Årets filmer 1981

Detta år torde vara ett av de bästa filmåren – någonsin. Höjdarfilm efter annan passerar i revy. De övre halvan av listan är närapå oslagbar med vilket år man än jämför.

instant-prof-ragtime1

10. Ragtime: Sekelskiftsdrama som jag inte glömt än trots att jag bara sett filmen en gång och då på premiären.

southern-comfort-clip-11_47237eef-85fd-e311-a502-d4ae527c3b65_lg

9. Southern comfort: The Warriors möter Den sista färden och Christies Tio små negerpojkar.

out1

8. Outland: Vilda västern i rymden.

john-boorman-excalibur

7. Excalibur: Bästa versionen av Arthursagan. Grandios och samtidigt en touch av B-film – lite som en opera utan sång.

going_up

6. An American werewolf in London: Tillsammans med Dog soldiers den bästa varulvsfilmen. Rolig, sorglig och lite småryslig.

31c23-halloween-2-1981-michael-myers-24654644-755-331

5. Halloween 2: Fantastisk uppföljare som faktiskt är bättre än ettan.

fyeo2cv7vj3-4539

4. For your eyes only: En av de bästa filmerna om 007. Härliga actionscener.

8ac85a86c000eeb1

3. Escape from New York. Carpenter i högform. Story, skådisar och musik i toppklass.

harrison-ford-as-indiana-jones-in-raiders1

2. Raiders of the lost ark: Herrarna Lucas och Spielberg kan göra bra filmer men det är långt mellan topparna – mycket långt.

theroadwarrior-1432252116100_1280w 1. The Road warrior: Ett mästerverk som tåls att ses om gång på gång.

Övriga filmspanares listor för detta fantastiska filmår

Fiffi

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Movies noir

Fripp

FLMR

Filmmedia

Konsert: Kent

15349823_580422542144717_674998906461709874_n

Min gode vän Kent som var vakt på konserten. Man skulle kunna säga att Kent vaktade Kent.

Som bekant gör Kent nu sin avskedsturné. Jag hade köpt biljetter i god tid men det var något jag verkligen inte var till konserten. I sista minuten kom jag och min fru på plats samma sekund som bandet började spela. Det är nu 5:e gången jag ser Kent så jag är välbekant med bandets framträdanden. Kent är inte några publikfriare utan man skulle kunna säga att de låter musiken tala för sig själv. Ofta funkar det men den här kvällen kändes det inte rätt. Jag hade ett gäng figurer som stod på scen och lång tid kändes det som att det lika gärna kunde varit fem skickliga studiomusiker som stod och spelade Kents låtar. Nu satt jag iofs ganska långt bak och om man hade stått nere på golvet närmare scenen hade nog känslan blivit en annan. Men trots avståndet till scenen kändes bandet lite loja mot tidigare tillfällen. En anledning kan vara att sångaren Jocke Berg har haft problem med rösten och en annan kan vara låtarna då jag personligen tycker att gruppen inte släppt en riktigt bra platta sedan En plats i solen.

Till en början bara mals låtarna igenom men det är inte dåligt bara lite oinspirerat trots personliga favoriter som Hjärta och 999 är det först i mitten av konserten det hettar till.  Det är absolut inte en dålig konsert men jag hade kanske väntat mig något annat, vad vet jag inte riktigt. Ett stort plus ska ges till ljusshowen som alltid varit gruppens starka sida de senaste åren och man har även vågat arrangera om låtarna lite oftast, till det bättre. På det hela en helt ok musikupplevelse vare sig mer eller mindre. Tilläggas bör att frun var desto mer nöjd.
Som vanligt när jag skriver om konserter kommer här nu nördsektionen – låt för låt.
Gigi/999: Innan jag kommit tillrätta och samlat mina tankar så övergår Gigi till 999 som trots att det är en favoritlåt känns ganska trött. Det är först mot slutet av låten känslan av att man harvar igenom låten släpper.
 
