Temavecka Hitchcock

Om det finns något inom filmens värld jag och Marcus är oense om så är det regissörens Alfred Hitchcock storhet. Han anser att regissören är mycket bra medan jag är mer lite undrande över hans förträfflighet. Men efter att ha sett den sisådäriga filmen Hitchcock blev jag ändå lite nyfiken på karln och hans filmer och bestämde mig för en temavecka. Missförstånd och andra faktorer visade sig vara tursamma och jag kan glädjande ha med en bloggkollega på färden, nämligen Jojjenito. Under kommande vecka kommer vi att presentera en film var ur Hitchcocks digra produktion. En del filmer kommer överlappa varandra men mitt urval har styrts av slumpen, det enda kriterium jag har haft är att filmen ska vara en ny bekantskap för mig. Om jag kommer att omvärdera Hitchcock eller inte får vi se mot slutet av veckan. Mycket nöje!

FILMR har nyligen haft ett tema om och med Hitchcock. Rekommenderas!

Silver linings playbook (2012 USA)

Om man skulle ska och skärskåda oss själva och människor i vår närhet skulle man troligtvis finna en och annan sak i vårt beteende som möjligtvis inte skulle klassas som normalt. Kanske en sida av oss själva som vi försöker dölja för omvärlden. Personerna i Silver Linings playbook har dock inga problem med att visa upp den sidan. Pat har precis kommit ut från sinnessjukhuset efter att ha försök döda sin frus älskare. Då frun flyttat och sålt deras hus bor han hemma hos sina föräldrar. Ett hem där pappan är maniskt besatt av det lokala fotbollslaget och när laget har match är hemmet att likna vid en krigszon. Pat har även en vän som verkar ha ett lyckligt liv men känner att han håller på att kvävas av omvärlden och sin frus krav på att vara framgångsrik. Under en middagsbjudning hos sin vän möter Pat Tiffany, en kvinna som också (någon förvånad vid det här laget) mår dåligt då hennes man dött. Tiffany och Pat börjar umgås men de blir inte ett par då Pat är övertygad om att han och hans fru ska bli tillsammans igen bara han får en möjlighet att förklara sig. Tiffany lovar att förmedla ett brev till frun om Pat ställer upp som hennes partner i en danstävling.

Det här var något så ovanligt som en feelgoodfilm om människor som i olika grad mår dåligt. Jag hade roligt under filmens gång, en film som bäst kan beskrivas som hela havet stormar för folk gapar, skriker och har sammanbrott om vartannat men samtidigt är folk i karaktärernas omgivning relativt förstående för deras problem något som gjorde att filmen gav mig en varm känsla. Skådisarna presterar bra och Jennifer Lawrence var välförtjänt för sin Oscar i rollen som Tiffany. Hon är arg, desperat, kvick och känslig på en och samma gång och har ett språk som en sjöman. En mycket underhållande och spännande karaktär.T.o.m Wilson Tucker som har en biroll är bra, något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva än mindre skriva. Den största gåtan är nog hur Dolores, Pats mamma inte blivit galen av att vistas under samma tak som dessa män.

Efter att ha sett filmen var jag nöjd, mycket nöjd men den har tappat lite efter ett par dagar. Kanske beror det att den på sina ställen känns en aning spretig då det är många personer som är med och alla får kanske inte den tid de borde få. Men den är klart sevärd och ett alternativ till alla förutsägbara och kräkframkallade rom-coms som översvämmar marknaden.

Regi: David O. Russell

Betyg: 7/10

Åsa-Nisse ordnar allt (1955 Sverige)

Åsa-Nisse ordnar allt är en salig blandning av hemvärnsgubbar, hästmediciner och (naturligtvis) Bertil Boo. Efter att ha lastat sten får Nisse ont i ryggen och går till läkaren Speta Pelle som ger honom en högst märklig massage samt en uppiggande medicin från apoteket i Värnaryd. Medicinen ger Nisse oanade krafter b.la deltar han i en friidrottstävling och vinner rubbet. Resten av filmen läggs på Sjökvistens förälskelser (för en gångs skull heter inte hushållerskan Britta utan lystrar till namnet Elsa), bilaffärer, hemvärnsövningar där Bertil Boo sjunger en patriotisk sång. En stridsvagn(?) av plywood får väl läggas till filmens specialeffektskonto. Man lyckas även klämma in ett par bankrånare och det obligatoriska billoppet mot filmens slut. Nisse vinner då han tankar bilen med sin medicin. Om man gillar cittra bjuder även Nisses fru Eulalia på lite skönsång.

