Locke (2013 Storbr)

3gI2W3B5Sl6lIcyTdYUS0yGj8q7Ivan Locke arbetar som ingenjör på en cementfabrik. Han är på väg hem där hans fru förberett för en familjekväll framför tv: n då man ska se på en fotbollsmatch. Det är viktigt att Locke får vila upp sig då företaget har en stor cementleverans tidigt nästa morgon. Vid ett trafikljus tar Ivan ett ödesdigert men genomtänkt beslut och i stället för att köra hem påbörjar han en resa mot London. När bilturen lider mot sitt slut har hela Lockes liv förändrats.

Locke utspelas till 99% i bilen som vår huvudperson kör. Han är ensam i bilen och den enda kontakten och interaktion med omvärlden är genom bilens inbyggda(? jag är inte så bra på moderna teknikaliteter) telefon. En del har funnit den här filmen vara aptråkig något jag förstå då den på sina ställen har lanserats som en thriller !!! Om jag trodde att jag skulle få en thriller och istället fick lyssna på en man i en bil som diskuterar cementleveranser skulle jag nog också rasa. Jag visste inte så mycket om filmen mer än att det var en av mina absoluta favoritskådisar i huvudrollen, Tom Hardy, samt att det inte var en thriller.

Jag gillade filmen och blev engagerad i Lockes problem och liv, jag trodde aldrig att jag skulle kunna bry mig så mycket om cement. Nu förs det även andra samtal under bilturen t.ex med Lockes fru som befogat undrar varför hennes man kör till London istället för hem men om jag ska vara ärlig så var det cement leveransen som var mest intressant.  Man kan givetvis diskutera de beslut Locke tar iom sin oplanerade biltur men jag förstår hans val även om jag nog inte hade handlat som huvudpersonen än mindre satt mig i hans situation. Man kan beskylla Ivan Locke för mycket men han är åtminstone en människa som tar ansvar för sina handlingar, skyller inte på någon annan (som så många verkar göra nuförtiden) och är beredd att ta konsekvenserna för vad han gjort och gör. Hardy är briljant i huvudrollen men man skulle kunnat skippa hans påklistrade Walesiska dialekt, iofs en petitess i sammanhanget.

Efter en stund blir bilen som ett eget universum med Lockes ansikte som lyses upp av instrumentbrädan i färden genom natten och det känns som jag är med på turen som en osynlig passagerare. Filmmusiken är bra och passar väl till miljön och den känsla av isolering och ensamhet som filmen förmedlar. Om man som jag har stor behållning av att köra bil på natten och skådespelaren Tom Hardy och inte har något emot att en film utspelas i en bil med en skådis som talar i telefon är filmen mycket bra.

Regi: Steven Knight

Betyg:8/10

En handfull tips på bra serier

Seriernas värld är jag som bekant mycket förtjust i. Tänkte tipsa om några serier som jag tycker är läsvärda.

250px-TheCompleteCarlBarksDisneyLibraryFantagraphicsLostInTheAndes

Kalle Anka av Carl Barks är en av mina favoritserier som jag läst om otaliga gånger. Det var de historierna som brukade kallas för ”favorit i repris” och var så mycket bättre än det övriga materialet i Kalle Anka tidningen. Svårigheten i Sverige har varit att få tag på Barks serier för en skälig slant. Nu har ett företag i USA föresatt sig att ge ut rubbet av Barks produktion till ett fullt acceptabelt pris. Varje bok är på ett par hundra sidor med kommentarer till alla serier och är naturligtvis en njutning att läsa. Ska jag klaga på något skulle det vara att trycket är lite blekt och att i nuvarande utgivningstakt (två böcker per år) kommer jag ha gått i pension när sista boken i samlingen med darrande händer ställs in i min bokhylla.

185755

En nackdel med vissa serier kan vara att det är ett evighetsdrama som pågått i decennier. Historien tar aldrig slut.  Supercrooks av Mark Millar är endast fyra nummer, ca 100 sidor, sedan är det tack och adjö. Gillar man heisthistorier kan Supercrooks passa.  En grupp superskurkar har tröttnat på att hela tiden hamna i finkan och flyttar sin verksamhet från USA till Europa. Målet är en kupp mot superskurken The Bastard som bor i  Barcelona. Humor och spänning och lite annorlunda miljöer än vad man är van vid i genren.

