Stephen King: Doctor Sleep

Doctor_SleepPå de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. De ser ut som vanligt folk men skenet bedrar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. Ju plågsammare död desto bättre kvalitet´på the steam. Tack vare denna substans har The True Knot existerat i hundratals år ja kanske tom än längre. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.

För några år sedan fick King en fråga om vad som hände med karaktärerna i The Shining. En tankeprocess startade och här är resultatet. Doctor Sleep är en uppföljare av The Shining. Boken står bra på egna ben och man måste inte ha läst The Shining för att uppskatta Doctor Sleep även om det ger mer att läsa båda böckerna i följd. Det finns mycket som jag gillar i den här boken men också ett och annat jag verkligen inte uppskattar. The True Knot är en intressant skapelse från Kings penna. De gör vad de måste för att överleva och är inte helt osympatiska trots att de ägnar sig åt att tortera barn. Gruppens ledare Rose the Hat är en minnesvärd figur som jag gärna skulle vilja läsa mer om.  King kittlar ens fantasi då man som läsare inte får allt klart för sig vilka The True Knot är utan man får fylla i en del av informationen med sin egen fantasi.

Dannys öden efter händelserna på Overlook är ingen solskenshistoria och det är en scen i bokens början som hör till det bättre som King skrivit. Ett tag var jag lite orolig att King skulle snöa in på alkoholism och AA men den delen av Dannys liv vävs in fint i historien utan att det blir tjatigt. Abra är en intressant karaktär och den psykiska kampen mellan henne och Rose the Hat är både underhållande och spännande. Boken innehåller också en hel del rysliga scener, det var ett tag sedan King bjöd på dessa i sina berättelser.  Doctor Sleep har ett bra flyt och stannar aldrig upp i några utvikningar som författaren ibland är allt för förtjust i, berättelsen rullar på bra men…

Tre fjärdedelar in i boken tappar King greppet. Först kastar han in en helt onödig tvist i historien som bara känns krystad och onödig. Värre är finalen mellan Danny, Abra och Rose the Hat som nog bäst  kanbeskrivas som ett västgötaklimax med två (!) deus ex machina. Jag stönade högt och kände mig lurad på konfekten. Slarvigt och slappt skrivet av Stephen King. Jag får även intrycket av att författaren har bråttom att avsluta sin historia och slutet känns framstressat. Det är synd för Doctor Sleep hade kunnat bli en riktigt bra skräckthriller nu hamnar den i mellanskiktet av Kings digra produktion. Klart läsvärd men den lämnar en lite sur eftersmak. En rolig detalj i boken är att King och hans son Joe Hill numera börjat mixa sina litterära universum med varandra. I boken omnämns både Chistmas land och den vedervärdige Charlie Manx från Hills bok NOS4A2.

 

Stephen King: Joyland

Joyland-Cover Året är 1973 när collegestudenten Devin Jones tar ett sommarjobb på ett nöjesfält i North Carolina. Han hade iofs hellre tillbringat sommaren med sin flickvän men hon har flyttat till Boston och Devin behöver pengar. Nöjesfältet som går under namnet Joyland har drabbats av ett mord på spöktåget ett par år tidigare och det sägs att vålnaden av den mördade flickan kan visa sig under en tur. Detta är inget som bekymrar Devin till en början. Han får annat att tänka på då hans flickvän gör slut. En oväntad händelse gör dock att Devin intressera sig för mordet och startar sina egna efterforskningar. Något som kanske inte är så klokt då mördaren aldrig identifierats och är mycket mån om att  vara inkognito.

Joyland kommer nog inte att gå till historien som en av Kings mest minnesvärda historier men den har sina kvaliteer. Jag är väldigt förtjust i miljön med nöjesfältet. King fångar atmosfären väl och historien skulle vara läsvärd även utan mord och spöken. Nu bör det sägas att just mord och spökhistorien är en mycket liten del av plotten och används nog mest som ursäkt för åtminstone ha med något rysligt i en bok av King. Joyland är en coming of age historia och blir därmed lite bitterljuv i sitt anslag då huvudpersonen återberättar sina minen för oss läsare. Som läsare känner jag igen känslan av åren som går, vänner man mött och en ungdom som aldrig kommer igen. Det är känslor som King är bra på att förmedla och det är här han lägger krutet i sin berättelse och lyckas väl.

