Transformers: Age of extinction (2014 USA)

TRANSFORMERS-4-posterMan kan ha en och annan åsikt om den senaste men troligen inte sista filmen om de utomjordiska robotarna. T.ex att det var länge sedan jag såg en såpass dyr produktion som hade ett så slarvigt skrivet manus. Filmen är så full av hål och logiska kullerbyttor att jag snart gav upp att försöka förstå handlingen då jag insåg att jag troligen inte skulle få några svar. När man ser Transformers: Age of extinction gör man bäst i att acceptera att saker och ting bara sker. Filmens mål är att visa robotar som slåss allt annat verkar vara utfyllnad som filmens producenter inte brytt sig speciellt mycket om.

Med tanke på att allt krut lagts på robotfighter och krossande av byggnader är det förvånande att dessa scener är så dåligt regisserade och koreograferade Det är rörigt, ospännande och trots att man raserar halva Hongkong inte speciellt maffigt. Regissören Bay har ingen som helst känsla för dramatik utan verkar nöja sig med att visa upp robotar som slåss. Om jag skulle summera mina tankar om filmen blir domen: En alldeles för lång rulle (nästan tre !!! timmar) med en nästintill obegriplig handling. Kanske frättes den del av min hjärna där det sunda förnuftet sitter bort under titten för jag tycker trots allt att filmen nästan är ok. Varför vet jag inte det är bara en känsla och om Bay kan göra en film för flera miljoner och strunta i handlingen kan jag nog komma undan med ett blogginlägg utan att riktigt kunna förklara varför jag tycker som jag tycker.

Regi: Michael Bay

Betyg: 4/10

Malicifent (2014 USA)

Maleficent-IMAX-PosterEn liten trend kan skönjas i filmvärlden nämligen att göra nya versioner av gamla sagor härom året kom det b.la versioner av Rödluvan (ett rejält magplask) samt Snövit som kunnat bli riktigt bra med en annan huvudrollsinnehavare. I Maleficent  gör Disney ett nytt försök med sagan om Törnrosa sist, 1959, var resultatet ett ordentligt sömnpiller så nu hade man alla chanser att göra om och göra bra.

Jag tänker inte redogöra och om sagan om Törnrosa då den är kulturellt allmängods. Maleficent  håller sig i mångt och mycket till originalet men har valt att ändra perspektiv från den relativt ointressanta Törnrosa till dramats skurk den onda fen Maleficent. Det blir en annan story och därmed mer intressant än en trött nyinspelning av en gammal historia. Nu är det som så att det är en familjefilm så man kan inte ta ut svängarna något jag hade gillat då de flesta gamla sagor har under årens lopp blivit allt mer politiskt korrekta. Å andra sidan hade man nog inte kunnat filmatisera berättelser som innehåller tidelag och kannibalism (Rödluvan) eller sexuellt utnyttjande (Törnrosa) och hoppas på en kassaframgång.

Om man köper Disneys lite snällare version är nog filmen helt ok själv hade jag nog hoppats på en lite mer fräsigare film. Det börjar bra men blir alltmer sockersött ju närmare filmens final kommer. Angeina Jolie som spelar Maleficent  är mycket bra och är en njutning  att se i aktion åtminstone så länge hon är ond men egentligen om vi ska vara ärliga är hon bara missförstådd åtminstone i den här versionen av sagan. Däremot blir jag inte klok på Jolies kindknotor som ser så vassa ut att man skulle kunna skiva bröd med dem. År de verkliga eller cgi pålagda, någon som vet? Problemet är att Jolie skäl hela showen och de andra skådisarna är ganska blodfattiga.

Maleficent  är kanske inte en omistlig film men den duger, Jolie är bra och i sina stunder är den visuellt snygg men av och till hemfaller man än en gång till de där hemska plyschtavlorna från 70-talet när sagovärlden ska gestaltas. Filmen hade potential att bli riktigt bra om bara vågat ta ut svängarna lite nu blev det som vanligt mellanmjölk av det hela.