 

1621565

 

Lewis & Clarke utforskade delar av USA under 1800 talet men i Manifest destiny är det  inte riktigt samma historia vi lärt oss i skolan. I instruktionerna de två äventyrarna fått av presidenten varnar denne för monster man kan stöta på under upptäcktsfärden.  En högst rimlig varning då expeditionen får tampas mot botaniska zombies och buffalotaurer (!?). Snygga teckningar och en medryckande historia. De första sex numren av Manifest destiny finns samlade och fortsättningen kommer nu i höst.

 

3074686-fury+max+012-000

I Nick Fury: My War gone by av Garth Ennis får vi möta en åldrade Nick Fury som minns sin karriär inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Det är ingen munter historia där USA:s inblandning i Kuba, Vietnamkriget och Centralamerika behandlas. Spännande och deprimerande med teckningar av en av mina favoritartister, Goran Parlov

 

 

Court_of_Owls_008 Avslutar den här sessionen med Scott Snyders ruggiga Batmanserie Court of Owls & City of Owls. Batman upptäcker en hemlig organisation som styrt Gotham i århundraden något som inte uppskattas då man som sagt föredrar att verka i det fördolda. På sina ställen gränsar berättelsen till ren skräck och Greg Capullos teckningar förstärker denna känsla. Berättelsen finns i två samlingar.

The Last dragon (1985 USA)

last-dragon-posterDen unge kampsportaren Leroy har nått vägs ände i sin träning och sänds ut i N.Y.C av sin läromästare för hitta ”The Master” så han kan uppnå fulländning och finna den inre styrkan som kallas The Glow. En kraft som gör att händerna lyser när man fightas (om jag nu förstått det hela rätt). Under sitt sökande i New York stöter han på programledaren/artisten Laura. Hon jagas av en halvgalen manager som till varje pris vill ha med sin talanglösa flickvän i Lauras tv-show. Leroys problem slutar inte här. Han jagas i sin tur av Sho’nuff som kallar sig för The Shogun of Harlem även detta en halvgalen karaktär som vill besegra Leroy för att visa att han är stadens kampsportsmästare.

En del filmer vet man är dåliga innan man sett dem men av olika anledningar väljer man att se spektaklet trots allt. En skäl kan vara det olycksaliga mantrat ”det kan väl ändå inte vara så dåligt som det verkar” som lockat många aningslösa filmälskare i fördärvet men i fallet med The Last Dragon var skälet något helt annat. När jag läste om filmen på Movies-noirs blogg hade han kastat in några bilder från filmen i sitt inlägg. Nedanstående bild av karaktären Sho’nuff gjorde att jag fick ett ohälsosamt begär efter att se filmen. De lysande händerna i kombination med Karl-Alfred blicken drog mig in eländet.

shonuff

The Last dragon är ett mysterium för mig. Filmen spelade in åtskilliga miljoner och har ett förvånansvärt högt betyg på IMBD. Detta är mycket märkligt då filmen kort och gott verkligen inte är bra. Historien är märklig och i sina stunder något förvirrande, skådisarna är överlag skrattretande dåliga. Taimak som spelar Leroy agerar som att han är lätt förståndshandikappad men tanken är nog att han ska verka oskuldsfull och lite naiv.  Vanity i rollen som artisten Laura bevisar att det inte räcker med att vara söt (som hon tydligen då ansågs vara innan drogerna tog ut in rätt) för att kunna skådespela. Den slutgiltiga spiken i kistan är filmens final där en massa äckliga ungar fightas och vinner över skurkarna. Hemsk film men…….

Trots alla mina invändningar mot The Last dragon som är både plastig och doftar sötsliskigt tuggummi så har filmen faktiskt både själ och hjärta samt en gnutta charm vilket gör att den har lite att ge. Man får heller inte glömma bort att en film med en karaktär som aspirerar på titeln The Shogun of Harlem kan inte vara helt fel.

Regi:  Michael Schultz

Betyg: 3/10

Sennentuntschi (2010 Schweiz)

sennentuntschi_xlgDet börjar med att en präst tar livet av sig i en liten alpby. Hans kollega börjar tala om att det beror på djävulens verk och inflytande. Samma dag som prästens begravning vandrar en ung kvinna klädd i trasor in i byn. Den lokale polismannen Sebastian Reusch tar hand om kvinnan och försöker lösa mysteriet med vem hon är och varifrån hon kommer något som är svårt då kvinnan inte talar. Sebastians omsorg om den unga kvinnan ses inte väl av byborna som anser att kvinnan är utsänd av djävulen.

