Fractured (2019 USA)

Netflixfilmen Fractured har ungefär samma upplägg som filmen Flightplan med Jodie Foster med den skillnaden att den förra är en avsevärt bättre film och den senare har avsevärt bättre skådisar. På väg hem från ett misslyckat Thanksgivingfirande råkar dottern i familjen ut för en olycka. Föräldrarna tar ungen till närmaste sjukhus där mamman och dottern åker till röntgenavdelningen medan pappan slår sig ned i väntrummet. Tiden går och när pappan frågar varför de dröjer får han beskedet att sjukhuset aldrig har tagit emot hans dotter.

Som sagt, man har sett upplägget förut men detta är en genre jag gillar. Det som gör att Fractured sticker ut lite extra är känslan av att man inte riktigt vet vart man har berättelsen. Historien slingrar sig fram som en orm och jag vet inte vad jag ska tro. Ibland undrar jag om huvudpersonen är galen för att i nästa stund sitta och nicka för mig själv i tv-soffan för att tro att jag räknat ut hur konspirationen hänger ihop.

Fractured är en film som efter den inledande presentationskvarten rullar på i full fart och jag drogs in helt i historien. Ibland håller inte historier av detta slag ända in i mål och slutet blir lite av en nödlösning men Fractured håller måttet hela vägen intill sista bildrutan. Filmens svaga kort är väl skådespelarna, de gör inget dåligt jobb men Sam Worthington bär hela filmen på sina axlar i rollen som pappan, en uppgift som i hans fall blir svårt. Han är inte dålig och gör det han ska men är Worthington inte lite träig och intetsägande som skådis? Klart rekommendabel thriller där jag får tack Sofpodden för tipset.

Regi: Brad Anderson

Betyg: 7/10

Revenge (2017 Frankrike)

Vad jag förstår har en vuxen människa ca 4-6 liter blod, i dagens rulle verkar en del av rollfigurerna åtminstone ha den dubbla mängden i sina kroppar. Det var år och dar sedan jag såg en såpass blodig film men så är också Revenge en fransk film och de backar sällan för slafs och klafs.

Den svinrike Richard ska åka på sin årliga jakt ute i öknen med på resan har han sin älskarinna Jen. Paret myser och har det trevligt i Richards lyxiga jaktstuga. När hans jaktkamrater anländer tar situationen en otrevlig vändning. Jen blir våldtagen och när hon hotar att berätta för Richards fru om deras affär blir det än otrevligare och Jen lämnas för död i öknen. Klart att hon inte är död och kvinnan som man (jag) trodde var en fullfjädrad bimbo visar sig ha överlevnadsinstinkter som skulle få självaste John Rambo att gråta av avund.

Det märks att regissören Coralie Fargeat gillar skådisen Matilda Lutz. Stundtals smeker kameran Lutzs kropp och zoomar gladligen in hennes mage och rumpa även när dessa kroppsdelar är täckta av smuts och blod. Det finns även en hel del övertydlig symbolism i filmen som jag borde störa mig på samt att man bör nog lämna diskussionen om vad en mänsklig kropp kan klara av för vedermödor därhän. Trots kroppsexploatering, en del manusmässiga sanslösheter och ”skriva på näsan symbolik” gillade jag Revenge. Mycket. Det kan iofs bero på att jag är löjligt förtjust i hämndgenren och är oftast väldigt förlåtande till de fadäser som ibland kan förekomma.

Filmen är lite trögstartad men när den väl sätter igång är det full fart med en hel del snygga scener b.la en shootout på en grusväg och pumphagelgevärs(?)jakt inomhus, Revenge bjuder även på en hel del äckliga scener där jag blev tvungen att låta blicken vandra från rutan. Hur det ska gå lät inte vara någon överraskning för någon filmtittare men att se en bimbo go bananas och ge en bunt äckelman vad de förtjänar räcker mer än väl för mig. Lägg sedan till snyggt foto och bra musik så blir resultatet en riktigt bra rulle.

