Stephen King: The Eyes of the Dragon

10611Kung Roland gifter sig med den godhjärtade Sasha och får två söner. Den ene pojken Peter växer upp till en högst duglig kronprins. Den som inte är så förtjust i detta scenario är kungens rådgivare Randall Flagg. Flagg smider onda planer och har en helt annan tronarvinge i sikte nämligen Peters bror Thomas som iofs är godhjärtat men lite enfaldig samt lider av att växa upp i skuggan av sin perfekte bror. Frågan är nu hur väl Flagg lyckas med att dupera Thomas och hur han ska bli av med Kung Roland och Peter.

The Eyes of the Dragon är Stephen Kings försök att skriva en saga och han lyckas väl sisådär. Jag hade bara läst boken en gång tidigare och vad jag mindes så gillade jag historien – då. Vid en omläsning blev jag inte lika imponerad.

Det är inga större fel på berättelsen som rymmer en vedervärdig skurk, sinistra planer och en rymning som kan jämföras med Andy Dufrense i The Shawshank redemption när det gäller tålamod. Boken är förhållandevis kort men trots detta blir berättelsen emellanåt lite seg och tradig. King försöker verkligen att få berättelsen att kännas som en saga. Tilltalet är direkt till läsaren som att vi satt och lyssnade på berättelsen vid en öppen eld, även sagans repetitiva form har författaren änvänt sig av. Problemet är att King i sin iver att spela sagofarbror överberättar allt, han är helt enkelt för detaljerad. För vissa personers handling ska kunna förstås berättas det i detalj om vad som sker och ska ske. Då det inte rör sig om kvantfysik förstår man som läsare vad som kommer ske innan King ens kommit halvvägs i sina långrandiga beskrivningar. När jag läser The Eyes of the Dragon får jag hela tiden känslan av ”ja ja men kom till saken någon gång”.

Trots dessa invändningar är inte boken helt ointressant. Det är en bra story författaren kokat ihop och jag gillar att King vågat sig på att skriva något annorlunda. Något som hans läsarkrets inte uppskattade  som kommentar till att folk blev irriterade av att författaren prövade på något annat än sina skräck/thriller böcker skrev han boken Misery. Den dyker upp på bloggen i sinom tid. Flagg är för övrigt en återkommande skurk i Kings böcker b.la dyker han upp i The Stand och vad jag förstått spelar han en stor roll i The Dark tower sviten. Jag kan ana att de som läst de sistnämnda böckerna kanske uppskattar The Eyes of the dragon en anings mer än vad jag gör.

 

 

Stephen King: Dance macabre

danse-macabreDen här boken är en av få som jag inte tidigare läst av författaren. En anledning kan vara att det är en faktabok eller kanske närmare bestämt Kings högst personliga funderingar om och kring skräckgenren, iofs inte ointressant men det har funnits andra böcker jag hellre lagt min tid på.  En annan anledning är att boken har några år på nacken och de böcker och filmer författaren refererar till känns kanske inte direkt pinfärska. Men om ämnet är intressant borde det inte vara några hinder så nu blev boken till slut läst.

King har valt att begränsa sig till genren under 50, 60 och 70 talen med en och annan utvikning. Den del jag fann mest intressant var nog när King diskuterar just skräcklitteraturen där jag fick en hel del tips: Filmerna som behandlas är visserligen intressanta men där kom inte författaren med några nyheter å andra sidan var hans funderingar kring filmer som Huset som Gud glömde och Exorcisten intressanta. Det märks att boken har några år på nacken då King konstaterar att det inte gjorts speciellt bra skräck för tv något som i dag med serier som Fear itself, The Walking dead och American horror story för att nämna några få torde få författaren att ändra åsikt.

Mot slutet av boken håller författaren lite av ett försvarstal angående genren något som idag känns lite daterat då debatten om våld i film och böcker helt verkar ha klingat av. Eller så har jag helt missat den.

Det enda jag egentligen hade emot boken berodde nog mer på hur jag valde att konsumera den än själva innehållet. Jag lyssnade på boken och tror nog att den lämpar sig bättre för att läsas. Anledningen till detta är att King försöker hitta en familjär ton med sina läsare. Han flikar in små lustiga meningar och utrop här och där. Tanken är nog att man ska få en känsla av att författaren är fysiskt närvarande. Läser man dessa meningar funkar det bra men om man hör dem blir resultatet mest fjantigt och irriterande. Gillar man skräckgenren är boken definitivt att rekommendera men läs den är mitt råd.