Stoppa mig juni (Lilla ego): Gäsp
 
Romeo återvänder ensam: Det finns avsevärt bättre låtar att välja från denna platta.
 
VinterNoll2: Jaha och ?
 
Var är vi nu? Även här kunde man valt en annan låt.
 
Hjärta: Än en favorit låt som harvas igenom.
 
Andromeda: Helt ok
 
Egoist: Helt ok
 
Vi är för alltid: Och nu kom konserten igång på riktigt.
 
Innan allting tar slut: Tackar….
 
Den vänstra stranden: .…som bjuder
 
La belle époque: Intensivt framförande.
 
Ingenting: Kanonlåt och som extra bonus drattar Jocke Berg på ändan men tappar inte ett ord i texten. Proffsigt.
 
Kärleken väntar: Och vad hände här? Kanonlåt men det känns som att bandet tröttnat på den. Pliktskyldigt framförande.
 
Jag ser dig:Tempot ökar och trots att det inte är någon favorit för mig lyfter låten live.
 
Musik Non Stop: Riktigt fläskig version med tunga syntar.
 
Utan dina andetag: Mjae jag har aldrig varit överförtjust låten men i ett lite rockigare framförande blir den helt ok.
 
Sverige: Har aldrig gillat och kommer aldrig att gilla. Det spelar ingen roll hur fin texten är. Hade föredragit vilken låt som helst istället för denna från Vapen & Ammunition plattan.
 
747: Så får jag för femte och sista gången stå och vifta med armarna till Kents bästa låt men den har gjorts bättre live.
 
Förlåtelsen: Bästa låten från nya plattan och ett fantastiskt framförande med en kanonavslutning.
 
Dom andra: Jodå
 
Mannen i den vita hatten (16 år senare): Här tänder det till rejält…..
 
Den sista sången…..för att avslutas med en sång som är alldeles för snyftig för min smak – ett modernt skillingtryck.

Veckans låt

Jag inte tröttnat att se på film men däremot att skriva om det och kommer därför att göra ett längre uppehåll i förhoppning att återfå skrivklådan. För trots filmer som The Lure (polsk musikal om sjöjungfrur på nattklubb), The Greasy killer (fettinsmord mördare), Yoga hosers (nazistkorvar) och Pang i bygget (”den största blågula skrattfesten under 60 talet”) känns det bara ”jaha och ?” att skriva om dessa alster men förhoppningsvis kan ett långt uppehåll råda bot på min kreativa likgiltighet.

Vi hörs typ 2017 (men årslistorna för 1981 & 1980 ligger klara och väntar på rätt datum för publicering så helt död är inte bloggen).

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Possession (1981 Frankrike)

possDet verkar som att instabila kvinnor helt oplanerat blivit denna veckas tema. Om det kan vara till någon tröst så verkar både kvinnor och män vara galna i Andrzej Zulawski film Possession. Mark (Sam Neil innan tandreglering) jobbar troligen som spion och har varit borta från sin fru och barn i nära ett år. När han kommer hem till sin familj möts han av sin fru Anna (Isabelle Adjani innan plastikoperationer) som droppar att hon vill skiljas då hon hittat en annan. Mark börjar nu skugga sin fru och hittar fruns nya karl. När denna konfronteras hävdar han att han inte träffat Anna på länge. Frågan är då vart och med vem hon tillbringar dagarna?

Regissören Zulawski sitter på en ganska så bra och intressant historia med en hel del luriga vändningar. Filmens miljöer, ett betongrätt Västberlin passar ypperligt för en skräckfilm och Neil och Adjani är stabila skådisar så allt verkar vara upplagt för en rejäl skräckfest.. Men regissören Zulawski verkar inte ha ett uns av sunt förnuft när det rör personregi och dialog. Folk mer eller mindre skriker sig genom filmen än värre är att dialogen verkar vara hämtat från någon skitnödig uppsättning på Dramaten. Lägg sedan till att skådisarna verka tro att de är med i Gäster med gester, de sliter sig i håret kastar sig mot väggar och rullar med ögonen för att beskriva sina känslor. Hela filmen ger ett galet intryck och jag anar att jag kanske missar något här. Zulawski kanske berättar en helt annan historia och gör som så många andra ”fina” filmskapare, han berättar för de redan insatta och den stora publiken får sitta med gapande mun och undra vad som sker.