Själva storyn är inte så mycket att hänga i julgranen. Jag misstänker att King helt enkelt ville skriva något om ett nöjesfält i kombination med att grotta ned sig i sjuttiotalet sedan fyllde han ut med mord och övernaturligt för att kunna sälja in historien hos sin förläggare. Det blir lite klyschigt av och till men det kan jag ha överseende med. Joyland är kort för att komma från Kings penna och gillar man författaren lär man inte bli besviken men den lär inte landa på några topplistor av Stephen King. En mellanbok men det är inte heller fy skam.

Stephen King: The Dead zone bok vs. film

imagesCAT33UAXDet är tidigt 70-tal och läraren Johnny Smith råkar ut för en bilolycka men överlever mirakulöst. Däremot hamnar han i koma i fem år. När han vaknar upp har mycket i världen förändrats. Nixon är inte längre president, Johnnys mor har blivit en religiös fanatiker(en karaktär som King gärna återanvänder) och hans flickvän för fem år sedan har gift sig. Problemet för Johnny är att det som skedde för fem år sedan känns som gårdagen för honom. Han måste arbeta med sin förtvinade kropp och kämpa mot en depression.

Som en ovälkommen ”bonus” av olyckan har även Johnny fått en förmåga: När han tar i människor eller föremål kan han se vad som skett eller vad som ska hända. Han kan inte styra sin förmåga utan den slår på när han minst anar det. Depressionen och hans nyvunna förmåga som får stor medial uppmärksamhet gör att Johnny isolerar sig. Oturligt nog korsas hans väg av en politiker på uppgång, Greg Stillson, och Johnny ställs inför ett svårt val.

The Dead zone hör kanske inte till Kings toppböcker men den ligger stabilt i mittfåran av författarens stora produktion. King lyckas som oftast med att teckna gripande porträtt av människor som hamnar i en situation de har svårt att hantera. Författaren fångar Johnnys problematik väl både den mentala, psykologiska och fysiska. Just känslan av att fem år har stulits av ditt liv och svårigheten att starta om ett liv som bokstavligen varit pausat i ett halvt decennium är nog bokens hemskaste tanke och jag lider med huvudpersonen och hans öde. Den vidrige Stillson är en annan karaktär som King låter skymta förbi av och till under berättelsens gång. Vi lär känna Stillson men inte för väl och han är lite av en gåta under berättelsens gång. Att han är ett obalanserat praktsvin råder det ingen större tvekan om men han är lite konturlös.

Boken är förhållandevis kort för att vara en King (ca 400 s) ändå kan jag tycka att författaren tar lite för god tid på sig innan saker och ting börjar röra på sig men att komma snabbt till saken har nog aldrig varit Kings starka sida. Ibland funkar det greppet och ibland inte. Här är problematiken att man anar ganska snart att Stillson och Johnnys vägar kommer att korsas men som läsare får man vänta 2/3 in i boken innan detta möte sker. Jag känner av och till att jag sitter och väntar på att historien ska börja när den egentligen redan gjort det. Som sagt läsvärd men inte en av Kings bästa böcker.

Dead-zone-copie-4Filmatiseringen av The Dead zone kom 1983 fyra år efter boken. Cronenberg regisserade. Christopher Walken spelar Smith med Martin Sheen i rollen som Stillson. Som så oftast är blir filmen sämre när man läst boken innan men jag ville minnas att filmen var helt ok, ja tom bra. Tyvärr så visade sig minnet svika mig. Det är inte direkt något större fel på filmen den ger bara ett håglöst och billigt intryck. Walken känns inte rätt i rollen som Johnny men jag tror att han åtminstone var ett bättre val än Bill Murray som var Kings önskan. Det hade känts lite bättre med en skådis som har ett mer alldagligt utseende i rollen som Smith, Walken är helt enkelt för intensiv för rollen. Sheen är däremot helt rätt i rollen som Stillson. Hetsig och gåpåig som få. Problemet med Dead zone är att är den för hetsig i sitt berättande alltså precis tvärtom mot Kings bok filmen hinner knappt börja innan den är slut. Karaktärerna får aldrig en riktig chans att sätta sig hos mig som tittare och Cronenberg hastar raskt mot slutet. Jag anar att det här en film som regissören inte ville göra då den känns oinspirerad för att komma från Cronenberg som brukar göra bättre ifrån i skräcksammanhang.