Som ni märker ger filmen ett något splittrat intryck men den är bättre än förra filmen, Åsa-Nisse på hal is, som var ganska trist. Jag upphör aldrig att fascineras över de scener där någon gör ett omedvetet misstag och improviserar fram en räddning framför kameran som går. Undrar om man överhuvudtaget gjorde några omtagningar? Hur var det nu med den utlovade kopplingen till Det Sjunde inseglet? Nisse och Klabbaparn sågar ned ett träd där bankrånarna gömt sig. Kan det vara så att Bergman såg den här filmen 1955 och inspirerades till den liknande scenen i Det Sjunde inseglet? Tanken svindlar!

Regi: Ragnar Frisk

Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

Så här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Iron man 3 (2013 USA)

Med Iron Man 3 kickar Marvel igång det som kallas för phase 2, dvs en ny serie superhjältefilmer som så småningom ska leda till Avengers 2. Den tredje filmen om Iron Man startar med att Tony Stark inte kan sova om nätterna då han har ångest över sina utomjordiska upplevelser i Avengers. Vidare attackeras Amerikanska intressen av en terrorist som kallar sig för The Mandarine. När en av Starks vänner skadas i ett av The Mandarines attentat blir kampen personlig.

Jag hade hoppats på att filmserien om Iron man skulle lyfta sig en aning från den ganska trista tvåan men ack nej. Filmen är för ofokuserad till en början för att raskt ta fart en kort stund, tappa i tempo för att sluta i en final med en himla massa ospännande explosioner. Filmen är påkostad men oväntat tråkig och själlös.

Jag måste också erkänna att jag börjar tröttna på Starks ständiga one-liners. Jag förundras över hur Pepper Potts står ut med karln. Visst han ser bra ut och är rik och det kanske räcker för Potts men jag hade blivit galen om jag levt med denna man. Stark är oförmögen att föra en normal konversation visst det var roligt i första filmen och Iron man funkade som lite comic-relief i Avengers men att ha en huvudperson som spottar ur sig one-liners en hel film blir tröttande i längden. Det gör också att jag bryr mig inte speciellt mycket över hur det går för den pladdrade Stark.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

SPOILER VARNING  SPOLIER VARNING SPOLER VARNING

Som serienörd måste jag dock protestera å det grövsta mot en tvist i filmens manus. Jag köper gladligen att det görs förändringar av böcker och serier till film, ja det är tom nödvändigt för att berättelsen ska passa mediet. Kubrick gjorde sin version av The Shining som i mångt och mycket är bättre än boken av Stephen King. Jag köpte att filmen Kick-ass var avsevärt ljusare än Millars serie. Jacksons LOTR slår Tolkiens sång & matguide alla dagar som sagt jag är inte den som är den. Men…. ca 90 minuter in i filmen får jag lov att stålsätta mig för inte spontant kasta mig in i bilen köra till Arlanda ta ett plan till L.A och leta upp dessa två män.

De heter Drew Pearce och Shane Black och står för filmens manus och regi. Jag vill greppa dom i örat och vråla: THE MANDARIN ÄR IRON MANS ÄRKEFIENDE OCH INTE EN FÖRSUPEN ENGELSK LANDORTSSKÅDIS!!!!! (på engelska naturligtvis)sedan skulle jag ta planet hem igen.

Om man ska göra en förändring av en berättelse ska det vara till det bättre inte till det sämre. Ben Kingsley är visserligen bra som försupen landortsskådis men jag vill ha The Mandarin och inget annat när jag löser en biljett till Iron Man 3. Det känns som jag blev lovad ett julbord men fick korv med pulvermos istället. Det känns som Blofeld utlovas som skurk i nästa Bondfilm men det är Lasse Kronér castas i rollen som Bonds ärkefiende. Det känns som…..ja ni har nog fattat vid det här laget.

