Veckans låt

Inlägg 2839 får bli Lana del Ray och en av hennes mest pretentiösa videos Ride. Låten börjar ca 3.30 och sin vana trogen fick hon en och annan att bli kränkt även denna gång med hjälp av en huvudbonad 7:00 in i videon. Man kan tycka vad man vill om utförandet men låten är suverän och videon har en obehaglig stämning samtidigt som den känns lite somrig (men å andra sidan gäller den känslan alla Lanas låtar)

2838 inlägg har det blivit under snart 13 års tid. Det trodde jag aldrig när jag skrev några rader om Jason Statham och Jessica Biel en sensommar för över ett decennium sedan.

Inlägg 2839 blir det sista på en lång tid om inte det sista. För ögonblicket jagar jag elever som inte riktigt inser sambandet mellan arbete (prov, närvaro på lektioner och egna arbeten) och resultat (betyg) samtidigt som jag tvingas rätta (damn you Björklund – om jag kommer till Rom någon dag ska jag sparka dig på smalbenet) prov med frågor som gör Åkesson, inte upprörd eller arg utan, håll i er, äcklad! När sommaren kommer lär jag om allt går i lås tillbringa den i Taiwan med mitt barnbarn. Så tiden finns inte och ska jag vara ärlig inte heller lusten. Jag ser allt mindre film, även om jag troligen ser mer än genomsnittet, läser mer och kollar hellre in tv-serier. Om det blir någon återkomst av Filmitch lär det bli till hösten men håll inte andan.

Hur som haver det har varit tretton roliga år och jag har haft turen att lära känna trevligt folk. Trots att läskunnigheten och koncentrationsförmågan faller som en gråsten bland det svenska folket har bloggen ett stadigt antal läsare vilket naturligtvis är trevligt. Turligt nog finns det finfina filmbloggar kvar för den filmsugne; Rörliga bilder, Fripp, Movies noir eller Jojjenito rekommenderas varmt om ni inte redan kollat in dessa.

Hur som haver tack för mig och ha nu en superfragilisticexpialidocious sommar.

 

Licorice Pizza (2021 USA)

Jag visste inte ens att Paul Thomas Anderson hade en ny film på G men när jag såg den fula men på något bakvänt vis lockande filmaffischen kände jag att detta var en film jag ville se trots att jag inte hade en susning om vad den handlade om. Att det var en risk då regissören minst sagt är ojämn var jag väl medveten om.

Licorice Pizza utspelar sig i 70-talets LA och vi för följa de något omaka vännerna Alana och Gary under några (tror jag) år. Deras vänskap börjar med en date som leder till vänskap även om det finns en viss kemi mellan de två. Handlingen går mest ut på att de två hänger i LA, Gary har hela tiden en massa idéer om hur han ska tjäna stålar och Alana hänger på i brist på annat då hon försöker hitta sig själv. Det börjar dock skava mellan de två efter ett ta då Gary vill något mer än bara vara vänner.  Det låter kanske inte värst upphetsande men Anderson har fått till en skön film som påminner mig lite i stil och känsla om Tarantinos Once upon a time i Hollywood  minus Manson och hans anhang. Det är en slice of life film som handlar om att hitta sig själv.

Miljöerna, musik och skådisarna klaffar perfekt. Bäst ar Alana Haim och Cooper Hoffman i huvudrollerna. Det är deras första filmroller och det känns som de inte sysslat med annat. Jag ser gärna att de fortsätter göra film. I den sistnämndes fall ligger det väl lite i blodet då han är son till den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman. I Haims är det lite mer osäkert då hon har ett band tillsammans med sina syskon men man kan alltid hoppas. Även Sean Penn, Bradley Cooper och Tom Waits dyker upp i filmen i små men mycket underhållande biroller. Trots en speltid på lite över två timmar segade aldrig filmen till sig och jag hade nog hängt med Alana och Gary en stund till. Kort och gott en liten vitamininjektion till film.

Regi: Paul Thomas Anderson

Betyg: 8/10

Veckans låt

Veckans låt får bli en gammal one hit wonder från mitten av 90-talet. Kollade upp bandet som visade sig vara från Nya Zeeland det visade sig även att sångaren är död sedan 15 år. Tiden går.