Filmmusiken av Michael Kamen är en plåga för mina arma öron. Jag blir irriterad av pianoklinkandet och minns att Kamen hjälpte till att göra License to kill till den sämsta Bondfilmen med än ett undermåligt soundtrack . Det finns däremot många bra skådisar med i filmen: Tom Skerritt, Herbert Lom och Anthony Zerbe. Se filmen först och läs sedan boken då får man nog ut det bästa av två världar.

Regi: David Cronenberg

Betyg: 4/10

Stephen King: The Shining

The ShinningThe Shining eller Varsel som den heter på svenska torde vara Kings genombrott för den svenska publiken. Hur som helst var det den första boken jag läste av King. Men först efter att ha sett Kubricks version av boken på vita duken.

Historien är nog bekant för de flesta men i korthet går den ut på att läraren/familjefadern/alkoholisten Jack Torrace ska vakta ett hotell, Overlook, som är stängt under vintern. Tanken är att han ska utföra reparationer på hotellet samt att hålla naturen stången. Jack som är en ganska misslyckad figur i både arbetslivet och i det privata är kanske inte det klokaste valet som vaktmästare men genom kontakter har han fått jobbet. Med sig har Jack sin familj som består av frun Wendy samt sonen Danny. Sonen är speciell då han har vissa psykiska förmågor. Han kan se vad som har hänt och får visioner om vad som kan komma att hända. Dannys visioner av hotellvistelsen är inte de bästa då men då han bara är fem år förstår han inte riktigt ta till sig allt han ser. Hotell Overlook kan i det närmaste beskrivas som ett levande väsen och det vill absobera Danny och hans förmågor. Vägen till Danny går genom hans far som som hotellet börjar bryta ned. Ju längre familjen stannar på hotellet dest oklarare blir barriärerna mellan nutiden och det förgångna och Overlooks historia är inte speciellt trevlig.

Om man läser boken får denna märkliga scen från filmen sin förklaring.

Om man läser boken får denna märkliga scen från filmen sin förklaring.

Jag är lite svag för The Shining kanske kan det bero på att det var den första romanen jag läste av King men när jag nu läste om berättelsen fann jag styrkor i historien som inte bara kan skyllas på tonårsnostalgi.

King har skapat två intressanta karaktärer i Danny och Jack. Romanen består mycket av karaktärernas inre tankar där Jack och Danny står i centrum. Vi får ta del av Dannys aningar och syner om att något är fruktansvärt fel men han kan inte hantera informationen då han bara är ett barn. Jack sammanbrott, ångest och sug efter alkohol är otroligt bra skildrade i boken. Det kan bero på att The Shining till viss mån är självbiografisk då författaren själv lider av alkoholism. Jag kan tänka mig att Kings fru Tabitha inte har The Shining som sin favoritroman. Den torde väcka många obehagliga minnen till liv.

Hotell, snö och is är något jag är svag för. Snö och is har alltid funnit en speciell plats i hjärta både i böcker och på film, kanske för att jag avskyr det så innerligt. Därav känns berättelser som utspelas i vintermiljöer lite extra utmanande för karaktärerna. Hotell är alltid lite småruggiga, ofta tysta dämpade miljöer där man bor och lever med totala främlingar och trots den lyxiga inramningen kan miljön kännas lite hotfull. Vem vet vad de övriga gästerna kan ta sig till? Ett tomt hotell som vanligtvis sjuder av (om än lite dämpat) liv blir med ens mer spöklikt då receptionen gapar tom. Overlook och dess snöiga omgivningar uppfyller alla krav jag kan önska mig av en snö/hotell rysare.

