John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Annonser

Zen in the Ice rift (2018 Italien)

I en liten italiensk by som ligger i alperna bor Maia som kallas för Zen tillsammans med sin mamma.  Det är ett litet samhälle där alla känner alla på både gott och ont. Zen mobbas av de andra ungdomarna då man anser att hon inte riktigt passar in i mallen hur en tjej ska vara. Hon spelar hockey, klär sig lite annorlunda och ryktet går att Zen är lesbisk. När omgivningen är som den är, är det inte så konstigt att Zen ständigt har taggarna utåt och hamnar i konflikt med sin omgivning. När hon lånar ut sin mammas stuga åt en klasskamrat som vill använda utrymmet för lite mys med sin pojkvän sätter det i gång en kedja av händelser som går överstyr.

Zen in the Ice rift är en film med snygga miljöer, bra skådisar och en handling som skulle kunna vara lätt att engagera sig i. Tyvärr är rullen bedövande tråkig. Filmen är ca 90 minuter lång men kändes som det dubbla. Lååånga scener och en story som utvecklar sig snigelfart gör att  jag sitter i biofåtöljen och kämpar mot sömnen. Jag misstänker att jag nickade till några gånger men tror inte att jag missade något mer än naturscener på de italienska alperna. Jag får känslan att regissören inte riktigt hade material till en hel långfilm utan sett till att dra ut på handlingen och därmed filmens speltid.

Nu är det iofs regissörens debutfilm och jag tror nog att hon kan ha framtiden för sig då Zen in the ice rift är inte en dålig film om man ser till det tekniska och de inblandades prestationer. Det är ett gott hantverk men manuset kunde ha utvecklats då filmen ger intrycket av att vara en utdragen kortfilm som kanske hade passat bättre som en lång kortfilm.

Regi: Margherita Ferri

Betyg: 3/10

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

Veckans låt

Så var jag nästan, men bara nästan klar med Guds gissel, nej jag snackar inte om Eurovisionen utan de förhatliga Nationella proven. I år blev det sammanlagt ca 800 frågor att rätta och nu ska skiten registreras så våra ungdomar kan mätas och bedömas om de passar i samhällets mall. Nä då var Eurovisionen avsevärt trevligare trots Madonnas miserabla uppträdande. Jag brukar lägga upp bästa låten men i år var det svårt, en sex, sju låtar låg i topp för mig, dock ej vinnarlåten. Jag väljer istället de som satte sig bäst och som jag nynnat mest på i efterhand. Det blir Australiens version av Livet på en pinne samt en turkisk tandläkare – San Marinos svar på Dr.Alban.

Ha en riktigt go vecka!

Schoolś out (2018 Frankrike)

Lärarvikarien Pierre får ta över en skolklass efter att deras ordinarie lärare hoppat ut genom ett fönster mitt under en lektion. Klassen är en specialklass som består av mycket begåvade elever. Pierre märker redan den första lektionen att det är något knepigt med eleverna. De beter sig märkligt och verkar leva i sin egen lilla bubbla och släpper inte in omvärlden. När Pierre försöker skapa kontakt med eleverna reagerar de hotfullt och skärmar av sig än mer mot sin lärare. Elevernas beteende kryper under skinnet på läraren och han kan inte släppa tankarna på deras knepiga beteende. För att få svar börjar han spionera på eleverna och upptäcker att deras fritidsaktiviteter är allt annat än hälsosamma. Det verkar som de planerar någonting frågan är bara vad?

Det är svårt att stoppa in denna film en genre. Psykologisk thriller eller rysardrama är nog det som bäst kan beskriva filmen. Det är ingen film där man (jag) sitter och tuggar på naglarna men School´s out dras med en olycksbådande stämning under hela titten. Det tar ett tag innan jag får grepp på vad de obehagliga ungarna har för plan men när planen väl uppdagas är den på något bakvänt vis logisk i sitt vansinne. Filmen tar upp frågor som framtidshopp bland dagens unga och det eventuella gap som kan uppstå mellan en oförstående vuxenvärld och ungdomar som växer upp i en värld med terrorism, klimathot, ökande klyftor och miljöförstöring.

