In the mouth of madness (1994 USA)

in-the-mouth-of-madness-cover-sam-neill-john-carpenterNär skräckförfattaren Sutter Cane spårlöst försvinner kontaktar ett försäkringsbolag utredaren John Trent (Sam Neil ). Hans specialitet är att avslöja försäkringsbedrägerier och det är just det man missänker att Canes försvinnande är. Trent tar sig an fallet men i samband med detta börjar han plågas av mardrömmar och obehagliga visioner. Trivialtetar av detta slag får inte Trent att backa från sitt fall och han får upp ett spår efter Cane. Spåret leder till delstaten New Hampshire och en stad som inte verkar finnas utmärkt på någon karta. Tillsammans med en kollega från försäkringsbolaget reser Trent till New Hampshire för att finna den mystiska staden.

Det var ett bra tag sedan jag såg den här filmen och det blev en trevlig återtitt. Storyn som kan sägas vara en blandning av Lovecrafts Chuthulu myt samt  berättelserna om pjäsen The King in yellow och det var en mix som funkade väl. Visst kan man kan tycka att Trent borde reagera lite starkare över alla övernaturligheter som kommer hans väg och visst är en del av filmens effekter lite daterade och i del fall hellre än bra men det är små förtretligheter som lätt kan ignoreras.

mm1Det jag däremot har svårt att ignorera är den rent ut sagt bedrövliga filmmusiken komponerad i sedvanlig ordning av Carpenter. Här har regissören valt att köra på hårdrocksspåret och oavsett vad man tycker om hårdrock så är det troligen den sämsta filmmusik som finns. Hade Carpenter valt ett annat musikspår har troligen filmen känts än mer ryslig nu blir det en intressant story som skaver lite här och där (mest i öronen).

Fiffi kollar in vad vårt grannland Norge har att bjuda på inom genren.

Regi: John Carpenter

Betyg: 7/10

 

The Hitcher (1986 vs. 2007 USA)

AutostopowiczDags för en klassiker från det glada 80-talet, The Hitcher med Rutger Hauer i rollen som mordisk liftaren. Det var ett bra tag sedan jag såg The Hitcher och tyckte den passade bra till skräckfilmsveckan. Det har naturligtvis gjorts en remake av filmen så den slinker med i bara farten.

Jim Halsey bilar genom de amerikanska ökenstaterna på väg till San Diego. Turen är lång, han startade turen i Chicago. När han märker att han sitter och nickar till bakom ratten gör Jim det man aldrig ska göra -plocka upp en liftare. Liftaren presenterar sig som John Ryder och visar sig vara en fullfjädrad galning.

Nu var inte filmen riktigt så bra som jag mindes att den var men dålig är den absolut inte. Berättelsen har en tryckande atmosfär över sig som gör att man sitter och vrider lite oroligt på sig i soffan och trots att det är både sol och öppna landskap förmedlar filmen en klaustrofobiskt känsla. Det kan bero på att Jim egentligen inte har någonstans att ta vägen i sin flykt undan John. Han är fast vid vägen och sin bil då allt omkring är öde vildmark och de kontakter han har med andra människor än John är inte speciellt lyckosamma. Vidare har vi Rutger Hauer och hans mystiska karaktär John Ryder. Hauer är fantastisk, han hade lätt kunnat spela över i sin roll men tonar istället ned sin karaktär som därmed blir än ruggigare i sin iskyla. Intressant är också att jag inte riktigt vet vad eller vem liftaren är som av och till verkar ha nästan övernaturliga krafter. Hans fixering vid Jim förklaras inte heller helt tillfredsställande. Hauers karaktär är mest att likna vid en naturkraft som Jim haft oturen att stöta på. Den ovisshet kring John Ryder bidrar till att stärka filmens obehagliga atmosfär.

Det som sänker filmen lite är att den emellanåt kan kännas lite seg men då bör man ha i åtanke att jag inte är speciellt förtjust i ökenfilmer samt att C.Thomas Howell i rollen som Jim inte är helt övertygande.