Regi: Coralie Fargeat

Betyg: 8/10

Filmen finns alldeles gratis hos Cineasterna

Veckans låt

För ögonblicket kollar jag på tv-serien Billions så ögonen blöder. Fantastiskt serie. I säsongsfinalen av andra säsongen spelades det en mycket bra låt. Tur då att det finns appar som hjälper till att berätta vilken låt som spelas. Om John Ritter vet jag nada men låten är hursomhelst bra. Jag vet inte varför men fördomsfull som jag är har jag på känn att publiken består av Trumpsupportrar som har plastöverdrag på soffgruppen i hemmet, men som sagt det är bara en känsla.

Ha en go vecka

Månadens film: November

En hel del halvintressanta rullar som jag nog väljer att se i hemmets vrå men två filmer lyckades jag trots allt skaka fram.

The Nightingale verkar vara en film som passar mig frågan är bara om den går upp i Karlstad?

 

 

 

Knives out har Ana de Armas i rollistan och måste därför följaktligen ses.Som en liten bonus verkar filmen även vara underhållande.

Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

Veckans låt

Så var skräckfilmsveckan över för denna gång och bloggen återgår till det normala. En veckas semester på Malta har gjort att det är lite tunt med inlägg men jag får se vad jag kan skrapa ihop – om jag hinner.

Veckans låt är en av alla dessa låtar och grupper jag snubblar över av en händelse. Obehaglig video men ganska trevlig låt.

Ha en bra vecka!

Satanic panic (2019 USA)

Pizzabudet Samantha gör sin första dag på jobbet och då filmen utspelar sig i kapitalismens hemland har hon en usel lön och hoppas kunna tjäna in stålar på allmosor dricks. Det går inte så värst bra och när hon levererar de sista pizzorna till ett hem som ligger i rikemanskvarteren och blir än en gång utan dricks tappar Samantha humöret och går in i huset för att tjata till sig en extra slant. Trist nog för Samantha så traskar hon rätt in i en djävulsmässa, turligt nog för satanisterna blir hon den där extra lilla ingrediensen som saknas för kvällens begivenheter då hon är oskuld.

Att blanda skräck och komedi kan vara vanskligt risken att det slår över för mycket åt ena eller andra hållet är stor. I fallet med Satanic panic lyckas man bra men samtidigt är filmen lite av en förlorad chans. Skämtet är filmens handling med satanister som jagar ett pizzabud i förorten. Det är en skruvad story där regissören Chelsea Stardust har högt i tak – samtidigt kan jag känna att med en lite bättre manusförfattare hade man nog kunnat åstadkomma en vassare dialog som tillsammans med den något skruvade storyn hade blivit en rejäl rökare. Om man har i åtanke att det är regissörens första långfilm är den trots allt mer än godkänd. Satanic panic är långt ifrån en trist historia det är full fart från start till mål och jag satt och smålog rullen igenom men samtidigt gnagde det i bakhuvudet att detta hade kunnat bli än bättre.

Bortsett från  Rebecca Romijn som spelar satanisternas ledare var det okända namn i rollistan men de söter sitt jobb med hedern i behåll, speciellt då Hayley Griffith i huvudrollen som Samantha. De som gillar s.k gore får sitt lystmäte tillfredsställt då folk trillar av pinn till höger och vänster ute i förorten på de mest gruvliga vis och effekterna är klart godkända och slafsiga. Jag gillade även användandet av magi i filmen där den var mer ett redskap än Harry Potter effekter. Filmen lyckas även av och till med att bli lite småspännande – men bara lite. Kanske är jag för generös med mitt betyg men satanister i röda kappor är i det närmaste oemotståndliga.

Regi:Chelsea Stardust

Betyg: 7/10

Sofias val har jag inte sett men den ligger på min långa att se lista.

Då var skräckfilmsveckan över för det här året. Tackar Sofia för samarbetet och hoppas ni läsare fått ett tips eller två.