En skräckthriller från Schweiz hör inte till vardagen och den här filmen var inte så pjåkig. Snygga miljöer, acceptabla skådisar och en helt ok story. Man har här tagit fasta på en folksägen som tydligen figurerar kring Alperna om en kvinna som kallas för Sennentuntschi. Jag ska inte avslöja för mycket om vad legenden om väsendet går ut på då jag skulle spoila filmens handling för mycket. Men det är en i sina stunder våldsam och blodig historia med en ganska äcklig tvist. Det är speciellt en scen i slutet av filmen som etsat sig fast då en av filmens karaktärer inser vilket fasansfullt öde som väntar honom – riktigt rysligt.

För göra historien lite mer suggestiv och mystisk än vad den egentligen är har regissören valt att hoppa kronologiskt i berättelsen något som stundtals gör att filmen kan upplevas förvirrande men jag lyckades hänga med i svängarna – så småningom. Slutet är öppet för tolkningar och om man vill kalla filmen för skräck eller thriller är nog en smaksak men den var hursomhelst sevärd.

Regi: Michael Steiner

Betyg: 7/10

 

The Conspiracy (2012 Kanada)

Poster_for_The_Conspiracy_(2012_Film)När kompisarna och dokumentärfilmarna Aaron och Jim kollar in ett youtubeklipp som rör en stolle som står på gatan och gapar om olika konspirationer får de iden att göra nästa film om detta original. De tar kontakt med Terrance som mannen heter och lyckas vinna hans förtroende. Intervjuerna rullar på och Terrance mal på om olika teorier om hur vår värld verkligen styrs. Aaron och Jim är inte så värst intresserade av konspirationerna utan mer hur dessa människor som lever med alla dessa teorier fungerar och tänker. Så en dag är Terrance spårlöst försvunnen. När en flyttfirma ska frakta bort Terrance ägodelar passar dokumentärfilmarna på att lägga beslag på hans anteckningar. När de studerar hans anteckningar börjar de inse att Terrance kanske inte var så stollig som han verkade eller är det som så att de två dokumentärfilmarna påverkas mer av konspirationsteorierna än vad de vill erkänna?

The Conspiracy var en trevlig bekantskap. Jag gillade att filmen startar nästan som en komedi när vi får träffa Terrance och höra på hans raljerande för sedan sakta bli allt mörkare i tonen, något som nästan skedde omärkligt. Filmen är en blandning av låtsasdokumentär och found footage. Storyn snirklar sig fram och mot slutet är jag lite osäker på vad som egentligen har hänt. Man lyckas få till en bra stämning och lite småspännande blir The Conspiracy ibland speciellt mot slutet då det hettar till ordentligt för de två dokumentärfilmarna.

Regi: Christopher MacBride

Betyg: 6/10

Wer (2013 USA)

Wer-230052371-largeVarulvsfilmer är ett aber. Ofta blir det pekoral (The Wolfman) eller så är varulvarna så dåligt gjorda att det svider i ögonen (An American werewolf in Paris). Filmmakarna verkar ofta inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till varulvar och varulvsmyten. Wer som kom förra året hör till de bättre filmerna i varulvsgenren.

En familj som valt att vara nära naturen (de arma idioterna väljer att campa) blir ofrivillgt ett med naturen när de bokstavligen slits i bitar av ett okänt djur. Det är åtminstone polisens teori till en början. Utredningen byter dock spår och man arresterar en av grannskapets särlingar Talan. Passande nog vill myndigheterna åt marken som Talan och hans mor äger, något som mannens advokat uppmärksammar.  På det hela är bevisningen svag mot Talan. Den blir än svagare när advokaten upptäcker att hennes klient lider av en ovanlig sjukdom som gör att han trots sin kroppsstorlek (skådisen/musikern Brian Scott O’Connor som spelar Talan är en jätte) knappt har någon ork. Tanken att han skulle kunna slita en vuxen person i bitar verkar efter denna upptäckt absurd men advokaten kommer snart på andra tankar.