Regi: Robert Stromberg

Betyg: 4/10

Veckans låt

I lördags blev det en del bilkörning. Arboga t/r för att träffa en handfull filmspanare och få ta del av ölprovning b.la fick vi smaka på spindelöl från Belgien som bryggts av bröderna i Wrong turn ;) En otroligt trevlig eftermiddag och afton. Med anledning av än en helg bakom ratten blir det en bilåkarlåt till. Varsågod Henke.

Judith Schalansky: Atlas över avlägsna öar

atlasJag har turen att ha en dotter som läser till bibliotekarie. Av och till kommer hon med intressanta boktips. Den här boken nämnde hon i förbigående vid middagsbordet och redan nästa dag hade jag beställt den på det lokala biblioteket.

Författarinnan växte upp i det forna DDR där möjligheten att resa fritt i världen var begränsad. Schalansky tillbringade mycket tid med näsan i hemmets Atlas där hon reste i fantasin. Numera kan hon resa vart hon vill men har här presenterat 50 avlägsna öar som hon troligen aldrig kommer att besöka. Jag känner igen mig lite i författarinnan då jag är barnsligt förtjust i att försjunka in i kartböcker och drömma mig bort, det är ett billigt och bekvämt sätt att resa. Just avlägsna öar och platser har en exotisk lockelse så visst var det här en bok som tilltalade mig.

Boken är enkelt men snyggt uppbyggd (vad jag förstått har den tydligen vunnit pris för just snyggaste bok). Schalansky ger varje ö två sidor. Ena sidan är kort och gott en karta på ön. Det ges även en kort historik över platsen samt fakta om hur många människor som bor på platsen m.m. Det är förvånansvärt många öar i vår överbefolkade värld som inte har några invånare men det får iofs sin förklaring när man får läsa mer om platserna.  Varje ö har fått en kort text som berättar något om platsen, texterna varierar från ren fakta till rena skrönor gemensamt är att flesta av historierna har något bisarrt över sig. Vi får ta del om ön Deception där man eldade med pingviner istället för kol, eller ön Tikopia där befolkningen aldrig överstiger 1200 personer, blir det överskott tar man självmord – kvinnorna hänger sig,  männen tar en sista båttur in i evigheten. Vi får besöka allt från paradisöar i Stilla havet till karga klippor som är mer eller mindre täckta av is.

Boken väckte mitt intresse och jag har med hjälp av nätet läst mer om en del av platserna som nämns samt tittat på bilder på dessa avlägsna öar som jag likt författaren bara kommer att besöka i mina drömmar. Ett extra tack till min dotter som gav mig ett fint boktips och jag förväntar mig fler.

Årets bästa filmer: 1986

1965-ONA-1986

När listan var klar blev jag själv förvånad då ett par filmer jag trodde skulle vara givna inte kom med och att två svenska filmer slank in i sista stund men läs själva…….

1387113997

10. I lagens namn: Dyster kriminalhistoria som inte har några vinnare – bara förlorare. Trion Sauk, Wolter och en grymtande Günther är mycket bra. Filmens enda problem är att det är svårt att höra vad folk säger då ljudmixningen är under all kritik.

Landis_three_amigos_article13

9. Three amigos: Här får man en desto muntrare trio: Martin, Chase och Short i en härlig förväxlingskomedi.

0598256_7023_MC_Tx360

8. Youngbood: Egentligen borde jag inte gilla denna klichéfyllda sportfilm som har med allt som man kan vänta sig av en produktion från Hollywood när det är som värst men det är något som gör denna film oemotståndlig – åtminstone för mig.

morrhår o ärtor kemi

7 Morrhår och ärtor: Är barnsligt förtjust i denna lättsamma komedi med en Margareta Krook som giftig citatmaskin. Kanske en lättviktare i sammanhanget men filmen är balsam för själen.

platoon212

Plutonen: Såg om filmen häromåret och blev positivt överraskad. Tom Berengers porträtt av den hänsynslöse Sgt. Barnes är oförglömligt. En krigsfilm som visar krigets vansinne på ett mindre pretentiöst sätt än Apocalypse now.

