Wish upon (2017 USA)

Wish upon är vad jag kallar för en popcorn skräckis. Den vill skapa lite ryslig stämning och underhålla lite lätt för stunden. Filmen följer samma mönster som de flesta skräckisar av denna sort. En ryslig öppningsscen, presentation av filmens rollfigurer, halvdana ganska så okända skådisar samt en eller ett par kända ansikten i mindre roller, ett mysterium, jumpscares, inte för mycket blod och våld samt en liten tvist på slutet. Anrättningen avslutas med den obligatoriska pop eller hårdrockslåten under eftertexterna som alltid känns helt malplacerad.

Tonårstjejen Clares far ger henne ett skrin av kinesiskt ursprung. Clare som passande nog läser kinesiska i skolan lyckas tyda att skrinet uppfyller sju önskningar. På skoj börjar hon önska sig olika saker som visar sig uppfyllas och hennes liv tar till en början en allt trevligare vändning. Det Claire inte fattat är att skrinets önskningar kommer med ett pris.

Wish upon är helt ok vare sig mer eller mindre. Jag hade lite svårt för Joey King som spelar huvudrollen om det berodde på bristande kompetens eller annat må vara osagt. Än värre är det med Shannon Purser som spelar Clares kompis June, hon verkar inte alls vara med i matchen. Skådisen står liksom vid sidan om och ger intrycket av att hon råkat passerat filminspelningen och stannat till för att kolla in läget. Bortsett från dessa två är resten av ensemblen helt ok. Man märker verkligen att åren går när Ryan Phillippe får spela pappa och Sherilyn Fenn medelålders granntant. Hur som helst Wish upon är ingen film att springa benen av sig men om man är sugen på lite mysrys en kväll duger den.

Regi: John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

Veckans låt

Till veckan bär det väg söderut. Kanske blir det Halmstad, kanske blir Glimmingehus och Ale stenar just det sistnämnda resmålet lockar lite då man med lite tur kan få uppleva akademisk action.  Veckans låt blir från en artist som jag inte vet så mycket om mer än att han (hon?) ger ut bra musik.

Sacrifice (2016 Irland)

Efter ett missfall flyttar Tora med sin man Duncan till dennes hemort som ligger på Shetlandsöarna. Tanken är att de ska adoptera ett barn och finna lugn och ro i sina liv. Tora får jobb på sjukhuset och allt är frid och fröjd tills den dag hon hittar ett lik begravt på tomten. Trots att liket visar tydliga spår av att ha mördats är polisen är märkligt ovillig att utforska fyndet då man menar att det rör sig om ett flera hundra år gammalt mosslik. Tora nöjer sig inte med detta och likt Kitty drar hon igång en egen utredning för att lösa gåtan.

Det börjar bra men sedan blir det allt dummare ju längre berättelsen fortgår. Ok jag begriper att det inte hade blivit någon film om Kitty Tora hade nöjt sig med polisen förklaring men hon är irriterande nyfiken ja nästan manisk i jakten på sanningen. Det blir också lite konstigt då gåtan med liket redan fått en vettig förklaring (mosslik) som Tora vägrar att acceptera. Hon är också en baddare på att snubbla över ledtrådar och hittar saker till både höger och vänster. Hela storyn känns helt enkelt för tillrättalagd. När sedan plotten uppdagas (för naturligtvis har Tora rätt i att det lurar ugglor i mossen) är det så dumt att jag nästan kastar in handduken. Skurkarna är också så otroligt korkade att de i stort sett bjuder på att åka dit. Filmens plus är väl miljöerna, stämningen och en del av skådisarna som är helt ok men inte så mycket mer är det inte.