Stephen King: Mr. Mercedes

mrmercedes_us_coverDen pensionerade polisen  Bill Hodges håller på att förtäras av leda och hamnar allt längre ned i en depression t.om så djupt att han funderar på självmord. Situationen förändras på stört då han får ett brev från den person som mördat och skadat ett tjugotal människor genom att köra en stulen Mercedes in i en folksamling. Föraren undkom polisen och i brevet hånar mördaren Bill som aldrig lyckades lösa fallet. Brevskrivarens ambition är att polismannen ska knäckas men resultatet blir det motsatta och Bill sätter efter massmördaren på egen hand.

De första kapitlen hör till det mest rafflande King har skrivit. Boken rivstartar med Mercedesmassakern och går raskt vidare till Bill och brevet. King lyckas med att dra in mig i sin berättelse på direkten.Finalen är också mycket spännande med en klassisk sekundjakt som författaren visar sig kunna berhärska väl mina tankar vandrar osökt till den rafflande finalen i 11/22/63 som den har vissa likheter med. Tråkigt nog dras Mr Mercedes med ett stort problem nämligen transportsträckan mellan bokens början och det dramatiska slutet.

Jag har främst två problem med ”mellanakten”. Dels kastar King in en kärlekshistoria som bara känns klyschig och är så illa skriven i sina stunder att jag får famla efter skämkudden. Det andra stora problemet är huvudpersonens vägran att informera sina forna kollegor att han är en massmördare på spåren. Detta hade fungerat om Bill hade varit en karaktär som t.ex Harry Bosch som krigar mot allt och alla men Bill är inte en sådan person snarare tvärtom. Han är en uppskattad polis med vänner inom kåren och han har skött sitt tidigare arbete oklanderligt och allt talar för att han med varm hand ska överlämna fallet till myndigheterna. De skäl som King anger för att Bill inte gör detta är i bästa fall svaga och övertygar mig inte alls som läsare. Det gör att min irritation över huvudpersonen och dennes agerande stiger ju längre berättelsen fortskrider. Turligt nog släpper King in Mr. Mercedes i berättelsen vilket  blir andningshålen mellan den pinsamma kärlekshistorien och Bills idiotiska agerande.

Mr Mercedes är tänkt att vara den första delen av tre böcker om den f.d polisen Bill Hodges och jag hade nog föredragit att King lagt sin tid på något annat. Mr Mercedes är en knappt godkänd deckare och ska jag vara ärlig mot mig själv hade intresset varit halvljummet om någon annan än King varit författaren.

Stephen King: Different seasons

picture1419Different seasons består av fyra längre noveller eller om man så vill kortare romaner av Stephen King. Författaren skrev inte berättelserna i ett sjok men valde att samla ihop historierna till en bok. När Different seasons publicerades 1982 visade det upp en annan sida av författaren och King bevisade att han kunde skriva annat än bara skräck. Av de fyra berättelserna är det nog bara den sista historien som möjligtvis kan placeras inom skräckgenren. Kvaliten på berättelserna skiftar men överlag är det en stark samling historier. Tack vare lyckade filmadaptioner har boken ett par av Kings mest kända berättelser mellan pärmarna.

Rita Hayworth and Shawshank Redemption

Den livstidsdömde fången Red är historiens berättare. Red berättar inte om sig själv utan om Andy Dufrense och hans tid i fängelset Shawshank. Andy är dömd för mordet på sin fru och dennes älskare och trots att Andy hävdar att han är oskyldig pekar alla bevis mot honom. Andy är lite av en udda fågel bakom fängelsemurarna och beter sig inte riktigt som de andra fångarna och verkar ha något i kikaren.

Det här är King när han är som bäst. Berättelsen rullar på som tåget och trots många utvikningar från vår berättare Red blir det aldrig ointressant. Storyn sköter sig av sig självt och hör nog till en av Kings bättre berättelser. Den är välkomponerad som en liten symfoni. Det är trots den något otrevliga miljön en varm berättelse om vänskap och om att aldrig ge upp hoppet. Filmadaptionen torde inte vara obekant för någon och har äran av att vara den bästa filmen enligt IMBD.

Apt pupil

När tolvårige Todd Bowden av en slump upptäcker att en gammal nazistisk krigsförbrytare, Kurt Dussander, gömmer sig i grannskapet går han inte till polisen. Istället väljer Todd att utpressa den gamle mannen. Priset för Todds tystnad är att Dussander ska berätta detaljerade krigsminnen. Till en början är det Todd som styr och ställer men allt eftersom tiden går ändras förutsättningarna och maktbalansen mellan de två förskjuts.