Varför man gjorde så här kan diskuteras. Jag anar att man inte ville stöta sig med världens största filmmarknad, Kina. Sommarens World war Z har skrivits om av de skälen och frågan är om vi inte snart får en liten stämpel på amerikanska filmer ”godkänd av Kinas kommunistparti”

Oavsett mina invändningar så duger filmen för en stunds underhållning men jag är f.n hjärtligt trött på Iron mans liv och leverne och ser gärna att någon annan trikåklädd figur intar biograferna.

Regi: Shane Black

Betyg: 4/10

Filmspanarna: Film om film

En film om film kan ibland vara en ganska trist historia då genren många gånger kan kännas lite väl intern. Det är klart att det finns undantag t.ex Singing in the rain.

Historien utspelar sig under den tid då ljudfilmen gjorde sitt intåg. Många stumfilmsstjärnor fick se sina karriärer gå i kras då de begåvats med en röst som inte passade för mediet. Don Lockwood och Lina Lamont är ett par kända stumfilmsskådisar som ska spela in sin första ljudfilm. Resultatet verkar inte lovande då Lina har en röst som skär genom märg och ben och den nya tekniken krånglar. Värre är att skvallerpressen parat ihop Don och Lina något som den förstnämnda inte alls uppskattar. Don hittar lösningen då han av en slump springer på en skådespelerska, Kathy, som försöker få in en fot i branschen. Don föreslår att Kathy ska dubba Lina. Kärlek uppstår naturligtvis mellan de två, något som inte ses med blida ögon av Lina.

Singing in the rain lever verkligen upp till epitetet klassiker. Filmen har en bra story, fina skådespelare främst då Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O’Connor och Jean Hagen. Sist men inte minst innehåller den otroligt bra sånger och fina dansnummer t.ex titellåten, ”Make ‘em Laugh” och ”Moses Supposes”. Filmens färger är härliga och jag  blir bara överlyckligt glad av att se och höra filmen. Det enda lilla som sätter käppar i hjulen för ett högsta betyg är det alldeles för trista och långa dansnumret mot slutet av filmen. Det numret är på tok för långt och ska jag vara ärlig så brukar jag skippa det när jag ser om filmen. Om ni inte har sett Singing in the rain gör det nu.

Regi: Stanley Donen, Gene Kelly

Betyg: 9/10

Andra filmspanare som skriver om filmer som rör film.

Addepladde

Fiffi

Flmr

Fripp

Jojjenito

Rörliga bilder

The Velvet cafe´

Veckans låt

Till veckan fyller min fru år så veckans låt får bli en av hennes favoritgrupper men jag väljer den låt jag gillar bäst med gruppen. Men jag tar och skippar Ernst-Hugo Jähregårds version, den är allt för ångestfylld.

2 x Svensk skräck

I relativt rask takt avverkade jag två svenska skräckhistorier, dels John Ajvide Lindqvists Tjärven på ljudbok samt Jag såg henne idag i receptionen av Anders Fager. Det är två bra böcker men de är rysliga på vitt skilda vis.

I Tjärven har båtägaren Marcus skrapat ihop ett kompisgäng från gymnasietiden. Tanken är att de på midsommarafton ska åka ut till ön Tjärven i Stockholms skärgård fär att äta, dricka, spela Modern Talking och vara 80-tals nostalgiska. Sällskapet blir oväntat strandsatta på ön men problemen slutar inte där då platsen invaderas av de som drunknat i Östersjön. Naturligtvis har de döda en lust efter färska människohjärnor.  Det krympande sällskapet för en ojämn kamp mot de döda och frågan är nog mest om någon kommer överleva den här blodiga midsommaraftonen.