Boken dras med ett par smärre problem. Dels hade jag önskat mig att karaktären Wendy fått lite mer spelutrymme i boken. Med tanke på hur välskrivna Danny och Jack är kan jag kräva mer av King när det gäller porträttt av Wendy. Hon hamnar lite på undantag. Då vi har med King att göra kan han inte avhålla sig från ett bombastiskt slut. Levande brandslangar och häckdjur samt explosioner blir både lite fjantigt och överdrivet. Romanen funkar bättre t.ex i rum 217 och när Jack träffar på Overlooks spöken skräcken är krypande i dessa fall och åtminstone i mitt fall mer påtaglig. Trots mina invändningar hör The Shining till en av Kings bättre böcker kanske främst då pga miljön samt karaktärerna Jack och Danny. Kings senaste bok Dr Sleep är en uppföljare till The Shining.

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

Cujo: Bok vs. Film

Det första jag varnar för är spoilers, något som är svårt att undika då jag jämför boken med filmen – så var det sagt.

Cujo var en av de första böckerna jag läste av King och det jag minns från den läsningen var blandade känslor. Isande spänning som varvades med en ganska ointressant historia om reklambranschen. Jag har egentligen inte känt mig speciellt sugen på att läsa om boken men då jag halvt om halvt bestämt mig för att plöja igenom alla böcker av King i vuxen ålder satte jag mig pliktskyldigt ned med en gulnad pocket jag lånat av Marcus.

Cujo är en av Kings kortare romaner (endast ca 350s) det är också en skräckberättelse som (nästan) inte har några övernaturliga element i storyn. I Cujo blir vi läsare introducerade för två familjer, Trentons och Cambers. Trentons består av Vic som har en reklambyrå, hans otrogna hemmafru Donna och deras son Tad som har mardrömmar/syner om ett monster i sin garderob. Samtidigt som Donnas otrohet avslöjas krisar det på Vics byrå och han tvingas resa iväg för att rädda företaget. Donna bestämmer sig för att åka till en bilreparör när Vic är borta för att fixa till sin bil som krånglar. Bilreparatören Joe Camber och hans familj bor en bit utanför staden. Likt familjen Trenton består Cambers av fru och son samt en gigantisk Sankt Bernhardshund som lystrar till namnet Cujo. Sonen och frun ska resa bort och Joe tänker även han passa på att resa bort samtidigt som övriga familjen. Det familjen Camber inte vet är att Cujo har fått rabies, en sjukdom dom förvandlar den tidigare så timida hunden till en rasande best som i rask takt glufsar i sig de som kommer i hans väg. Donna anländer till verkstaden där bilen säckar ihop och finner att stället är övergivet bortsett från Cujo och dramat kan (äntligen) börja.

Hade Cujo varit en en lång novell hade den troligen varit bland det bästa författaren skrivit nu är den både lite småttjatig och övertydlig. Boken är som sagt kort men King använder ca två tredjedelar av boken för att kunna placera en mor och hennes son i en trasig bil på en övergiven gård belägrade av en rabiessmittad hund. Detta hade kunnat gjorts lätt och ledigt på en 10 – 20 sidor men då hade det som sagt inte längre varit en roman. Man märker redan vart King är på väg tidigt i boken och jag suckar lite för mig själv och undrar egentligen varför han krånglar till det så mycket. Upplägget är enkelt men det verkar som att författaren fått för sig att historien han skriver är avsevärt mer avancerad än vad den egentligen är. Efter ett tag blir det lite larvigt med alla hinder och sammanträffanden som sker för att historien ska hålla. Historien med flingorna och Vics reklambyrå kunde inte intressera mig mindre och den tar upp alltför stor del av boken.