Ticks (1993 USA)

Det är märkligt men så fort man nämner naturen för folk börjar de dregla av upphetsning. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man ska göra sig omaket att ta sig till ett ställe utan moderna bekvämligheter och till på köpet samsas med ormar, äckliga insekter och fästingar. I dagens film har denna villfarelse att naturen är något trevligt drabbat ett par socialarbetare då de släpar ut en handfull stackars ungdomar i detta gröna helvete för att de ska ”finna sig själva”. Socialarbetarna kunde inte ha valt en sämre plats då lokala marijuanaodlare har släppt ut steroider i naturen. Kemikalierna har påverkat fästingarna som nu växt sig till tefatsstorlek.

Man får ta Ticks för vad den är – en underhållande rulle vare sig mer eller mindre. Framförallt är effekterna är riktigt bra och av och satt jag och vred på mig när de äckliga fästingarna sög sig fast vid folk i parti och minut. Spännande blev det inte men filmen dras med ett äckelrys och är en ganska så kladdig historia, sett ur den synvinkeln är det en relativt effektiv skräckis.

Bortsett från Seth Green i en mycket tidig roll dök det inte upp några kända namn i rollistan. Däremot är rollfiguren och tillika filmens skurk som går under namnet Sir en sanslös kreation som med sin något bisarra uppenbarelse verkligen gör filmen sevärd. Sir spelas av skådisen Barry Lynch som b.la varit med i The Call of Cthulhu troligen var hans roll mer low key i den filmen för jag kan inte minnas honom överhuvudtaget.

Gillar man filmer som är lite over-the top, äckliga insekter och naturskräck är Ticks ett ganska så gott val och även ett bevis på att 90-talet inte är helt hopplöst när det rör sig om skräck.

Regi: Tony Randel

Betyg: 7/10

Sofia satsar på lite mer mysrys idag.

The Mutilator (1984 USA)

En 80-tals skräckis måste få vara med när det handlar om skräckfilmsvecka – tycker iaf jag. Under 80-talet spottade man ur sig s.k teenslashers efter konceptet hellre än bra vilket ger upphov till en hel del roande rullar både på manus och skådespelarsidan. Merparten av rullarna är uppbyggda i fyra akter som är förvillande lika i film efter film: Först en händelse som gör någon till en galning sedan ser man till att samla ett gäng ungdomar på en plats där tredje akten tar vid nämligen att de en efter en tas av daga och slutligen finalen mellan mördare och de få överlevande.

The Mutilator (även känd som Fall Break) följer samma mönster. Ed råkar skjuta ihjäl sin mamma när han rengör sin fars vapen och pappan (som går under namnet Big Ed!!) får ett psykbryt. Kontakten mellan sonen och pappan är av förståeliga skäl inte den bästa efter olyckan så Ed.Jr blir därför mäkta förvånad när pappan ber honom om en tjänst, att åka och stänga familjens hus vid stranden för säsongen. Ed.Jr tar med sig en handfull vänner till huset där en mördare väntar för att ta ungdomarna av daga på de mest gruvliga vis och filmens sista kvart viks åt lite spring i huset då man försöker fly från mördaren. Klart.

Det är ett och annat som sticker ut i den här filmen. För det första har man satsat allt krut på morden som var oväntat slafsiga och välgjorda, gäddkrokar, yxor och annat smått och används för att ta kål på de stackars ungdomarna (däremot såg jag iaf inte till något svärd som det hintas om på filmaffischen).

När man kollar in vad filmens unga förmågor gjort senare sina karriärer verkar detta vara den enda film som de, med ett undantag, gjort. Detta märks mer än väl under filmens gång då det var riktigt usla skådisar som får leverera en hel del riktigt usla repliker spelade med noll trovärdighet. Jag undrar lite hur rollbesättningen till dessa filmer gick till. Gick den i stil med: ”Grannes pojk har inget sommarjobb”, eller ”vår barnvakt är en trevlig tjej som gärna visar brösten”?

The Mutilator är en rulle som gör att man förstår vilka mästerverk Halloween och Friday the 13th är vid en jämförelse. Å andra sidan ska man inte helt förkasta filmen. Jag hade en ganska så underhållande (vilket kanske inte riktigt var filmmakarnas mening) stund tillsammans med en krympande skara ungdomar.

