The Hater (2020 Polen)

Håll i hatten! För ett par månader sedan skaffade jag mig Twitter. Två gånger har jag varit ute och kollat flödet vilket räckte mer än väl för mig. Herrejävlar vad mycket skit folk kan kackla om när de får chansen. Jag hade lika gärna kunnat beställt ett tiotal begagnade bajamajor för att uppnå samma effekt av ren och skär dynga.

Huvudpersonen i dagens rulle trivs däremot som fisken i vattnet när det handlar om att sprida dynga. Det något misslyckade studenten Tomasz får ett jobb på ett dubiöst företag som har som affärsidé att mot betalning förstöra folks karriärer. Tomasz första jobb blir att krossa en influenser (japp de har detta otyg även i Polen) något han gör lätt med vänsterhanden. Hans arbetsgivare ser potentialen hos Tomasz  som nu får ta sig an en politiker som ställer upp i borgmästarvalet. Han har även ett personligt intresse i att sänka politikern då en tjej som nobbat honom stöder politikern.

Hade denna film kommit för tio år sedan hade jag nog avfärdat den som överdrivet trams men efter att stollar stormade Kongressen, läst boken Badfluence och Nordkorea fått aningslösa tjejer till att begå mord så har mänsklighetens kollektiva anseende fallit en hel del i mina ögon.. Filmens känns i dagsläget tyvärr ganska så trovärdig.

Trots sin mörka historia är filmen ”underhållande” speciellt när man får följa Tomasz  taktik att fullständigt krossa borgmästarkandidaten. The Hater påminner en del om filmen Nightcrawler då huvudpersonerna Tomasz och Louis Bloom verkar vara av samma skrot och korn. Jag anar att de polska filmmakarna  sneglat en hel del på den filmen.

Det som drar ned storyn lite är att alla filurerier från Tomasz blir till slut lite väl omständliga men på det stora hela är The Hater klart sevärd. Finns på Netflix och låt nu inte att det talas polska avskräcka er. Vidga vyerna.

Regi: Jan Komasa

Betyg: 7/10

The Invisibles vol 2: Kissing Mr.Quimper

I väntan på att Takashi ska bli klar med tidsmaskinen slappar The Invisibles i New Orleans. Det verkar vara något fel med Robin och Lord Fanny inser att hon håller på att tas över av Mr.Quimper som sått ett mentalt frö av sig själv i hennes hjärna. Gruppen blir nödgad att återvända till Arizona och den hemliga basen för att möta Mr.Quimper än en gång. På plats i Arizona finns även djävulen själv, i form av Den Blinde schackspelaren som vi senast mötte i det första albumet.

Vol 2 slutar med att gruppen splittras. Robin reser tillbaka i framtiden, Boy har hoppar av och King Mob reser till Asien för att byta personlighet för att bli av med sina våldsamma tendenser.

King Mob, Mister Quimper och Jolly Roger

Kissing Mr.Quimper är en tillfredsställande finial även om den slutar med en mind fuck av guds nåde. Vi får nämligen reda på att Robin i framtiden har läst om The Invisibles äventyr och skrivit in sig själv i handlingen. Därav har hon blivit tvungen att resa bak i tiden så hon kan uppfylla sin egen berättelse. Jag har läst serien ett par gånger tidigare och det var första gången jag insåg dess betydelse för handlingen.

En ide som Morrison har är tanken om superkontext. Mycket förenklat betyder det att allt har samma ursprung och det rör även tankar, drömmar och idéer vilket gör att de är lika verkliga som allt annat. Mao i Morrisons värld är karaktärerna i The Invisibels lika verkliga som du och jag men när vi läser om de i serietidningen är de på ett annat dimensionellt plan. Når man superkontexten kan man vandra fritt mellan dessa dimensioner, tid och rum spelar inte längre någon roll. Jag känner att jag börjar ana vad serien egentligen handlar om men jag är inte riktigt där än. Kanhända att jag tolkat fel och upptäcker nya infallsvinklar vid en framtida omläsning.

Robin skriver in sig själv i berättelsen

Chris Weston har det otacksamma uppdraget att följa Phil Jimenez som tecknare. Han är helt ok men jag stör mig hur han tecknar ansikten och speciellt ögonen. Var och varannan ser mer eller mindre skogstokig ut och värst ser King Mob ut. Han verkar ha drabbats av anorexia och många gånger ser han sjukligt smal ut. Bortser jag från detta är Weston en duglig illustratör.

Avsnittet ”All tomorrows parties” (Morrison har en förkärlek att döpa avsnitten efter poplåtar) är en fin avslutning på King Mobs och Robins kärlekssaga och det blir nästan lite smådammigt i rummet samtidigt som jag än en gång drabbas av den där härliga ”sense of wonder” känslan.

Endast ett album kvar där allt får sin lösning: Sir Miles, en explosiv final i Westminster Abby och Division 6 gör comeback.

 

Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Kvinnan på tåget (2016 USA)

Rachel åker dagligen till sitt jobb i NYC med tåg. Resan är välbekant och hon observerar folk och deras vanor längs vägen. Speciellt ett hus och ett par har fångat hennes intresse då de verkar vara både lyckliga och framgångsrika och Rachel som inte har det så muntert fantiserar om det okända parets vardag. Men en dag får hon se något som ställer hennes fantasier på ända och saker och ting tar en otrevlig vändning.

Vad jag förstått så var boken som baserades på filmen lite av en snackis. Jag har inte läst boken men om filmen följer den troget har jag lite svårt att begripa varför då det i ärlighetens namn är lite av en dussindeckare. Filmen använder sig av numera ganska så i mina ögon trötta element som t.ex ”vakna upp blodig och inte komma ihåg vad som hänt” eller ”den aggressive äkta mannen” samt ett par saker till. Vanligtvis är jag trög i huvudet när det handlar om att hitta den skyldige men här tog det inte lång tid att räkna ut hur allt mer eller mindre hängde samman.

Det är absolut ingen katastroffilm den känns bara som en dussinproduktion. Det som förgyller är väl de kvinnliga skådisarna med favoriten Emily Blunt i huvudrollen. Luke Evans som spelar den ”aggressive äkta mannen” har jag också ett gott öga till.

Filmen duger möjligen en fredagskväll men inte så mycket mer.

Tydligen har filmen trots allt något jag inte begriper för i dagarna kommer det en remake på Netflix. Då remaken är från Indien anar jag att den kommer vara avsevärt prydligare.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 4/10

 

Veckans låt

Tänka sig hur det kan gå. Tills för en timme sedan var detta veckans låt.

Imorgon har vi det jag fasar över varje år i mitt arbete nämligen friluftsdag. Bara tanken får mig att må dåligt. Nu brukar jag iofs ha en hel del fördelaktiga deals med idrottslärarna men i år tack vara coronan skulle jag tillbringat en halvdag utomhus vid en jävla bandyrink. MEN……

Tack vare att jag bönat och bett på bara mina knän om blidväder och regn blir morgondagens tillställning flyttad från den jävla uterinken till hockeyrinken som är innomhus, har toalett, sittplatser och förhoppningsvis en öppen kiosk. Så veckans låt blir istället denna lilla ljuvliga pärla. Livet leker!

Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

The Third day (2020 Storbr)

Den före detta socialarbetaren, numera blomsterhandlaren, Sam besöker platsen för sin sons död på hans årsdag. I närheten av platsen förhindrar han en ung tjej från att ta självmord. Tjejen bor på ön Osea som bara kan nås landvägen när det är ebb och Sam kör henne dit. Byborna på ön är lite märkliga och de förbereder den årliga sommarfesten. Sam behöver verkligen återvända hem till sin familj men slumpen och andra saker gör att han blir kvar på ön som påverkar honom på ett märkligt vis.

The Third day är en tv-serie på sex delar men berättelsen består av två akter, Summer som jag beskrev ovan och Winter som är en historia om en annan person som kommer till ön. Det är inte två fristående berättelser om Osea utan de två historierna har definitivt med varandra att göra.