645902007 kom så en nyinspelning av filmen. Då det är Michael Bay som står som producent kunde man ana att det som kan kallas för fingertoppskänsla skulle lysa med sin frånvaro. Och visst är det så. I stort har man följt grundstoryn. Den största ändringen är att det är en kille och en tjej som plockar upp liftaren. Där försvinner helt känslan av isolering som präglade första filmen ut genom fönstret. Bay och hans anhang har ingen aning om vad skräck är man kör på med hårdrocksmusik och full action men någon stämning skapas det inte i filmen. Jag jag inget emot Sean Bean som här spelar John Ryder men någon Hauer är han verkligen inte. På det hela känns The Hitcher i 2007 års version som en ganska urvattnad och talanglös actionversion av filmen från 1986. Nu talar nog en hel del mot att jag såg filmerna back to back. En person som ej sett originalet kan nog kanske möjligtvis tycka att den här filmen är/var helt ok. Jag gör det verkligen inte.

Fiffi har valt en film som jag jag halvljummen till – hon kanske gillar den bättre.

Regi: Robert Harmon (1986), Dave Mayers (2007)

Betyg: 7/10 (1986) 3/10 (2007)

Fredagsfemman: De rysligaste skräckscenerna

Vad är en bra skräckfilm? En fråga som är svår att besvara. Min förhoppning när jag ser en skräckfilm är att jag ska bli skrämd. Det är främst två ingredienser som krävs för att en skräckfilm ska bli riktigt bra: Spänning/skräck och obehag. En del filmmakare som inte är så värst begåvade stoppar gärna in äckel i tron att det ska skapa någon form av skräckstämning. Nu kan detta förkomma i bra skräckisar men som en ensam faktor blir äckel just bara äckel. Nu rörde sig inte fredagsfemman om skräckfilm utan om scener som skrämt skiten ur mig.  Nu hamnade alla scenerna inom skräckfilmsgenren och jag ska erkänna att jag hade en och annan scen från filmer som Irresivible, The Room och Saving private Ryan i tankarna men kom fram till att det egentligen var scener som väckte obehag men inte skräck eller spänning. De scenerna får vänta till en annan dag och lista.

Problemet med att lista scener som skrämt mig är att spoilerrisken blir hög men jag har försökt att inte spoila alltför mycket men läs vidare på egen risk.

the-shining-bed

5. The Shining: Det händer inte så värst mycket i denna scen. Danny frågar sin pappa om han kommer att skada Danny och mamman. Bara en sådan fråga från en femåring till sin far väcker ett visst obehag. Det som gör scenen minnesvärd är filmmusiken som hela tiden spelar i bakgrunden. Precis när Danny ställt sin fråga tystnar nästan musiken det är som att filmen håller andan i väntan på pappans svar. Jag har sett The Shining otaliga gången men just denna episod får nackhåren att resa sig.

the conjuring carolyn perron hide and clap wardrobe armoire

4. The Conjuring: Innan jag såg den här filmen minns jag i ärlighetens namn inte när jag rös till under en skräckfilm sist. Jag anade lite sorgset att jag tappat den förmågan men tänk vad fel man kan ha. Femton minuter in i filmen när ungarna kör ”handklappskurragömma” VET jag vad som komma skall men likväl när det var dags för garderobsscenen satt jag och kikade mellan fingrarna och sekunden efter blev jag alldeles fascinerad över att känna rysningarna som spelade över min kropp. Frun däremot blev än mer övertygad om att jag jag lider av någon form av psykisk defekt när jag glatt och upphetsat berättade om min stora upplevelse.

S48388_landscape_GE

3 The Grudge: Var gång jag ska upp på vinden för att vittja musfällor, hämta vinterkläder eller annat dyker en scen upp från den här förbannade filmen upp i huvudet. Stegen fälls ned och jag stirrar rätt upp i det mörka hålet i taket. Jag går halvvägs upp på stegen, håller andan och skjuter sedan blixtsnabbt upp handen mot strömbrytaren för att tända ljuset däruppe. Om ni sett filmen förstår ni mitt agerande om inte ta er en titt på en av de rysligaste filmer som gjorts. Den amerikanska versionen från 2004 är den bästa.

jaws-2

2. Jaws:  Jag kan alla fyra simsätten och är inte rädd för vatten däremot är jag rädd för vad som kan döljas i vattnet – där sätter tyvärr inte min fantasi några gränser. Att vara i vatten som går djupare än midjan (simbassäng räknas inte här) ger mig ångest. Öppningsscenen i Spielbergs Jaws infriar alla mina farhågor över vad som kommer ske när man dumt nog tar i en tur på djupare vatten. Jag tror att något gick sönder inom mig när jag såg den här filmen i elva-tolvårs åldern.

maxresdefault

1 Friday the 13th: Egentligen avskyr jag s.k jump-scares men de få gånger de görs bra är de effektiva. Jag har svårt att tänka mig att det blir bättre än så här. Jag har sett filmen ett antal gånger men likt förbannat hoppar jag till samt blir lite småsvett var gång Jason gör sin entré´. En högst obehaglig och skräckfylld scen som får toppa min lista.