Regi: Peter A. Dowling

betyg: 3/10

Free fire (2016 Storbr)

Ett tiotal personer träffas i en övergiven industrilokal för att utföra lite skumraskaffärer. Pengar ska bytas mot vapen och dealen överses av en förhandlare för att inget ska gå fel. Alla inblandade har nerverna på helspänn och när det blir lite tjafs tar det inte lång tid innan allt går åt fanders och man börjar skjuta hejvilt på varandra. Om de inblandade hade varit bra skyttar och/eller iskalla mördare hade Free fire blivit en kort film nu verkar de flesta vara glada amatörer och efter ett par minuter är sällskapet mer att likna vid skadeskjutna kråkor än ett gäng förhärdade brottslingar.

Free fire består i stort av en presentation av rollfigurerna som när denna är klar följs av en shootout som varar i en timme. Det kan låta tråkigt men regissören Ben Wheatley förvaltar sin story bra och jag tycker att filmen håller hela vägen in i mål. Det bör nog tilläggas att jag är barnsligt förtjust i shootouts och har alltid gillat, på film bör tilläggas, när man skjuter hejvilt kring sig. Då flera av rollfigurerna är en anings korkade blir också filmen stundtals ganska så rolig och som en bonus utspelar den sig 1978 så man får sköna kläder och frisyrer på köpet. Roligast är Sharlto Copley som med sin bisarra dialekt och stil påminner lite om Peter Sellers. Även Michael Smiley, Cillian Murphy,  Jack Reynor och Brie Larsen är med på ett hörn så det är gott om bra skådisar i filmen.

Free fire är kanske en bagatell men det är en underhållande bagatell som passar perfekt för en sen sommarkväll. Klart sevärd.

Regi: Ben Wheatley

Betyg: 7/10

It comes at night (2017 USA)

Här kan vi snacka om falsk marknadsföring. Kritikerna (överlag) verkar ha en adjektivstävling i att berätta hur ruggig denna film är. De påstår att detta är sommarens bästa skräckis och spar inte på krutet när det rör filmen. Trailern hintar också om att vi ska se något som är ruggigt värre och filmens namn ger en antydan om ett annalkande hot. Inget av ovanstående stämmer för fem öre.

It comes at night handlar om en familj som isolerat sig i ett hus i skogen efter att en smitta spritt sig och kanske utplånat stora delar av mänskligheten. Allt handlar nu om att överleva och etik och moral sätts på undantag. När de kommer i kontakt med en annan familj är frågan om de ska låta dessa flytta in i huset eller inte. Kan man lita på främlingarna?

Visst är filmen obehaglig. Musiken och en del drömsekvenser väcker en lite ruggig känsla men inte så mycket mer. Det blir aldrig spännande för hur det ska sluta inser man ganska snart och mitt intryck efter sista scenen är nog mest ”ja så kan det gå”. Antingen är de svenska kritikerna ett räddhågset släkte eller så är jag helt avtrubbad. Jag anar dock att It comes at night är något av en humörsfilm. Är man inte på humör för ett ledsam berättelse om desperata människor i stuga ute i skogen kan man nog tycka att filmen iofs har en ryslig stämning men faktiskt är lite småtrist. Vid närmare eftertanke så påminner It comes at night lite om The VVitch en film som jag heller inte blev värst skrämd av. Dessa två filmer är inte dåliga filmer men de är inte speciellt spännande eller skrämmande utan som bäst lite obehagliga men inte så mycket mer.

Filmen är välgjord, skådisarna är top-notch, musiken som sagt mycket bra och regissören lyckas väl med att förmedla en känsla av klaustrofobi, hopplöshet och paranoia men att kalla filmen för skräck? It comes at night är mer att likna vid ett deprimerande drama och då kan jag tycka att det är lite synd att sälja in filmen som en skräckis. En del kan säkert tycka att filmen är fasansfullt skrämmande av någon för mig okänd anledning, själv blir jag vare sig skakad eller rörd.

Regi: Trey Edward Shults

Betyg: 5/10

Konsert: Håkan Hellström

Jag vet inte vari problemet ligger men någonstans har det gått fel – ordentligt. Svaren kan vara många: Dålig utbildning, det sunda förnuftet har lämnat detta land eller så kanske är man bara förtjust i att jävlas med folk. Porten till konsertplatsen slog upp två timmar innan starten  – jag kom en timme senare och då sträckte sig kön ca 600 meter. Jag vet inte publiksiffran men med ett antal tusen personer som ska in på samma plats har man valt att ha ett insläpp.

