At the devil’s door (2014 USA)

At the Devil's DoorHujeda mig vilken ryslig start på en skräckfilm. Lockelsen att tjäna 500$ gör att en tjej besöker ett medium som håller till i en husvagn in the middle of nowhere. Väl på plats testar mediet om hon är ”mottaglig” vilket hon visar sig vara.  Mediet ger henne då ett förslag som hon dumt nog accepterar. Miljön och den tryckta olycksbådande stämningen i husvagnen gav mig kalla kårar. Historien tar sedan en lite oväntad vändning då historien byter fokus till helt andra personer. Ett grepp som iofs känns både fräscht samt gör att jag blir lite osäker på hur det ska sluta då filmen inte riktigt följer de ramar jag är van vid. Nackdelen är att det blir lite svårt att engagera sig huvudpersonerna iom perspektivbytena. Det är fyra olika människor som kliver in i huvudrollen och filmen känns lite som 400 meter stafett när någon annan tar över storyn försvinner den andre ur bild.

Bortser man från det lite annorlunda berättargreppet är det en standardskräckis med helt ok skådisar. At the devil’s door lyckas dock av och till med att behålla den där tryckta stämningen som filmen startade med något som gör att filmen troligen verkar vara lite bättre än vad den egentligen är. Slutet är som i många skräcksisar ganska svagt och otillfredsställande.  En rysare som slinker ned i bara farten, vare sig mer eller mindre.

Regi: Nicholas McCarthy

Betyg: 5/10

 

L.A Confedential (1997 USA)

L.A.-ConfidentialJames Ellroy har lyckats med konststycket att sälja samma story till filmbolagen hela tre gånger. Imponerande! Filmerna är Dark Blue (2002), Street Kings (2008) och dagens film som var den första. Alla filmerna har ungefär samma handling. Det rör sig om korrumperade poliser som får ett mordfall i knäna. Till en början verkar fallet vara en simpel historia att lösa men det är någon detalj i brottet som gäckar den korrumperade snuten och han kan inte släppa fallet. Mordet visar sig leda vidare högre upp i polishierarkin och vår antihjälte blir ett jagat villebråd.

Nu kan det vara som så att jag låter lite kritisk och missnöjd med filmerna men så är icke fallet då en god historia med fördel kan berättas fler gånger men den är oftast bäst första gången och det stämmer här. L.A Confidential  har de bästa skådisarna, Guy Pierce, Russell Crowe, Kevin Spacey m.fl. Tidsperioden är tidigt 50-tal och är då i mina ögon lite mer visuellt underhållande även om Dark blue har en mer apokalyptisk känsla över sig då den utspelar sig under upploppen som skedde i samband med Rodney King rättegången. L.A Confidential är en klurig kriminalhistoria och gäller att hänga med i svängarna. Det är ingen film man sitter och slötittar på då historien är fylld av intriger och karaktärer och dubbelspel. Rekommenderas varmt och Ellroys böcker bör man också ta och läsa då de håller genomgående hög klass.

Regi: Curtis Hansen

Betyg: 8/10

 

Årets bästa filmer 2011

2011YearEnd

Jag betar mig så sakteligen framåt på 2000 talet, här kommer de filmer som är mina favoriter från detta år.

The Intouchables_header

10. En oväntad vänskap: Fellgodfilm som iofs är förutsägbar men både rolig och hjärtevärmande. Det känns skönt att kunna klämma in en film av detta slag för att inte 2011 års lista ska bli helt nattsvart.