Regi: Buddy Cooper, John Douglass

Betyg: 4/10

Sofias filmval brukar dela upp folk i två läger bra eller bajs. Läs vad hon tycker

In the tall grass (2019 USA)

På väg till San Diego korsar en bror och hans gravida syster den amerikanska prärien. När de stannar för en kort paus hör de en pojke som ropar på hjälp från ett stort fält bestående av högt gräs. Paret hörsammar ropet på hjälp och går ut på fältet som verkar ha märkliga egenskaper där både tid och rum inte är att lita på och snart är de hoppkost vilse. De upptäcker snart är det inte bara är den vilsna pojken som håller till i gräset.

Den här filmen baseras på en längre novell skriven av Stephen King och hans son Joe Hill. Jag har inte läst berättelsen än (den ligger här hemma i väntan på att bli läst) så jag kan inte uttala mig om vad man ändrat på i grundhistorien. Däremot märks det mer än väl att man har dragit ut på berättelsen lite väl mycket. Att novellen inte räcker till en långfilm märks mer än väl. Filmens första halva funkar bra och mina tankar vandrar till den klassiska tv-serien The Twilight zone och det är alltid en ganska så mysryslig känsla när det sker. Ungefär mitt i filmen börjar tyvärr historien att gå rejält på tomgång och jag tappar intresset för de inblandades äventyr i det höga gräset. Jag tror att historien hade passat alldeles utmärkt som ett tv-avsnitt som långfilm blir den för tragglig.. Mer intressant än rysande eller som en recensent skrev ”En ganska så vissen film som inte är speciellt gräslig”. eller något i den stilen.

Regi: Vincenzo Natali

Betyg: 4/10

I Snacka om film har man ett skräckfilmsavsnitt dagen till ära och även där pratar man om denna film.

Även hos Sofia finns det en film i samma Twilight zone anda – fast hennes val är bättre tycker jag.

The Wind (2018 USA)

När grannfrun Emma tar livet av sig lämnas Lizzy ensam i sitt hus på prärien då hennes man eskorterar änklingen till närmaste stad och i samband med detta införskaffar förråd till den kommande vintern. Ensam i huset börjar Lizzy fundera om det ligger något i grannfruns prat om en ond kraft i det karga landskapet. Emma gav iofs ett obalanserat intryck redan när familjen flyttade in men å andra sidan har Lizzy upplevt ett och annat på prärien som hamnar under kategorin oförklarligt. Ju längre Lizzy är ensam desto obehagligare saker och ting sker eller är det hon som börjar bli galen?

När jag såg The Wind vandrade tankarna ganska så snabbt till The VVitch som kom häromåret. Filmerna är lika varandra i både anslag och tempo. Handlingen skrider fram, många tysta scener, en påträngande filmmusik och den ständigt närvarande känslan att det å ena sidan kan röra sig om galenskap å andra sidan kanske inte. Skillnaden är att The Wind kör med tillbakablickar där vi får följa Lizzies och Emmas bekantskap fram till den senares självmord. Det är både filmens styrka och svaghet. Utan dessa tillbakablickar skulle det blivit en ganska så tyst film där man fått följa Lizzies ensamma vedermödor på prärien i väntan på sin man. Samtidigt ger tillbakablickarna en hint vad som egentligen har hänt och vana filmtittare kan ganska så lätt räkna ut hur allt hänger samman.

Trots detta så gillade jag filmen. Jag uppskattade tempot, miljön som med ett helt öppet landskap lyckades frammana en ruggighet som gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av under titten. Caitlin Gerard som spelar Lizzy gör ett bra jobb vilket är tursamt då hon i stort sett är med i varenda scen. Är man sugen på lite suggestiv slowcooking skräck kan nog The Wind passa ganska så bra.

Regi: Emma Tammi

Betyg: 7/10

Hos Sofia kan man läsa om en modern klassiker i genren.