Väl inne på arenaområdet firar inkompetensen nya triumfer. Om man vill ha något starkare att dricka än coca-cola får man gå till det så kallade öltältet. Någon person som tydligen saknar vitala delar av sin hjärna har valt att lägga ingångarna (endast två) så de vetter ut mot publikområdet framför scenen och som pricken över i ligger även utgångarna i samma riktning med resultat att det är ett jävla spring och trängsel bland folk som gått för att se en konsert och inte dricka öl. Just det sistnämnda är intressant för under spelningen såg jag en jävla massa människor som tydligen betalat 600:- för att dricka halvdan öl till överpris och mingla med kompisar, musiken verkade de vara genuint ointresserade av, den verkade vara mer av ett störande moment. Även här undrar jag över det sunda förnuftet. Vem betalar 600 spänn för något man inte är intresserad av? Jag begriper att man vill gå ut en lördagskväll men för samma penning får man en schysst middag och kan sitta och snacka med sina kompisar istället för att överösta Hellströms mellansnacket med massa kackel. Fenomenet mobiltelefoner tar jag vid ett annat tillfälle.

Att Håkan Hellström väcker känslor insåg jag efter att ha köpt biljett. Min vän Action Lunkan sa t.ex att han inte skulle gå om han som så fick betalt. Många andra i bekantskapskretsen skakade på huvudet och menade att karln inte kan sjunga, andra irriterar sig på att stjäl musik till sina låtar. Jag kan delvis hålla med om en del av kritiken. Ibland låter det illa när HH sjunger, ibland låter det bättre. Hans röst ”försvann” vid en del tillfällen under konserten. Att HH ”lånar” från andra artister stämmer men då han modellerar om låten till något eget så ser jag på det hela som att jag får två förhoppningsvis bra versioner av samma låt.

Konserten var mycket, mycket bra. Då jag inte är speciellt förtjust i HH:s lugna låtar var jag lite orolig att det skulle bli lite trist men på scen växte de flesta av dessa melodier och blev större än vad de är på skiva. De sprittigare melodierna funkar som vanligt alltid och låtar som 2 steg från paradise, Kom igen Lena, Klubbland, Ramlar och En midsommarnattsdröm är bland det bättre jag sett på en konsert. När Ola Salo dök upp som gäst och b.la sjöng Calleth you, cometh I var min fru nära att svimma av extas, själv nickade jag gillande och vill här påpeka att det är en stor känsloyttring från min sida i dessa sammanhang.

Nackdelen med att se en konsert av detta slag är att musiken på plattorna alltid kommer att kännas lite futtigare. HH äger scenen är en helt fantastik liveartist. Jag menar att han och Springsteen spelar i samma liga när det handlar om konserter. Jag är ganska övertygad att mina kompisar som dissade honom skulle ändra uppfattning om de sett honom live. Så sitter man på en biljett till någon av resterande spelningar är det bara att gratulera.

 

Shimmer lake (2017 USA)

Shimmer lake är en film som tjänar på att man vet så lite som möjligt om filmen innan man tittar. Jag kan avslöja att det rör sig om ett bankrån i en liten stad där alla känner varandra. När rånet utförs av lokala förmågor har de flesta av de inblandade en relation på ena eller andra sättet till förövarna. Filmen har också det lite annorlunda (men numera inte så originella) greppet att den berättar sin historia i omvänd kronologi så vi tittare känner till upplösningen men vet inte riktigt varför saker och ting sker.