Naturligtvis finns det bra saker att säga om Cujo. Personporträtten King ger i boken är mycket bra. Donnas älskare Steve Kemp är en småaktigt fjant som jag skulle vilja ge ett kok stryk. Författaren är mycket bra på att skildra osympatiska personer och har under årens lopp lyckats skrapa ihop en hel hög med otrevliga individer. Kemp ligger nog på tio i topp.  Donna är ett av de bättre kvinnoporträtten King har gjort och avsnittet där hon och hennes man diskuterar otroheten är en högtidsstund i Kings författarskap. Cujos belägring av bilen hör till det mer spännande som kommit från författarens penna synd bara att den historien dras ned av frukostflingor och överambitiösa försök från King för att beskriva lagen om alltings djävlighet. Cujo är läsvärd men långtifrån mitt förstaval om jag skulle rekommendera en bok av King.

Att Cujo skulle filmatiseras var bara en tidsfråga och det gick ganska snabbt. Boken kom 1981 och filmen kom 1983. Filmen Cujo är i ärlighetens namn inte speciellt bra, men den är i gott sällskap när det rör sig om filmatiseringar av Kings böcker. De brukar inte bli speciellt lyckade. Mitt första intryck av Cujo är att det känns som en tv-film. Den usla filmmusiken förstärker detta. Det är de gamla vanliga stråkarna och pianoklinkadet som ljuder. De har hörts i otaliga filmer när teven gått på tomgång en söndagseftermiddag. Skådisarna går på halvfart och man kommer inte karaktärerna in på livet. Dramat på gården är helt ok men det är nog hunden som spelar Cujo och dess tränares förtjänst men ett par scener är lite rafflande. Till slut blir det dock lite tjatigt med allt morrande, skrikande och skällande. Att man sedan valde att göra om slutet är i det närmast oförlåtligt men det är en annan historia. En del av förklaringarna till besvikelsen kan vara att Cujo är en film som inte åldrats väl, den känns 80-tal men inte på ett positivt sätt. Jag har även svårt för Dee Wallace i rollen som Donna hon är alldeles för mjäkig. Jag får intrycket att producenterna riktade in sig för mycket på hunden och missade karaktärerna. Som oftast är en halvdan bok av King avsevärt bättre än filmatiseringen.

Regi:Lewis Teague

Betyg på filmen: 3/10

Kings universum

Hittade det här intressanta och underhållande flödesschemat på nätet. Det fick mig att inse hur tajt Kings litterära universa faktiskt hänger samman, något jag inte funderat speciellt mycket på tidigare. Tydligen har man inte inkluderat The Dark Tower sagan, vad jag förstår hade schemat varit oläsbart om så varit fallet.

10 i topp: Stephen Kings böcker.

Jag har läst det mesta av King och tänkte här lägga upp min lista på hans tio bästa böcker. Karln har skrivit bort emot en femtio stycken romaner med två nya på gång, Dr Sleep (uppföljare till The Shining) samt Joyland. Jag har inte tagit med hans novellsamlinglingar eller de två samlingarna med långnoveller (kortromaner?) i listan det får bli en annan gång. Jag kör från sista platsen till toppen.

10. The Stand: Ett biologiskt vapen utplånar 99% av mänskligheten. De överlevande samlar sig i två grupper, goda och onda och en slutstrid närmar sig. Bokens första halva är mycket bra. Ett öde New York, Stus flykt från sjukhuset m.m Tyvärr börjar berättelsen att gå på tomgång någonstans i mitten och finalen är svag, den mynnar ut i ett enda stort jaha? och är nog en av Kings svagare avslutningar. Många håller den här romanen som en av sina favoriter i Kings stora produktion. Tv-filmen är f.ö helt ok och det ryktas om en biofilm.

9. From a Buick 8: I en liten stad i delstaten Philadepha har polisen en märklig bil i sitt förråd. Frågan är egentligen om det överhuvudtaget är en bil eller någonting helt annat. Boken kan bäst beskrivas som Stephen King goes The Twilight zone. Berättelsen påminner ganska mycket om ett avsnitt ur den klassika tv-serien. Vi får inga svar och berättelsen kittlar åtminstone min fantasi. From a Buick 8 är en ganska stillsam och lite vemodig historia och jag gillar bokens stämning.