Jag är osäker om King här försöker visa att ondska korrumperar för om så är fallet misslyckas han med dessa intentioner då Todd redan är ett vedervärdigt barn innan han träffar den gamle nazisten. Historien är lite för lång men klart underhållande. Karaktärerna Todd och Dussander är mycket intressanta och jag känner en viss hatkärlek till de två. Avsnitten där Todd duperar sina föräldrar som är så oerhört stolta över sitt monster till barn hör till berättelsens höjdpunkter. Filmen är ok med b.la Ian McKellen som Dussander. Däremot har man gjort en del fega ändringar i filmen vilket irriterar mig.

The Body

Kings första(?) i en lång rad av ”coming of age” berättelser. Fyra vänner beger sig ut en sensommar 1960 för att finna kvarlevorna av en försvunnen pojke.

Det är en bitterljuv berättelse om en förlorad barndom som av och till dryper av nostalgi men det funkar till största delen. Även här kunde berättelsen ha kortats ned och jag har lite svårt att identifiera mig med en grupp tjafsande tolvåringar. De blir lite tröttsamma i längden med alla uttryck och konflikter. The Body är dock klart läsvärd och är en lite sorgsen och gripande berättelse. Filmen har de flesta sett och den är bra även om jag fann att ungarna blev lite jobbiga i längden.

The Breathing method

Tyvärr avslutar King boken med en svag historia som handlar om en läkare som tar sig an en kvinna som väntar barn. Kvinnan är ensamstående och hon och hennes barns framtid lär inte bli en dans på rosor med tanke på att berättelsen utspelar sig under trettiotalet.

Här märks det att författaren har haft en specifik ide som han gillat och sedan utvecklat denna händelse till en alldeles för lång berättelse. Historien är en enda transportsträcka fram till berättelsens slutknorr som vare sig är intressant eller särskilt ryslig bara lite löjlig. Däremot gillar jag historiens inramning som utspelar sig på en mystisk herrklubb där medlemmarna berättar historier med övernaturliga inslag för varandra b.la hintas här The Crate som är en av historierna i filmen Creepshow.

Different seasons är klart läsvärd även om man inte gillar skräck och rekommenderas varmt. Tre av de fyra historierna är bra och minnesvärda synd att författaren föll på målsnöret.

Stephen King: Firestarter

file_171537_0_firestarter_coverIbland kan det tyckas att King tar lite väl god tid på sig innan hans berättelser tar fart så är inte fallet med Firestarter. Läsaren kastas direkt in i handlingen som rivstartar med att bokens huvudpersoner Andy och Charlie Mc Gee jagas i N.Y.C. Den här jakten fortsätter över åtskilliga kapitel och det tar ett tag innan vi som läsare fått en förklaring om vad det hela rör sig om.

I början på 70-talet gick några collegestudenter med på att testa en ny drog Lot-6 i ett psykologiskt experiment. Det de inte visste var att de som testade drogen var inhyrda av en hemlig organisation inom regeringen, The Shop. De flesta av testobjekten gav inga resultat men Andy utvecklade en förmåga, The Push, som gör att han kan påverka människors tankar t.ex kan han få någon att tro att han eller hon är blind osv. Under testet stiftade Andy bekantskap med Victoria, även hon utvecklade vissa telekinetiska förmågor. De två blev kära och fick så småningom dottern Charlie. Då dottern har utvecklat extraordinära förmågor bla kan hon starta bränder är hon högintressant för The Shop som nu beslutat sig för att lägga vantarna på tösen.

King har här skrivit en konspirationsroman med övernaturliga inslag. Han har med rubbet: Hemliga experiment och organisationer samt slemma agenter här i form av den något obalanserade John Rainbird . Även upplösningen är bekant om man tidigare sett eller läst filmer och böcker inom genren.

Firestarter är inte en av Kings mest minnesvärda böcker men det är en liten munsbit att ta sig igenom. Boken håller ett relativt högt tempo och författaren lockar hela tiden läsaren att ta sig vidare i storyn. Just greppet att starta mitt i berättelsen gör att man vill vidare för att få reda på vad som har hänt. Vidare är det många scener som är rafflande t.ex jakten i bokens början och flykten i slutet av berättelsen. Skurkgalleriet är kanske lite fantasilöst  och just de karaktärerna är inte speciellt intressanta. John Rainbirds drivkrafter och motiv är lite knepiga och jag begriper dem inte fullt ut.  Å andra sidan ska jag inte sticka under stol med njutningen över att få ta del i en och annan persons hädanfärd i boken.