I eftermiddag blir det inte en men två skräckfilmer.

Vilka scener Fiffi valt som sina ruggigaste hittar ni här.

The Houses october built (2014 USA)

houses_october_built_ver2Risken med att en film har en för bra titel är att förväntningarna åtminstone hos mig kan slå i taket för att sen sjunka ned i källarnivå. Skräckisen The Hills run red var ett exempel på en sådan film. Dagens rulle är ett annat. Jag vet inte riktigt vad det är i namnet The Houses October built som tilltalar mig men något är det för så fort jag lade ögonen på titeln kände jag i både kropp i själ att jag ville se filmen.

The Houses October built handlar om en handfull vänner som ger sig ut på vägarna i den amerikanska södern för att söka efter den ultimata haunted house upplevelsen. Det rör sig inte om riktiga spökerier för tydligen är det en mindre industri i USA att kring Halloween öppna spökhus i stil med Hotell Gasten på Liseberg men iom att det handlar om USA är det avsevärt rysligare än ett gäng inhyrda sommararbetare som springer runt och skriker bu! Det finns en dokumentär om detta fenomen med samma namn som dagens film. Filmens huvudpersoner har hört talas om ett ambulerande spöksällskap som tydligen bjuder på en upplevelse utöver det vanliga och de försöker luska reda på vart man kan finna dessa personer. De talar med anstälda inom haunted house branschen men de flesta verkar vara högst ovilliga att förmedla någon information men till slut får våra huvudpersoner upp ett spår. Om de hade haft sans och vett hade de istället stannat hemma och tittat på skräckfilm.

Houses-October-4

Det finns ett och annat som talar för filmen.Slitna och otrevliga tivoliarbetare, den amerikanska södern och spökhus är en mycket bra kombination. Vidare så är historien ganska intressant, jag är lite osäker på vad som ska ske och vilken väg berättelsen ska ta. Tyvärr förvaltas inte upplägget väl. Huvudpersonerna är jobbiga män i 30-års åldern som beter sig som hormonstinna tonårigar (undantaget är den enda tjejen i sällskapet och hur hon står ut med sina ”vänner” är en gåta). Filmen tar alldeles för lång tid på sig innan det händer något, visst det finns en olycksbådande stämning men å andra sidan hade det varit svårt att misslyckas med  tanke på valet av miljöer. Berättelsen står och stampar. Lägg sedan till att hela filmen är i det s.k found footage utförandet så blir det desto jobbigare när man får följa en grupp personer man helst vill slippa. Jag var åtminstone nöjd med slutet och då menar jag inte eftertexterna.

Fiffis val för dagen är säkerligen bättre.

Regi: Bobby Roe

Betyg: 3/10

Honeymoon (2014 USA)

Honeymoon-Leigh-Janiak-Movie-PosterRedan tio minuter in i filmen blir jag tvungen att pausa. Jag blir galen på vart jag sett den kvinnliga huvudrollsinnehavaren förut. Ansiktet och rösten är välbekanta men jag kan inte placera henne. Det går inte att koncentrera sig på filmen så det får bli en snabb tur till IMBD. Se där, det är Ygritte från Game of Thrones. Med problemet löst kan jag titta vidare i lugn och ro.

Bea och Paul har precis gift sig och är så där härligt nykära man förhoppningsvis är när man precis gift sig. Paret har bestämt att fira sin smekmånad i Beas stuga. Redan andra natten går smekmånaden åt fanders. Paul hittar frun helt näck ute i skogen. Hon är inte kontaktbar och verkar nästan vara som i trans. Nästa morgon kan inte Bea redogöra för vad hon gjort ute i skogen och Paul börjar misstänka att hon möjligtvis blivit sexuellt antastad av en gammal pojkvän som driver en restaurang i närheten. Situationen förvärras då Bea verkar genomgå en personlighetsförändring, hon drabbas av minnesförlust och döljer definitivt något för Paul.

