Tabloid (2010 USA)

tabloidDet brukar sägas att verkligheten överträffar dikten. Hade dagens dokumentär varit en spelfilm hade jag troligen tyckt den var för överdriven och inte alls speciellt trovärdig. Joyce McKinney blir (besatt/förälskad beroende på vilken version man väljer att tro på) av Kirk Anderson som är mormon. Enligt Joyce är de två ett par men kyrkan sätter stopp för deras förhållande och skickar Kirk till England för att missionera. Vad som sedan händer är lite oklart eller med andra ord versionerna går isär.  Om vi ska gå på tidningarnas historia reser Joyce efter Kirk, kidnappar honom och håller den unge mormonen som sexslav i en stuga ute på landet. Joyce version har en mer romanistisk touch. Berättelsen slutar inte här utan den kryddas med klonade hundar andra händelser som vanligtvis inte figurerar i medelsvenssons liv.

Dokumentären består mest av filmade intervjuer med de inblandade (Kirk Anderson ställde dock inte upp för intervjuer), kanske lite tråkigt kan tyckas men filmen vinner på att den har en riktigt snaskig historia att berätta. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen när den är slut.  Jag funderar lite över det moraliska i att låta en människa med psykiska problem få figurera i en dokumentär. Att det inte står rätt till med Joyce McKinney står klart ganska snabbt. Nu ställde hon upp av egen fri vilja även om hon senare ville stoppa dokumentären och stämde filmens regissör. Jag får en känsla av att hon blir utnyttjad och vet nog inte riktigt vad hon gett sig in på. Mest intressant i Tabloid är intervjuerna med två reportrar som beskriver hur de arbetade med historien om kidnappningen och det efterföljande dramat. Cynismen fick här ett ansikte. Tabloid är underhållande, sevärd och intressant men den lämnar en något bitter eftersmak med tanke på McKinneys psykiska ohälsa.

Regi: Errol Morris

Betyg: 6/10

Månadens musikspecial: Kent

Style: "Neutral"Likt stora delar av svenska befolkningen fastnade jag för Kent i och med skivan Vapen & Ammunition. Visst, jag kände till gruppen och hade hört en handfull låtar tidigare och tyckt det var ok men när jag hörde tidigare nämnda skiva blev jag helsåld. Jag skaffade snabbt gruppens tidigare skivor som iofs är bra men personligen är jag mer förtjust i Kents senare skivor som har mer syntar och mindre gitarrer men det är som vanligt en smaksak. Därav är merparten av låtarna från plattorna efter Vapen & Ammunition.

Jag har haft turen att fått se Kent fyra gånger om jag inte minns fel och den klart bästa konserten var på Arvikafestivalen – sommarnatt, suverän ljusshow och bandets hitintills bästa skiva i bagaget. Vilken då kanske någon undrar? Röd naturligtvis!

kent-rod

Som vanligt är låtarna blandade på listan och kommer inte i kronologisk ordning. I april kommer nästa skiva något jag naturligtvis ser fram emot.

Lyssna och njut.kent

 

 

Snowpiercer (2013 USA, Sydkorea m.fl)

snowpiercer-international-posterEtt försök att stävja den globala uppvärmning går inte riktigt som man tänkt sig. Världen kastas in i en evig vinter och livet på vår planet utplånas med ett undantag. En miljardär (antar jag),  Wilford,  inser i god tid vad som håller på att hända och bygger ett hypermodernt tåg samt ett spår som sträcker sig kring världen. Ett varv tar ganska precis ett år. När katastrofen är ett faktum avgår tåget med passagerare, åren går och till slut är Wilford en legend som kanske fortfarande lever ensam i förarhytten och kör tåget genom de istäckta vidderna. Livet på tåget är behagligt för de som lever närmast loket, de som vistas i de bakre vagnarna lever ett miserabelt liv men man ruvar på revolt och förbereder sig att ta över tåget.