2011_take_shelter_002

9. Take shelter:  Ett långsamt men paradoxalt nog nervigt skräckdrama om en mans begynnande (?) galenskap. Skandalen var ett faktum då ingen av huvudrollsinnehavarna ens var nominerade till en Oscar. En film som är värd all uppmärksamhet den kan få.

killer-joe

8. Killer Joe Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men gör nog lite av varje. En upprörande men samtidigt underhållande kriminalhistoria om korkade människor på samhällets botten.

lauren-german-as-eva-in-the-divide-2011

7.  The Divide Här finns det dock inga anledningar att skratta. Feelbad om en isolerad grupp människor som blir allt mer djuriska ju längre berättelsen fortskrider.

cabininthewoods_4

6. The Cabin in the woods. En skräckkomedi som funkar mer än bra. Filmen har både hjärta och hjärna och ordet trevlig är nog det bästa adjektivet jag kan hitta för att beskriva den här berättelsen. Så nära feelgood en skräckis kan komma.

1329311732_sleeping_beauty__2011__2

5. Sleeping beauty: Den här filmens placering på listan är ett bevis på att man ska vänta med att dela ut filmbetyg så att historien kan få mogna. Kanske 2011 års mest minnesvärda film. Suggestiv, märklig, stillsam och ytterst obehaglig. Browning gör sitt livs roll med ett minimalistiskt skådespeleri. En film som växt avsevärt efter titten.

sara-paxton-as-claire-in-the-innkeepers-2011

4. The Innkeepers. En ryslig spökhistoria där finalen skrämde skiten ur mig och det är inte ofta det händer.

raidredemption-fight

3. The Raid. En actionfest av sällan skådat slag. Våldsamt, blodigt och spännande. Det är bara att tacka och ta emot.

tinker-tailor-soldier-spy-480

Tinker tailor soldier spy. En spionhistoria som går i brun nyans och skrider fram. Klurigt manus och toppenskådisar. En film som avslutas med låten La mer kan bara inte vara dålig.

maxresdefault

1 Midnight in Paris. Ok en bagatell tar vinnarplatsen men det är en sådan genomtrevlig film, gott hantverk samt att filmen har ett budskap som tilltalar mig. Det kanske är en krusning på vattenytan jämfört med andra filmer på min lista men det är en krusning som består i själen.

Bubblare: Mission impossible 4, The Thing, My weekend with Marilyn, Moneyball,         X-men first class, The Decendants, Source code, Grave Encounters.

Kvar att se: Bullhead, Tyrannosaur, 360, The Skin I live in, Play. Shame och en hel hög andra filmer.

Det blev en lite småblandad lista från än ett starkt år på filmfronten. Som vanligt lyser de s.k blockbustrarna med sin frånvaro något som inte behöver betyda att de är dåliga filmer utan kanske mer att just de filmerna underhåller för stunden men sätter sig inte riktigt i kroppen.

Listan var knivig att skapa speciellt kampen om första och andra platsen men jag gick på hjärtat istället för hjärnan denna gång. Inget svenskt eller ens nordiskt men Play har nog en chans att slinka in på listan den dag jag orkar se den.

 

Double impact (1991 USA)

Double-Impact-PosterOk, jag är den förste att erkänna att jag inte är något modelejon. Min garderob består av kläder från Dressman som är en storlek större än vad dagens mode föreskriver pga av att i min värld går bekvämlighet före stil. När det rör sig om skoaffärer drabbas jag av akut narkolepsi när jag passerat entrén och blicken söker sig mot första bästa stol. Därför kan det kännas lite förmätet att beklaga sig över vilka kläder andra människor bär men när Van Damme glider in på en bar i metropolen Hongkong iklädd en pikétröja som är nedstoppad i ett par rosa kortbyxor som sitter alldeles för högt i grenen svider det till i mina ögon.

Efter nittio minuter med märkliga scener, kvinnor som fightas i högklackat, knepiga repliker, halvdan klippning, skådespeleri under all kritik, hockeyfrillor i olika varianter, förbryllande slowmotion sekvenser, samt en ”kärleksscen” som gav mig rysningar kan endast en slutsats dras: Jean Claude van Damme är actiongenrens svar på Åsa- Nisse.

