Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

Veckans låt sommartid

En vecka sent men som man säger: ”Bättre sent än aldrig”. Äntligen är det sommartid och man kan få njuta av ljuset. I sedvanlig ordning firas detta rejält med en artist/grupp som ligger mig varmt om hjärtat. Denna gång har turen kommit till ”gruppen” The Waterboys, jag skriver ”gruppen” då den mest verkar vara sångaren Mike Scotts projekt vare sig mer eller mindre.

Gruppen debuterade 1983 men musiken varierat en hel del under årens gång. De första tre plattorna innehöll vad Scott kallar The Big music , ganska pampiga låtar och många med religiöst tema from fjärde albumet slog man om till folkrock dvs mycket flöjter och fioler för ett par album senare byta inriktning göra mer rak rockmusik, där tappade jag gruppen som då med ens blev ganska så ointressanta. Man har dock återvänt till både The Big music och folkrocken på senare plattor och jag slår ett slag för skivan Universal hall som kom 2003.

The Waterboys har inte gjort speciellt många musikvideos så det blir tio låtar mixat med lite livespelningar. Mycket nöje och ha en go vecka.

Hållå! kanske någon nu säger vart är gruppens bästa låt The Whole on the moon? Den kommer om två veckor då jag kände mig nödgad att lägga ut texten,  inte om The Waterboys version men väl om en vedervärdig cover på låten jag snubblade över i arbetet med detta inlägg. På återseende.

80-talets bästa filmer

Uttrycket ”kill your darlings” har väl aldrig känts mer aktuellt än när jag skulle sovra fram de bästa filmerna från 80-talet. I vanlig ordning hade jag 15 – 20 filmer som var aktuella men den här gången var det flera filmer som det bar mig emot att plocka bort. 80-talet verkade åtminstone för mig ha varit ett lättsammare årtionde om man ser på mitt urval denna gång. Action och komedi dominerar och det är väl bara ett par filmer som känns lite ”tyngre”. Som vanligt har jag helt gått på känsla.

10 Jakten på den försvunna skatten: Det första och bästa äventyret med Dr.Jones. Den har en speciell känsla över sig som de senare filmerna saknade. Rapp, rolig, spännande med den där känslan jag söker efter – trolsk?

9 Raka spåret till Chicago: En komedi med lite bett, slapstick blandas med en hel del fyndiga skämt. Martin & Candy är i högform.

8 Tillbaka till framtiden. Gillar sf-genren tidsresor. En bra och stundtals smart komedi som jag aldrig tröttnar på. Filmens stora stjärna är Crispin Glover i rollen som George McFly

7 Betty Blue: Är svag för vemodiga och bitterljuva romantiska filmer. Beatrice Dalle i huvudrollen är fullständigt magnifik.

6 Once upon a time in America: Vemodigt gangsterdrama om vänskap. Lång fin film med underbar musik av Ennio Morricone.

5 Bladerunner: Fantastisk framtidsversion som känns fräsch trots att den snart har 40 år på nacken.

4 Ferris Buellers day off: Min absoluta favoritkomedi. En film jag kan se om hur många gånger som helst älskar rullen!

3 The Road warrior: Underbar rulle. Gibson i högform, coola biljakter och fortfarande  spännande trots alla omtittar.

2 The Thing: Is, snö, monster, Morricone (igen!) och Kurt Russell i skägg signerat Carpenter. Svårslagen film.

1 The Shining: En av världens bästa filmer trots att den är gjord av en överskattad regissör och har en av världens mest överskattade skådisar i huvudrollen. Ett mysterium. Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett rullen.

Bubblare: Flykten från New York, Prince of Darkness, När Harry mötte Sally, Blue Velvet, Brazil, Excalibur

Henkes val hittar ni här: Jag tippar tre överlapp.

Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Swinger (2016 Danmark)

Ångest kan gestalta sig i många olika former. I dagsläget skulle nog en harkling vid kyldisken på Coop injaga skräck hos många. Då jag själv är lagd åt det fatalistiska hållet (brukar tyst för mig själv mumla Insha’Allah när någon säger vi ses i morgon) oroar jag mig inte speciellt mycket över dessa ting då hela världen för ögonblicket är ett enda stort Insha’Allah. För mig kommer ångesten i andra former t.ex som en liten dansk ”komedi” med namnet Swinger..