Wer lyckas med att vara lite originell och tack och lov har man (nästan) skippat det tragiska i varulvsmytologin. Man har ändrat lite på varulvsmyten och gjort den en anings mer trovärdig. Filmen är mörk det är otrevlig stämning och riktigt spännande av och till. Det är en blodig historia där kroppsdelar far till höger och vänster kryddat med skallkrossning, kanske onödigt men samtidigt förstärker det bilden av varulvens djuriska raseri man kör inte med några halvmesyrer här. Det var också positivt att varulvsdesignen fungerade mycket bra då filmmakarna valt ”less is more” något jag tackar och bockar för. Wer var en trevlig överraskning i en skräcksubgenre jag nästan gett upp hoppet om fast jag hade gärna skippat den obligatoriska varulvsfighten som är med allt för ofta i filmer av detta slag.

Regi:William Brent Bell

betyg: 7/10

Sabotage (2014 USA)

300px-Sabotage2014-TitleIngen blev gladare än jag när Arnold Schwarzenegger gjorde comeback i filmvärlden. Under stora delar av 80 och 90-talen var han en av mina favoritskådisar. Hans första film där han hade huvudrollen efter sin tid som guvernör i Kalifornien var The Last stand och jag kände som att Arnie var på rätt väg då jag gillade filmen och hans prestation. Dagens film däremot……..

Sabotage handlar om en grupp narkotikapoliser som leds av John ‘Breacher’ Wharton (Arnie). Under ett tillslag mot en drogkartell passar gruppen på att gömma undan 10 miljoner dollar som man tänker dela på senare. Deras överordnade misstänker att gruppen gjort just detta och startar en internutredning men kan inte bevisa något. De verkliga problem startar dock när man ska hämta de stulna pengarna. Bytet är spårlöst borta och någon börjar avrätta narkotikagruppens medlemmar en efter en. Det verkar som att drogkartellen beslutat sig för att hämnas.

För att en sådan här film ska kunna fungera måste man åtminstone heja på hjältarna något som är mycket, mycket svårt när det rör karaktärerna i Sabotage. Dessa verkar ha skrivits av någon som har en märklig syn på vad som är tufft för det är vad filmens karaktärer desperat försöker att vara men istället är de bara irriterande och larviga. Vi börjar med deras namn där var och en tagit ett ansträngt smeknamn typ Breacher, Grinder, Pyro etc. För att förstärka deras tuffhet består gruppens vokabulär av ord som motherfucker, pussy, dick, fuck något som blir otroligt tröttsamt att höra på i längden. Överhuvudtaget agerar och beter de sig som en grupp hormonstinna tonåringar och hade troligen aldrig kunnat bli poliser än mindre s.k elitpoliser som filmen vill göra gällande att de är. Det är en grupp obalanserade individer som bäst skulle höra hemma på någon vårdinrättning. Bara detta gör att filmens premisser faller då jag inte köper konceptet för fem öre att denna grupp är poliser. Det känns bara skönt när de en efter en tas av daga så jag slipper höra och se deras tröttsamma kackel och agerande.

Manusmässigt håller inte storyn men jag kan inte riktigt gå in på detaljer här då jag skulle spoila alltför mycket men man kan lugnt påstå att skurkarnas agenda är minst sagt märklig. Sabotage är en rejäl soppa men på pappret verkade det nog kunna blivit en riktigt bra actionthriller. Frågan är vem man ska skylla på. Manusförfattaren, regissören? inte skådisarna för de verkar göra vad de ska nämligen att följa en inkompetent regissör som följer ett uselt manus och agerar därefter. Det var länge sedan jag såg en sådan hop lågpresterande skådisar och värst är Mireille Enos som spelar över så grovt att skämkudden sitter fastnitad i näven då hon är allt för ofta är i bild. Det enda positiva med filmen är dess sista minuter. De minuterna hade man kunnat förvaltat bättre och utvecklat till en film istället för den här dyngan.

Movies-noir och Fripp har sett filmen och tyckte helt annorlunda, den sistnämnde så annorlunda att jag på fullaste allvar undrar om vi sett samma film.

Regi: David Ayer

Betyg: 1/10

Identity (2003 USA)

Identity_posterUnder ett oväder blir vägarna oframkomliga och en grupp människor söker skydd i ett ensligt motell. Det tar inte lång tid förens ett mord sker och sedan ännu ett och man inser att någon i sällskapet är en seriemördare

Identity är en film där man får lov att lämna logiken därhän för annars blir det svårt att få historien att gå ihop. Å andra sidan har filmen en tvist som gör att det går (om man så vill) att dumpa allt sans och vett överbord och med ett nödrop få ihop berättelsen. Filmen står och faller med om man som tittare köper manusförfattarens förklaring över vad som sker eller inte. Gör man det inte tycker man nog att filmen är trams annars är en relativt bra thriller som i sina stunder är både spännande och mystisk. Historien slingrar sig fram och de flesta av filmens karaktärer är inte riktigt de personer de utger sig att vara så där gör filmen skäl för sitt namn.