Detta är en vad jag kallar ”stabil film”. Den kommer inte att gå till filmhistorien men under titten är man nöjd över sitt filmval. Debutantregissören Oren Uziel förvaltar sin historia väl. Han lägger ut små ledtrådar under filmens gång så man har en god chans att räkna ut hur allt hänger samman. Regin är bra och Uziel  har med en liten touch av humor i sin film något jag uppskattade. Jag misstänker att regissören inspirerats Coens Fargo med småstadsstämningen och en hel del udda personer som är mycket duktiga på att göra fel val här i livet. Skådisarna är inte så välkända men (tack vare?) regi och ett manus där man som skådis fått lite att arbeta med lyckas de väl.

En film väl värd att lägga 90 minuter på.

Regi: Oren Uziel

Betyg: 7/10

Best worst movie (2009 USA)

Michael Paul Stephenson spelade rollen som Joshua i Troll 2. Nu har han växt upp och ställt sig frågan om vad det var för film han egentligen var med i? Stephenson beslutar sig för att söka upp sina medspelare och produktionsteamet bakom filmen för att få klarhet om bakgrunden till Troll 2. Det blir en underhållande men samtidigt lite sorglig resa.

Dokumentärens huvudperson är George Hardy som spelade pappan i familjen Waits. Han är egentligen tandläkare men ser nu sin chans att hamna i rampljuset då filmen nått en viss kultstatus. Han smider s.a.s medan järnet är varmt och dyker gladligen upp på festivaler, åker på konvent och hjälper Stephenson med att söka upp andra skådisar i filmen. När man bjuder in Claudio Fragasso till en filmvisning blir det pinsamt då regissören anser att han gjort ett mästerverk som b.la inspirerat hela fantasygenren. En av filmens producenter menar på fullaste allvar att utan Troll 2 hade vi inte haft Harry Potter. Det blir både pinsamt och lite tragikomiskt när Fragasso inser att folk tycker han gjort en makalöst usel film.

Man söker upp i stort sett alla skådisar som var med i filmen och det visar sig att en av de medverkande pendlande mellan mentalsjukhuset och filminspelningen men verkar turligt nog må bra idag. Mindre bra mår Margo Prey (mamma Waits) som ger ett minst sagt labilt intryck. Jag blir nervös när hon är med i filmen.

Vi får även en förklaring till filmens märkliga dialog. Regissörens kunskaper i det engelska språket var/är mycket knapphändiga. Det var han som skrev filmens dialog så gott det gick och när skådisarna försökte ändra denna vägrade han, dialogen skulle följas ordagrant. Överhuvudtaget verkar regissören Fragasso ha varit lite av en diktator och vägrat ta till sig några som helst förslag om att göra filmen bättre och tur är väl det så här i efterhand för om Troll 2 hade höjt sig bara ett snäpp hade den snabbt hamnat i glömska.

Dokumentären blir lite segdragen då man har med allt för många scener med vanliga biobesökare som berättar hur dålig filmen är. Det blir helt enkelt lite tjatigt i längden då alla säger i stort sett samma sak. Bortsett från detta så är Best worst movie rekommendabel om man sett Troll 2 då den ger en inblick i hur man gör en bra dålig film och människor i filmvärldens skuggsida får en chans att stå i rampljuset för en kort stund.

Hur var det nu med filmens namn? Det heter Troll 2 men det finns inga troll i filmen. Filmbolaget ville bara casha in lite extra pengar då de haft en film som hette Troll som varit lite framgångsrik. I detta fallet är Fragasso för en gångs skull helt oskyldig.

Regi: Michael Paul Stephenson 

Betyg: 8/10

Troll 2 (1990 Italien)

Någon gång i slutet av 80-talet blev italienskan Rossella Drudi irriterad på att många av hennes vänner blev vegetarianer (vad irritationen bestod i vet jag inte men anar att det kan röra sig om en viss vegosnobbism bland Drudis vänner). Drudi blev så irriterad att hon totade ihop ett filmmanus som handlar om gobliner som är vegetarianer och bor i staden Nilbog. De lurar i människor mat som omvandlar dessa till växter så de kan inmundigas av de hungriga goblinerna. Familjen Waits har hyrt ett hus i staden och utsätts nu för ihärdiga försöka att äta av den förtrollade maten. Det goblinerna inte vet är att familjens nyligen döda morfar vakar över dom och har kontakt med sonen Joshua som gör allt i sin makt för att hindra de övriga familjemedlemmarna förvandlas till växter.