HONEYMOON_Harry_Treadaway__Leslie_Photo_by_Kyle_Klutz-1024x576-640x360

Usch det här var ingen trevlig historia. Jag kan verkligen känna med Pauls växande panik över att det är något som är fruktansvärt fel men han kan inte sätta fingret på vad det är. Obehaget i filmen stegras successivt och de sista tjugominuterna av filmen är riktigt otrevliga. Filmen är inte någon nagelbitare utan mer av en ”ont i magen” historia. Då det är en film med i stort sett bara två skådisar ligger det ett stort ansvar på att de klarar av att ro projektet i hamn och det gör de till viss del. Harry Treadaway som spelar Paul är ganska blek men han förstör åtminstone inte tillställningen. Rose Leslie är desto bättre och jag hoppas hon får fler erbjudande inom filmvärlden för det är mycket tack vare henne filmen fungerade. Själva plotten är kanske inte ett under av originalitet och öppen för tolkningar men iscensättningen är desto bättre. En varning för ett par äckelscener där åtminstone jag stönade till bör i konsumentupplysningens anda utfärdas.

Vad Fiffi tycker om filmen ser ni här.

Regi: Leigh Janiak

Betyg: 7/10

Graduation day (1981 USA)

graduation dayUnder en friidrottstävling segnar löperskan Laura Ramstead död ned och tragedin är ett faktum. Skolans friidrottstränare beskylls för att ligga bakom hennes död då han pressat sina atleter till det yttersta och får sparken. I samband med skolavslutningen anländer Lauras äldre syster Anne till staden. Anne har knappt hunnit satt sin fot i staden förens någon iklädd en grå joggigdress utrustad med tidtagarur (!) svarta handskar och värja börjar avpollettera medlemmarna i skolans friidrottslag. Vem kan vara den skyldige? Lauras syster? Den numera f.d bittre friidrottstränaren? Lauras f.d pojkvän? Skolans kåte och koleriske rektor? Eller någon annan? Misstankarna far åt alla håll och kanter, spänningen är olidlig – not!

Söker man efter skräck är nog inte Graduation day den rätta filmen att se, om man däremot vill ha sig ett gott skratt passar den ypperligt. Det är en rätt och slätt taffligt gjord film. Skådisarna duger hjälpligt men regin och manuset är helt uppåt väggarna. Folk är i aallmänhet lite konstiga och saker och ting sker i filmen utan någon närmare förklaring. Rektorn tafsar hejdlöst på sin sekreterare, kvinnliga elever bjuder ut sig till musikläraren som ser ut som en illa klädd Bengt Bedrup vidare har vi en polis i rosa kostym som lider av skolfobi samt en f.d pojkvän som verkligen inte kan skådespela och har oturen att se ut som Lindsey Buckinghams fula bror.

graduationday6big

Som om inte detta räckte bjussar filmens regissör oss tittare på rullskridskodisko med  märklig dans, ett par fighter som lätt skulle kunna kvala in i pilsnerfilms sammanhang samt en mördare med ett mycket konstigt rörelsemönster – han/hon verkar lida svårt av hemorrojder. Filmens final är obetalbar när regissören går all in för att skapa känslomässig dramatik – jag gapskrattade. Å andra sidan rullar filmen på bra, den är underhållande på ett oavsiktligt vis, har en skön åttiotalskänsla och bjuder på en stunds förströelse i höstmörkret. Vänta er bara inte att bli skrämda. Jag måste dock påpeka att morden var lite fantasilösa (med ett undantag). Här har faktiskt mördaren tillgång till en hel vapenarsenal av idrottsredskap (kula, spjut, diskus, spikskor etc) och väljer att bokstavligen hålla fast vid en värja – ganska trist om jag så får säga.

Hoppas att Fiffis film var mer rafflande.

Regi: Herb Freed

Betyg: 3/10

The Possession of Michael King (2014 USA)

the-possession-of-michael-king-posterDet var med låga förväntningar jag tog mig an dagens film. Bara namnet The possesion of (valfritt namn kan sättas in) gör att jag drar öronen åt mig och speciellt i kombination med found-footage känns konceptet tämligen urvattnat. Men man ska aldrig ge upp för om man vaskar tillräckligt mycket skit å dyker det till slut upp ett och annat guldkorn.

