Summer holiday (1963 Storbr)

Lillebror slinker in än en gång denna vecka. Han kommer allt som oftast med förslag på filmer han är nyfiken på om de är så dåliga som han anar. Han vet att han med lätthet kan pitcha in en skitfilm hos mig då jag har svårt att motstå dess locktoner. Jag har misstankar om att detta är en raffinerad hämnd över alla sjömansbröst han fick av mig i sin ungdom. Denna gång lyckades han lura i mig att Cliff Richards film Summer holiday var lite av en föregångare till Beatles kalkonrulle Magical mystery tour. Klart jag kände ett stort behov av att se filmen och klart att filmen inte har ett skit med Magical mystery tour att göra.

Likt The Wizard of Oz börjar filmen i svartvitt. Det är ett grått och regnigt England som presenteras men när mekanikern Don dyker upp med en dubbeldäckare blir filmen så där härligt färgglad som bara filmer från 50 och 60 talet kan bli. Don har gjort en deal med bussbolaget: Rustar man upp bussen och kör den till södra Frankrike kan bussbolaget av någon outgrundlig anledning tänka sig att Don får bli chef för en hel flotta av kontinentala dubbeldäckare. Grabbarna rustar upp bussen till tonerna av en glad melodi och sätter av söderut. På vägen mot Paris plockar man upp några tjejer samt en fripassagerare och byter destination till Aten då tjejerna har ett gig där. Vad de inte vet är att fripassageraren är en amerikansk tjej på rymmen från sin överbeskyddande mamma som letar efter sin dotter.

Om jag bara ser till det visuella så är jag förtjust i dessa härliga färgglada filmer från förr. Miljöerna med ett färgglatt Europa är mysiga och jag får en längtan efter att åka buss.  Musiken är trallvänlig och jag har gått och nynnat på titellåten hela veckan. Filmen som sådan är iofs lite småcharmig men ack så tråkig. De åker som sagt buss och hamnar under resans gång på små äventyr som är lagom oengagerande. Om man inte är ett jättefan av Cliff Richards finns det nog roligare filmer att se.

Regi:  Peter Yates

Betyg: 4/10

Sofias val finns här

Klart att jag som extra bonus bjuder på titellåten.

 

Annonser

Den lilla sjöjungfrun (1989 USA)

Den här filmen gjorde att jag plötsligt började argumentera på samma vis som Donald Trump. Usch! När lillebror frågade vilka filmer jag skulle ha med i musikalveckan blev han en besserwisser när Den lilla sjöjungfrun kom på tal. Enligt honom (och han HAR säkert rätt) är dagens rulle inte en musikal. En musikal ska enligt studiosystemets bestämmelser från 30-talet innehålla minst sex ordentliga sånger. Det hettade till och jag sa likt den orangefärgade mannen i västerled: ”Jag bryr mig inte om vad du säger för mig känns det som en musikal därför är det en musikal”. Där dog diskussionen när Marcus insåg att han hade med en Värmlands Trump att göra. Så dagens rulle får ni ta med en nypa salt då det troligen är en katt som smugit sig in bland hermelinerna.

Ariel är dotter till sjökungen Triton och enligt honom är hon ohälsosamt intresserad av människornas värld. Triton anser att dessa varelser är barbariska fiskätare och bör undvikas i möjligaste mån. Ariel lyssnar naturligtvis inte på sin far och under en upptäcktsfärd till ytan räddar hon en prins och blir till på köpet blixtförälskad i honom. Pappa Triton ställer sig helt oförstående och i desperation vänder sig Ariel till sjöhäxan Ursula som erbjuder ett av filmhistoriens sämsta deal. Ariel får ben men förlorar sin fantastiska sångröst. För att förvandlingen ska hålla i sig måste Ariel få prinsen att ge henne kärlekens kyss innan den tredje dagen tar slut annars blir hon Ursulas slav. Korkat nog går Ariel med på detta och att Ursula ska spela rent spel finns inte på kartan.

Den lilla sjöjungfrun tog mig med storm när den kom. Disney hade inte gjort en vettig film på många år och deras animationer var ganska slappa, med några få undantag hade de inte gjort en bra film sedan Robin Hood i början av 70-talet. I Den lilla sjöjungfrun lyckas man mixa en bra story med snygg animation och en antal (men kanske inte så många som sex) mycket bra sånger. Det är nog bara Skönheten och odjuret som har en bättre sångrepertoar bland Disneys filmer. Jag var helt såld.