Adam arbetar som försäljare av fjärrvärme och (enligt hans fru) går genom livet med  en uppsyn som att han vill hoppa ut genom ett fönster (jag håller helt med frun i hennes iakttagelse). Hur som haver verkar de två inte ha ett speciellt lyckligt äktenskap, Adam är missnöjd med livet och frun med sin man. Det kanske är förklaringen till att de två är swingers för att få lite krydda i livet – vad vet jag?

Filmen startar med att de åker till ett swingerspensionat där man under en helg tillsammans med likasinnade umgås, äter, dricker och sysslar med avklädda aktiviteter på kvällen. Alla inblandade känner varandra sedan tidigare men denna helgen introduceras ett nytt par som är avsevärt yngre än de övriga deltagarna. Adam blir förälskad i den ca tjugo år yngre Patricia vilket utmynnar i en kamp om hennes gunst med sällskapets alfahanne Jørgen. Tilläggas bör att denna kamp sker i öppen dager inför deras respektive fruar. Jösses! vad är det för fel på folk? Jag skulle kunna tänka mig en avsevärt trevligare helg t.ex simma med vithajar.

OM någon hade gått förbi mig när jag tittade på denna film hade man troligen trott att jag såg på en riktigt ryslig skräckis då jag mer eller mindre kikade mellan fingrarna under hela filmen. Jag klarar knappt av att se filmer av detta slag när människor förnedrar sig själva och pinsamheterna radar upp sig. Nu är det inte mycket naket i filmen, lite guppande rumpor, lite bröst och det är ungefär allt. Det jobbiga består istället i hur de inblandade behandlar varandra, gubbarna verkar vara ena jobbiga jävlar och deras fruar är inte mycket bättre med ständigt giftiga kommentarer och pikar. Spriten och kåtheten gör sitt och det blir som sagt åtminstone för mig en riktigt jobbig film att se.

Paradoxalt nog är filmen samtidigt dråplig och i sina stunder finstämd och jag känner med de inblandade mer eller mindre då de i grund och botten troligen är helt ok människor även om jag inte skulle vilja hänga med någon i sällskapet. Det är situationen och bitterheten som gör att de framstår i sämre dager. Slutet är vemodigt och öppet för tolkning men jag gillade rullen. En sista fundering: Finns det något filmland som slår danskarna på fingrarna när det gäller att frammana ångest på film?

Tackar Snacka om film för tipset

Regi: Mikkel Munch-Fals

Betyg: 8/10

Veckans låt

Fick lite halvt om halvt ett önskemål om The Doors förra veckan av Henke och Micke. Risken att de sätter morgonkaffet i halsen är betydande då jag bara delvis gick deras önskemål till lags.

The Doors är i mina öron en helt ok grupp men de kan vara lite söliga i sitt sound därför passade denna mixning mellan The Doors och Snoop Dogg fint. Tycker jag bör tilläggas.

Önskar alla en finfin vecka trots läget i landet och hoppas alla har det bra.

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

Snatch (2000 Storbr)

Efter att ha blivit lite halvt om halvt besviken på Guy Ritchies senaste rulle The Gentlemen blev jag sugen på att se en bra film av regissören och valet föll på Snatch som det var ett tag sedan jag såg.

Det börjar relativt oskyldigt med att den inte alltför glamorösa boxningspromotorn Turkish ber sin kompis Tommy att köpa en husvagn av några resande. Denna till synes oskyldiga handling utlyser en kedja av händelser som mynnar ut i att både Turkish och Tommy riskerar att bli grisföda. Det blir inte heller enklare för alla inblandade då en diamant på 84 karat är på drift i Londons undre värd då den eventuellt fatala husvagnsaffären och diamanten på villovägar kommer att korsa varandra.

Snatch är Guy Ritchie i högform. Det är en historia som spretar åt alla möjliga håll. Det vimlar av knepiga och korkade rollfigurer som nästan skulle kunna föräras en egen film. Diamanthandlaren som låtsas att han är jude, gangstern Brick top med tandimplantat och Bengt Bedrup glasögon, tre makalöst korkade hälare, Brad Pitt som resande samt Benicio del Toro som den spelberoende gangstern Frankie Four Fingers för att bara nämna några i det sköna galleriet av skurkar. Mitt i denna smet står Jason Statham och Stephen Graham i rollerna som Turkish och Tommy.