Firestarter blev till en film med bla George C Scott, David Keith och Drew Barrymore. Den filmen stängdes av efter ca 30 minuter så mitt tips är att man läser boken istället.

Stephen King: Doctor Sleep

Doctor_SleepPå de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. De ser ut som vanligt folk men skenet bedrar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. Ju plågsammare död desto bättre kvalitet´på the steam. Tack vare denna substans har The True Knot existerat i hundratals år ja kanske tom än längre. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.

För några år sedan fick King en fråga om vad som hände med karaktärerna i The Shining. En tankeprocess startade och här är resultatet. Doctor Sleep är en uppföljare av The Shining. Boken står bra på egna ben och man måste inte ha läst The Shining för att uppskatta Doctor Sleep även om det ger mer att läsa båda böckerna i följd. Det finns mycket som jag gillar i den här boken men också ett och annat jag verkligen inte uppskattar. The True Knot är en intressant skapelse från Kings penna. De gör vad de måste för att överleva och är inte helt osympatiska trots att de ägnar sig åt att tortera barn. Gruppens ledare Rose the Hat är en minnesvärd figur som jag gärna skulle vilja läsa mer om.  King kittlar ens fantasi då man som läsare inte får allt klart för sig vilka The True Knot är utan man får fylla i en del av informationen med sin egen fantasi.

Dannys öden efter händelserna på Overlook är ingen solskenshistoria och det är en scen i bokens början som hör till det bättre som King skrivit. Ett tag var jag lite orolig att King skulle snöa in på alkoholism och AA men den delen av Dannys liv vävs in fint i historien utan att det blir tjatigt. Abra är en intressant karaktär och den psykiska kampen mellan henne och Rose the Hat är både underhållande och spännande. Boken innehåller också en hel del rysliga scener, det var ett tag sedan King bjöd på dessa i sina berättelser.  Doctor Sleep har ett bra flyt och stannar aldrig upp i några utvikningar som författaren ibland är allt för förtjust i, berättelsen rullar på bra men…

Tre fjärdedelar in i boken tappar King greppet. Först kastar han in en helt onödig tvist i historien som bara känns krystad och onödig. Värre är finalen mellan Danny, Abra och Rose the Hat som nog bäst  kanbeskrivas som ett västgötaklimax med två (!) deus ex machina. Jag stönade högt och kände mig lurad på konfekten. Slarvigt och slappt skrivet av Stephen King. Jag får även intrycket av att författaren har bråttom att avsluta sin historia och slutet känns framstressat. Det är synd för Doctor Sleep hade kunnat bli en riktigt bra skräckthriller nu hamnar den i mellanskiktet av Kings digra produktion. Klart läsvärd men den lämnar en lite sur eftersmak. En rolig detalj i boken är att King och hans son Joe Hill numera börjat mixa sina litterära universum med varandra. I boken omnämns både Chistmas land och den vedervärdige Charlie Manx från Hills bok NOS4A2.

 

Stephen King: Joyland

Joyland-Cover Året är 1973 när collegestudenten Devin Jones tar ett sommarjobb på ett nöjesfält i North Carolina. Han hade iofs hellre tillbringat sommaren med sin flickvän men hon har flyttat till Boston och Devin behöver pengar. Nöjesfältet som går under namnet Joyland har drabbats av ett mord på spöktåget ett par år tidigare och det sägs att vålnaden av den mördade flickan kan visa sig under en tur. Detta är inget som bekymrar Devin till en början. Han får annat att tänka på då hans flickvän gör slut. En oväntad händelse gör dock att Devin intressera sig för mordet och startar sina egna efterforskningar. Något som kanske inte är så klokt då mördaren aldrig identifierats och är mycket mån om att  vara inkognito.

Joyland kommer nog inte att gå till historien som en av Kings mest minnesvärda historier men den har sina kvaliteer. Jag är väldigt förtjust i miljön med nöjesfältet. King fångar atmosfären väl och historien skulle vara läsvärd även utan mord och spöken. Nu bör det sägas att just mord och spökhistorien är en mycket liten del av plotten och används nog mest som ursäkt för åtminstone ha med något rysligt i en bok av King. Joyland är en coming of age historia och blir därmed lite bitterljuv i sitt anslag då huvudpersonen återberättar sina minen för oss läsare. Som läsare känner jag igen känslan av åren som går, vänner man mött och en ungdom som aldrig kommer igen. Det är känslor som King är bra på att förmedla och det är här han lägger krutet i sin berättelse och lyckas väl.

