Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Veckans låt

Jag kör igång igen så får vi se hur länge jag håller på för denna gången. Veckans låt var nog det bästa jag kunde vaska fram från gårdagens film härligt 60-tals sound!

Önskar alla en bra vecka

Livet är stenkul (Sverige 1967)

Ännu en lite knepig film av den sällan bra men alltid intressante regissören Jan Halldoff. Livet är stenkul är hans andra film och den har en vag handling och som brukligt en massa rollfigurer som beter sig aningens märkligt. Filmen utspelar sig tre dagar i maj 1966 där den unga och frånskilda växeltelefonisten Britt finner livet vara ganska så trist. Hon sitter fast i Stockholms innerstad med en unge samt en exman som verkar vara lite väl gammal för henne, fast kanske blev man gubbe tidigare på 60-talet? Exmannen klagar ständigt på Britt som vill göra något annat med sitt liv. När hennes barnflicka ”Klyftan” bjuder hem tre stycken slashasar hänger Britt på. Hon lämnar ungen hos farmor och hittar på en massa bus till exmakens förfäran och naturligtvis tar det hela en ände med förskräckelse.

Som oftast när det rör Halldoff och för den delen en hel del svenska rullar från 60 och 70 talen blir det en hel del frågor man ställer sig under titten men svaren lyser med sin frånvaro. Det jag främst undrar över är filmens budskap. Handlar den om kvinnans frigörelse eller månne tvärtom nämligen att man ska veta sin plats annars går det illa? Kanske höjer Halldoff ett varningens finger över den nya generationens förfall. Eller är filmen egentligen en s.k slice of life rulle som gör ett nedslag i en märklig vardag för några människor?

Vi tittare serveras en och annan märklig scen b.la dansar Britts granne ”Knegarn” maniskt med en teddybjörn i en scen som håller på alldeles för länge. Rollfigurerna är ganska märkliga i sitt beteende främst då Britt som är en gåta. Varför hänger hon med ”Klyftan” och hennes vänner. Busen de gör är inte speciellt roliga och sällskapet är allmänt jobbiga och irriterande. En vettig person kan på inga omständigheter finna dessa vara varken trevliga eller underhållande. Britt eller filmen för den delen ger inga svar på dessa frågor hon ger ett viljelöst intryck och har få repliker trots att hon är dramats huvudperson.

Livet är stenkul blir mest en axelryckning från en svunnen tid och är inte speciellt engagerande eller underhållande. Skådisarna är ok där Keve Hjelm spelar exmannen och Inger Taube Britt. Detta skulle f.ö bli hennes sista film. Varför hon slutade i branschen vet jag inte. Filmen fick tydligen  Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag vad nu det innebär men kvalitet är i vart fall inte det första jag tänker på i detta fall.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Veckans låt

Då var det dags igen för en paus i bloggandet. Livet som det kallas pockar på uppmärksamhet vilket gör att jag så smått får skära ned lite på andra aktiviteter. F.ö har jag inte den mentala orken att knåpa ihop någorlunda intressanta inlägg om halvdana filmer och jag har inte heller kraften att vilja glo på de filmer jag anar skulle kunna vara bra typ dramafilmer som har något viktigt att säga tittaren. För ögonblicket sträcker sig min mentala kapacitet till filmer med biljakter och bikinibrudar Skulle tro att jag är tillbaka i slutet av september.

Ha det så gott

Hitch-Hike (1977 Italien)

Hitch-Hike är en  film jag fick av en elev när denne slutade 9:an för något år sedan. Kul då det var en film jag aldrig hört talas om. Det tackar jag för Jonna.

Ett par som uppenbarligen avskyr varandra är på husvagnssemester. Mannen som är journalist super konstant, tafsar på sin fru och är allmänt odräglig. Hon är halvt om halvt desperat att få någon annan vettigare person i bilen än sin man så hon plockar upp en liftare trots sin mans protester. Frun har nu hamnat ur askan i elden då liftaren visar sig vara en psykiskt störd bankrånare som tar de två som gisslan. Nu gäller det att överleva men gisslan frestas av bytet som är på två miljoner dollar.

Till filmens fördel är en handling som var riktigt bra. Filmen tar både en och två vändningar innan finalen som för mig var oväntad. Paret spelas av Franco Nero och Corinne Cléry. Den enda roll jag sett henne i tidigare är  Moonraker där hon spelade Drax sekreterare som gick ett eländigt öde till mötes efter att gått till sängs med allas vår gabardincharmör Moore. Båda är bra i sina roller och jag är allt lite förvånad att Cléry inte är mer känd.