Possession är en lite annorlunda filmupplevelse, på pluskontot ligger miljöer och grundstory så det blir trots allt inte ett alltför lågt slutbetyg.

Sofias och Fiffis val för dagen kan ni läsa om här och här.

Regi: Andrzej Zulawski

Betyg: 4/10

Emelie (2015 USA)

mv5bmmezmwjhmjatnjvkms00ngywlthmnjktmzzizdqwndu2odg3xkeyxkfqcgdeqxvynjq2mjq5nzm-_v1_sy1000_sx708_al_När Dan och Joyace ska fira sin bröllopsdag med en middag på tu man hand slår olyckan till, barnvakten måste ställa in. Turligt nog så kan hon rekommendera en kompis. Anna som den nya barnvakten heter verkar vara en stabil och trevlig tjej så föräldrarna åker iväg på sin date. De tre barnen blir snabbt förtjusta i Anna då hon till skillnad mot den ordinarie barnvakten låter ungarna göra vad de vill. De målar på väggarna och proppar i sig godis. Det är bara äldsta barnet, Jacob som efter en stund börjar känna att det kanske inte står helt rätt till med den nya barnvakten.

Ibland kan det vara svårt att genrebestämma en film. Emelie ligger i gränslandet mellan skräck och thriller. Om man nu inte kan leva sig in i att man råkat lämna över sina telningar till en galen barnvakt så är nog chansen större att man finner dagens rulle mer spännande än skräckinjagande. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med Anna som troligen gett de tre ungarna men för livet innan eftertexterna börjar rulla. Trots att det är en amerikansk film följer inte filmmakarna de regler som brukar gälla för vad man kan göra med ungar och djur på film. När jag insåg detta blev filmen med ens mer intressant då jag förstod att här kan det hända ett och annat man inte är van vid.

Sarah Bolger som spelar Anna är mycket bra. Hon pendlar finfint mellan att vara skogstokig, lömsk, integrerande och en till synes lite försynt tjej när så behövs. Ungarna sköter sig bra eller ja, de var åtminstone inte irriterande. Emelie håller intresset uppe speltiden ut och den hade nog fått ett högre betyg om man inte hade slarvat med manus då det finns en hel del logiska luckor men å andra sidan kan man kräva logik när man har med galet folk att göra?

Regi: Michael Thelin

Betyg: 6/10

Fiffis val för dagen.

Fredagsfemman

I skräckfilmens värld finns det en massa subgenrer t.ex monsterfilmer, vampyrer, slashers och annat smått och gott. Till årets fredagsfemma har vi bestämt oss för att lista de värsta skräckfilmsgenrerna. Med detta menas de genrer vi finner rysligast. Av de fem jag listar idag finner jag placering ett och två vara så ruggiga att jag faktiskt drar mig för att se filmer av denna sort. Fiffis och Sofias fredagsfemmor finns här och här. Som vanligt nöjer jag mig inte med bara en lista idag, under eftermiddagen kommer det en film som handlar om en instabil barnvakt.

thering-1

5. Spökfilmer: Ett spöke är en motståndare man inte kan bekämpa fysiskt. Genren dras tyvärr med ett alltför ihärdigt CGI användande och då blir det bara larvigt men det finns en hel del filmer med den där krypande skräcken som gör att jag gärna tänder lampan innan jag traskar ut i nattmörkret för ett toabesök. The Ring, The Gruge och The Conjuring är finfina spökfilmer.