Själva storyn är inte så mycket att hänga i julgranen. Jag misstänker att King helt enkelt ville skriva något om ett nöjesfält i kombination med att grotta ned sig i sjuttiotalet sedan fyllde han ut med mord och övernaturligt för att kunna sälja in historien hos sin förläggare. Det blir lite klyschigt av och till men det kan jag ha överseende med. Joyland är kort för att komma från Kings penna och gillar man författaren lär man inte bli besviken men den lär inte landa på några topplistor av Stephen King. En mellanbok men det är inte heller fy skam.

Stephen King: The Dead zone bok vs. film

imagesCAT33UAXDet är tidigt 70-tal och läraren Johnny Smith råkar ut för en bilolycka men överlever mirakulöst. Däremot hamnar han i koma i fem år. När han vaknar upp har mycket i världen förändrats. Nixon är inte längre president, Johnnys mor har blivit en religiös fanatiker(en karaktär som King gärna återanvänder) och hans flickvän för fem år sedan har gift sig. Problemet för Johnny är att det som skedde för fem år sedan känns som gårdagen för honom. Han måste arbeta med sin förtvinade kropp och kämpa mot en depression.

Som en ovälkommen ”bonus” av olyckan har även Johnny fått en förmåga: När han tar i människor eller föremål kan han se vad som skett eller vad som ska hända. Han kan inte styra sin förmåga utan den slår på när han minst anar det. Depressionen och hans nyvunna förmåga som får stor medial uppmärksamhet gör att Johnny isolerar sig. Oturligt nog korsas hans väg av en politiker på uppgång, Greg Stillson, och Johnny ställs inför ett svårt val.

The Dead zone hör kanske inte till Kings toppböcker men den ligger stabilt i mittfåran av författarens stora produktion. King lyckas som oftast med att teckna gripande porträtt av människor som hamnar i en situation de har svårt att hantera. Författaren fångar Johnnys problematik väl både den mentala, psykologiska och fysiska. Just känslan av att fem år har stulits av ditt liv och svårigheten att starta om ett liv som bokstavligen varit pausat i ett halvt decennium är nog bokens hemskaste tanke och jag lider med huvudpersonen och hans öde. Den vidrige Stillson är en annan karaktär som King låter skymta förbi av och till under berättelsens gång. Vi lär känna Stillson men inte för väl och han är lite av en gåta under berättelsens gång. Att han är ett obalanserat praktsvin råder det ingen större tvekan om men han är lite konturlös.

Boken är förhållandevis kort för att vara en King (ca 400 s) ändå kan jag tycka att författaren tar lite för god tid på sig innan saker och ting börjar röra på sig men att komma snabbt till saken har nog aldrig varit Kings starka sida. Ibland funkar det greppet och ibland inte. Här är problematiken att man anar ganska snart att Stillson och Johnnys vägar kommer att korsas men som läsare får man vänta 2/3 in i boken innan detta möte sker. Jag känner av och till att jag sitter och väntar på att historien ska börja när den egentligen redan gjort det. Som sagt läsvärd men inte en av Kings bästa böcker.

Dead-zone-copie-4Filmatiseringen av The Dead zone kom 1983 fyra år efter boken. Cronenberg regisserade. Christopher Walken spelar Smith med Martin Sheen i rollen som Stillson. Som så oftast är blir filmen sämre när man läst boken innan men jag ville minnas att filmen var helt ok, ja tom bra. Tyvärr så visade sig minnet svika mig. Det är inte direkt något större fel på filmen den ger bara ett håglöst och billigt intryck. Walken känns inte rätt i rollen som Johnny men jag tror att han åtminstone var ett bättre val än Bill Murray som var Kings önskan. Det hade känts lite bättre med en skådis som har ett mer alldagligt utseende i rollen som Smith, Walken är helt enkelt för intensiv för rollen. Sheen är däremot helt rätt i rollen som Stillson. Hetsig och gåpåig som få. Problemet med Dead zone är att är den för hetsig i sitt berättande alltså precis tvärtom mot Kings bok filmen hinner knappt börja innan den är slut. Karaktärerna får aldrig en riktig chans att sätta sig hos mig som tittare och Cronenberg hastar raskt mot slutet. Jag anar att det här en film som regissören inte ville göra då den känns oinspirerad för att komma från Cronenberg som brukar göra bättre ifrån i skräcksammanhang.