Nåväl önskar alla en go vecka

Cover girl (1944 USA)

I mångt och mycket har detta varit en bedrövlig filmvecka och efter att genomlidit sjungande lik, nödrim från prinsessor, hysteriska skådisar och trista familjer känns det tryggt och bekvämt att mot slutet av veckan (som brukligt) vaggas in av Gene Kellys sammetsmjuka röst och få njuta av hans spektakulära dansmoves.

Rita Hayworth spelar här Rusty Parker. Hon jobbar på en mindre teater tillsammans med sin pojkvän Danny (Kelly). Lite på skoj deltar hon i en uttagning som modell till magasinet Vanitys bröllopsnummer. Till sin förvåning vinner Rusty uttagningen men Danny bekymrar sig för hur det ska gå nu när hans fiancee blivit kändis. Det blir inte bättre av att en teaterproducent  lockar Rusty med både champagne, limousin och egen show.

Inte så mycket att tala om när det rör handling eller utförande. Cover girl är en klassisk ”fnurra på tråden” musikal som går från A till B. Hayworth och Kelly sköter sig bra, låtarna är ok och Kelly dansar naturligtvis som en gud. Två nummer stack ut lite extra. Dels dansar Kelly, Hayworth och Phil Silvers på en gata i ett kvickt och musikaluppsluppet nummer som gör mig lite gladare till livs. Kelly har även ett solonummer där han dansar mot sin spegelbild där dansen uttrycker viljornas kamp. Inte lika glättigt och glatt men här kommer Kellys mer konstnärliga sida fram och som vanligt är det en njutning att se. Tacksamt nog slipper man den obligatoriska (känns det som) drömsekvensen något som för mig alltid sänker tempot i Kellys filmer.

Cover girl var ett förnöjsamt avslut på veckan och jag vet att Sofias val är likaså. Tackar även Sofia för ett som alltid gott samarbete under veckan. Nu tar jag och dansar vidare för mig själv ut i vårsolen!

Regi:Charles Vidor

Betyg: 6/10

Sextette (1977 USA)

Dagens rulle är baserad på ett manus av Mae West. Filmen har tre parallella handlingar som till slut löper samman. Den firade Hollywoodstjärnan Marlo Manners har gift sig för sjätte gången med adelsmannen Sir Michael Barrington. De checkar in på ett hotell för att fullborda äktenskapet men kommer aldrig till skott då man hela tiden störs av diverse människor. Samtidigt pågår en fredskonferens i hotellet och man jagar även ett kassettband med Marlos memoarer som kommit på avvägar. Dessa tre historier korsas och allt reder sig till slut.

Sextette eller Det våras för mormor som den hette på svenska är en katastrof som rullar på i 85 minuter. Redan i starten drar jag efter andan då West (1893) gifter sig med Dalton (1946). Visst är ibland åldersskillnaden mellan skådisar i filmens värld lite väl tilltagen men detta gränsar banne mig till nekrofili. Det blir inte bättre av att West mer eller mindre verkar vara utsliten till både kropp och själ. Damen stapplar fram och ger ett allmänt förvirrat intryck. Det sistnämnda kan iofs bero på att hon var halvdöv och hade en hörsnäcka som förmedlade hennes repliker. Överlag har aldrig West varit en speciellt bra skådis utan har byggt hela sin karriär på att var fräck i munnen. Det skulle kanske funkat om hon haft bra repliker men de är så usla att Göteborgsskämt känns både djupa och fyndiga vid en jämförelse.

Musikalnumren är nog mest där för att förlänga speltiden. Vi berikas bla av West som pratsjunger sig genom sina låtarna, Dom DeLuise river av Honey pie och Alice Cooper klinkar på piano. Rollistan är lika bisarr som filmen då Dalton och West flankeras bla av Keith Moon, Tony Curtis och Ringo Starr m.fl.

Något bottenbetyg blir det inte då Sextette är både underhållande och till viss mån tragisk med tanke på West och tråkigt blir det aldrig bara väldigt väldigt märkligt. En eloge ska dock ges till Timothy Dalton som lyckas med att skådespela och hålla masken filmen igenom.

Jag garanterar att Sofia åtminstone kvalitetsmässigt gjort ett bättre val för dagen.

Regi: Ken Hughes

Betyg: 2/10

Moulin Rouge! (2001 Australien)

Jag har inte sett om Moulin Rouge! sedan jag såg den på bio 2001. DÅ var det en härligt uppsluppen film fylld med sprakande färger i ett fartfyllt tempo. Den kändes unik och nyskapande. Vad tycker nu en 20 år äldre Filmitch om filmen?

Storyn går i korthet ut på att författaren Christian i sekelskiftets Paris återberättar sin kärlekshistoria med kurtisanen och dansösen Satine som jobbar på Moulin rouge. När Christian ska sätta upp en pjäs på stället träffar han Satine och blir blixtförälskad. Han har dock konkurrens av The Duke of Monroth som har gott om stålar och pressar etablissemangets ägare samt Satine för att få henne i säng. Resten av filmen går mer eller mindre ut på att Christian och Satine försöker hålla sin kärlekshistoria hemlig för The Duke som blir allt enträgnare i sina närmanden.

Redan efter en kvart börjar jag undra över vad jag var för sorts person som gillade detta sammelsurium av jag vet inte vad. Folk spelar över å det grövsta, McGregor som spelar Christian ger mest ett intryck av att vara en yster hundvalp. Nicole Kidman är så sval i sitt skådespeleri att jag undrar om valium ingick i hennes diet och resten av ensemblen skriker och rullar med ögonen om vartannat. Klippningen är stundtals hysterisk och ger mig huvudvärk. Jag minns att jag gillade att man vävde in en hel del kända låtar i filmen men nu känns det bara ansträngt. Kort och gott är Moulin Rouge! är en väldigt skrikig och ansträngande film på alla plan. Det som förundrar mig mest är att min smak ändrats såpass mycket.

Det finns dock ett och annat som fortfarande har mitt gillande. Scenografin är överdådig och en fest för ögat. Filmen är härligt färgglad på ett vis som tyvärr hör till ovanligheterna idag. Jag måste också ge regissören Luhrmann credd för att han trott på sin ide och baxat igenom den från ax till limpa. Även om jag numera inte är värst förtjust i resultatet måste jag dock ge en eloge till någon som kör sin vision ända in i kaklet.

Sofia har kollat in en av mina favoritfilmer på senare år hoppas hon är lika förtjust i den som jag.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 3/10

There’s No Business Like Show Business (1954 USA)

Av någon outgrundlig anledning fick dagens rulle det långsökta namnet Sex järn i elden på svenska. Under titten sitter jag och funderar vem på filmbolagets svenska avdelning såg filmen och fann att detta var ett passande namn. Ok det är sex huvudrollsinnehavare men järn och eld? Nåväl.

There’s No Business Like Show Business handlar i varje fall om familjen Donahue som jobbar inom showbusiness. Berättelsen startar 1919 och hoppar genom olika scenframträdanden framåt tjugo år i tiden. Familjen har växt och 1939 består Donahues av föräldrarna och deras tre barn. Dock börjar det knaka i familjens fogar. Äldsta sonen vill bli präst, den yngste kärar ned sig i en garderobsflicka som har drömmar om tiljan och dottern hittar en fästman. Frågan är om familjen kan hitta tillbaka till varandra?

Trots Donald O’Connor och Marilyn Monroe (hon spelar garderobsflickan) var inte detta någon att hurra för. Det tar en halvtimme innan filmen kommer igång då vi tittare serveras shownummer efter shownummer som ska visa att tiden går. Dessa nummer går ut på att man dansar och sjunger på en scen och tillför inte handlingen ett dyft. Filmen fortsätter sedan i samma stil och det blir bara trist och enahanda trots härliga färger, helt ok låtar samt snygga kläder.

Bob Fosses Cabaret var uppbyggd på liknande vis men där kommenterade scenframträdandena handlingen på ett ganska klurigt vis, om man gjort något liknade i There’s No Business Like Show Business hade det nog funkat bättre. Nu blir det bara en himla massa sånger och lite prat emellan.

Det blir dock inte bottenbetyg då filmen dels har som jag nämnde härliga färger (varför görs inte detta längre?) och ett musikalnummer där Donald O’Connor dansar bland fontäner och levande statyer – där piggnade jag till en smula men det var bara för ett kort ögonblick i en annars sövande film.

Sofias val är troligen mer underhållande.

Regi: Walter Lang

Betyg: 3/10

Diana (2021 USA)

Pandemin satte stopp för musikalen Diana men producenterna fick vad de tyckte en lysande ide. De spelade in showen och sålde den till Netflix, tanken var nog att detta skulle ge musikalen extra skjuts när restriktionerna släppte. När man summerar 2020 talet kommer nog detta räknas till ett av de mest korkade affärsbeslut under decenniet. Om du bara har skit att sälja visa då inte upp i förväg. Trots att en hel del sett musikalen på stream och än fler hört talas om den lyckades man ha ett trettiotal halvfulla visningar (en bedrift i sig självt) innan Diana hamnade på musikalernas sophögen. Jag kunde naturligtvis inte hålla fingrarna borta från detta magplask och även om jag är förhärdad när det rör usla filmer var det en pärs att ta sig igenom eländet.