yellowbrickroad2 4. Vildmarksskräck: Naturen kan vara ett trevligt ställe för rekreation och filosofiska vandringar men när det skiter sig ute i det fria sker det ordentligt. Man är helt utelämnad, är på bortaplan och kan egentligen inte göra så mycket mer än att hoppas på det bästa. Värre är att den som jagar en är på hemmaplan och har alla fördelar. Nej naturen är bäst på tv. Yellow brick road, The Hills have eyes och Wrong turn är tre filmer som driver tesen borta bra men hemma bäst till sin spets.

shallows-678x3813. Farliga djur i vatten: Om nu skog och mark kan få en att känna sig utelämnad och hjälplös är det ingenting med att upptäcka att man delar böljan den blå med någon varelse som anser att man är mat. I vattnet har man definitivt ingenstans att ta vägen och man är i helt fel element. Det värsta är att man ofta inte har en susning om faran innan det är försent. The Reef, In the deep och Jaws är alla suveräna reklamfilmer för klorerat vatten.
inside12. Home invasion. Jag skrev tidigare ”borta bra men hemma bäst” men om otrevligheterna besöker en i hemmet, vart kan man då känna sig säker? Integritetskränkningen är så stor i denna genre att jag nästan inte klarar av att se dessa filmer.  Delar av Haute tension gör sitt för höja ribban inom genren men filmen Inside är mästerverket som hör till värsta jag någonsin sett.

the_green_inferno

1 Kannibalfilmer: Inte alls trevligt bara obehagligt. Jag har bara sett ett par rena kannibalfilmer under alla år och känner mig faktiskt inte vidare sugen alls på att se så värst fler. Det är helt enkelt för ruggigt och jag får ont i magen bara att tänka på denna genre. The Green inferno var iofs bra men det var ingen mysryslig sittning. Det är helt enkelt för hemskt.

 

 

The Healing (2012 Fillipinerna)

pzwtxfmcSeths far har drabbats av en stroke och är i det närmaste förlamad. Turligt nog för pappan är dottern ingen oföretagsam kvinna, hon söker upp en helare som kör lite mumbo jumbo med pappan för att sedan meddela att nu ligger allt i högre makters händer. Helerskan visar sig vara the real deal för redan nästa dag är pappan pigg som en lärka och uppe på benen. Ryktet sprider sig bland Seths bekanta och då hon är en snäll kvinna stuvar hon in ett halvdussin av sina bekanta med allehanda krämpor i en minibuss och åker till helerskan. Den här gången är det dock något som går fel. I och för sig har man blivit botad från sina krämpor men verkar ha fått en förbannelse på köpet.  Den betar av de drabbade i den ordning som de blivit helade. Seth måste häva förbannelsen på något vis då hennes vänskapskrets minskar i en rasande fart och än värre är att hennes styvdotter också besökt helerskan.

Efter att ha sett neurotiska fotomodeller och sköra cheerleaders var det skönt att få tillbringa två timmar med en kvinna som gör sitt bästa för att reda upp en krånglig situation. Seth är en person med ett stort hjärta med en portion jävlar anamma vilket var  trevligt som omväxling. The Healing är en rak berättelse utan några större krusiduller. Visst har vi tittare mysteriet med förbannelsen och hur allt hänger ihop att fundera på men regissören krånglar inte till det i onödan. Jag ska inte avslöja hur förbannelsen yttrar sig men filmens bodycount var oväntat hög om det nu är någon som eftersträvar detta.

The Healing var en trevlig överraskning från Filippinerna, ett land jag inte sett någon film från tidigare. Om nu någon skulle dra öronen åt sig för att det inte hör till de ”vanliga” länderna man ser film från behöver man inte oroa sig. Filmen kändes ganska så västerländsk i sin utformning det vara bara språket som skilde. Klart sevärd.

Regi: Chito S. Roño

Betyg: 7/10

Vilka filmer Sofia och Fiffi valt kan ni läsa om här och här.

The Sentinel (1977 USA)

ladda-nedFotomodellen Alison känner att hon behöver lite utrymme i sitt liv speciellt efter hennes fars död och hyr en lägenhet i ett gammalt hus. Hennes fästman Michael blir inte så nöjd då han hoppats på giftermål och delat boende. Efter ett par dagar bekantar sig Alison med husets övriga hyresgäster som är en brokig skara, de flesta är trevliga men lite märkliga. Den är bara den blinda prästen på vindsvåningen som lyser med sin frånvaro. Det tar dock bara några nätter innan Alison inser att det där med att flytta in hos sin pojkvän kanske inte hade varit så dumt trots allt då de övriga hyresgästerna visar sitt rätta jag.

The Sentnel är en ganska så ryslig 70 talare där stämningen påminner om filmer som t.es Exorcisten. Det är lite ruffigt, mörkt och det mesta präglas av en ganska så otrevlig stämning. Filmens plot är någorlunda originell och jag vart i alla fall lite överraskad över en del av vändningarna i filmen. Då det är en så pass gammal film finns inte dagens ovana att förklara minsta detalj utan jag får åtminstone tänka lite själv, The Sentnel är lite långsam i sitt tempo och skulle möjligtvis ha mått gott av ett klipp eller två men filmens få skräckscener är utsökta och förvånansvärt räliga och finalen riktigt bra.

Roligast med filmen är alla skådisar som är med. Håll i er: Martin Balsam, Ava Gardner , Burgess Meredith, Eli Wallach, Christopher Walken, Beverly D’Angelo och Tom Berenger samt några till. The Sentinel är inte en höjdarfilm men den har en skön ryskänsla, ett par riktigt bra skräckscenener och det kommer man en bit på.

Regi: Michael Winner

Betyg: 6/10

Fiffi val för dagen kan ni läsa om här.

Årets bästa filmer 1982

1982

Till skillnad mot 83 och 84 är detta år ett riktigt bra filmår. Placeringarna 1 – 3 är alla med på min 100 i topp lista vilket inte är illa alls. Mot slutet av listan är det däremot lite darrigare mest beronde på sviktande minne.

tumblr_o3gblqye9x1qaseldo4_1280

10 Frances: Tragisk BOATS om filmstjärnan Frances Farmer.

evil-under-the-sun_poirot-and-daphne

9. Mord på ljusa dagen: Peter Ustinov i högform som Hercule Poirot

195507_orig

8. Creepshow: Skräckantoligi med glimten i ögat.

original

7. Tootsie: Komedi som står sig bra – Jessica Lange igen!

thewall_124pyxurz

6. The Wall: Rockvideo/musikal om en deppig rockstjärna.

798_fanny-och-alexander

5. Fanny och AlexanderBergmans bästa?

78069

4. Den enfaldige mördaren: Hasse Alfredsson glänser både framför och bakom kameran men begriper någon vad Stellan säger?

firstblood3

3. First blood: Vildmarksaction som håller bra tempo med en hel del bra skådisar.

blade-runner-tears-in-rain-660x330

2. Blade runner: Ridley Scott bräde allt sitt krut för efter denna har han inte  gjort en riktigt bra film.

the-thing-kurt-russell-di-1

1. The Thing: Ett mästerverk inte tal om annat.

Andra filmspanares listor:

Fripp

Movies noir

Fiffi

Jojjenito

Rörliga bilder& tryckta ord

Spel & Film

FLMR

Filmmedia

Cheerleader camp (1988 USA)

cheerleader_camp_dvd_coverCheerleader camp eller Bloody pom poms som är filmens alternativa titel är en gammal hederlig C-slasher där man rafsat ihop ett gäng ”skådisar” och låtit kameran gå i förhoppning att tjäna en slant.

Mitt ute i skogen ligger Camp Hurrah där en cheerleadertävling ska hållas. I berättelsens centrum står cheerleadern Alison och hennes lag. Det är ett konfliktfyllt lag som anländer till tävlingen då Alison anser att hennes pojkvän Brent, som även är lagets tränare, kastar lite väl lystna blickar på övriga deltagare. Detta stämmer för Brent känner sig frustrerad då Alison inte ”släpper till”. Det finns gott om medtävlare och lagkamrater som villigt ställer upp på Brents inviter. När sedan folk börjar försvinna anar ingen ugglor i mossen. Vi tittare vet däremot att en mördare härjar på Camp Hurrah frågan är bara vem och det finns många att misstänka. Den svartsjuka Alison, den alkoholiserade vaktmästaren, den halvgalna Miss Tipton som driver lägret eller varför inte lagets mobbade maskot Cory?

Det som brukar skilja en bra från en dålig slasher är jaktmomentet. Det blir inte speciellt spännande att få se folk vandra ut ensamma i naturen för att en kniv i kraniet. Det blir ärligt talat ganska så enahanda i längden. Om däremot offret jagas så blir det med ens lite spänning. I Cheerleader camp lyser all spänning med sin frånvaro men å andra sidan bjuds det på konstiga rollfigurer, tafflig dialog och ett mediokert manus så filmen blir trots allt lite underhållande. På pluskontot ligger också att en del av morden är åtminstone lite ambitiösa. När jag kollade igenom rollistan var det två namn som stack ut:  Betsy Russell och Teri Weigel. Den förstnämnda är nog mest känd som frun till Jigsaw i Saw filmerna den sistnämnda gick tydligen vidare i karriären och gjorde filmer som Girls Home Alone 11 och Talk Dirty to Me 14 men det är en annan historia.

Förhoppningsvis har Fiffi och Sofia sett mer rafflande filmer.

Regi: John Quinn

Betyg: 3/10

Train to Busan (2016 Sydkorea)

train-to-busan_poster_goldposter_com_1-jpg0o_0l_800w_80qSkräckfilmsveckan startar med flaggan (nästan) i topp tack vare en mycket bra film från Sydkorea. Seok-woo har separerat och har delad vårdnad om sin dotter. Då hans arbete tar mycket tid i anspråk hinner han inte riktigt med att ge sitt barn den uppmärksamhet hon borde få. När dottern till sin födelsedag vill åka och hälsa på sin mamma i staden Busan känner pappan att han för en gångs skull banne mig ska ställa upp för sin dotter och bokar tågplatser åt sig själv och dottern. Det blir en besvärlig tågresa då en zombieepidemi samtidigt bryter ut och tåget är verkligen ingen fristad.

Här var det fart och fläkt varvat med en hel del nagelbitarscener. I stort sett hela filmen utspelar sig på tåget som ganska snabbt in i filmen hyser både vanliga och smittade resenärer där de förstnämnda är en stadigt krympande skara. Filmens zombies är av den snabba sorten och blir man biten sker förvandlingen snabbt. Regissören Sang-ho Yeon har skapat en hel del häftiga scener där b.la en blinkning till korridorfighten i Old boy finns med. Action varvas med spännande scener och Sang-ho Yeon nyttjar tågmiljön bra. Trots en speltid på nära två timmar har inte filmen några döda punkter och tacksamt nog slipper vi den sydkoreanska ovanan att smyga in ”dratta på ändan” scener i filmen. Min enda invändning är väl det något melodramatiska slutet men det är en petitess.

Vad Fiffi och Sofia skriver om kan ni läsa om här och här.

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 8/10

Skräckfilmsvecka

poster-frame-history1

Så har än ett år passerat och det är dags för den sjunde skräckfilmsveckan i ordningen, denna gång med galna barnvakter, cheerleaders, demoner och annat smått och gott. Med på tåget är som brukligt Fiffi och Sofia. Det blir skräckfilm hela veckan med dubbla inlägg på onsdag och fredag och förhoppningsvis får ni ett tips eller två. Välkomna.

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10