Filmmusiken av Michael Kamen är en plåga för mina arma öron. Jag blir irriterad av pianoklinkandet och minns att Kamen hjälpte till att göra License to kill till den sämsta Bondfilmen med än ett undermåligt soundtrack . Det finns däremot många bra skådisar med i filmen: Tom Skerritt, Herbert Lom och Anthony Zerbe. Se filmen först och läs sedan boken då får man nog ut det bästa av två världar.

Regi: David Cronenberg

Betyg: 4/10

Stephen King: The Shining

The ShinningThe Shining eller Varsel som den heter på svenska torde vara Kings genombrott för den svenska publiken. Hur som helst var det den första boken jag läste av King. Men först efter att ha sett Kubricks version av boken på vita duken.

Historien är nog bekant för de flesta men i korthet går den ut på att läraren/familjefadern/alkoholisten Jack Torrace ska vakta ett hotell, Overlook, som är stängt under vintern. Tanken är att han ska utföra reparationer på hotellet samt att hålla naturen stången. Jack som är en ganska misslyckad figur i både arbetslivet och i det privata är kanske inte det klokaste valet som vaktmästare men genom kontakter har han fått jobbet. Med sig har Jack sin familj som består av frun Wendy samt sonen Danny. Sonen är speciell då han har vissa psykiska förmågor. Han kan se vad som har hänt och får visioner om vad som kan komma att hända. Dannys visioner av hotellvistelsen är inte de bästa då men då han bara är fem år förstår han inte riktigt ta till sig allt han ser. Hotell Overlook kan i det närmaste beskrivas som ett levande väsen och det vill absobera Danny och hans förmågor. Vägen till Danny går genom hans far som som hotellet börjar bryta ned. Ju längre familjen stannar på hotellet dest oklarare blir barriärerna mellan nutiden och det förgångna och Overlooks historia är inte speciellt trevlig.

Om man läser boken får denna märkliga scen från filmen sin förklaring.

Om man läser boken får denna märkliga scen från filmen sin förklaring.

Jag är lite svag för The Shining kanske kan det bero på att det var den första romanen jag läste av King men när jag nu läste om berättelsen fann jag styrkor i historien som inte bara kan skyllas på tonårsnostalgi.

King har skapat två intressanta karaktärer i Danny och Jack. Romanen består mycket av karaktärernas inre tankar där Jack och Danny står i centrum. Vi får ta del av Dannys aningar och syner om att något är fruktansvärt fel men han kan inte hantera informationen då han bara är ett barn. Jack sammanbrott, ångest och sug efter alkohol är otroligt bra skildrade i boken. Det kan bero på att The Shining till viss mån är självbiografisk då författaren själv lider av alkoholism. Jag kan tänka mig att Kings fru Tabitha inte har The Shining som sin favoritroman. Den torde väcka många obehagliga minnen till liv.

Hotell, snö och is är något jag är svag för. Snö och is har alltid funnit en speciell plats i hjärta både i böcker och på film, kanske för att jag avskyr det så innerligt. Därav känns berättelser som utspelas i vintermiljöer lite extra utmanande för karaktärerna. Hotell är alltid lite småruggiga, ofta tysta dämpade miljöer där man bor och lever med totala främlingar och trots den lyxiga inramningen kan miljön kännas lite hotfull. Vem vet vad de övriga gästerna kan ta sig till? Ett tomt hotell som vanligtvis sjuder av (om än lite dämpat) liv blir med ens mer spöklikt då receptionen gapar tom. Overlook och dess snöiga omgivningar uppfyller alla krav jag kan önska mig av en snö/hotell rysare.

Boken dras med ett par smärre problem. Dels hade jag önskat mig att karaktären Wendy fått lite mer spelutrymme i boken. Med tanke på hur välskrivna Danny och Jack är kan jag kräva mer av King när det gäller porträttt av Wendy. Hon hamnar lite på undantag. Då vi har med King att göra kan han inte avhålla sig från ett bombastiskt slut. Levande brandslangar och häckdjur samt explosioner blir både lite fjantigt och överdrivet. Romanen funkar bättre t.ex i rum 217 och när Jack träffar på Overlooks spöken skräcken är krypande i dessa fall och åtminstone i mitt fall mer påtaglig. Trots mina invändningar hör The Shining till en av Kings bättre böcker kanske främst då pga miljön samt karaktärerna Jack och Danny. Kings senaste bok Dr Sleep är en uppföljare till The Shining.

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café: