Veckans låt

I dag blir det en tråkig video till en bra låt men alternativet hade varit liveversionen som innehåller ett tre minuter långt solo med bastuba. Inget ont om bastubor med som soloinstrument lämpar det sig icke! Tro mig.

Ha en bra vecka

Annonser

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

The Nun (2018 USA)

Den femte filmen i The Conjuring serien handlar om den ruggiga nunnan som gjort gästspel i både Annabelle 2 och The Conjuring 2. I ett isolerat kloster djupt i de rumänska skogarna tar en nunna självmord. Vatikanen skickar prästen Burke som tillsammans med den blivande nunnan Irene ska utreda fallet. På plats är det en hel del som verkar märkligt och naturligtvis är det onda krafter i görningen.

Filmen börjar bra, med ett isolerat kloster fullt i mörka korridorer och katolska präster och nunnor det går inte att misslyckas. Eller ? Tråkigt nog så tappar man bollen någonstans mitt i filmen. Vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på men handlingen liksom bara harvar på och filmen blir ganska så ointressant. När jag av och till börjar skrocka till samt hittar Monty Python referenser inser jag att The Nun misslyckats med att skrämmas. Skådisarna och miljöerna funkar men känslan av att filmen inte riktigt kommer igång är hela tiden närvarande. Marcus som var med i denna onsdagstittning höll med och var inte heller helt nöjd.

En annan sak jag stör mig på är dessa recaps av handlingen. Tror filmmakarna att jag inte kan hålla handlingen i huvudet under 90 minuter? Filmen startar t.om med inklipp från tidigare filmer, förvirrande för den som inte sett dessa filmer och troligen undrar vad detta är för figurer som inte dyker upp mer i filmen. Jo mot slutet trycks de in i storyn för man måste ju hinta om en uppföljare. Jag som sett tidigare filmer känner däremot ett sting av irritation över att bli dumförklarad – så gammal och förvirrad är jag inte så jag helt glömt bort vad som hänt i tidigare filmer eller i filmen jag tittar på för den delen som  har recaps om vad man tidigare sagt för si så där 30 minuter tidigare. Jösses!

Visningen i sig självt var bra bortsett från mannen/killen raden bakom som troligen hade någon form av diagnos (tvångssyndrom månne?) och kände sig nödgad att meddela omvärlden både det ena och andra ungefär var femte minut.

Regi: Corin Hardy

Betyg: 4/10

Veckans låt

Jag är nog mest förbryllad så här dagen efter valresultatet. Jag undrar lite över hur folk kan rösta på ett parti som tagit delar av nazisternas ideologi och stoppat in det i sitt partiprogram. Det kan de iofs bara väljarna svara på själva men jag undrar som sagt hur de tänker – tror de verkligen att vi föds med en kulturell essens? Om så är fallet tror de på tomten, astrologi och att jorden är platt? Tycker de verkligen att denna ideologi är ok, och om inte varför har man i så fall röstat på detta parti för inte är det väl så att folk är så korkade att de inte vet vad de röstar på?

Persbrandt, Flink & Lundell (inte Ulf utan Joakim)

Det blir inte en bok utan tre böcker idag som har en hel del gemensamt: Alla är självbiografier spökskrivna av män som skapat en hel del skriverier för det de gjort utanför arbetstid eller ja Lundells arbetsbeskrivning är lite oklar, kanske var/är hans arbete att skapa skriverier om sin person? Nåväl böckerna är tematiskt ganska så lika så det får bli en comborecension.

Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan dessa tre herrar. De har alla haft det lite besvärligt under sin barndom. Persbrandt saknar kontakten med sin far, Flink blev inte sedd som barn och Lundells (han kanske är mer känd under sitt smeknamn Jockiboi) mamma verkar vara galen. Alla halkar in på sitt framtida karriärval lite av en slump, slår igenom stort men lyckas ställa till det för sig genom att bete sig som svin aningens obalanserat.  Beteendet får sin förklaring urskuldas med att de har någon form av diagnos, det kan säkert förklara en del men hitintills har jag i mitt eget arbete inte kommit i kontakt med någon som tillsammans med sitt funktionshinder fått diagnosen dåligt beteende. Alla tre böckerna har dock ett lyckligt slut då de tre herrarna får en diagnos, insikt samt en kvinna vid sin sida.

Av de tre böckerna är Persbrandts bok intressantast, Flinks känns ärligast, i Lundells fall är det tveksamt om man ens kan kalla skräpet för litteratur.

Mikael Persbrandt är intressant dels för att han varit en rubrikernas man och dels för att han är en av våra större skådespelare som troligen träffat och spelat mot större delen av Sveriges skådespelarelit. Persbrandt är också ganska öppenhjärtig om vad han tycker om sina kollegor men kan skilja på person och kompetens t.ex är han inte speciellt förtjust i Peter Haber men anser att han är en duktig skådis. Boken har ett bra driv kanske beroende på att Persbrandt har varit med om ett och annat både på och utanför scenen och har då mycket att berätta. Om man ska tro honom så verkar hela Sveriges skådespelarensemble var en enda ormgrop, min misstanke är att genom att vara sparsam med namn har han räddat en hel del äktenskap.

Torstens Flinks har liknande upplevelser men han har klarat av motgångarna sämre än Persbrandt. Flink har jag inte lika starka kopplingar till som Persbrandt då han gjort en stor del av sitt arbete som regissör och teaterskådis och vad jag anser om teater torde de flesta läsare av denna blogg veta vid det här laget. De intressantaste avsnitten i Flinks bok är när han berättar hur han tacklar en ny roll och som läsare kommer jag honom här in på livet. Flink har även låtit personer i hans närhet skriva kapitel i boken och man kan lugnt påstå att de avsnitten inte alltid är speciellt smickrande. Ett ganska så modigt grepp.