Musikalen handlar kort och gott om Dianas liv från det att hon förlovar sig med Charles fram till hennes död så två timmar ska täcka en hel del händelser. Storyn jobbar i motvind från start för jag var evinnerligt trött på Diana INNAN hon dog. Redan in i första numret märker jag att det känns lite knepigt. Valet av story känns galet det skär sig på något vis att se Charles och Diana gå runt och sjunga på en scen. Även om jag inte på något vis är en vän av kungahusen känns det lite…… ska vi säga respektlöst?

Värre blir det då texterna visar sig vara bland det värsta jag upplevt. Nödrim, hö-höiga sexanspelningar allt förstärkt av en koreografi som verkligen inte vinner några priser. Detta är nog det närmaste man kan komma om Max Bialystock funnits i verkligheten. Textrader som t.ex ”better than a Guinness better than a wank” får mig att pausa och spela tillbaka  filmen för att se om jag hört rätt. När andra akten startar med att James Hewitt i bar överkropp rider på en mekanisk tjur funderar jag allvarligt på att skippa eländet men jag härdar ut.

Egentligen har jag inget emot dåliga filmer de får bara inte bli tråkiga eller irriterande denna musikal lyckas med båda sakerna. I slutändan har jag samma undran som jag hade om filmen Cats varför drog ingen i nödbromsen?

Sofias film är bättre trots att huvudrollsinnehavaren där har samma maner som Åsa Nisse.

Regi: Christopher Ashley

Betyg: 1/10

The Sound of music (1965 USA)

Från Colombia till Österrike och staden Salzburg under 30-talets sista gyllne år (japp så står det i filmens inledning).  Det är ganska märkligt att det tog tio år innan musikalernas musikal dök upp i musikalveckan. I mitt fall tror jag att den är så given att jag aldrig riktigt tänkt på den när jag knåpat ihop mina listor inför dessa veckor. Hur som helst nu får äntligen(?) familjen von Trapp och den sjungande nunnan göra entree hos Filmitch.

Nunnorna i stadens kloster har problem. Den blivande nunnan Maria har en tendens att springa runt i skog och mark för att sjunga och är allmänt slarvig. De löser detta med att skicka henne som guvernant till familjen von Trapp under sommaren. Familjen består av sju barn som hålls i ett järngrepp av deras änkling till far. Till en början blir det lite motigt för Maria men hon löser det galant med en himla massa sånger och snart så mjuknar även pappa von Trapps hjärta när ungarna glatt ställer upp i vad jag anser vara förnedrande sångnummer, har man sett Ko-ko låten glömmer man det aldrig. Allt skulle kunna vara frid och fröjd men Österrike gränsar som bekant till Tyskland och anschluss närmar sig och pappa von Trapp är ingen vän av nazisterna.

Det låter kanske lite smålökigt men The Sound of music har en handling som funkar och filmen blir tom en smula dramatisk mot slutet. Christopher Plummer och Julie Andrews är bra i sina roller, speciellt den sistnämnda funkar finfint som den godhjärtade8/10 Maria. Filmen har härliga miljöer med ett överdådig herrgård, berg och grönskande dalar samt en hel del sånger som sätter sig som smäck. Dagarna efter titten kommer jag på mig själv med att gå och nynna på halva repertoaren, allt från My favorite things till Do-Re.Mi. Kvar har vi då de ungarna de är kanske inte bra men trots allt uthärdliga även om jag har mina dubier över yngste sonen Kurt som ser ut som en seriemördare i vardande.

Hade The Sound of musik varit en smula kortare hade möjligen betyget blivit ett snäpp högre, för tre timmar är i saftigaste laget, jag hade en tendens att nicka till under titten.

Sofias val för dagen har jag inte sett men kolla in vad hon skriver om här.

Regi: Robert Wise

Betyg: 8/10

Encanto (2021 USA)

Vi startar denna 10:e musikalvecka som brukligt med en gemensam film. Denna gång föll valet på Disney´s senaste ”klassiker” Encanto.