Summer var helt ok och hade ett par tvistar och jag hade inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta.  Av och till blev det faktiskt lite segdraget då Sam springer hit och dit på den lilla ön och får ett och annat mindre sammanbrott. Serien som helhet växer dock rejält efter att man sett Winter som är avsevärt mer fartfylld och spännande.

Storyn är lite gåtfull och allt är inte klargjort när den slutar något som inte störde mig alls. Som tittare får man själv välja om det rör sig om övernaturliga saker eller bara lite lantlig vidskepelse. Skådisarna är överlag bra och kvartetten Jude Law, Emily Watson, Paddy Considine samt Naomie Harris funkar riktigt bra. Senast jag såg Jude Law var det som elegant påve här är han avsevärt mer luggsliten, en rejäl kontrast. Miljöerna gör sitt och jag hade inte haft något emot att semestra på Osea men hade nog betackat mig för festivalen.

Betyg: 7/10

Det sista äventyret (1974 Sverige)

Janne Halldoff har en förmåga att göra lite knepiga filmer eller så är det som så att han hade sin glansperiod under en tid då Sverige var lite extra knepigt. Det sista äventyret får mig i alla fall att fundera på den tidens moral eller med andra ord det som verkade vara ok 1974 är definitivt inte acceptabelt 2021.

Jimmy får kicken från militären och börjar jobba som lärarvikarie. Efter en skoldans hänger en av hans elever, Helfrid (!) med honom hem och det slutar med sex. Helfrid har inte riktigt samma syn på förhållandet som Jimmy och hänger även med andra killar. Att Jimmy är förlovad och att ledningen har lätta dubier att en i personalen sätter på en elev bekymrar honom inte. Han blir allt mer manisk i sitt förhållande till Helfrid vilket leder till att han blir galen och tror att fiskar äter upp hans ögon. Filmens sista tredjedel utspelar sig på ett sinnessjukhus där b.la Tomas Bolme spelar terapeut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen är inte direkt dålig och absolut inte tråkig bara väldigt konstig. Jag får inte grepp på rollfiguren Jimmy som spelas av Göran Stangertz. Är han galen redan från start eller blir han det i sitt förhållande med Helfrid?  Vistelsen på sjukhuset mynnar inte ut i någonting och jag undrar lite över vad filmen har för budskap. Sexscenerna mellan Jimmy och Helfrid känns aningens obehagliga. Nu var Ann Zacharias (japp det är Ted Gärdestads gamla flamma)  iofs18 år när hon spelade in filmen men hon gestaltar en 16 åring  Jag vet inte om sådant här var ok på 70-talet men i min bok är det inte ett ok beteende från vare sig från Jimmy eller skolledningen som inte kickar honom på stört.

Som alltid när det rör Halldoff blir sluresultatet lite skevt och avigt men inte ointressant. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare efter att ha sett filmen.  Däremot inser jag att 70-talet var väldigt länge sedan.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 5/10

Unpregnant (2020 USA)

Berättelsen startar på en skoltoalett där Veronicas graviditetstest visar positivt. Att behålla barnet är inte att tänka på. Då hon bor i Missouri där man måste ha föräldrarnas tillstånd för en abort om man är under 18 inser hon att den vägen är stängd då ett stort porträtt av påven pryder hemmets vardagsrumsvägg. Närmast delstaten för en fri abort är New Mexico en nätt tur på över 100 mil. I desperation vänder sig Veronica till sin före detta BFF Bailey som oväntat ställer upp att köra henne till Arizona.

Detta var en rejäl taskspark mot pro-life rörelsen, en organisation som f.ö får mig att se rött. En abort är aldrig trevligt men jag har inte ett jävla dugg med att göra vad en kvinna väljer att göra med sin graviditet. Det är hennes val och ingen annans. Det är ett tillräckligt jobbig situation där man inte behöver mötas av massa folk som lägger sig i. Slut på diskussionen.