Filmen handlar om ett tvillingpar (JCVD) som skiljs åt då föräldrarna mördas. Tvillingarna återförenas efter ett par decennier och beslutar sig motvilligt att samarbeta för att hämnas på föräldrarnas mördare. Doule impact innehåller allt jag tidigare nämnt och lite till. JCVD är absolut inte en bra skådis men han har en viss charm, det ska erkännas. Filmen blir aldrig tråkig och dess enda problem är nog att den helt enkelt bara är usel men samtidigt ruggigt (med betoning på ruggigt) underhållande med ett par rosa kortbyxor som grädde på moset.

Regi:  Sheldon Lettich

Betyg: 4/10

Veckans låt

Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag hösten är helt ok, ja tom en ganska bra årstid. Problemet med hösten är att den följer på den bästa årstiden av alla  – sommaren. Men det är smällar man får ta. September ser ut att bli en fullspäckad månad för undertecknad i stort sett varenda helg är fullbokad men då av trevligheter av allehanda slag. I rask takt ska platser som Lekvattnet, Lund och Arboga betas av mao en rafflande månad för en man som inte rör på sig i onödan.

Förra året körde jag  headertemat ”bra skådisar” då fantasin tryter blir det ”bra filmer” som header en tid framåt.

Clive Barker: Coldheart Canyon

9780061769054Filmstjärnan Todd Pickett börjar oroa sig för sin karriär. Han är väl inte direkt Oscarsmaterial utan lever mer på sitt utseende och charm. Åldern börjar så smått sätta sina spår i Todds ansikte så botemedlet blir att boka in en tid hos en plastikkirurg Ingreppet går fel och skådespelarens ansikte är förstört. Todd beslutar att gömma sig undan allmänhetens ögon och genom sin agent hyr han ett stort hus som har varit övergivet i många år. Todd fördriver tiden med att dricka och deppa men en kväll stöter han ihop med en ung kvinna i huset. Kvinnan heter Katya Lupi och var en firad filmstjärna under 20-talet. Hon hävdar att hon bott i huset under alla år men det som är mest märkligt med skådespelerskan är att hon lyckats behålla sin ungdom.

Barker är en märklig författare. Han balanserar hela tiden på gränsen till att hans historier ska gå överstyr och bli lite löjliga men lyckas allt som oftast hålla sig på rätt sida om den osynliga gränsen. Som författare verkar han inte heller backa för något och ordet överdrift existerar inte i hans vokabulär. Coldheart canyon svämmar över av spöken, hybrider, sexorgier, förtrollade rum, djävulens fru Lillith, änglar och (som vanligt när det rör sig om Barker) en himla massa könsorgan och kroppsvätskor. Konstigt nog så funkar det och fråga mig inte varför det kan bero på att Barker går till sådan överdrift och drar på så stora växlar att jag som läsare helt enkelt kapitulerar inför orkanen av ideer och händelser som slår emot mig.

Coldheart canyon är en tjock bok (ca 700 sidor) och hade mått bra av att redigerats. Den startar sakta och det tar tid innan vår huvudperson hamnar i det olycksaliga huset och möter Katya Lupi. Trots den långa uppstarten blir det aldrig tråkigt, det är en ganska roande läsning om Hollywood och jakten på evig ungdom. När spökena väl träder fram och den underhållande karaktären Katya Lupi tar plats på scenen ökar berättelsens tempo och kör på i full fart hela vägen in i mål – nästan. Barker verkar ha ett problem med att avsluta sina böcker för när jag tycker att Coldheart canyon är klar är det faktiskt över hundra sidor kvar. Hundra för berättelsen meningslösa sidor om ni frågar mig.  Författaren gjorde någon liknande krumbukt i Den Blodbestänkta väven och till viss del i De fördömdas spel. Det kan nog vara som så att Barker behöver en något mer bestämd redaktör.

Trots detta är boken läsvärd även om Barker kör vidare i samma gamla hjulspår med begär och åtrå som den drivande kraften men hans fantasi råder det ingen brist på även om jag gärna sluppit en och annan lite väl grafisk beskriven scen av sexuell art, pryd som jag är.