School´s out är som ni nog förstår ingen munter rulle men sevärd då man får ett och annat att tänka på hur en del av dagens ungdom i värsta fall ser på framtiden.

Regi: Sébastien Marnier

Betyg: 6/10

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Bolshoi babylon (2015 Storbr)

2013 blev Bolshoi balettens konstnärlige chef Sergei Filin attackerad av två män som kastade syra i hans ansikte. Under polisutredningen visade det sig att de två männen hyrts av en dansare vars flickvän inte fått rollen som Odette i Svansjön. Det skulle visa sig att bakom den anrika balettens kulisser dolde det sig ett ormbo av korruption, intriger och maktspel. 

Dokumentären Bolshoi babylon består av intervjuer med folk som på ett eller annat vis är inblandade i teatern. Producenter, regissörer och dansare intervjuas och det växer fram en bild av en arbetsplats som inte verkar vara speciellt trevlig.

Att få en roll i en balett är för många en fråga om liv eller död. Dansarna är anställda men deras kontrakt är usla. Har man ingen roll i en uppsättning blir lönen i det närmaste obefintlig samtidigt måste man hela tiden vara beredd att hoppa in därför läggs en stor del av den oavlönade tiden på att öva och åter öva. Dansarna är fast i en rävsax. För att få en roll antyds det i filmen att det är fjäsk, mutor, personliga kontakter och en och annan tjänst av det mer lättklädda slaget som gäller (ungefär samma procedur som när ett land korkat nog vill ha ett OS eller VM i fotboll).

Dokumentären är helt uppbyggd av intervjuer och det är ingen berättarröst som leder oss rätt i filmen. Jag får som tittare dra mina egna slutsatser av det som sägs i intervjuerna där de som intervjuas många gånger antyder både det ena och det andra.  Då jag inte är någon expert på vare sig balett, Bolshoi eller det ryska samhället kände jag mig av och till lite vilsen samtidigt var det skönt att få se en dokumentär som är lite utmanande då man slipper en Janne Josefsson som berättar vad jag ska tycka.

Filmen är klart värd att se då det är en historia som fascinerar. Det är också en hel del snygga bilder och jag blev lite småsugen att åka till Moskva och kolla in lite balett trots allt.

Regi:  Nick Read, Mark Franchetti

Betyg: 6/10

 

Veckans låt

Detta är den vecka på året som kan sägas innehålla tre julaftnar. Tisdag och torsdag är det semifinaler och på lördag är det final.  I vadå kanske någon undrar ? Ja inte är det någon hockey eller fotboll det rör sig om utan den fantastiska Eurovision song contest. Det ska så klart firas med ett inlägg om en spännande grupp som debuterade i denna tävling 1979.

Lagom till festivalen 1979 skapade den tyske producenten Ralph Siegel bandet Dschinghis Khan. Hur han fick iden till detta spektakel vet jag inte men folk hämtades från när och fjärran och konstellationen blev ganska så internationell. Det blev en grupp med folk från Tyskland, Ungern, Nederländerna samt Louis Hendrik Potgieter från Sydafrika som gestaltar Djingis khan på scen. Min undran är vilket språk de snackade med varandra under repetitionerna, kanske Siegel gjorde sitt urval på om de kunde snacka tyska eller inte. Ett äkta schlagermysterium.

Låten vann inte den kom ”bara” 4:a detta år då vinnaren var gruppen Milk and honey med låten Halleluja, en låt som b.la Jan Malmsjö tagit med i sin repertoar och framförs med spelad innerlighet. Dschinghis Khan vann som sagt inte men låten blev en stor hit vilket kan ha sin förklaring i att när man väl sett gruppen framföra sin låt lär man aldrig glömma den upplevelsen. I Sverige var Vikingarna mycket kvicka och hade med en cover på plattan Kramgoa låtar 7 (1979), en platta jag kan både bak och framlänges men det är en annan historia. Den svenska texten har många sköna märkligheter där textraden Här har ni mongoler, ho-ho-ho-ho. Ta nu fram fiolen, ha-ha-ha-ha sticker ut lite extra.

