tydligen då ansågs vara innan drogerna tog ut in rätt) för att kunna skådespela. Den slutgiltiga spiken i kistan är filmens final där en massa äckliga ungar fightas och vinner över skurkarna. Hemsk film men…….

Trots alla mina invändningar mot The Last dragon som är både plastig och doftar sötsliskigt tuggummi så har filmen faktiskt både själ och hjärta samt en gnutta charm vilket gör att den har lite att ge. Man får heller inte glömma bort att en film med en karaktär som aspirerar på titeln The Shogun of Harlem kan inte vara helt fel.

Regi:  Michael Schultz

Betyg: 3/10

Sennentuntschi (2010 Schweiz)

sennentuntschi_xlgDet börjar med att en präst tar livet av sig i en liten alpby. Hans kollega börjar tala om att det beror på djävulens verk och inflytande. Samma dag som prästens begravning vandrar en ung kvinna klädd i trasor in i byn. Den lokale polismannen Sebastian Reusch tar hand om kvinnan och försöker lösa mysteriet med vem hon är och varifrån hon kommer något som är svårt då kvinnan inte talar. Sebastians omsorg om den unga kvinnan ses inte väl av byborna som anser att kvinnan är utsänd av djävulen.

En skräckthriller från Schweiz hör inte till vardagen och den här filmen var inte så pjåkig. Snygga miljöer, acceptabla skådisar och en helt ok story. Man har här tagit fasta på en folksägen som tydligen figurerar kring Alperna om en kvinna som kallas för Sennentuntschi. Jag ska inte avslöja för mycket om vad legenden om väsendet går ut på då jag skulle spoila filmens handling för mycket. Men det är en i sina stunder våldsam och blodig historia med en ganska äcklig tvist. Det är speciellt en scen i slutet av filmen som etsat sig fast då en av filmens karaktärer inser vilket fasansfullt öde som väntar honom – riktigt rysligt.

För göra historien lite mer suggestiv och mystisk än vad den egentligen är har regissören valt att hoppa kronologiskt i berättelsen något som stundtals gör att filmen kan upplevas förvirrande men jag lyckades hänga med i svängarna – så småningom. Slutet är öppet för tolkningar och om man vill kalla filmen för skräck eller thriller är nog en smaksak men den var hursomhelst sevärd.

Regi: Michael Steiner

Betyg: 7/10