Lundells bok hör till det sämsta jag läst, om det beror på inkompetenta spökskrivare eller att Lundell är en dålig berättare går inte att avgöra. Det är iofs en intressant berättelse om hur man genom att bryta normer faktiskt kan skapa sig en karriär i dagens digitaliserade värld. Detta gör att boken trots allt har ett visst värde men den säger mer om vår värld än Joakim Lundell för i ärlighetens namn är Lundell ganska så ointressant. Han är en av hundratals dokusåpakändisar men har lyckats bita sig kvar i rampljuset till skillnad mot t.ex Robinson Robban. Med bättre författare och en redaktör som hade kunnat styra upp det stundtals fragmentariska berättandet kanske boken hade varit läsvärd men ack vilket elände detta var.

 

Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Veckans låt

Om man ser till kalendern så har hösten börjat och en grupp som är lite höstlig för mig är The Waterboys. Tyvärr gör de inte speciellt många musikvideos och de som görs är ofta liveversioner där låtarna inte kommer till sin rätt åtminstone inte om man ser till deras ”big music” jag föredrar alltid maffiga blåssektioner framför gnölande fioler. Låten Beverly Penn kom märkligt nog inte med på deras bästa platta This is the sea men här är den i alla fall, i studioversion för säkerhets skull.

The Domestics (2018 USA)

Mark och hans fru Betsy har separerat men han vill gärna att de blir ett par igen. När Betsy, spelad av den alltid intetsägande Kate Bosworth, vill åka till föräldrahemmet, erbjuder Mark att eskortera henne. De behövs då filmen utspelar sig i en Mad Max liknande framtid där USA:s regering bombat inlandet med kemikalier som gjort de överlevande något obalanserade. Dessa överlevare har bildat gäng som plundrar och våldtar allt i sin väg så en tripp till föräldrahemmet är inte helt riskfri.

The Domestics (knepigt eller ja tom korkat namn) är en film som kanske inte passar alla. Storyn är ganska så tunn och det finns en hel del som jag undrar över i filmens handling som t.ex varför har man valt att bomba sitt eget land och hur korkat är det inte att bege sig ut på de livsfarliga vägarna av den ganska så vaga anledningen att föräldrarna inte svarar i telefon? Det sistnämnda är ungefär lika korkat som att skaffa barn när minsta lilla ljud lockar till sig monster.

Om man däremot lyckas släppa dessa plotthål, vilket jag lyckligtvis gjorde, så får man en underhållande actionstänkare gjord med gott humör om ett par som bara vill ta sig från punkt A till B och stöter på kannibaler, manshatande kvinnor, folk i djurmasker och tokiga bönder. Ibland kan det räcka.

Regi: Mike P. Nelson

Betyg: 7/10

The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

Upgrade (2018 Australien)

I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.

Det här var en riktigt bra om än stundtals blodig sf-thriller från Australien där det finns mycket att gilla.  Logan Marshall-Green spelar huvudrollen, en skådis som hitintills alltid levererat i de filmer jag sett. Han börjar segla upp som en favoritskådis för mig. En hämndrulle är aldrig fel då jag som bekant är mycket svag för  genren. Filmens miljöer är en nära framtid, man känner igen sig då det är mest tekniska detaljer som skiljer sig mot vår verklighet. Trots en liten budget lyckas filmen med att måla upp en trovärdig framtidsskildring. Filmen är spännande och Marshall-Greenes rollfigur Grey är en person jag hejar på. Sist men inte minst är Upgrade från Australien och då finns den där känslan över att man inte riktigt vet hur det ska sluta. Klart sevärd rulle från landet som matar ut intressanta filmer på löpande band.

Regi: Leigh Whannell

Betyg: 8/10

Veckans låt

Den här låten dök upp i en TV-serie och efter att ha Shazamat låten fick jag en ny artist att lyssna på. När man sett videon kan man bara ta och konstatera att gräset är grönast i Storbritannien.

Like father (2018 USA)

För någon vecka sedan, tror jag att det var, sa min fru att det fanns en film som utspelade sig på samma kryssningsfartyg vi var på i somras. Lite disträ som alltid svarade jag ”Vad kul”. 24 timmar senare hade detta diffusa ”Vad kul” på något vis förvandlats till ”Den filmen ska vi se tillsammans”. Hur det gick till vet jag inte men speciellt peppad på filmen var jag inte.

Mina värsta farhågor besannades då jag fick en soppa som var tunnare än vad som serverades lägerfångar under Sovjettiden. Den bestod av en irriterande huvudperson som bara var asjobbig, klyschiga bögar, osannolikt trevliga människor som engagerar sig i folk de knappt känner och allt är egentligen en enda lång produktplacering för företaget Royal Caribbean.

När fanskapet Seth Rogen dök upp i en, tack och lov, liten roll fick jag nog och försökte smita från titten genom att åla obemärkt längs vardagsrumsgolvet ( ni som mött mig IRL vet att det är ett M:I som inte ens Ethan Hunt skulle kunna lösa). Klart att mitt flyktförsök upptäcktes och en skarp röst från tv-soffan höll mig kvar. Det som är positivt med detta elände till film är att jag kan pusta ut då jag troligen sett årets sämsta film. Hösten kan nog inte bli värre åtminstone om man ser till filmsammanhang.

Regi: Lauren Miller

Betyg: 1/10