Sjögrens framträdande på Bingolottos 20-års jubileum toppar originalets framträdande med råge. Bara att få se Leif Loket Ohlsson sitta och ho ho hoa och ha ha haa sig i Bingolottosoffan är ett stycke tv-historia, Vi bjuds även på ett trombonsolo, Bingo Berra och ”spontandans”. Inslaget har vibbar av feberdrömsfinalen i Bob Fosses  musikal All that Jazz och är nästan lite ruggigt i all sin surrealism. Men tillbaka till Tyskland och Dschinghis Khan. 

Mot alla odds finns gruppen än idag. Visserligen splittrades bandet 1984 men man har återförenats ett par gånger och sedan 2005 har man turnerat världen runt och skänkt publiken verk som:  Pistolero (gruppen utklädda som cowboys), Samurai (gruppen dansar med svärd), Rom (gruppen utklädda i något som troligen ska likna togor), och Hadschi Halef Omar (en kamel på scen) osv, osv. Då Potgieter dog i Aids och en annan bandmedlem i cancer har man tagit in nya medlemmar av lite yngre modell. Trist nog finns det numera två grupper då man splittrades 2006. Sångaren Stefan Track lämnade gruppen och han turnerar världen runt under namnet Rocking Son of Dschinghis Khan. 

Nu håller jag tummarna om nya kitschiga framträdanden under veckan som sätter sig i hjärnan vare sig man vill eller inte.

Ha en finfin vecka

 

Alma Katsu: Hunger

1846 begav sig ett stor grupp nybyggare ut över prärien för att nå Kalifornien. Sällskapet fick namn efter deras ledare George Donner. Donnersällskapet hade troligen inte blivit mer än en notis i historieböckerna om det inte vore som så att de blev insnöade i Sierra Nevada och för att överleva hängav sig åt kannibalism. Utifrån dessa premisser har författaren Alma Katsu knåpat ihop en riktigt rafflande historia. Hon har tänjt en hel del på sanningen men håller sig relativt väl inom ramarna för vad som hände.

Hunger startar med att Donnersällskapet lämnat staden Springfield. Redan från start kan man ana hur konflikter ligger och pyr bland nybyggarna. Det är konkurrens om vem som ska leda sällskapet, många ses på med misstänksamhet speciellt Charles Stanton som är lite av en ensamvarg som lämnat tråkigheter bakom sig och hoppas på en nystart. Även Donners fru Tamsen är mer eller mindre utfrusen ur sällskapet då man beskyller henne för häxkonster. När de riktiga besvärligheterna tar vid kokar det över och sällskapet slits isär av konflikter. Än värre är att någonting verkar följa efter nybyggarna. Detta någonting drivs främst av en hunger och blir allt djärvare allteftersom skaran av nybyggare krymper och konflikterna eskalerar.

Det här var en liten mysrysare som passade mig bra. Även om man skulle lyfta bort skräckmomentet med Donnersällskapets förföljare skulle boken fortfarande vara intressant. Som läsare sitter jag naturligtvis med svaren på ungefär hur det kommer att gå men likväl muttrar jag irriterat över alla felbeslut som tas. Stanton är nog den som är förnuftigast bland nybyggarna men då hans position bland nybyggarna är svag arbetar han hela tiden i motvind. Det övernaturliga i boken är inte det största hotet, det är nybyggarna själva, men då det ligger och lurar i bakgrunden blir det en extra krydda som höjer spänningen ytterligare.

Katsu lyckas bra med sina karaktärer. Det är ett tiotal som kan sägas vara bokens huvudpersoner alla med olika anledningar att flytta västerut. Hon levandegör dessa med sina fel och brister och bortsett från ett par/tre stycken är de flesta i grunden sympatiska människor men rädsla och kampen för överlevnad gör att de sämre sidorna alltmer tar överhanden. Jag kan av och till ha lite svårt för s.k historiska romaner då författarna ibland går i fällan och vill så förtvivlat visa sina läsare vad de kan om ämnet så historien försvinner bland alla detaljer, t.ex The Terror av Dan Simmons. Katsu klarar denna balans fint och Hunger är både intressant och spännande.