Det var en för mig befriande film att se då denna fråga ofta är känslig i amerikanska filmer där man brukar lösa oönskade graviditeter med ”olyckor” typ ett fall i trappen. Samtidigt som filmen tar sig an ett allvarligt ämne har berättelsen på både gott och ont vävts in i en roadmovie komedi. En del kan störa sig på de komiska inslagen och anser att filmens budskap fjantas bort men för mig passade det fint.

Huvudpersonerna Veronica och Bailey spelas av de för mig ökända skådisar men rollfigurerna var lätta att gilla. Min enda invändning är väl att man som vanlig gjort den rundare tjejen till den gapigaste och mest utåtagerande. Det börjar bli lite uttjatat vid det här laget att så fort man är överviktig på film blir man högljudd och klumpig.

Då jag är svag för ungdomsfilmer som är lite seriösare samt gillar roadmovies så blir betyget därefter trots att filmen kanske inte är ett mästerverk. Jag hade i alla fall en trevliga 90 minuter tillsamman med Veronica och Bailey till skillnad mot pastor Dave Pivonka som uppmanar folk att be och bojkotta HBO.

Regi: Rachel Lee Goldenberg

Betyg: 7/10

Veckans låt

Jag fick en rejäl februarikaramell av SVT Play som la ut hela sista(?) omgången av serien Deutschland. Jag försöker suga på denna karamell så länge jag bara kan och ser ett avsnitt varannan dag. Låten som spelas i starten av varje avsnitt är nedanstående 80-tals one hit wonder fast jag hade önskat att de valt den tyska versionen.

Ha en go vecka i denna kyla som går genom märg och ben.

Polaroid (2019 USA)

Bird jobbar i en antikaffär och får en dag en polaroidkamera i present av sin kollega. Då fotografering är Birds stora intresse blir hon glad och testar kameran på kollegan. Det hon inte vet är att kameran bär på en förbannelse och de som fotas går en gruvlig död till mötes. Då Bird på en fest tagit ett gruppfoto gäller det att som vanligt lösa mysteriet innan förbannelsen hinner i kapp dem.

Jag hade hört att denna rulle skulle vara dålig men då jag är förtjust i genren tänkte jag att kritikerna nog var lite småsura när filmen gick upp på biograferna. Denna gång ger jag kritikerna rätt och jag hade fetfel för detta var verkligen inte bra.

Det jag kan ge filmen är själva förbannelsen med kameran som var ganska så genomtänkt. Att se Mitch Pileggi (X-files) och Grace Zabriskie(Twin peaks)  i små biroller var inte fy skam men det är det enda trevliga jag har att säga om filmen.

De totalt ointressanta rollfigurerna famlar bokstavligen i mörker. Råder det elransonering?  Folk i denna film är omåttligt förtjusta i att traska in i nedsläckta rum eller hus och funktionen lysknapp verkar inte finnas i deras medvetanden. Skådisarna är inte dåliga bara totalt helt okarismatiska och traskar igenom denna trista historia från A till B och hur det går för rollfigurerna bryr jag mig inte ett skvatt om.

De flesta filmer man ser, både bra och dåliga, har någon form av energi man kan åtminstone förstå att man ville göra en film. Polaroid känns helt död på sådana känslor någon ville göra en film, vad för sorts film spelade inte så stor roll, och fick uppenbarligen göra detta.

Regi:Lars Klevberg

Betyg: 2/10

The Invisibles vol 2: Counting to none

Håll i hatten för nu går det undan: The Invisbles tar hjälp av Mason Lang och vetenskapsmannen Takashi för att bygga en tidsmaskin så Ragged Robin kan åka tillbaka till framtiden. Projektet saboteras av en domedagskult och Robin skadas. King Mob tar med henne till deras högkvarter The Invisble college och där vi får reda på mer om hennes bakgrund. Samtidigt får Lord Fanny och Jack Frost The Hand of Glory, en artefakt som kan förvränga tid och rum, av några mystiska typer som kallar sig The Harlequinade. För att veta hur handen funkar reser King Mob astralt tillbaka till 20-talet. På plats träffar han bla den unge Tom Bedlam samt dennes kusin flappern Edith. När Mob är i det förflutna passar Boy på att knycka The hand of Glory. Frågan är varför. Är hon en dubbelagent eller rör det sig om något annat? Även Robin börjar uppvisa ett märkligt beteende och frågan är vad som hände i Arizona när hon mötte Mr Quimper. Puh!