Hich.Hike har dock ett par saker som ligger filmen i fatet. Dels blir det för mig lite knepigt att komma in i rollfigurerna då filmen är dubbad som så många andra italienska filmer från den här tiden. Jag växlar lite mellan ljudspåren italienska och engelska innan jag bestämmer mig för italienska. Detta med dubbningen i kombination med att filmens huvudpersoner inte finner någon sympati hos mig gör att engagemanget i riktigt vill infinna sig.

Det jag har större problem med är att många italienska filmer speciellt från 70 och 80 talet är lite väl förtjusta i att förnedra kvinnor. Det ska klämmas in en våldtäkt eller hot om denna samt att man gärna flashar lite bröst i onödan. Jag blir bara illa berörd och det känns spekulativt. Naturligtvis blir Cléry utsatt för både det ena och det andra under filmens gång och det känns inte ok bara snaskigt för snaskets skull. Hade man minskat på dessa filmiska grepp  hade nog betyget blivit högre. ,

Regi: Pasquale Festa Campanile

Betyg: 5/10

Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Willy´s wonderland (2021 USA)

Nicolas Cage spelar här en tystlåten man (han yttrar inte ett ord under hela filmen) som får punka i närheten av en liten håla i delstaten Texas. Platsen liknar mest en ursäkt till bebyggelse då alla verkar bo husvagnar. I denna sorgliga syn till ”stad” ligger det ett nedlagt nöjespalats som heter Willys Wonderland. Då Cage inte kan betala bilreparationerna går han med på att städa upp stället under natten mot att bilen lagas. Ett tillsynes enkelt jobb om det inte vore som så att maskotarna på Willys Wonderland vaknar till liv och har då som sysselsättning att ta folk av daga.  En kort beskrivning av filmen skulle helt enkelt lyda.: En tystlåten Cage kämpar mot mjukisdjur på ett nedstängt nöjespalats. Och ja det är precis så dumt och konstigt som det låter.

Jag kände av oförklarliga skäl ett sug att kolla in rullen men anade att jag nog skulle stänga av efter en kvart men det var något med filmen som gjorde att jag tittade vidare. Filmen är såpass konstig och märklig att jag helt enkelt var tvungen att kolla vidare. Det är ganska taffliga slagsmål, en hel del skådisar som gör jobbet hellre än bra, knepiga repliker och som grädde på moset Cage som b.la dansar när han spelar flipper och kan lämna en gosedjursfight mitt i då han tydligen tar rast oavsett vad som händer. Trots detta har filmen något odefinierbart som gör att jag tittar vidare och i slutändan blir resultatet mot alla odds faktiskt helt ok.

En rolig i detalj i filmen är att en av maskotarna påminner en hel del om den ryska dockan Cheburashka i Sverige mer känd som Druttens kompis Gena. Likheterna var inte en slump då filmmakarna tydligen baserade denna docka på just Gena.

Drutten & Gena

Märklig film men JAG fann den vara värd en titt vilket resulterade i en film jag inte kommer att glömma i första laget.

Regi: Kevin Lewis

Betyg: 5/10

Veckans låt

På tisdag kommer eleverna och denna sommar är slut. Avslutar med Lana och en video fylld med americana och en himla massa rullskridskor eller vad de nu kallas för i dessa dagar. Det är f.ö öppningsspåret på hennes senaste platta. Ett spår jag f.ö inte var speciellt förtjust i till en början men låten har växt rejält under sommaren.

Nåväl nu rullar mörkret in men TROTS detta önskar jag alla en riktigt gosig vecka

En Klassisk skräckfilm (2021 Italien)

Ett sällskap samkör genom Italien. Dumt nog låter man fel förare sätta sig bakom ratten och bilen tar då en tur ut i terrängen. När passagerarna vaknar är man välbehållna men märkligt nog är bilen på en helt annan plats. Olyckan skedde skogen men nu står bilen obrukbar på ett öppet fält omgivet av tät skog. Fältet är dock inte helt öde, ett ensamt hus står på fältet och man kan väl säga som så att fram tills nu har det varit en bekymmerslös resa i jämförelse med vad som väntar sällskapet.

En Klassisk skräckfilm påminner stundtals lite om Scream i det avseende att en av rollfigurerna är lite av en filmnörd som kommenterar skräckgenren b.la påstår han att Italienare inte kan göra bra skräckisar. Till en början är En Klassisk skräckfilm precis som man tänker sig att en klassisk skräckis ska vara men den sista halvtimmen tar filmen däremot lite andra oväntade vägar. Jag hade nog föredragit att filmen kört vidare i gamla inkörda hjulspår för fram till finalen är filmen ruggig. Å andra sidan ska jag inte gnälla för det är en ganska så klurig och bra ide´filmmakarna knåpat ihop.