 

El Angel (2018 Argentina)

El Angel handlar om den argentinske seriemördaren Carlos Puch som gick all in i sitt val av karriär. På mindre än ett år, mars till november 1971,  lyckades Carlos tillsammans med sin kumpan Jorge Ibañez mörda elva människor. Morden begicks ofta i samband med rån eller stöld men när man läser om Carlos verkar rånen mest vara en ursäkt för att få mörda någon. Carlos gick under namnet El Angel då han dels var mycket ung 19 år och såg väldigt oskuldsfull ut.

Filmen följer Carlos det år han gjorde sig ett namn bland kriminella kretsar och följer hans göranden någorlunda korrekt men med ett stort undantag. Många av morden framställs i filmen som ”olyckshändelser” där Carlos verkar vara mer oförsiktig med sitt vapen än att han mördar medvetet. Vidare har regissören valt bort de mer sadistiska morden b.la försök till mord av spädbarn samt våldtäkter av skadeskjutna kvinnor som sedan mördas. Resultatet blir då en film om en vilsen men småcharmig yngling som har svårt att skilja på mitt och ditt samtidigt som han inte riktigt behärskar sitt skjutvapen. Det gör att filmen för mig dras med en unken doft då jag inte begriper varför man ska skildra huvudpersonen mer sympatisk än vad han var/är.

Ett annat problem är att filmen precis som rullarna om Sjakalen och Jacques Mesrine ger ett något diffust porträtt av huvudpersonen. Jag kommer aldrig Carlos in på livet och hans drivkraft och motiv blir något oklara för mig vilket gör att jag inte kommer in i filmen. Filmen har sina förtjänster och slinker ned ganska lätt men då jag inte får något grepp om huvudrollsinnehavaren blir det en flyktig upplevelse.

Regi: Luis Ortega

Betyg:5/10

Hellboy (2019 Storbr)

Neil Marshall har gjort de finfina filmerna Dog soldiers och The Descent och ett par filmer till som åtminstone är dugliga. Efter att nu ha jobbat med TV i ca tio år återkommer han nu med rebooten(?) av Hellboy. I mitt tycke kunde han ha fortsatt med tv-filmandet till sin pension för det här var årets hitintills sämsta film. Filmen är så-jävla-dålig att jag nästan saknar ord. Men bara nästan.

På pappret verkar det ok, jag vill nog påstå att jag var ganska så pepp på filmen även om en del oroande rapporter nådde mina öron. Regissören har tidigare visat att han kan det här med film, dugliga skådisar i de flesta roller och en ganska så rejäl budget. Det första varningstecknat borde vara att Milla Jovovich var med, är hon med i en filmproduktion brukar det vara en  indikation på att det ligger en kalkon och trycker i buskarna – i detta fall visade det sig vara en hel flock som doldes i buskaget.

Redan tio minuter in i filmen önskar jag att jag var någon annanstans. Det börjar i svart-vitt och professor Broom (Ian McShane) berättar en forntida legend om vad som hänt under Kung Arthurs tid.  Karln försöker låta cool genom att använda svordomar för att vi arma satar i biomörkret ska första att vi minsann ser en VUXENFILM. Resultatet blir naturligtvis det omvända, bara larvigt. Detta fortsätter filmen igenom, de flesta mer eller mindre svär och skriker konstant och ingen i rullen verkar ha en förmåga att kunna genomföra en normal konversation. Än värre är att en stor del av filmens dialog består av one-liners som är vare sig passande eller bra skrivna. Oavsett vilka hot eller händelser Hellboy stöter på i filmen är hans instinktiva reaktion att skrika fram en one-liner. Jag tröttnar snabbt på detta tilltag och börjar blicka mot nödutgången.