Filmen är brutal och fruktansvärt rolig. Jag ömmar för huvudpersonerna som egentligen bara ville köpa en husvagn men hamnar i klistret via slumpens vägar. Snatch är en underhållande skröna som är väl berättad av Ritchie. Vill man vara elak kan man säga att han är en Tarantino wannabe och till viss mån kan jag hålla med om det. Å andra sidan är Snatch både rappare och roligare än det mesta Tarantino gjort. En film väl värd en titt eller som i mitt fall en omtitt.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 8/10

Joakim Medin: Thailandssvenskarna

Författaren Joakim Medin har tillbringat ett par månader i Thailand och har där Wallraffat som sexköpare för att smälta in i bland de svenska män som åker till landet för att leva ”det goda livet”. Journalistmetoden är moraliskt tveksam men samtidigt kanske nödvändig i detta fall då jag kan ana att det skulle vara svårt att få till några intervjuer överhuvudtaget.

Medin beskriver hur handeln går till, dess bakgrund och hur det påverkar landet i stort. Männen berättar glatt för Medin varför de åker till Thailand och köper sex och han intervjuar även ett par tre prostituerade.

Som ni kan ana är det inte en läsning som gör någon glad. Jag behöver inte gå igenom några detaljer i allt som Medin får uppleva och höra men att åka till Thailand ligger inte högt upp på min önskelista över resmål efter att ha läst Thailandssvenskarna. Det är säkert ett jättetrevligt land med sol och bad men sol och bad kan jag få på närmare håll och jag vill kunna röra mig fritt utan att få förfrågningar om sex, något som iofs har hänt ett antal gånger utomlands men mitt intryck jag fått av landet är att sexindustrin på ett eller annat sätt ständigt är närvarande (åtminstone vid turistorterna) så tack men nej tack.

Det intressantaste i Medins bok är vad som förenar dessa män att åka till andra sidan jordklotet för att köpa sex och visst har han svar. Det är män som inte längre känner igen sig i sitt hemland, många vill tillbaka till ett dunkelt 50/60 tal där ”män var män och kvinnor var kvinnor”. Invandring, feminism och ordreformer som hen står inte högt i kurs hos dessa män. Påfallande många av männen röstar eller har Sverigedemokratiska sympatier. Vid den sistnämnda slutsatsen tycker jag att författaren drar på lite för höga växlar och jag hade föredragit om han hållit det till en enkel observation. Det blir lite väl billiga politiska poänger att koppla ihop dessa sexköpare med SD.

Författaren tar även upp det stora antalet självmord bland turistande män i landet samt problemet med s.k import av thailändskor till Sverige samt lite annat smått och gott (det är ingen hejd på allt elände). I slutändan blir jag lite deprimerad då det är en historia utan några vinnare vare sig bland de som köper eller säljer sex. Mendin presenterar inte någon lösning utan konstaterar torrt att det är marknadskrafterna som styr. Utbud och efterfrågan så då torde kapitalisterna vara nöjda att det fungerar så bra (och där tog jag en billigt politisk poäng).

Läsvärd bok men man känner sig lite skitig efter att ha läst den.

Veckans låt

Gary Numan är en lite bortglömd artist som är bättre än vad man skulle kunna tro. Kanske inte den bästa sångrösten samt en förkärlek för lustiga utstyrslar och plastikoperationer gör att man inte riktigt tar honom på allvar men han gör överraskande bra musik. Om Numan skulle få för sig att spela i Sverige skulle jag köpa en biljett på stört.

Önskar alla en riktigt go vecka

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987 USA)

Personalen på ungdomspsyk står rådvilla då deras patienter dör som flugor i vad som verkar vara bisarra självmord. De nyanställda Nancy har sina teorier men trist nog är det ingen i sjukhusledningen som lyssnar på hennes svammel om att barnmördaren från Elm street är tillbaka för att göra rent hus med de kvarvarande ungarna på gatan. Turligt nog finner hon en allierad i terapeuten(?) Neil och de två försöker att bekämpa Freddy på två fronter. Dels genom att försöka stoppa honom för gott och dels genom att utbilda ungdomarna att ta kontroll över sina drömmar.

Det är inte svårt att överträffar 2:an i denna filmserie men det betyder inte att filmen som sådan automatiskt blir bra. Dream warriors är underhållande men speciellt ryslig blir aldrig filmen. Effekterna är väl inte alltid de bästa men jag föredrar ända dessa framför halvkackig CGI och skådisarna är väl sisådär. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Heather Langenkamp som spelar Nancy, det klickar helt enkelt inte. Craig Wasson har jag alltid haft svårt för sedan De Palmas fruktansvärda rulle Body double (har inte hämtat mig än från det spektaklet och då är det över 30 år sedan jag såg den sist). Bäst är den alltid stabile John Saxon samt att det var kul att se Patricia Arquette i en tidig roll.