8. Duma key: Edgar Freemantle förlorar sin arm i en olycka. För att vila upp sig flyttar han till Florida. I brist på annat börjar han måla. Edgars målningar visar sig kunna förutsäga framtiden men det är bara början på ett mysterium som har sina rötter i det förgångna. Det här är en slowstarter men King ökar takten sakta men säkert och upplösningen är spännande men kanske inte helt tillfredsställande. Det jag gillar med boken är den nya miljön (Florida) och att man får två historier i en som vävs samman.

7. It: I staden Derry härjar ett monster i det fördolda och det är upp till sju ungdomar att stoppa det. En av Kings längsta böcker är kanske lite väl lång och slutet är för bombastiskt i min smak men King har en förkärlek till explosioner och stora katastrofer. Romanen vinner dock på en suverän skildring av barndomen i den fiktiva staden Derry samt att bokens monster är en av de ruggigare skapelserna som kommit ur författarens penna. Det finns många rafflande scener i boken som jag fortfarande minns väl trots att det är över 20 år sedan jag läste den. It finns som tv-serie och de flesta verkar gilla den – jag undrar om de läst boken?

6.11/22/63: En romantisk tidsresethriller där en man försöker förhindra mordet på John.F.Kennedy. En spännande och engagerande berättelse där King lyckas förmedla känslan av 50 och 60-talen väl. Att jag gillar tidsresehistorier och alternativa verkligheter hjälper till att ge den här boken en plats på listan. Slutet hör till en av författarens bästa stunder. Det kändes också skönt att läsa en riktigt bra bok av King för det var i ärlighetens namn ett tag sedan sist.

5. Misery: En författare skadas i en bilolycka och tas om hand av en kvinna. Problemet är bara att hon är skogstokig, med våld och utpressning tvingar hon författaren att skriva en ny bok. Troligtvis den mest spännande boken i Stephen Kings omfattande produktion. Vissa partier av boken satt jag och höll andan när jag läste. Lite synd att King valde greppet att publicera en berättelse i berättelsen. Jag uppskattade det inte utan kände att huvudstoryn stannade upp. Misery har blivit till en av få mycket lyckade filmatiseringar av Kings böcker. Definitivt sevärd.

4. Salems Lot: En liten stad i Maine infiltreras av vampyrer. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i vampyrer, de är helt enkelt lite uttjatade och inte speciellt rysliga. Vampyrerna i Kings bok är allt annat än dagens urvattnade figurer - de är smarta och beräknande rovdjur. Tack vare Salems Lot sneglar jag alltid mot mörka fönster och väntar mig att få se ett likblekt ansikte som pressas mot rutan. Romanens upplösning är ohyggligt spännande. Det har gjorts två versioner av boken till tv. Jag föredrar den senare med Rob Lowe och Rutger Hauer.

3. Pet Sematary: Familjen Creed flyttar till staden Ludlow (Maine) och upptäcker en kyrkogård där det som begravs kommer tillbaka. Olycksaliga händelser gör att familjen får ta sig en riktig funderare på om man ska använda sig av kyrkogårdens tjänster. Kanske Kings ruggigaste och mest mörka roman. Ett tag funderade han på att låta romanen vara opublicerad. Inte så spännande men från första sidan har berättelsen en obehaglig och ödesdiger stämning som klistrar sig fast på läsaren. Har blivit till en relativt lyckad film.

2. The Shining: En familj ska vakta ett tomt hotell över vintern. Sonen har en sorts psykiskförmåga som väcker onda krafter till liv på hotellet. Ett öde hotell, snö, vansinne och spöken räcker gott och väl för att placera The Shining i topp tre av Kings berättelser. Suggestiv och spännande och bortsett från nummer ett på listan den roman jag läst om flest gånger av King. Långfilmen av Kubrick är mycket bra. Tv-serien ska man däremot göra sitt bästa för inte se. Bedrövlig.