Då man inte har en vettig dialog satsar man på CGI där blodet sprutar och allsköns varelser dyker upp här och där utan någon större finess. Efter 20 minuter inser jag att filmen är bortom all räddning. En fördel med att se film hemma är att man lättare kan stänga av och välja något annat. Nu satt jag fast i biomörkret 130:- spänn fattigare tillsammans med Action-Lunkan, det blir lite svårare att då lämna föreställningen och detta totalhaveri till film som kostat 50 miljoner dollar.

Action-Lunkan gillade dock filmen men det är å andra sidan samme man som gick och köpte Lesbian vampire killers efter att jag berättat om den filmen. Han och jag har lite olika referensramar om vad som är bra.

Sofia har också sett detta missfoster till film.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Veckans låt

Jag har ett par tre saker som jag skulle vilja testa på – Burning man festivalen är en. Även om jag skulle kunna glida runt i en kaftan (världens bästa plagg) i en vecka utan att någon skulle reagera är jag lite tveksam. Skulle jag trivas i en dammig öken tillsammans med massa hippies, hipsters och annat löst new age folk samt betala bortåt 50 000 spänn för upplevelsen? Jag vet inte men tanken på detta spektakel (och kaftanen) ger mig ingen ro. Samtidigt ekar min kollegas visdomsord: Är det obekvämare än hemma är det ingen semester. En klok man.

Ha en skön vecka!

Månadens bio: Maj

Tiden flög fram så snabbt att jag glömde bort att maj var i faggorna och missade inlägget månadens bio. Här kommer det en vecka försent. Å andra sidan har jag ett par filmer kvar att se från April, får se om jag hinner till veckan. Då jag kommer sitta med nationella prov är det lite tur att det tar ett par veckor in i månaden innan jag blir riktigt biosugen.

John Wick 3: Första filmen var ok, tvåan bra så jag hoppas trean följer trenden.

 

 

 

Brightburn: Det verkar gå inflation på räliga ungar på film just nu. Lite tröttsamt att alla verkar ha samma ide samtidigt men den här har åtminstone en intressant infallsvinkel såpass att jag troligen kommer lämna tomtgränsen.

 

 

Godzilla: King of monsters: Jag säger det igen: Det görs alldeles för få monsterfilmer nuförtiden. Skull island gillade jag och hoppas denna är minst lika bra.

Pewpewpew (2019 Sverige)

Att beskriva handlingen i Pewpewpew kan vara lite knepigt. Filmen säger sig handla om ett virus som sprider sig bland Malmös ungdomar. Sjukdomssymtomen yttrar sig i att de drabbade blir apatiska, oföretagsamma och vill bli kända och få många följare på sociala medier. Något virus talas det inte om under filmens gång men man får följa ett antal personer som mer eller mindre tappat greppet om verkligheten då de förlorat sig i olika forum för sociala medier.

Pewpewpew består av en handfull historier b.la en tjej som poserar i underkläder framför flåsande män via mobilen, en annan tjej hungerstrejkar därför hennes föräldrar inte vill köpa nya bröst åt henne, något hon måste ha innan hon åker till USA, för hur ska hon annars kunna visa sig på beachen? Vi får även stifta bekantskap med en kille som poserar med olika vapen framför kameran ivrigt påhejad av sin mamma som hoppas att han ska få många följare på sin Youtubekanal.

När jag ser filmen vandrar mina tankar lite till Ruben Östlunds fantastiska rulle De Ofrivilliga. I mångt om mycket har de båda filmerna beröringspunkter både tekniskt och i handling. Vasilievs film är uppbyggd kring korta historier om människor som dragits med i hetsen kring sociala medier. Scenerna är långa och kameran dröjer sig kvar längre än vad man känner sig bekväm med, den tränger sig på. Många scener är tysta utan dialog och jag känner en obekvämhet smyga på mig i biomörkret.

Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen och begriper vad regissören är ute efter att berätta för historia, något jag skyller på den lite missledande presentationen av filmen. När jag väl insett vad filmen rör sig om kan jag slappna av och låta ångesten och obehaget skölja över mig.Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för det som utspelar sig på duken är fullt möjligt IRL. Pewpewpew var en märklig film som satte sig fast i mitt sinne.

Regi: Sergey Vasiliev

Betyg: 7/10