Dokumentärfilmaren Michael förlorar sin fru i en tragisk olycka. Han beslutar sig att förena nytta med sorgearbete och beslutar att hans nästa film ska handla om att det inte finns något liv efter detta. Michael riggar hela sitt hem med kameror och återföljs av en kollega som filmar hans göranden. För att bevisa sin tes erbjuder han folk att försöka förbanna honom. Michael besoker necromantiker, andebesvärjare, präster och annat löst folk. Till en början verkar det att Michael har rätt i sin tes att vare sig Gud eller djävulen existerar men snart visar sig små tecken att allt inte riktigt står rätt till i familjen Kings hem. Kan det vara så att någon av alla dessa stollar Michael träffat på sista tiden har lyckats med sina besvärjelser?

PM-Still-4-620x400

Jag fastnade direkt för Michael och hans öde. Filmen är till en början roande när huvudpersonen besöker folk som är som inte riktigt är som vanligt folk.Gradvis mörknar berättelsen för att till slut utvecklas till att bli ren och skär skräck. Om det är något som jag avskyr inom skräckgenren är det s.k jump-scares speciellt om det kombineras med hög musik och en ofarlig händelse typ det var bara en katt i skafferiet etc. Det är ett billigt och slött sätt att skrämma tittaren på och jag kräver mer. I dagens film nyttjar man detta trick ett par gånger men här är det verkligen rysliga saker som sker och tro fan om jag inte lyfte ur soffan vid ett par tillfällen. The possesion of Michael King är en effektiv skräckfilm som lyckas väl med sitt mål nämligen att skrämma sina tittare och då är jag mer än nöjd. En bra start på skräckfilmsveckan.

Kolla in vad Fiffi tyckte om filmen vetja.

Regi: David Jung

Betyg: 8/10

Skräckfilmsvecka!

OLYMPUS DIGITAL CAMERADags för skräckfilmsvecka för femte gången i rad. ”Skräckfilmsvecka” kanske en och annan tänker ”karln spottar ju ur sig skräckfilmer i parti och minut under hela året”. En åsikt jag skriver under på men gillar man genren så vet man att det blir bara skräck och inget annat under den här oktoberveckan. Jag kan helt enkelt bara grotta ned mig i seriemördare, demoner och annat smått och gott utan att behöva tänka på någon annan filmgenre. Det som gör det hela än bättre är att bloggkollegan Fiffi är på för fjärde :D året i rad. Så om ni vill ha mer skräck eller en second opinion på en del av filmerna som dyker upp under veckan ta och titta in på hennes blogg. Imorgon kör vi gång.

John Ajvide Lindqvist: Människohamn

manniskohamnAnders och Cecilia drabbas av en stor tragedi då deras enda barn Maja försvinner under en familjeutflykt. Flickans försvinnande är ett mysterium då det helt enkelt inte fanns någonstans hon kunde försvinna. Traumat blir stort för föräldrarna och snart är skilsmässan ett faktum. Anders super ned sig och lever i någon form av limbo i saknaden efter sin dotter. I ett sista försök att få ordning på sitt liv tar Anders och flyttar ut till barndomshemmet som ligger på skärgårdsön Domarö, platsen där dottern försvann.Anders hyser ett litet hopp om att åtminstone lösa mysteriet med sin dotters försvinnande.  Han hinner knappt sätta sin fot på ön innan oförklarliga och mystiska saker sker. Det bankas på dörrar mitt i nätterna och del av öborna börjar agera märkligt och det verkar som att Maja försöker ta kontakt med Anders, . Att mysteriet med dotterns försvinnande bara är en liten del av en stor och gammal hemlighet som Domarö ruvar på står snart klart.