Då det var en ljudbok tog det mig en stund att vänja mig vid Ajvides något sorgsna röst i hörlurarna men ganska snabbt slutade jag att tänka på att författaren lät så eländig och sögs in i historien. Boken är spännande och om jag möjligtvis skulle ha någon invändning skulle det vara att författaren är lite väl förtjust i att gotta sig i grafiska scener. En och två gånger går bra men när sönderslitna kroppar och ruttnande lik beskrivs för (känns det som) femtioelfte gången blir det lite tjatigt. Jag anar att författaren har haft ganska roligt när han skrivit sin berättelse och tillåtit sig själv att släppa på alla spärrar när det gäller just blodiga skildringar. Bortsett från detta så har jag inga invändningar mer än att jag av och till muttrar för mig själv varför huvudpersonerna inte handlar på det ena eller andra sättet men det brukar vara ett tecken på att jag är engagerad i berättelsen. Tjärven är rakt berättad utan några större krusiduller, det rör sig om actionskräck i brist på bättre ord. Jag skulle tro att historien skulle passa ypperligt att bli filmatiserad.

Jag såg henne idag i receptionen är en helt annan sorts skräck. Om Tjärven var en rak historia så är Fagers senaste bok en slingrande berättelse där skräcken kan anas och långt ifrån allt utreds. Cornelias mamma tar självmord och när hon hittar sin mammas lik i köket hör Cornelia en röst i hennes huvud en röst som kommer följa henne resten av livet. Röstens ägare vill att Cornelia ska utföra vissa riter så han/hon/det kan släppas fri och äntra vår värld och verklighet. Efter en tid beslutar sig Cornelia att bekämpa rösten.

Om man inte tidigare läst Fager och hans bok Samlade svenska kulter är Jag såg henne idag i receptionen inte någon bra start. Personer, teman och händelser från Fagers tidigare berättelser dyker upp i Jag såg henne idag i receptionen något som kan vara förvirrande och kan upplevas som fragmentariskt för förstagångsläsaren. Om man däremot läst Fargers tidigare bok nickar man gillande när den galna konstnärinnan Witt nämns och den odödlige(?) Fredman vävs in i handlingen. Boken består av olika partier en del korta andra lite längre. Det kan kännas hoppigt och osammanhängande men mig stör det inte det minsta, det stärker bara känslan av att man bara anar sammanhangen och skapar därmed en förnimmelse och osäkerhet. Man känner sig inte helt bekväm när man läser boken. En annan styrka är att händelserna utspelar sig i ett välbekant Stockholm men där onämnbara ting sker i källare, längenheter och mörka prång samtidigt som vardagen för oss andra lyckligt ovetande fortsätter som vanligt. Språket är korthugget och likt berättelserna på sina ställen fragmentariskt. Fager använder sig av ett underhållande språk för hur kan man motstå en mening som ”Hon vänder sig glaciärsakta om”? Fast den meningen återfinns i Samlade svenska kulter som ni bör läsa först.

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

The Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

Gangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

Rise of the Guardians (USA 2013)

En grupp överjordiska karaktärer vakar över vår värld. Det är inte helt obekanta figurer; Jultomten, Tandfen, Påskharen och John Blund. När den onde Pitch försöker ta över världen med sina onda drömmar och krossa barnens tro på väktarna kallar man in förstärkning. Valet faller på Jack Frost som motvilligt åtar sig uppdraget att hjälpa väktarna och rädda världen.

Jag gillade den här filmen på direkten men det har sina förklaringar. Jag mycket förtjust i fantasy som utspelas i vår värld (är ingen expert men tror att det kallas för Urban fantasy) och stora delar av Rise of the guardians är förlagd i vår värld. Filmen påminner till vissa delar om Neil Gaiman och hans serie Sandman även influenser från Burtons Nightmare before X-mas kan hittas. Jag sväljer det här fantasykonceptet med hull och hår så den här filmen var egentligen ett öppet mål för mitt gillande redan innan förtexterna startat.

Jag blev inte besviken. Fartfyllt, underhållande och precis sådär magiskt som jag föreställt mig att det skulle vara om Jultomten och John Blund fanns på riktigt. Handlingen är kanske inte världens mest originella, den har levererats många gånger tidigare men jag gillar som sagt inramningen och anar att detta kommer bli en film som jag kommer att återvända till ett antal gånger i framtiden.

Regi: Peter Ramsey

Betyg: 8/10