Jag är svag för konceptet ”Tio små negerpojkar” ,en handfull personer isoleras av olika skäl och en i sällskapet är en mördare, vilket kan vara en förklaring till att jag är relativt förtjust i filmen. Det är också roligt att man till rollistan dammsugit Hollywood i jakt på B-skådisar, John Cusak, Ray Liotta och Amanda Peet bara för att nämna några få i filmen.

Regi: James Mangold

Betyg: 6/10

Månadens musikspecial: 80-talet

ParallelLinesBand01

Utan några större krusiduller presenteras här ett trettiotal låtar från det ”ljuva” 80-talet. Detta decennium hyser debuten av de flesta av mina favoritgrupper men jag har satsat på lite andra artister då grupper som t.ex Depeche mode och New Order fått tidigare inlägg. Hoppas att någon låt passar i sommarhettan.

80 talet 

Dawn of the Planet of the Apes (2014 USA)

dawn_of_apes_teaser_posterNär historien startar har det gått tio år. Mänskligheten har mer eller mindre utplånats av viruset som släpptes ut i slutet av förra filmen. Apornas antal har växt och under chimpansen Caesars ledning har man byggt ett stort samhälle i skogarna utanför San Francisco. Under en jakt stöter aporna på en grupp människor som kommer från en koloni överlevande. Människorna är desperata då deras energi håller på att ta slut och man vill starta upp ett kraftverk som ligger i apornas skog. Inom de respektive samhällena argumenteras det om hur man ska förhålla sig till varandra. Konflikt eller samarbete? Caesars maktposition utmanas av den mer aggressive Koba och bland människorna är man mycket misstänksam mot primaterna och förbereder sig för ett krig. Samtidigt försöker dramats mänskliga huvudperson Malcom medla och skapa samförstånd mellan de två grupperna.

När jag ser film brukar jag inte hänga upp mig på detaljer så länge filmen är ok. Film är bäst när man bara kan svepas med och hamna i en annan värld och bli engagerad andra karaktärers öden och äventyr. En anledning till att jag inte läste filmvetenskap när det begav sig var av just den anledningen att jag inte ville sitta och analysera filmer söder och samman. Jag vill helt enkelt uppleva filmmagin. Om jag däremot hamnar inför en film som är lite trist och oengagerade börjar jag tyvärr att fundera över en och annan detalj och det var vad som hände när jag såg Dawn of the planet of the apes.

Redan en halvtimme in i filmen började jag fundera på om mänskligt beteende och högre intelligens går hand i hand oavsett art. I apsamhället  tjatas det till förbannelse om familjen, honorna stannar hemma med barnen när det blir dags för fight och de kvinnliga chimpanserna smyckar sig.  Jag undrar också över hur väl aporna samsas tillsammans med varandra. Både orangutanger och gorillor finns i apsamhället tillsammans med chimpanserna. Är deras värderingar likadana och likformas olika artbeteenden då man uppnår en högre intelligens? Manusförfattaren har helt enkelt tagit den enkla vägen och gjort aporna till håriga människor. Varifrån kommer hästarna som det rids på, hur har man tämjt dessa och framförallt varför? Aporna som bor i skogen är bättre lämpade att klättra och svinga sig mellan träden än att sitta på hästar. Svaret är naturligtvis att det är mer visuellt med en apa till häst. Vanligtvis hade jag inte funderat på sådana här petitesser men då filmen kort och gott var tråkig fick tyvärr min hjärna utlopp för dessa destruktiva tankar.

En anledning till att filmen var trist var att den inte bjöd på något extra, jag hade redan sett rubbet i första filmen och var troligen mätt på intelligenta CGI-primater (om än välgjorda). Jag ska erkänna att jag kämpade mot sömnen av och till under berättelsens gång. Roligast i filmen var att orangutangen Maurice lät precis som Henry Kissinger när den talade – sorgligt men sant.

Det finns en o annan som sett filmen t.ex The Ned bird,  Jojjenito,  Fiffi och The Velvet cafe.

Regi: Matt Reeves

Betyg: 4/10