Jag gillar iden även om många praktiska frågor om livet på tåget dyker upp i huvudet under filmens gång. Frågor som jag inte får några tillfredsställande svar på men om jag ska vara ärlig så stör de mig inte nämnvärt. Jag accepterar premisserna och låter filmen rulla på. Man har samlat ihop en hel del kända skådisar bla Ed Harris, John Hurt, Tilda Swinton (utrustad med ett mycket bisarrt tandgarnityr) och Chris Evans för att nämna några. Trots detta och trots en enkel men effektiv historia lyckas inte filmen göra något större intryck på mig. Karaktärerna blir just bara karaktärer och jag bryr mig inte så värst mycket över hur det går för vare sig tåget eller dess passagerare. Jag är mest nyfiken på vilken vändning historien kommer att ta innan eftertexterna rullar för att det kommer att bjudas på någon form av överraskning i finalen anar man snabbt, det är liksom en sådan där film som ska innehålla en tvist. Slutet är ok men det blir lite av en ”jaha upplevelse” inte bra och inte dåligt bara lite beigt. Tåget är dock snyggt, åtminstone insidan för utsidan verkar vara ett modelltåg som susar fram i ett vintrigt Märklinlandskap.

Regi: Joon-ho Bong

Betyg: 5/10

13 sins (2014 USA)

13-sins-thirteen_sins_xlgFör länge sedan skrev jag om en thailändsk film som hette 13 games of death. Jag avslutade inlägget med informationen att en amerikansk nyinspelning var på gång och först nu dök den upp. Storyn är densamma men här är utförandet lite bättre. Elliot har den inte lätt: Hans flickvän är gravid, brodern som inte har alla hästar hemma bor hos paret och hans osympatiska pappa som till på köpet är rasist är på väg att flytta in hos de två, en spirade konflikt då flickvännen är färgad. Elliots hopp står till att bli befordrad på jobbet men istället får han sparken. Ett telefonsamtal där Elliot erbjuds att delta i ett spel som kan inbringa stora pengar och därmed lösningen på alla problem kommer som en skänk från ovan. Hans första utmaning är att döda en fluga, en uppgift som inbringar 1000 dollar är en enkel start men naturligtvis är detta bara början.

13 sins hamnar i samma subgenre som tex Saw eller Would you rather?, filmer där personer av olika anledningar måste utföra olika uppgifter för att nå ett mål. Genren är tilltalande men samtidigt lite statisk i sitt utförande. Man går från punkt A till B och så mycket mer händer inte, handlingen är en enda lång transportsträcka till finalen som ofta innehåller en tvist eller två. Filmerna påminner om ett klassiskt plattformsspel men med mer blod och äckel.Om man är ute efter fina personporträtt, karaktärsskådespeleri och logik bör man kanske välja någon annan genre, däremot brukar dessa filmer vara mycket roande för stunden.

Nyinspelningen är bättre än originalet beroende på att man skippat komiken som präglade den thailändska filmen vilket gör att 13 sins är mer spännande. Man har också jobbat lite mer med karaktärerna så huvudpersonen är inte bara en figur som ska utföra en massa uppdrag som blir allt otrevligare i takt med att prissumman stiger. Att både Rutina Wesley och Tom Bower är med i filmen som flickvän respektive pappan från helvetet var en trevlig överraskning och Ron Perlman som polis är inte heller helt fel. Mark Webber i huvudrollen gör det han ska nämligen att se svettig och stressad ut. Tyvärr dras nyinspelningen med samma svaga slut som originalet men resan dit är underhållande.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 6/10

Leif G.W Persson: Den sanna historien om Pinocchios näsa

den_sanna_historien_om_pinocchios_nasa_en_roman_o-persson_leif_gw-23664540-3049459372-frntJag brukar ha en mycket låg toleransnivå när det rör sig om böcker. Oftast räcker det med ett par sidors läsning för att jag ska bestämma mig för att fortsätta läsa eller inte. Att kämpa vidare med en dålig eller oengagerande bok hör mao inte till vanligheterna. Men undantag finns tex dagens bok av Leif G.W Persson. Jag gillade författarens tre första böcker Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna sedan gjorde författaren ett uppehåll med sitt skrivande under ett par decennier för att sedan återkomma med boken Mellan sommarens längtan och vinterns köld. I ärlighetens namn har jag inte varit speciellt förtjust i författarens böcker efter comebacken och Den sanna historien om Pinocchios näsa är nog lågvattenmärket i hans produktion.