1. Christine: Det låter otroligt korkat på pappret. En besatt Plymouth Fury som dödar folk och får sin ägare i sitt våld. Men historen om de två vännerna Arnie och Dennis är en gripande och medryckande berättelse. Bit för bit uppdagas mysteriet om den besatta bilen Christine. Spännande och sorglig. Christine sitter kvar i sinnet långt efter jag läst den och det har blivit ett antal gånger genom åren. Filmen av Carpenter har jag bara sett en gång och det räckte gott och väl.

Bubblare: Desperation, The Dead zone, Rose Madder och The Eyes of the Dragon.

Stephen King: 11/22/63

Likt sin förra roman Under the dome bygger 11/22/63 på en gammal ide som King haft i skrivbordslådan en sisådär 30-40 år. I fallet med Under the dome hade det inte spelat någon större roll om utkastet fått legat kvar i lådan men den här berättelsen är jag glad att King tog en extra titt på.

11/22/63, som f.ö är det datum som John.F.Kennedy mördades, har ungerfär samma handling som The Dead zone fast tvärtom. Jacob Epping, en frånskild lärare, intar sin sina måltider på samma ställe en halvt om halvt nedgången restaurang. En dag visar Art, restaurangens ägare, honom något märkligt, i förrådet finns det en tidsportal som leder till året 1958. Art som är döende cancer övertalar Jacob att resa tillbaka till 50-talet för att stoppa mordet på Kennedy. Efter att ha levt ett par år i det förgångena upptäcker Jacob att han trivs mycket bra med livet på 50-talet. Än bättre blir det när han inleder ett förhållande med en bibliotekarie, Sadie. Problemet för Jacob är nu att dölja sitt uppdrag för Sadie för det har han inte gett upp trots kärleken. Jacob upptäcker även att det förflutna aktivt försöker lägga krokben på den som försöker ändra historiens gång.

När jag läste om handlingen av Kings senaste bok blev jag inte speciellt upphetsad. Då jag känner King och hans författarskap relativt väl hade jag onda aningar redan innan jag började läsa. I sina sämsta stunder påminner nämligen King om Jan Guillou och med det menar jag att han kan bli omåttligt förtjust i att visa vilket arbete och research han har gjort till sin bok. Problemet med detta blir att storyn ibland glöms bort till förmån för att författaren vill briljera med sina kunskaper. Det jag väntade mig var en orgie i kunskaper om åren 1958 -1963 i sällskap med en akademiker, en karaktär jag träffat på så många gånger tidigare i Kings berättelser. Det jag glömde bort var att King kan fortfarande förvåna mig än idag när han verkligen lägger manken till för 11/22/63 hör till det bästa jag läst av karln på år och dag.

Visst har man träffat på Jacob Epping tidigare och visst är det en orgie av kunskap om 50 och 60 talen men King lyckas få mig att bry mig om karaktären Epping. All kunskap författaren samlat in kring tidsepoken används men på rätt sätt d.v.s för att förstärka känslan av att Epping är i 50-talet. Kulissbygget är övertygande och verkligheten Kingskapat känns levande. Anledningen till att jag bryr mig om Jacob Epping är nog att jag blir så förtjust i kärlekshistorien mellan Jacob och Sadie. King är kanske inte en stor romantisk författare och av och till är det lite Harlekinvarning med det var något i romansen mellan de två som grep tag i mig och efter en stunds läsande började jag tänka att Jacob skulle ta och skita i Kennedy och Oswald och bry sig om sig själv. Just mittenpartiet där Jacob träffar Sadie har kritiserats av en del som menar att historien stannar upp i men för mig var det en angenäm transportsträcka och King tappar aldrig fokus. Romanen kan nog bäst beskrivas som en romantisk sf-thriller. Boken är riktigt spännande på sina ställen. Finalen i Dallas är en nagelbitare och jag var osäker in i det sista hur det skulle gå. 11/22/63 är King när han är som bäst och romanens sista två sidor hör till det bästa han skrivit men då är jag å andra sidan en sucker för bitterljuva slut.