Nu vid en omtitt har filmen stått emot tidens tand ganska så väl. Animeringen har väl tappat en del av sin lyster men den är fortfarande långt från bottennoteringar som t.ex Aristocats. Finalen är lite slappt skriven men Disney är ofta förtjusta i att låta sina skurkar gå klantiga öden till mötes. Den största gåtan för mig är dock vad Ariel ser hos den ganska så träiga prinsen något bättre kunde hon väl hittat? Trots dessa skavanker står sig filmen väl och hör till en av mina favoriter bland bolagets s.k klassiker – vem som nu bestämmer att de är det. Kanske Trump?

Regi: Ron Clements, John Musker

Betyg: 8/10

Sofia har troligen en riktig musikal att berätta om idag

Anna and the apocalypse (2017 Storbr)

Det lackar mot jul men Anna har ingen julefrid i själen. Hennes far har fått reda på att hon tänker ta ett sabbatsår från studierna för att resa, något han ogillar, hennes bäste vän John vill gärna att vänskapen utvecklas till något annat och skolans mobbare Chris kastar lystna blickar efter henne. Det kanske kan vara skönt då att staden/landet/världen? kastas in i en zombieapokalyps så man slipper alla vardagliga problem. Utbrottet sker snabbt och Anna och några vänner har förskansat sig i stadens bowlinghall när de hör att skolan är stället man ska samlas på. Vännerna ger sig ut på en vandring mot skolan där de får kämpa mot zombifierade julhandlare, snögubbar och jultomtar mixat med lite sång och dans.

Steffo tipsade mig om denna film som påstår sig vara en mix av La la land och Shaun of the dead. Det är att ta i tycker för så bra är inte filmen. Jag har inga problem med genremixen då det är tänkt att vara en komedi. Det hade varit svårare med denna blandning om filmen varit menad som en riktig skräckis. Skådisarna var okända för mig men det sköter både sång,dans och agerande bra. Låtarna håller genomgående hög klass och ett par stycken var faktiskt så bra att de satte sig på direkten.

Mitt problem med filmen var att den är ganska så rolig till en början men ju närmare finalen man kommer desto mörkare blir berättelsen. Det gav liksom lite smolk i min glädjebägare. Trots en och annan käck sång kunde inte min stämning höjas efter att ett par sympatiska rollfigurer strukit med. Jag vill nästan gå så långt att påstå att det kändes opassande att man börjar sjunga och dansa i samband med att nära och kära strukit med. Nu vet jag att detta sker av och till i musikalernas underbara värld med de filmerna har en annan känsla från start. Det kan falla sig som så att jag är överkänslig i detta fall och en och annan kan säkert rycka på axlarna åt min invändning. Filmen är i vart fall sevärd.

Regi: John McPhail

Betyg: 6/10

Sofias film för dagen

 

The Wizard of Oz (1939 USA)

Musikalveckan startar med en gemensam film. Denna gång föll valet på klassikern (för det måste man väl kalla denna film) The Wizard of Oz. Det torde vara en film som de flesta åtminstone hört talas om. Den är baserad på L.Frank.Baums första bok (det skulle bli ett antal) om landet Oz.

Dorothy som bor i Kansas sveps med i en tornado som lyfter upp hela hennes hus där hon och hennes hund Toto tagit sin tillflykt. När huset landar har Dorothy hamnat i landet Oz. Huset har landat på en ond häxa vilket gör att Dorothy firas som en hjälte av landets invånare,Munchkins,  småväxta människor (det påstås att detta är Hollywoods största dvärgscen) som talar med heliumröster och om ni frågar mig ger ett avsevärt obehagligare intryck än filmens häxor och flygande apor. Den goda häxan Glinda dyker upp och informerar Dorothy att hon bör gå till staden Oz för att där träffa trollkarlen som kan hjälpa henne komma hem. På vägen mot Oz får Dorothy sällskap av tre udda figurer, ett lejon, en fågelskrämma och en plåtgubbe som alla behöver trollkarlens hjälp. Det onda häxan västan smider samtidigt onda ränker då hon vill lägga beslag på Dorothys rubinskor som hon tagit över från den döda häxan.

Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om filmen. Det var ett tag sedan jag såg den sist och när jag då såg den fann jag filmen vara märklig iofs på ett positivt vis men smaken kan ändras med åren. När eftertexterna rullade kom jag till insikt att jag gillar filmen än mer denna gång. Det är en film som i sina stunder är både märklig och teatralisk så det förslår. Bert Lahr (lejonet),Billie Burke (Glinda) och Margaret Hamilton (Wicked Witch of the west) spelar som de stod på en teaterscen. En del av sångerna är allt annat än bra men de är så konstiga att jag inte vill vara utan dem. Munchkinsången (speciellt lollipopguild sekvensen) är som hämtad ur en mardröm och lejonets vibratosång så skär i mina öron.

Samtidigt är filmen en fest för ögat. Till skillnad mot Kansas som gestaltas i brunt i filmens början flödar Oz av färger och detaljer. Scenografin är utsökt och man verkar inte ha sparat på något när det rör att frammana bilden av ett sagoland. Storyn är ganska så enkel men den innehåller en och annan vändning och klurighet som ger den lite extra krydda. The Wizard of Oz är en film som skaver lite i sina stunder men den har något extra som gör att filmmagi skapas.

Regi:  Victor Fleming, George Cukor

Betyg: 8/10

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här

Musikalvecka!

Då har det blivit dags för den årliga musikalveckan. I dagarna sju får man stifta bekantskap med sjungande busschaufförer, problemfyllda tonåringar, helium och vibrato sång och annat som som hör genren till. Naturligtvis kommer veckan i dubbelupplaga då kompanjonen Sofia kör samma race på sin blogg Rörliga bilder och tryckta ord. Väl mött i vårsolen.

Jag är på resa österut under början av veckan så jag håller tummarna att bloggen lyder mina inställningar.

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Veckans låt

Påskveckan föräras med den intressanta gruppen The Ting Things. De har släpp fyra plattor där den första är riktigt bra, uppföljarna har inte nått samma nivå men senaste plattan som kom i höstas, The Black light,  var intressant och väl värld att lyssna på. En bonus är gruppens musikvideos som är underhållande.

Ha en fin vecka

Fight girl (2018 Nederländerna)

Rådet att räkna till tio för att lugna ned sig känner Bo mycket väl till, att det sedan inte funkar för henne är en helt annan sak. Bo hamnar ständigt i konflikt och trubbel och bär på en vrede som aldrig verkar vilja slockna. Hennes ilska är väl till viss mån förståelig då föräldrarna ligger i vårdnadstvist och Bo har tillsammans med sin storebror Dani flyttat in hos mamman i ett halvsunkigt hyreshus. Dani ger Bo problem då hon känner att hon måste skydda honom då han dras med diabetes och blir mobbad i skolan. När granntjejen Cecilia tar med Bo till en thaiboxningsträning känner hon att hon hamnat rätt. Hennes största hinder är dock den ilska hon bär på som hotar att sabotera både hennes träning och vänskap med Cecilia.

Det är ingen hemlighet att jag gillar s.k sportfilmer. Trots att de ofta är klichéfyllda till max så rycks jag oftast med i handlingen och hejar på protagonisten trots att jag vet hur det ska gå nästan in till minsta detalj. Fight girl är inget undantag i sportfilmssammanhang . Klart att jag hejar på Bo som spelas suveränt av skådespelerskan Aiko Beemsterboer. När hon blir förbannad (det blir ett antal gånger under filmen) blir jag nästan lite rädd, hennes ögon blir cenobitsvarta och sedan kan vad faen som helst hända, tjejen frikopplar totalt. Även när Bo inte är i konflikt så är hon ständigt lågintensivt förbannad. Trots att Bo troligen skulle vara asjobbig att ha i sin närhet kan jag inte låta bli att charmas av hennes okuvliga vilja och jävlaranamma.

Egentligen är inte filmen något speciellt extra men jag sväljer (nästan) alla klichéer (det blir lite väl sockersött mot slutet) med hull och hår. En sak som gör det lätt att gilla filmen är att skådisarna Aiko Beemsterboer och Imanuelle Grives (Cecilia) är riktigt bra i sina roller. Imanuelle Grives gör sin första filmroll någonsin, hon kom med i produktionen då hon kunde thaiboxning. Fight girl är en charmig film som var väldigt underhållande och jag blev lite smått glad när jag såg den.