Cleese1024_111927k

5. Ursäkta vad är klockan?: Tröttnar aldrig på Cleese maniska rektor som gör allt i sin makt för att inte komma försent. Kanske inga gapskratt men jag sitter med ett förnöjt flin filmen igenom

6a00d8341c630a53ef0162fd88ea9d970d

4. Flugan: En av Cronenbergs bästa filmer. Givetvis med massa kroppsäckel och spänning. En av filmens styrkor är att man verkligen känner för huvudpersonerna något man av och till kan ha svårt för i denna genre.

f4a1d6db64b1c4f943fdc758188

3. Liftaren: Rutger Hauer är ruggigt bra i rollen som den namnlöse liftaren. En skoningslös och brutal nagelbitare.

dean-stockwell-blue-velvet-1986-_131311-fli_1364480986

2. Blue Velvet: Det är svårt att beskriva denna obehagliga deckare på ett par rader men minns att jag var mållös efter att ha sett filmen för första gången. En upplevelse!

9pfHOW0

1 Fira med Ferris: Fantastisk bra komedi. Har tappat räkningen över hur många gånger jag sett filmen. Samtidigt som filmen är otroligt rolig dras den med svarta stråk något som tilltalar mig. Ferris må vara huvudpersonen men det är Jeff Jones i rollen som Ed Rooney, Ferris svurne fiende, som lyfter filmen till himmelska höjder.

Bubblare: Henry – en massmördare, Something wild, Vid flodens strand, Rosens namn, Hannah och hennes systrar, Aliens, Stand by me. De två sista bubblarna kan nog en och annan finna ha en given plats på listan men de föll bort av gnälliga respektive skrikiga skäl.

Japp det var 1986 ett är som visade sig vara avsevärt bättre än vad jag mindes. Nästan hälften av filmerna är komedier något som förvånade mig. Det hör inte till vanligheterna att komedier finner en plats på dessa listor. Det är många filmer som jag inte sett på ett bra tag och blev nu sugen på en och annan omtitt.

Vilka filmer håller andra filmbloggare högt detta år? Se efter!

Movies-noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

Spel och film

At the devil’s door (2014 USA)

At the Devil's DoorHujeda mig vilken ryslig start på en skräckfilm. Lockelsen att tjäna 500$ gör att en tjej besöker ett medium som håller till i en husvagn in the middle of nowhere. Väl på plats testar mediet om hon är ”mottaglig” vilket hon visar sig vara.  Mediet ger henne då ett förslag som hon dumt nog accepterar. Miljön och den tryckta olycksbådande stämningen i husvagnen gav mig kalla kårar. Historien tar sedan en lite oväntad vändning då historien byter fokus till helt andra personer. Ett grepp som iofs känns både fräscht samt gör att jag blir lite osäker på hur det ska sluta då filmen inte riktigt följer de ramar jag är van vid. Nackdelen är att det blir lite svårt att engagera sig huvudpersonerna iom perspektivbytena. Det är fyra olika människor som kliver in i huvudrollen och filmen känns lite som 400 meter stafett när någon annan tar över storyn försvinner den andre ur bild.

Bortser man från det lite annorlunda berättargreppet är det en standardskräckis med helt ok skådisar. At the devil’s door lyckas dock av och till med att behålla den där tryckta stämningen som filmen startade med något som gör att filmen troligen verkar vara lite bättre än vad den egentligen är. Slutet är som i många skräcksisar ganska svagt och otillfredsställande.  En rysare som slinker ned i bara farten, vare sig mer eller mindre.

Regi: Nicholas McCarthy

Betyg: 5/10

 

L.A Confedential (1997 USA)

L.A.-ConfidentialJames Ellroy har lyckats med konststycket att sälja samma story till filmbolagen hela tre gånger. Imponerande! Filmerna är Dark Blue (2002), Street Kings (2008) och dagens film som var den första. Alla filmerna har ungefär samma handling. Det rör sig om korrumperade poliser som får ett mordfall i knäna. Till en början verkar fallet vara en simpel historia att lösa men det är någon detalj i brottet som gäckar den korrumperade snuten och han kan inte släppa fallet. Mordet visar sig leda vidare högre upp i polishierarkin och vår antihjälte blir ett jagat villebråd.