Handlingen utspelar sig i Colombia där vi får bekanta oss med den märkliga familjen Madrigal. De bor i ett förtrollat/levande hus i en by som är dold för omvärlden. Vid sin femårsdag får alla i familjen en gåva av huset, gåvan är i form av en superkraft t.ex superhörsel, se in i framtiden, tala med djur osv. Den enda som inte fått någon kraft är filmens huvudperson Mirabel. Varför är oklart och Mirabel känner sig lite utanför familjegemenskapen. När det stundar bröllop samtidigt som den yngste i familjen ska få sina krafter får Mirabel olycksbådande syner som visar att problem är i antågande. Kan det ha med familjens försvunne bror Bruno att göra?

Efter det obligatoriska reklamfilmen på Kalle Ankas julafton vart jag lite halvsugen på filmen. Den verkade inte direkt dåligt och trots en ganska så catchy låt lyckades inte filmen fånga mitt intresse. När den dök upp på Disney+ tänkte trots allt ge den chans – det står ju att det är en klassiker (jösses!). Det tog inte många minuter innan jag vart fast. Härliga miljöer, ganska så sköna karaktärer och ett levande hus som gav mig lite sense of wonder. Att filmen i vanlig Disney anda handlar om att finna sig själv må vara hänt, det kommer liksom med Disneypaketet vare man vill eller inte.

Encanto kommer troligen inte att hamna i topp tio bland Disneys filmer för mig men den är klart duglig och underhållande med ett gäng stabila sånger.

Vad Sofia tycker om rullen kan ni läsa här.

Regi: Jared Bush, Byron Howard och Charise Castro Smith

Betyg: 7/10

Jason Aaron: The Punisher

Ennis slutade efter ca 100 nummer av The Punisher men ganska snabbt plockade Jason Aaron upp serien och fick till ett avslut på Ennis berättelse. Till en början var jag tveksam då det inte var Ennis bakom pennan men då Steve Dillon tecknade gav jag serien en chans något jag inte ångrar då Aaron berättelse på 22 nummer är makalöst bra.

Trots att han nu passerat 60 års strecket fortsätter Castle sitt värv. Han lider av diverse krämpor men biter ihop. En livvakt till en av maffiabossarna genomför en kupp och utplånar i ett slag all konkurrens i NYC. Livvakten är den inte helt obekante Wilson Fisk (Kingpin). Fisk blir nu prio nummer ett för Castle och berättelsen skildrar de två männens kamp. Det är ingen jämn kamp då Kingpin är en formidabel motståndare. Det är en människa som saknar moral och är villig att offra allt för att befästa sin makt. Bit för bit plockar han isär det lilla liv Castle har och lagom till seriens final har The Punishers få allierade eliminerats och han jagas av både polis och den undre världen. Värre är att Kingpin med hjälp av Bullseye väcker minnen hos Castle som gör att han börjar tvivla på sig själv.

Aarons serie är än mörkare än Ennis berättelser. Fisk är ett monster i människohamn och hör lätt till en av de mest ondskefulla typer jag stött på i fiktionens värld. Jag är uppriktigt glad att allt inte skildras i bild, en del saker Fisk gör sitter kvar i sinnet långt efter att jag läst klart serien. Stundtals undrar jag vad som rör sig i författarens huvud.

I serien görs även en s.k retcon. Detta är vanligt i serievärlden och betyder att man skriver om en persons bakgrundshistoria. Det brukar ofta bli misslyckat och görs ofta för en chockeffekt men ibland går det vägen, speciellt Alan Moores retcon  av Swamp thing är en av de mest lyckade. Aarons retcon är iofs inte så stor men vi får nu veta vad som utspelades i parken den dagen Castles familj utplånades. Avslöjandet gör att The Punisher och hans drivkraft kommer i en helt annan dager.

En stor fördel är att serien har en och samma tecknare, Steve Dillon. Tyvärr skulle detta bli ett av hans sista arbeten då han dog alldeles för ung. Dillon är mycket bra på att skildra actionbetonade händelser och fighterna mellan Kingpin, hans underhuggare och The Punisher är otroligt bra tecknade.

Detta projekt går ut med flaggan i topp och serien rekommenderas verkligen. Ennis och Aarons Punisher svit hör till de serier jag läst om flest gånger.