Jack Frost och The Harlequinade

I Counting to none är det som ni förstår full fart framåt. Trots albumets tempo får man en hel del pusselbitar. Berättartrådar som startat långt tidigare nystas delvis upp och bilden börjar klarna allt mer (fast ett kort ögonblick ska det visa sig). Speciellt äventyret på 20-talet ger en en hel del svar om Edith som varit en person som dykt upp här och där under tidigare äventyr. Även Tom Bedlams bakgrund får mer kött på benen. The Harlequinade var intressanta typer som man än inte vet vilka de är. Vänner eller fiender? Sista delen med Boy är en härlig konspirations historia med flera vändningar och än en gång visar Morrison att allt inte är vad det verkar vara.

The Hand of Glory

Hela albumet har en tecknare nämligen Phil Jimenez men efter detta album så hoppade han av. Främsta anledningen var att Morrison var ständigt sen med sina manus och svår att få tag på när Jimenez ville diskutera manus. Tydligen kunde författaren bara hux flux försvinna i ett par veckor vilket inte var bra för Jimenez nerver med tanke på deadlines.

Edith 20-talet och på 90-talet

Counting to none var det mest lättillgängliga albumet hitintills. Berättelserna är relativt raka samtidigt som en hel del frågor man ställt sig under berättelsen får sina svar och Jimenez teckningar är härliga något man verkligen inte kan säga om hans efterföljare. Däremot har Morrison kritserats över att berättelsen stundtals är onödigt våldsam och jag kan till viss mån hålla med om att det är ett par tre scener som gränsar till gore.

Assassins (2020 USA)

2017 mördades Kim Jong-nam på  Kuala Lumpur International Airport. Mordet hade kanske inte rönt någon större uppmärksamhet om han inte vore halvbror till Nordkoreas diktator Kim Jong-un. När man luskade i mordet visade det sig att det utförts av två unga tjejer ,en Indonesiska Siti samt en Vietnamesiska Đoàn. De två trodde att de var med i en tv-show som gick ut på att man gjorde s.k pranks. Åklagaren hävdade att de var två betalda lönnmördare. Dokumentären Assasins försöker nysta upp denna härva.

Jag kände väl till mordet på Jong-nam men när rapporteringen avtog tänkte jag inte så mycket mer på fallet och hade ingen susning om vad som hände med de misstänkta. Regissören Ryan White har gjort ett grundligt arbete när han undersöker fallet. Vi får tjejernas bakgrundshistoria och en möjlig förklaring på hur det hela gick till. Möjlig då Nordkorea tiger som muren och Malaysias myndigheter släppte de Nordkoreaner man misstänkte ligga bakom planeringen av mordet undan att undersöka deras eventuella medverkan..

Om man nu ska tro på dokumentären och den är ganska övertygande, så var Siti och Đoàn ovetandes om vad de egentligen gjorde och var försumbara resurser för Nordkoreanerna. Det är två naiva tjejer från landsbygden som försöker tjäna pengar och hamnar i en oturlig situation. Visst har de dödat en man men å andra sidan var det inte med berått mod. Det är i alla fall så dokumentären försöker framställa det hela. Troligt eller inte? Det är upp till tittaren att avgöra.

Intressantast är rättegången och att man får en insyn i Malaysias rättsväsende. Efter att ha sett Assasins känns det skönt att bo i Sverige och ha ett rättssystem som iofs har en del fel och brister men å andra sidan slipper man förhoppningsvis att hamna i den knepiga karusell som Đoàn och Siti hamnade i. Intressant film värd en titt om man är på humör för en dokumentär.

Rewgi: Ryan White

Betyg: 6/10

The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10