Nu kan det vara som så att jag låter lite kritisk och missnöjd med filmerna men så är icke fallet då en god historia med fördel kan berättas fler gånger men den är oftast bäst första gången och det stämmer här. L.A Confidential  har de bästa skådisarna, Guy Pierce, Russell Crowe, Kevin Spacey m.fl. Tidsperioden är tidigt 50-tal och är då i mina ögon lite mer visuellt underhållande även om Dark blue har en mer apokalyptisk känsla över sig då den utspelar sig under upploppen som skedde i samband med Rodney King rättegången. L.A Confidential är en klurig kriminalhistoria och gäller att hänga med i svängarna. Det är ingen film man sitter och slötittar på då historien är fylld av intriger och karaktärer och dubbelspel. Rekommenderas varmt och Ellroys böcker bör man också ta och läsa då de håller genomgående hög klass.

Regi: Curtis Hansen

Betyg: 8/10

 

Årets bästa filmer 2011

2011YearEnd

Jag betar mig så sakteligen framåt på 2000 talet, här kommer de filmer som är mina favoriter från detta år.

The Intouchables_header

10. En oväntad vänskap: Fellgodfilm som iofs är förutsägbar men både rolig och hjärtevärmande. Det känns skönt att kunna klämma in en film av detta slag för att inte 2011 års lista ska bli helt nattsvart.

2011_take_shelter_002

9. Take shelter:  Ett långsamt men paradoxalt nog nervigt skräckdrama om en mans begynnande (?) galenskap. Skandalen var ett faktum då ingen av huvudrollsinnehavarna ens var nominerade till en Oscar. En film som är värd all uppmärksamhet den kan få.

killer-joe

8. Killer Joe Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men gör nog lite av varje. En upprörande men samtidigt underhållande kriminalhistoria om korkade människor på samhällets botten.

lauren-german-as-eva-in-the-divide-2011

7.  The Divide Här finns det dock inga anledningar att skratta. Feelbad om en isolerad grupp människor som blir allt mer djuriska ju längre berättelsen fortskrider.

cabininthewoods_4

6. The Cabin in the woods. En skräckkomedi som funkar mer än bra. Filmen har både hjärta och hjärna och ordet trevlig är nog det bästa adjektivet jag kan hitta för att beskriva den här berättelsen. Så nära feelgood en skräckis kan komma.

1329311732_sleeping_beauty__2011__2

5. Sleeping beauty: Den här filmens placering på listan är ett bevis på att man ska vänta med att dela ut filmbetyg så att historien kan få mogna. Kanske 2011 års mest minnesvärda film. Suggestiv, märklig, stillsam och ytterst obehaglig. Browning gör sitt livs roll med ett minimalistiskt skådespeleri. En film som växt avsevärt efter titten.

sara-paxton-as-claire-in-the-innkeepers-2011

4. The Innkeepers. En ryslig spökhistoria där finalen skrämde skiten ur mig och det är inte ofta det händer.

raidredemption-fight

3. The Raid. En actionfest av sällan skådat slag. Våldsamt, blodigt och spännande. Det är bara att tacka och ta emot.

tinker-tailor-soldier-spy-480

Tinker tailor soldier spy. En spionhistoria som går i brun nyans och skrider fram. Klurigt manus och toppenskådisar. En film som avslutas med låten La mer kan bara inte vara dålig.

maxresdefault

1 Midnight in Paris. Ok en bagatell tar vinnarplatsen men det är en sådan genomtrevlig film, gott hantverk samt att filmen har ett budskap som tilltalar mig. Det kanske är en krusning på vattenytan jämfört med andra filmer på min lista men det är en krusning som består i själen.

Bubblare: Mission impossible 4, The Thing, My weekend with Marilyn, Moneyball,         X-men first class, The Decendants, Source code, Grave Encounters.

Kvar att se: Bullhead, Tyrannosaur, 360, The Skin I live in, Play. Shame och en hel hög andra filmer.

Det blev en lite småblandad lista från än ett starkt år på filmfronten. Som vanligt lyser de s.k blockbustrarna med sin frånvaro något som inte behöver betyda att de är dåliga filmer utan kanske mer att just de filmerna underhåller för stunden men sätter sig inte riktigt i kroppen.

Listan var knivig att skapa speciellt kampen om första och andra platsen men jag gick på hjärtat istället för hjärnan denna gång. Inget svenskt eller ens nordiskt men Play har nog en chans att slinka in på listan den dag jag orkar se den.