Kanske man undrar hur The Punisher står sig på film? Tyvärr inte värst bra om man jämför med serien. Mycket beror på att man har svårt att inte låta bli till att modellera om Castle till en hjälte något han inte är. Jag begriper dock att om man hade gått helt på hur karaktären är i tidningarna hade folk troligen uteblivit från biograferna. Den mest lyckade adaptionen är en kortfilm med Thomas Jayne som repriserar sin roll som Castle. Här sätter man karaktären och får med svärtan.

A Horrible woman (2017 Danmark)

Rasmus är en vanlig kille kring 25+. Lite omogen, gillar mest att hänga med polarna, ta en öl och spela fotboll. På en fest träffar han Marie och blir blixtkär. Ganska snabbt flyttar de ihop och sedan går det utför. Marie är nämligen en manipulatör av rang, till en början är det små saker som tex vad man ska göra med Rasmus cd-skivor eller vart gitarren ska stå men snart finner sig Rasmus inte längre leva sitt liv. Han blir förvirrad och osäker på vem han är då han känner att hans vilja och identitet sakta håller på att raderas ut-

Till en början tyckte jag inte att Marie var så illa, flyttar man ihop får man kompromissa och om man är två måste man ta hänsyn till den andra men klart är att hon definitivt går över gränsen. Det är ingen jämn strid mellan de två då Rasmus inte alls har samla sociala förmågor som Marie. Han är en enkel kille som lever livet dag för dag, hon däremot verkar ha en mer långsiktig agenda.

När jag såg filmen rådde det inget snack om saken vem jag sympatiserade med. Marie är helt enkelt ingen trevlig människa eller om jag får rätta mig: Jag tycker inte att Marie är en trevlig människa. En dag eller två efter titten insåg jag att filmen trots allt har teman som åtminstone tål att diskuteras. Det kan vara så enkelt att Rasmus helt enkelt låter Marie köra över honom, något som triggar henne då ingen säger stopp. Har man ansvar för vem man väljer att leva med och vilket ansvar har man i hur andra människor låter sig behandlas? Intressanta filosofiska frågor som inte låter sig besvaras i en blogg som denna. Till syvende och sist tycker jag att Marie är en hemsk människa men jag kan till viss mån förstå att det går som det går.

A Horrible woman är en kort rulle på ca 80 minuter som gjordes för en spottstyver och spelades in på två veckor. Ett bevis för att film inte alltid behöver en massa stålar, har man bra skådisar, en ide och regissör kan man komma milsvida. Under titten satt jag och irriterade på var jag sett Amanda Collin som spelade Marie. Kort googling gav mig svaret – hon är med i den högst rekommendabla tv-serien Raised by wolves, även där spelar hon en något obehaglig rollfigur en skådis att hålla kolla på.

Regi: Christian Tafdrup

betyg: 8/10

Veckans låt

En släng av det härliga 70-talet blir det i dag. Passar perfekt i lurarna på vägen till jobbet. Låten passerar 10 minuters strecket men är i mina öron riktigt bra. Banks klaviatur och Collins trumspelande är magiskt och naturligtvis ska det vara Gabriel på sång inte tal om annat.

Hoppas givetvis att alla får en go vecka!

Under the tree (2017 Island)

När Atlis fru kommer på honom med att kolla på en film där han har sex med en gammal flickvän åker han ut med buller och bång. Han flyttar in hos sina föräldrar i förhoppning att situationen ska lösa sig. I föräldrahemmet råder det inte heller harmoni då Atlis mamma är psykiskt instabil efter att hans bror försvunnit (troligen självmord). När inte mamman går runt och sörjer sitt saknade barn retar hon sig på grannen som gift om sig med en yngre fru. När denne ber Atlis föräldrar att beskära ett träd som skuggar altanen startar en konflikt som eskalerar bortom all kontroll.

Detta är ett isländsk drama/svart komedi som inte alls var så pjåkigt. Vansinnet i grannfejden som slutar i elände för alla inblandade är underhållande och kanske inte helt osannolik när man ibland får läsa om hur grannar beter sig mot varandra. Det är ingen fartfylld film men handlingen rör sig framåt hela tiden om än i sävlig takt och isländska är ganska så underhållande att lyssna på. Speciellt raseriutbrott och svordomsharanger får en lite extra schvung när de framförs på isländska.

Man kan lugnt  leva vidare utan att ha sett Under the tree men jag blev åtminstone milt underhållen i 90 minuter. Filmens finns ett tag till på SVT play för den hågade.

Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

Betyg: 6/10