24 hour party people (2002 Storbr)

b51562gqg4jUnder 80 och en bit in under 90-talet förgyllde staden Manchester musikvärlden med många bra band t.ex Joy Division, New Order och Happy Mondays. Filmen 24 hour party people berättar om den här perioden i Manchester. Nu är det som så att filmen inte är en rakt berättad story, det en sorts metafilm där huvudpersonen skivbolagsdirektören/managernTony Wilson ger sin version av händelseförloppet. Wilson var en lokal programledare som blev ”frälst” av den nya musiken som spelades på stadens klubbar och startade skivbolaget Factory samt nattklubben The Hacienda. Wilson kombination av vilda ideer och noll koll på ekonomi gör att man blir smått förundrad att Factory inte gick i konkurs på stört. Ett exempel på Wilsons oförmåga att sköta sina affärer är världens mest sålda maxisingel Blue Monday där varje såld skiva var en förlust för Factory då skivkonvolutet var dyrare att producera än vinsten på var såld singel. Detta var bara en av många märkliga och kanske inte helt sanna historier om musikscenen i Manchester. Wilson vänder sig ett par gånger under speltiden direkt till tittarna och förklarar att allt kanske inte stämmer med verkligheten men varför förstöra en god historia?

När det rör sig om metafilmer funkar det oftast inte för mig, det känns ofta lite larvigt samt att det krossar lite av filmens illusion av verklighetsflykt för mig. I 24 hour party people funkar det dock ypperligt. Vad som är sant eller inte vet jag inte riktigt men det spelar ingen större roll då det är mycket underhållande skrönor om besynnerliga karaktärer som visas. Om man känner till lite om banden och en del av historien kring Manchester är det till en stor fördel då det är en strid ström av personer och händelser som presenteras för tittarna Filmen kan nog kanske kännas vara en aning rörig. Naturligtvis blir också filmen bättre om man gillar musiken från den här tiden samt skådisen Steve Coogan som spelar Tony Wilson då man i rejäla doser får ta del av båda fenomenen under filmens gång.

Regi:  Michael Winterbottom

Betyg: 8/10

 

 

Filmitch fem år

4854Efter 1379 inlägg har det blivit dags att fira fem år. Jag trodde aldrig att jag skulle hålla på så här länge när jag startade den bloggen för fem år sedan. Det var en kollega på jobbet som visade mig sin blogg där han skrev om film och jag tänkte att jag skulle testa på bloggandet lite smått. Mitt första inlägg blev filmen London en helt ok film som av en ren tillfällighet hade Jason Statham i en av rollerna och sedan dess har det rullat på.

Under årens lopp har jag stiftat många trevliga bloggbekantskaper och har haft turen att få träffat dessa även i verkligheten. Bloggar har kommit och gått men till min stora förvåning har jag harvat på, många gånger har jag tänkt ”nu släpper jag det här” men så har det alltid dykt upp en film, rolig kommentar eller något annat som gjort att jag skrivit på. Klart att bloggandet slukar mycket tid men det är roligt, informativt och trevligt så jag håller på ett tag till då det ständigt kommer nya filmer, böcker och serier som är värda att skriva om. Jag vågar inte lova att det blir fem år till av bloggande men det är en skräckfilmsvecka i antågande och till våren blir det naturligtvis en musikalvecka så jag tar ett år i taget.

Avslutningsvis vill jag tacka alla som läser den här bloggen (det är åtminstone i mina ögon förvånansvärt många), alla trevliga människor som orkar med att kommentera och sist men inte minst alla bloggkollegor därute i den virtuella verkligheten som själva skriver underhållande inlägg på sina bloggar och tipsar om intressanta filmer, böcker och musik. Tack!

P.S Någon kanske undrar vilken av alla dessa filmer som det skrivits om här på Filmitch som ligger i topp i besöksstatistiken? Vinnaren är Rocky IV tätt följd av Sucker Punch vad man ska dra för slutsatser av det resultatet vet jag inte riktigt.

rockyiv_01

Sucker Punch