Här hade historien kunnat sluta om det inte var som så att Drudi var gift med regissören  Claudio Fragasso som bestämde sig för att gör film av sin frus manus. Hur man fick pengar och filmbolaget MGM i ryggen förtäljer inte historien men filmen blev av och resultatet beskrivs träffande av en kritiker: ”Det är som att någon som vet hur man gör film har fått ett slag i huvudet”.

Det finns mycket att säga om denna film men ett litet axplock kan kanske locka till en titt. En dialog som genomgående är helt sanslös. Det är inte en eller två meningar som är konstiga utan i stort sett hela filmens dialog verkar vara skriven av någon som inte verkar vara riktigt klok (förklaringen till detta kommer imorgon), en mycket, mycket, mycket märklig dansscen, popcornsex, en överspelande häxa och butiksinnehavare som lyckas med att sticka bland denna samling skådisar varav många endast har denna film på sitt c.v. Samt en party-killer av sällan skådat slag.

Troll 2 inte är en bra film men den är faktiskt så dålig att den går bortom alla försök till betygssättning och blir något mer än en dålig film. Troll 2 hamnar i samma fack som Drra på en kul grej på väg till Götet  och The Room dvs filmer som måste upplevas då de är ”lager than life”.

Imorgon kommer dokumentären om filmen där många av märkligheterna får en förklaring.

Regi:  Claudio Fragasso

Betyg: 1 – 10/10 beroende på hur man ser på saken.

Årets filmer 1974

Att få ihop en lista till 1974 visade sig vara betydligt enklare än det svåra året 1975. Märkligt att det kan skilja filmåren åt så mycket. Det var inga problem med att skrapa ihop tio stycken filmer och det finns många kvar som jag vill se.

10 Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla: Fråga mig inte om titeln men när det rör Werner Herzog får man ta det goda med det onda. Inte regissörens bästa film men klart värd att se.

9. The Gambler: Om man som jag gillar James Caan gillar man The Gambler. Deppig och småsvettig film om spelmissbruk.

8. Benknäckargänget. Skön sportfilm med Burt Reynolds och en himla massa bra skådisar i olika biroller. Hög omtittningsfaktor.

7 Mr Majestyk Charles Bronson, meloner, maffian och en härlig shootout samt sköna frisyrer och kläder. Vad mer kan man begära av en film?

6 Chinatown. Än en gång visar Nicholson att han kan skådespela men det är långt, mycket långt, mellan gångerna.

5. Vi som älskade varann så mycket: Den största gåtan är varför jag inte sett fler filmer av Scola då jag älskar denna tragikomiska kärleksfilm.

Black Christmas: Bäst är Olivia Husseys stickade tröja men detta är en mycket bra skräckis som stått emot tidens tand. Ruggig, välspelad och en härlig julstämning.

3. Young Frankenstein: Tillsammans med Silent movie Brooks bästa. Puttin’ on the Ritz, roll in the hay, Mary Feldman, Gene Wilder, Frau Blücher, listan lång på vad jag gillar med filmen

2 Texas chainsaw massacre: En av de ruggigaste filmer jag vet och överraskande nog är den inte speciellt blodig-bara väldigt obehaglig.

1 The Godfather part 2: Favoritfilmen i alla kategorier. Finns inte mycket att tillägga.

Andra filmspanares tankar över detta fantastiska filmår.

Fripp

Fiffi

Movies noir

Veckans låt

Sommar, bad och Håkan Hellström på lördag – får bara hoppas att det inte regnar.Ja egentligen kan regnet göra uppehåll till någon gång i slutet av september. Veckans låt blir en gammal goding som av någon anledning passar perfekt att lyssna på sena och varma sommarkvällar.

 

 

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10