Itsy bitsy (2019 USA)

Sjuksköterskan Kara och hennes familj beståendes av två barn hoppas på en nystart i livet när de flyttar till en liten stad för att hjälpa den MS-sjuke antropologen Walter med sina dagliga bestyr. Familjen flyttar in i ett hus bredvid antropologen men de problem familjen hade innan flytten kvarstår. Kara har förlorat ett barn i en bilolycka och har på kuppen blivit drogberoende. Kontakten med den äldste sonen är allt annat än bra och det tar inte lång tid innan Kara kastar lystna blickar på Walters medicinskåp. Som om inte dessa problem var nog så har Walter har fått ett nytillskott till sin samling av religiösa ting från världen, en kruka vars innehåll är en ond ande som manifesterar sig som en riktigt maffig spindel stor som ett bildäck. The stage i set eller vad man nu säger säger på engelska.

Spindlar är ena riktigt räliga djur och hellre en dålig spindelskräckis än ingen alls brukar jag resonera. Itsy bitys stora stjärna är just spindeln. Storleken är precis lagom om den varit större hade den inte varit lika läbbig och om den varit mindre är den inget större problem än att en välriktad stekpanna kan lösa problemet. Filmmakarna har också haft den goda smaken att inte använda sig av CGI vilket gör att spindeln känns mer verklig.

Bortsett från Bruce Davison som spelar antropologen var det okända skådisar för mig Den yngsta ungen sällar sig tyvärr till Astrid Lindgren skolan i skådespeleri (läs högt på skylten vi håller  bakom kameran) men de övriga sköter de sig bra. Problemet med Itsy bitsy är alltså inte monstret eller skådisarna utan något helt annat.

Trots att rullen bara är runt nittio minuter känns den ganska så seg. Det läggs stor vikt på Kara och hennes problem. Jag var inte ute efter ett Noréndrama när jag valde filmen utan en film om en maffig spindel. Spindeln är med under filmens gång men den första timmen känns det mer som att jag tittar på ett drama om en familj i sönderfall där en fet spindel tittar fram då och då istället för en skräckis. Turligt nog tar sig filmen och sista halvtimmen är riktigt rafflande. Filmen går nästan i mål som som godkänd men så kletar man till det med lite skillingtrycksscener mot slutet så betyget blir vad det blir trots en maffig spindel.

Regi: Micah Gallo

Betyg: 4/10

Sofia skriver om en annan otrevlig filur.

Savageland (2015 USA)

2011 massakrerades befolkningen i den lilla staden Sangre de Cristo som ligger vid den mexikanska gränsen. Misstankarna faller på den illegala invandraren Francisco som arbetat i området. Han är iofs sig närapå katatonisk efter gripandet men enligt myndigheterna pekar bevisen solklart ut Francisco som mördaren. Det finns dock ett och annat som är svårt att förklara, dels så saknas det en hel del kroppar och hur kan en enda människa döda en hel stad under en natt? En journalist börjar undersöka fallet och när han finner en fotorulle som dokumenterar vad som hänt under natten kommer en helt annan berättelse i dagen.

Savageland är en s.k mockumentär dvs en påhittad berättelse men som ger sken av att vara sann. Det är inte någon ryslig eller spännande film men jag sugs in i berättelsen och filmen har mig fast efter ett par minuter. Man lyckas väl med att skapa illusionen att det är på riktigt det enda som bryter illusionen är just fotorullen då myndigheterna vägrar inse vad det egentligen sker på bilderna. Korkat folk finns det gott om men här slås det ett och annat rekord i ren och skär idioti. Det kan iofs förklaras med att det bland dessa myndighetspersoner finns en hel del folk med rasistiska tankar om mexikaner. Det är lättare att få sina fördomar bekräftade än att inse sanningen.

En klart sevärd liten skräckis men jag skulle älska att få den som ”riktig” spelfilm ur Franciscos perspektiv. Det hade blivit en nagelbitare av rang.

Regi:Phil Guidry, Simon Herbert och David Whelan

Betyg: 8/10

Sofias val för dagen läser ni om här