Freddy funkar här mer som en dödlig ståup komiker med halvkassa oneliners som ofta har med sättet han tar sina offer av daga. Det tysta mördarna Myers och Jason tilltalar mig mer helt enkelt. Filmen ÄR stundtals ganska så lökig men man kan inte komma undan med att erkänna att den samtidigt är underhållande, Tids nog betar jag av övriga rullar i serien men för ögonblicket får de nog vänta på sin tur.

Vill man läsa mer utförligt skrev Sofia om den för ett tag sedan.

Regi:  Chuck Russell

Betyg: 5/10

Come to daddy (2019 Irland)

Norval (Elijah Wood i porrfilmsmustasch) har inte träffat sin far på trettio år så när han får ett brev med en inbjudan packar Norval sin väska och åker för att se sin far. Väl framme verkar pappan bli förvånad att sonen kommer på besök och han är inte speciellt trevlig. Det är som att det är något som inte stämmer och vad är det för märkliga ljud Norval hör om natten och vem talar pappan med då de två till synes är ensamma i huset? Allt får sin förklaring men svaret är allt annat än trevligt.

Det här var en knepig liten film där ingen av rollfigurerna verkar vara vid sina sinnens fulla bruk.. Den börjar som en slowstarter men i mitten byter rullen tempo och blir en fartfylld och blodig historia. Även om man kör ett gammalt trick så blev jag lite tagen på sängen när filmen gör en vändning mitt i rullen. De mest kända namnen i rullen är Elijah Wood och Stephen McHattie resten var för mig okända skådisar men de skötte sig fint.

Come to daddy  landar någonstans mellan thriller och komedi. Den lockar inte till några gapskratt och är stundtals spännande men alla knepiga människor förtar min känsla att historien riktigt på allvar. Å andra sidan stör det inte nämnvärt då det är en underhållande rulle som duger mer än väl för stunden.

Finns alldeles gratis på Cineasterna

Regi:  Ant Timpson

Betyg: 6/10

Code 8 (2019 Kanada)

I en alternativ nutid (framtid?) föds det människor med krafter som manifesterar sig på olika vis. En del kan läsa tankar, andra alstrar elektricitet eller kyla osv. Till en början funkar det bra men efter en tid flyter den mänskliga egenskapen att ogilla det som är annorlunda upp till ytan och de som har krafter segregeras. De registreras får inga jobb m.m och blir en underklass i samhället.  Conner kan alstra elektricitet men det hjälper honom inte mycket då han är i stort behov av stålar då hans mamma är svårt sjuk. Desperationen gör att han slår sig i slang med en grupp individer som har allt annat än rent mjöl i påsen och Conner blir en eftersökt person.

Vad jag förstått är Code 8 en kortfilm som utvecklats till en långfilm genom crowfunding och man har verkligen fått valuta för pengarna. Manuset är tight och man slösar inte bort tiden på trams. Berättelsen tar fart på en gång och man lyckas att etablera den alternativa verkligheten väl samtidigt som historien inte känns framhetsad. Skådisarna var relativt ökända för mig men de sköter jobbet bra och man har anpassat effekterna efter budgeten så man gör det man kan med de resurser man har med ett klart godkänt resultat. Tankarna vandrade till Upgrade en annan sf-rulle som lyckas mer än väl på en liten budget.

Code 8 är troligtvis en film som flyger under radarn för många men det är en film som verkligen förtjänar en större publik. Tydligen har rullen gått tillräckligt bra för att det åtminstone ryktas om en tv-serie, något jag skulle titta på då man vill utforska den här världen mer.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Jeff Chan

Betyg: 7/10

Veckans låt

Allt är iofs relativt men filmpremiärer ställs in på löpande band, jag spyr på media som frossar i virusrapporter och man kan inte gå ut på sociala medier då folk är mer eller mindre skogstokiga. Allt detta bekräftar min teori att människor är som gnuer, börjar en springa hänger resten på utan att veta varför. Som grädden på moset gick jag och blev sjuk och fick ge min Bo Kasper biljett till dottern fast det positiva med det är att hon blev glad. Hoppas denna vecka blir bättre och rensar systemet med lite Jesus & Mary Chain.

Trots allt så önskar jag alla en riktigt fin vecka