Det börjar med ett mord på en inte helt rumsren advokat och berättelsen kommer att involvera kriminella gäng, en ingift släkting till kungen, Carl Faberge, Putin, Churchill, en kanin och lite annat smått och gott. Mitt i smeten finner vi författarens antihjälte Evert Bäckström som kort och gott avskyr de flesta människor han stöter på, är de inte finndjävlar så är de korvryttare eller attackflator. Bäckstöm är en inte en föredömlig polis men på något vis lyckas han på ett tillfredsställande sätt knyta ihop säcken och samla in alla lösa trådar innan boken slutar. Det är detta som är berättelsens starka sida som läsare vill jag helt enkelt få reda på hur allt hänger samman. Det är den främsta anledningen till att jag slutförde boken. Nu konsumerade jag berättelsen i form av talbok , hade jag läst boken är chansen stor att jag hoppat till slutet för att få slippa plågan att kämpa mig igenom en av de sämst skrivna böcker jag stött på.

Det blev ett mindre kulturbråk när Persson menade att Camilla Läckberg skrev dåligt. Nu borde hon ta tillfället i akt och ge igen för hon har sannerligen ett vidöppet mål. Den sanna historien om Pinocchios näsa består till stora delar av inre monologer. Varenda gång en karaktär avslutar den mening de tänker måste Persson tvångsmässigt avsluta meningen med ”tänkte Bäckström” eller ”tänkte Nadia” det blir många tänkte innan upplösningen. Likadant är det i dialogavsnitten där varje mening avslutas med orden ”sa Bäckstörm” etc, etc. Det är otroligt störande och till slut går det som en pisksnärt genom kropp och själ var gång ordet tänkte hörs i mina lurar. Lägg sedan till att alla personer verkar ha samma språk i boken det är ingen större skillnad på de inre monologerna eller i dialogerna oavsett vilken karaktär som talar eller tänker. ”Jag hör vad du säger”. ”Jag lyssnar” ”Där fick han/hon något gott att suga på” är några få exempel på ständigt återkommande fraser. Slutligen är Bäckström en ganska tjatig person att följa i 600 sidor. Det tjatas om supersalamin, lille Sigge, vad man äter och dricker och flera kapitel ödslas på en ”dråplig” historia om Bäckströms papegoja. Boken är kort och gott både larvig och tramsig och den samhällskritik författaren vill förmedla är både övertydlig och plump. Efter en plågsam lyssning av Den sanna historien om Pinocchios näsa har jag bestämt mig för att tacka Leif G.W person för den här tiden och önskar honom lycka till i den vidare karriären. Jag kommer dock inte att följa den.

Avslutningsvis finner jag det lite märkligt att ingen av de stora tidningarna överhuvudtaget har uppmärksammat det torftiga språket men de recensenterna kanske bara läste bokens baksidestext.

47 Ronin (2013 USA)

fullhd-47-ronin-2013-film-izleDet börjar inte bra. Med voiceover presenteras berättelsens premisser och bakgrund. Jag gillar oftast inte när man startar en film genom att mata oss tittare med en massa information för att vi ska hänga med i historien. Min känsla över att man gjort ett slappt manusarbete och tar genvägar i berättelsen är stor. Undantag finns (t.ex LOTR) men överlag är jag skeptisk till detta berättartekniska grepp. Som tur är så blir filmen bättre efter en stund och detta fiasko från förra året visar sig vara en helt ok äventyrsfilm. Inget mästerverk men den slinker ned ganska lätt.