Jag ska erkänna att jag var lite tveksam till Människohamn då jag har hört av en del att boken var lite trist och långsam och inte speciellt spännande. Jag trodde att författaren skulle breda ut sig över Anders sorg efter dottern och att man nogsamt skulle få följa hans väg ned i alkoholismen men de känslorna och händelserna betar Lindqvist tacksamt nog av ganska snabbt.  Människohamn är kanske inte en fartfylld berättelse men storyn rör sig hela tiden framåt om än i maklig takt.  Det jag gillar är att författaren stoppar in historier om tidigare händelser och livet på ön, både i Anders barndom och längre bak i tiden. Valet av miljö med skärgården som är allt annat än idyllisk var också något jag uppskattade. Människohamn blir en sorts anti-Saltkråkan och visst får Astrid Lindgren en släng av sleven i boken av en grinig fiskare som mycket väl kunnat vara farbror Österman. Boken skulle säkerligen vara intressant även om man skippat de övernaturliga händelserna. Berättelsen har en närvaro som gör att jag sugs in i livet på öarna och trots att den aldrig blev riktigt spännande var det lite av en bladvändare för mig. Nu är det dock en skräckhistoria som levererar någolunda väl. Lyckas man med att göra GB-clownen ryslig är man åtminstone i min bok ganska skicklig som skräckförfattare. Det som inte funkade för mig var vålnaderna som citerade The Smiths texter. Det kändes ansträngt och lite löjligt istället för att bli en roande detalj som nog Ajvide Lindqvist tänkt. På det hela en positiv överraskning och klart läsvärd.

Horns (2013 USA/Kanada)

Daniel-Radcliffe-image-daniel-radcliffe-36613073-350-546I ärlighetens namn var jag kanske inte så upphetsad när jag hörde talas om att man skulle filmatisera Joe Hills bok Horns. Boken var ok men klart den svagaste i författarens produktion. Intresset ökade dock lite när jag hörde att Alexandre Aja skulle stå bakom kameran en regissör som i mina ögon inte än gjort en dålig film (jo jag gillar även Mirrors som funkar bra som skräckfilm). Så det var mer av intresse än förväntning jag tog mig tid att se Horns för att se om Aja skulle lyckas att lyfta boken.

Huvudpersonen i Horns är Ig eller Ignatius som han egentligen heter. Han är lite av en slacker men med täta föräldrar. Igs fasta punkt i livet är flickvännen Merry. Hela hans liv ställs på ända då hon mördas. Det som ställer till rejäla problem för Ig är att han inte minns vad han gjorde kvällen Merry bragtes om livet. Han är huvudmisstänkt och de enda som står vid hans sida är hans äldre bror Terry samt barndomskamraten och tillika hans advokat Lee. Efter en blöt natt vaknar Ig med en fruktansvärd huvudvärk och finner till sin fasa att ett par horn växt ut i skallen (japp jag vet hur det låter). Hornen ger Ig vissa krafter bla att han kan påverka människors agerande samt att folk gladligen berättar sina innersta tankar och önskningar för Ig. Utrustad med nya krafter försöker Ig nu ta reda på vad som egentligen hände den natten hans flickvän mördades.

Bara storyn med ett par horn som växer ut i pannan kan nog få en och annan att se sig om efter något annat men filmen funkar förvånansvärt bra på den biten. Filmens första timme är också riktigt bra. Det är många roliga scener när Ig upptäcker sina nya krafter och folk berättar sina innersta drömmar som naturligtvis inte är speciellt rumsrena. Filmens andra halva blir förklarligt nog desto mörkare när vi får reda på vad som hände den där ödesdigra kvällen och det är här Aja precis som Hill tappar greppet om historien. Det blir för melodramatiskt och jag har lite svårt för Merrys agerande och resonemang som leder till att hon blir någon kombination av offerlamm och frälserska. Hill har i sina böcker en något Triersk syn på kvinnor och jag blir inte riktigt klok på vart författaren vill förmedla. Hatkärlek kanske? I filmen Horns dämpas denna känsla något men istället blir resultatet sockersött och lite smetigt i sina stunder.

Trots detta duger Horns för stunden. Radcliffe i huvudrollen är bra och man hittar David Morse och Heather Graham  i små roller däremot är vare sig Juno Temple eller  Max Minghella i rollerna som Merry och Lee speciellt bra, den förstnämnda för mjäkig den sistnämnda för okarismatisk. Horns innehåller en hel del bra scener som man får tillskriva Aja. Regissören lyckas även väl med att förmedla den där white trash känslan som präglar Hills böcker. Till plussidan hör också ett bra soundtrack,  Heroes av Bowie är aldrig fel. Om jag fått bestämma hade jag hellre sett att Aja gjort Hills NOS4A2 en avsevärt bättre story som torde passa regissören väl.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 5/10