Regi:Johan Timmers

Betyg:8/10

Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

Us (2019 USA)

Jordan Peeles förra film gjorde att jag och min bror hamnade på varsin sida om stängslet i en diskussion om vad som är en smart film. En diskussion som likt de vi har om There will be blood och Hitchcocks kvalitéer lär fortsätta till döddagar. Frågan var nu om Peeles nya film Us skulle trigga igång än en tröstlös diskussion mellan mig och min bror.

Familjen Wilson åker på semester till sin sommarstuga i närheten av St Cruz (Kalifornien). Trots att de bor relativt nära stranden vill inte Adelaide (mamman i familjen) åka till stranden, något som hänger samman med att hon hade en traumatisk upplevelse där under sin barndom. Hennes man lyckas dock denna gång att övertala henne till en tripp till beachen. Turen går bra även om Adelaide har nerverna på utsidan. Väl hemma får familjen på kvällen ett oväntat besök av det mindre trevliga slaget som består av skogstokiga dubbelgångare till var och en av familjemedlemmarna. Vart de kommer ifrån, om det har något med beachbesöket att göra samt dubbelgångarnas agenda är till en början något oklar men innan eftertexterna rullar har konfunderande tittare fått svar. Om svaren var tillfredsställande lär det troligen råda delade meningar om.

Är det en skräckgenre som skrämmer mig rejält så är det just homeinvasion genren. Jag tycker att det blir extra rysligt då man inte ens kan sitta säkert i sitt hem. Tack vare detta genreval av Peele blir troligen Us för mig rysligare än vad den egentligen är. Tacksamt nog har filmen lite humor som lättar upp min stämning lite. Det rör sig inte om några gapskratt men ett skrock eller två i biomörkret känns lite befriande för mig.  Filmen är lite av en slowstarter men när dubbelgångarna dyker upp är det i stort sett full fart hela vägen in i mål. Skådisarna är top notch och de lyckas väl med att gestalta sina dubbelnaturer. Kvar är då lösningen på mysteriet.

Jag spoilar ingenting men jag kan väl säga som så att det är en ganska så sanslös historia Peele har knåpat ihop. Om man skulle ta och skärskåda filmen i detalj skulle troligen plotten rasa ihop som ett korthus. Denna gång sväljer jag mysteriet och dess förklaring i stort sett rakt av, eller närmare bestämt jag väljer att acceptera manuset utan närmare eftertanke. Om man gör detta är Us en ganska så spännande thrillerskräckis som för mig, trots homeinvasionmomentet, roar aningens mer än oroar. Ett extra plus till slutscenerna där Peele bjuder på en sanslös scen samt ett Shyamalan slut.

Jag och min bror var för en gångs skull ganska så överens efter titten så vi får återgå till att tjafsa om Hitchcock och Get out.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 7/10

Andra filmspanare som sett filmen

Fripp

Jojjenito

Fiffi

Sofia

The Nerd bird

Har du inte sett den

Movies noir

Veckans låt

Alizeé var tydligen i ropet i början av 2000-talet något jag missade helt men bättre sent än aldrig nu är hennes musik i lurarna så fort jag rättar prov och uppsatser.

Bortsett från att sångerskan begår synden att fingra på instrument som hon uppenbarligen inte behärskar, jag menar hur skulle det se ut och framför allt låta om jag greppade en fiol och började dra loss på ett hembygdsgille?, så är låten live aningens bättre än studioversionen som för den skull inte alls är dålig.

Ha en bra vecka

Summer of 84 (2018 USA)

Davey har sommarlov och en livlig fantasi, en kombination som kan bli förödande. En seriemördare härjar området och Davey börjar så smått fundera om det inte kan vara som så att  hans granne har något lurt i görningen. Han kanske t.om med är seriemördaren? Det verkar befängt i de flestas ögon då Wayne arbetar som stadens lokala polis. Davey presenterar teorierna för sina kompisar som trots att de är skeptiska ställer upp och börjar spana på Wayne. Visst verkar han dölja något men frågan man måste ställa sig är hur mycket av bevisen bygger på att Dayey har det lite halvtrist under sommaren?