47 Ronin handlar om halvjapanen Kai som hittas i skogen av länsherren Asani. Hans samurajer vill döda Kai på plats men Asani skonar honom och låter ynglingen få växa upp i palatsets närhet. Åren går och när Asani utsätts för ett attentat av en ondskefull konkurrent blir hans samurajer herrlösa s.k ronins. De före detta samurajerna ruvar dock på hämnd men det verkar vara ett omöjligt uppdrag. Det är då Kai kommer in i bilden då han har en hel del extraordinära förmågor.

Den japanska legenden om de 47 ronin (som f.ö har verklighetsbakgrund) har filmatiserats ett antal gånger men detta är den första amerikanska versionen. Jag har inte sett de tidigare filmerna men jag är tveksam till att de versionerna av berättelsen innehåller de ödlemänniskor(?), monster, magiska svärd och häxor som dyker upp i 2013 års film. Troligen ville man ha något att locka publiken med men draksugna tittare valde Smaug och ett antal dvärgar istället. Filmen är melodramatisk så det förslår, skådisarna med Kenau Reeves i täten är sisådär men det kan man nog beskylla manuset för då filmens karaktärer är ganska fyrkantiga. Däremot är filmen både snygg och lite småspännande. Det dåliga ryktet 47 ronin fått är trots allt lite väl oförtjänt.

Regi: Carl Rinsch

Betyg: 5/10

No one lives (2012 USA)

128536Det börjar bra med en kvinna som springer skrikande genom vildmarken. Kan en film egentligen börja bättre? Efter denna öppning byter man scenario till ett par som verkar vara relativt välbärgade. Vad man förstår på deras diskussion är de på väg till sitt nya hem. När man stannar till vid en vägkrog för att äta en bit hamnar paret i ett gäng lokala gangstrars blickfång. Dessa spanar in paret med flyttbilen och beslutar sig för det finns ett och annat av värde i lasten. Det som verkade vara en simpel flytt tar en otrevlig vändning och paret har plötsligt hamnat i den lokala gangsterelitens våld.

Nu ska jag inte avslöja för mycket men den här filmen tar en vändning som iofs inte är helt oväntad om man har ögon och öron med sig från start. No one lives utvecklas snabbt från en standardthriller till en mycket blodig historia där jag till slut inte vet vem jag ska heja på. Kanske inte speciellt spännande men filmen är trots allt underhållande mitt i allt slafset och klafset och man får ta den för vad den är, blodig underhållning för stunden.

Regi: Ryûhei Kitamura

Betyg: 6/10

Rewind this! (2013 USA)

MV5BMTc5NDgzNTg4N15BMl5BanBnXkFtZTcwNTkzNDkwOQ@@._V1_SX640_SY720_Rewind this är en trevlig liten dokumentär om videospelarens barndom och de personer som fortfarande samlar på videoband. Jag minns själv när videobandspelaren tågade in i folkhemmet. Det kändes overkligt att kunna spela in tv-program och ha lyxen att hyra en film och se den hemmets vrå hur många gånger som helst. Nu tog det iofs några år innan vår familj införskaffade fick en apparat men när vi väl fick en var lyckan total. Jag minns än den första filmen jag såg på vår egen video, I nattens hetta med Sidney Poitier och Rod Steiger. Med detta i bagaget blir Rewind this! en nostalgisk återblick som är både mysig, intressant och roande.

Dokumentären handlar inte bara om folk som samlar på obskyra filmer som t.ex videobandet om hur man kommer igång med Windows där skådisarna från Friends är presentatörer eller varför inte Bubba Smith från Polisskolan alldeles egen träningsvideo, ja listan över filmer jag skulle vilja ta en titt på växer markant under filmens gång. Samtidigt som samlarna visar upp sina kollektioner ges matnyttig information t.ex om varför VHS slog ut de övriga formaten som betamax. Man får också en roande inblick över hur filmer producerades för en till synes omättlig marknad.

Nu är kanske inte Rewind this! en film som engagerar alla men om man gillar film och har vuxit upp när videon fick sitt genombrott är den klart sevärd. Jag vill även passa på och tacka Plox för tipset.

Regi:Josh Johnson

Betyg: 7/10