Det är en hel del slafs och klafs men inte alls så mycket som jag väntat mig. Av och till är filmen riktigt spännande och skådisarna övertygar i sina roller.Det är en klart godkänd skräckis trots den något oväntade vändningen mot slutet. Sista scenen är riktigt bra och jag inser att Italienarna är minst lika korkade som oss svenskar när det rör mobiltelefoner.

Regi: Roberto De Feo, Paolo Strippoli

Betyg: 6/10

Stephen King: Later

King skriver vidare i rask takt och när detta inlägg når bloggen ligger hans senaste bok redan på diskarna. I Later återvinner författaren samma ide som i filmen Sjätte sinnet. Jaime är en ung kille som kan se döda människor. De döda har även den egenskapen att de inte kan ljuga. Allt som oftast ställer inte detta till problem och Jamie bryr sig inte nämnvärt om sin förmåga. De enda som känner till förmågan är mamman och dennes partner Liz som är polis. Hon är en polis med tänjbar moral och när hon riskerar förlora sitt jobb övertalar hon Jamie att hjälpa henne att lösa ett fall. Då människoliv står på spel hjälper Jamie motvilligt till men denna gång går något fel när han talar med den döde.

Som sagt Sjätte sinnet var det, King har tom rakt av knyckt/inspirerats/lånat en hel scen från filmen. Jag vet inte om detta var ett medvetet val eller ett tecken på slappt författarskap men jag blir inte speciellt upprörd men snyggt var det i vart fall inte. Bortsett från den fadäsen är Later precis som författarens senare böcker lättläst, ganska oinspirerad och puttrar på utan att ge några större intryck. Det är på inga vis en dålig bok men i jämförelse med många andra av författarens böcker lite halvt om halvt gjord med vänsterhanden. King har delvis kvar sin berättarröst som gör att man som läsare känner att han talar till en men på senare år har denna röst blivit allt svagare.

Tyvärr måste jag nog konstatera att King kommit in i en stilistisk fas jag inte uppskattar. Sedan Mr Mercedes verkar King vilja ändra på sin stil. Borta är lekfullheten med språket som ibland kunde göra hans böcker lite svårlästa. Historierna galopperar raskt fram och stannar aldrig upp och när jag tänker på det skulle jag numera klassificera King som en thrillerförfattare bland andra. Detta märks också i hans val av historier det var ett bra tag sedan han skrev något som kändes lite extra och många av berättelserna känns som man har hört dem förut. Kort och gott fortsätter King i samma spår kan man lika gärna plocka upp en Grisham om man vill ha en stunds spänning.

Nu är inte Later en dålig bok om man jämför den med andra böcker i genren. Berättelsen är intressant och det var åtminstone med ett ryslig parti i boken.Vidare var Liz en intressant karaktär att stifta bekantskap med så jag har inte kastat bort min tid. Det känns dock som att författaren tappat det där lilla extra tyvärr.

Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

Le Convoyeur (2004 Frankrike)

När jag såg Wrath of man för ett par veckor sedan uppdagades det att filmen hade en fransk förlaga. Jag blev lätt intresserad av hur den möjligtvis kunnat vara men då det rörde sig om en mindre känd fransk film med snart 20 år på nacken trodde jag nog att jag aldrig skulle få se den. När jag slökollade på Netflix häromkvällen så dök den plötsligt upp i flödet. Klart värt en koll för se om grodätarna kunde spänna musklerna lika bra som Statham.

Le Convoyeur har exakt samma handling som Wrath of man. Alexandre tar anställning på ett värdetransportföretag som på senare tid drabbats av flera rån. Vem han är och varför han tar jobbet är till en början höljt i dunkel men något lurt är det då han spionerar på sina arbetskamrater och ställer en hel del frågor om rånen.

Det är ganska givet att den franska förlagan inte har speciellt stor chans när den jämförs med en film som har flerdubbelt så stor budget och Statham i huvudrullen men Le Convoyeur funkar fint ändå. Den är i sina stunder en spännande film med bra skådisar och en rafflande final. Skillnaderna mellan de två filmerna är väl att stämningen på arbetsplatsen inte är lika grabbig i den franska filmen och att huvudpersonen inte har samma bakgrund som Statham i Wrath of man. Det gör att jag blir lite mer osäker på hur det ska gå för Alexandre som inte är någon machoman utan en ganska så vanlig kille som haft maximal otur i livet.

Klart godkänd film som klarar sig bra vid en jämförelse mot den aktuella och avsevärt mer påkostade nyinspelningen.

Regi:Nicolas Boukhrief

Betyg: 6/10

Veckans låt

Så här mot slutet av lovet kastar jag in The Boss i en av hans bästa låtar. Live, lång och med lite darrig röst framförs Racing in the streets.

Ha en bra vecka.