 

Stephen King: Under the dome

Det här blir den första bokrecensionen på bloggen och premiärförfattare blir ingen mindre än Stephen King. King har jag troget följt sedan 80-talet. Troligtvis var det filmen The Shining som gjorde att jag började läsa Stephen King. Jag har läst det mesta som han skrivit men jag hör inte till de som anser att allt han skrivit varit bra. Däremot är King intressant då hans författarskap är lite av en berg o dalbana, han har inga perioder där han radar upp succerer eller fiaskon. Kanonböcker kan följas av kalkonböcker och vice versa, som läsare vet man aldrig vad som kan dölja sig mellan pärmarna.

Innan jag tar mig an Under the dome vill jag varna för en och annan spoiler. Under the Dome är en mastodontbok som klockar in på ca 900 sidor. King säger själv i intervjuer att han startade på boken på 70/80 talet under arbetsnamnet The Cannibals men lade den åt sidan då de tekniska aspekterna satter käppar i hjulen för honom. Det är kanske tur att King förklarat detta för annars kan man kanske anklaga karln för att ha plagierat Simpsons the movie då Under the Dome har i stort sett samma handling.

En höstdag isoleras plötsligt den lilla staden Chester´s Mill i delstaten Maine. Staden innesluts i av en ogenomtränglig barriär där ingenting tar sig in eller ut. Millitären står maktlös och i staden börjar bilhandlaren och politikern Jim Rennie etablera ett terrorvälde. Bokens hjälte är irakveteranen och kocken Dale. Det är upp till Dale att försöka lösa mysteriet med stadens isolering vilket visar sig var lättare sagt än gjort då han redan innan katastrofen var i konflikt med Jim. Det är handlingen i korthet men då vi har med King att göra breder han ut berättelsen rejält. Jag är dålig på att komma ihåg namn och är därför mycket tacksam över att författaren har bifogat en namnlista till boken för det är många personer att hålla reda på. King väver skickligt samman alla karaktärers (över femtio personer) olika berättelser till en helhet och det är många mer eller mindre intressant karaktärer man får följa

Naturligtvis är det de onda personerna som brukar vara intressantast men av någon anledning är de inte speciellt intressanta i Under the dome. Bilhandlaren Jim och hans son Junior som är leading bad guys är helt enkelt för tokiga, de är helt enkelt för stolliga för att ha kunnat nå den maktposition de har i staden innan barriären sänks över samhället. I och för sig kan de ha haft galenskapen latent och tar sin chans när staden isolerats men de blir ändock svagt tecknade karykatyrer av onda män där personporträtten kryddats med nekrofili och religiös galenskap.Bokens hjälte Dale har vi stött på tidigare i Kings författarskap allt för många gånger, som karaktär känns Dale aningens uttjatad. Det är stadens övriga karaktärer som fångar mitt intresse, t.ex läkaren på sjukhuset som försöker ge vård trots krympande resurser eller den förvirrade och själsligt veke politikern Andy Sanders även om han tilldelats en roll i dramat liknande trashcan man i The Stand.

Under the dome är en typisk mellanbok av King. Den lider av att vara alldeles för lång och ofta får jag känslan av att King drar ut på historien av den enkla anledningen att han vill skriva en riktigt lång bok. Element från tidigare böcker av King finns med: drömmar, talspråket för att illustrera hur någon låter, och insprängda småberättelser som förklarar varför någon har kort stubin eller inte tycker om en viss sorts mat. Vanligtvis är jag ganska förtjust i dessa tekniker som King använder sig av i sitt skrivande men när de överanvänds som jag anser att han han gör i Under the Dome blir det en svaghet. När King i finalen pausar berättelsen för att beskriva varför stadens alkoholist kan köra bil och vi får oss en historia i historen för femtioelftegången måste jag erkänna att jag börjar skumläsa. Jag störde mig även en aningen på upplösningen och fenomenets förklaring. Det blev lite smetigt och fjantigt men på det stora hela är Under the dome en godkänd bok av Stephen King vare sig mer eller mindre. Det hade dock mått bra av att kortats med hälften. I höst kommer King med en ny bok som rör tidsresor och Kennedymordet kan bli intressant jag hoppas bara att den är aningens kortare och att King begränsar sin förkärlek för förklarande historier.