Summer of -84 är till en början en riktig nostalgiboost. Filmens känns som att den är gjord på 80-talet och jag får den där odefinierbara känslan man hade som ung när man såg lite småspännande filmer. Den roar mer än den oroar och stundtals känns filmen t.om lite Spielbergsk ( när den regissören var som bäst och det är inte ofta nu för tiden) i sitt anslag. Sköna miljöer, det är 80-tal, lite pinsamt, rollfigurer man gillar och plinkade syntar till musik hjälper till så man kommer i rätt stämning. Jag sitter och har det riktigt mysigt i soffan tillsammans med filmen. När det är ca 30 minuter kvar av filmen slutar trevligheterna abrupt och denna mysnostalgiska film med skön 80-tals känsla transformeras till en isande skräckhistoria med ett slut som gav mig ont i magen. Det var ett mycket effektivt grepp av filmens tre(!) regissörer och jag kan bara motvilligt tacka och ta emot.

Regi: François Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell

Betyg: 8/10

Stephen King: Christine

Det var riktigt länge sedan jag skrev om en bok här på bloggen. Jag har inte slutat läsa böcker det har bara inte blivit av att jag skrivit om dem. I mitt saktfärdiga projekt att läsa om alla böcker King har skrivit kom nu turen till Christine. Det är den bok av King jag läst om flest gånger av den enkla anledningen att det enligt mig är hans bästa bok.

Om man läser baksidetexten på boken blir man kanske inte så sugen på vidare läsning då handlingen verkar vara tämligen korkad. Christine är nämligen en besatt bil men Kings story är så mycket mer och klart att karln lyckas med att göra en gammal bil som kör av sig själv ruggig.

Vännerna Arnie och Dennis har hållt ihop under hela skoltiden trots att de är varandras motsatser. Dennis är poppis bland tjejerna och spelar amerikansk fotboll, Arnie är däremot mobbad och är ingen skönhet mycket tack vare finnar som täcker hela hans anlete. En dag får Arnie syn på en bil som han köper till överpris. Bilen är ett vrak men Arnie gör allt han kan för att renovera bilen. Renoveringen går över förväntan men ju mer tid Arnie spenderar med bilen han döpt till Christine desto mer förändrad verkar han bli. Dennis är inte förtjust i Christine men kan inte sätta fingret på vad, det är mer än att bilen fyller honom med olust ja, t.om skräck.. Dennis börjar nu luska i Christines förflutna.

Nu är Christine som jag tidigare skrev så mycket mer än en bok om en besatt bil. Det är främst en historia om vänskap och hur den sätts på prov. King är i denna bok som bäst. Han lyckas med att få berättelsen spännande dels genom att låta oss läsare ana att det är något fel med bilen för att sedan bitvis ge oss en större inblick i dess historia. Författaren placerar ut små lockbeten i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa vidare. Då han är en så pass duktig författare gör han det inte i form med att vart och vartannat kapitel ska sluta med en cliffhanger (något som är alltför vanligt nuförtiden) utan väver istället in dessa ”lockbeten” i berättelsen. Då man bryr sig så pass mycket om huvudpersonerna blir storyn desto mer spännande och engagerande och jag vill verkligen att Arnie och Dennis ska klara sig helskinnade ur det hela.

King gör ett författartekniskt grepp i Christine som jag gillar. Boken är indelad i tre delar där det första och tredje är skrivet i jagform men det mellersta är skrivet i tredje person. Just detta andra avsnitt gör att King lite släpper ens hand under berättandet. När Dennis är berättaren känner man sig lite mer trygg, i tredje person blir jag som läsare lite mer vilsen och känner att jag inte längre har kontroll över storyn vilket höjer spänningen.

Vad det är som gör att detta är Kings bästa berättelse är svårt att säga det är många saker: När jag läste den för första gången var jag i samma ålder som bokens huvudpersoner något som kan ha gett en ökad samhörighet med dessa. Trots att boken är på 500-600 sidor känns den inte för lång och Kingismerna lyser med sin frånvaro (i vart fall de onödiga). Storyn håller hela vägen in i mål och för en gångs skull är finalen inte massa explosioner, något som King är allt för förtjust i. Slutligen har Christine något bitterljuvt över sig en känsla jag sällan kan motstå, så om ni inte läst boken – sätt igång.