Veckans låt

En gammal goding får inleda denna sista vecka med sommartid – sedan blir det rejält mörkt men en liten ljuspunkt är att det är lov nästa vecka.

Annonser

Tommy: Tommy Berggren

Tänka sig, inte visste jag att vi i vårt lilla land har hyst en formidabel renässansmänniska för vad annat kan man kalla denna boks författare. Tommy (numera utan H bara så ni vet, men fråga mig inte varför) som kan/är/har gjort: Sjunga så bra att etablerade kompositörer vill vara med och skriva musik till hans filmer, en av Sveriges främsta (om inte DEN främsta) nu levande skådespelare (han har dock numera lagt av då han spelar för intensivt vilket är skadligt för hans hälsa), en gudabenådad regissör, kunnat vara med i en himla massa storfilmer men tackat nej, surfa, ragga upp de snyggaste kvinnorna som andra män lystet glor efter, satt på horor i Rio när frun väntat hemma i Sverige OCH samtidigt kunna ge en (iofs något flummig) förklaring som förklarar hans handlingar, får tröstknulla en av Italiens snyggaste skådisar ute i en park när frun lämnar honom efter eskapaderna i Rio. Jag tror det räcker så och då har jag bara skrapat på ytan i denna över 500 sidor långa bok om skådisen Tommy. En sak till, han ångrar inget (fast efter detta uttalande i skrift nämner han att han ångrar både ditten och datten vid ett flertal tillfällen i boken).

Ja det är en lite märklig bok detta om en skådis/surfare/regissör/charmör som jag faktiskt inte har något som helst förhållande till. Teater går automatiskt bort och av de filmer han gjort har jag bara sett en halvtimme av Elvira Madigan (som var en snygg men ack så trist och stel film). Varför vill jag då läsa en bok om en människa jag knappt känner till? Av den enkla anledningen att just kulturfolk är så himla roliga. Ofta är de övertygade om sin egen förträfflighet och de skryter gärna om denna förträfflighet så fort tillfälle ges, de går också många gånger igång på småsaker som vanligt folk inte ens skulle notera. Ett exempel på det sistnämnda är att Berggren höll på att få en hel pjäs nedlagd då han vägrade sitta ned i en scen. Kort och gott dessa böcker är ofta mycket underhållande och lite av en mental freakshow.

Oavsett vad man tycker om Tommy Berggren så är boken Tommy underhållande, han har (enligt egen utsaga) varit med om mycket, träffat större delen av skådespelareliten både nationellt och internationellt. Boken består till största delen av anekdoter i kronologisk ordning och blir ibland lite förvirrande, det är stundtals lite oklart med vem han har ett förhållande med (kanske inte ens Tommy vet om det själv) då en del historier präglas av att flickvänner byter namn och skepnad under en anekdot utan närmare förklaring. Kanske inte så viktigt men som sagt lite förvirrande. Boken ger kanske inte en heltäckande bild av författarens uppfattning om sitt liv utan består mer av intressanta och roliga nedslag under hans liv.

Något som var trevligt var att författaren inte har något ont att säga om någon, han säger sig vara god vän med de flesta och det är inte speciellt mycket skitsnack om andra i boken vilket ger det hela en ganska så positiv ton. Ovanstående gäller inte om du jobbat som chef på Dramaten, den institutionen har författaren ett och annat att säga om (och Lars Noren).

En tjock bok men med högt underhållningsvärde och jag vill tillägga att sista kapitlet var riktigt fint skrivet, så där bitterljuvt som jag svag för. Läsvärd och ganska så märklig bok om en man som enligt egen utsaga är alldeles förträfflig.

Goat (2016 USA)

Brad börjar på college och vill vara med i samma studentförening som sin storebror Brett. Det blir problem då en elev skadas i en initiationsrit och Brad beskylls för att ha skvallrat om incidenten för skolans ledning.

Goat är en så kallad ”slice of life” film, man dimper ned i en persons liv och får följa han/hon under en tid. Dessa filmer kan vara bra men då gäller det att man bryr sig om huvudpersonerna, trots dramatiken i Brads liv bryr jag mig inte ett dyft och filmen känns bara ganska så meningslös.

Visst är det upprörande att ta del av dessa korkade initiationsriter där män tillåts bete sig som svin mot sina medmänniskor. Jag blir inte speciellt känslomässigt berörd och undrar hur det ska gå utan blir istället mest irriterad på dessa korkade män som skriker, super och beter sig. Jag blir minst lika irriterad på Brad och Brett som har som livsmål att umgås med dessa apskallar. Kort och gott en axelryckning till film som irriterade mig en aning.

Regi:  Andrew Neel

Betyg: 3/10

Kikis expressbud (1989 Japan)

När en häxa fyller 13 år flyttar hon hemifrån för att praktisera sina krafter i en främmande stad. Häxan Kiki hittar en stad som ligger vid havet och flyttar in hos bagerskan Osona. Av en slump hittar hon sitt kall och börjar jobba som expressbud. Ett passande yrke då hon tar sig fram genom stadens gränder på sin flygande kvast.

Om man ser till handlingen så händer det inte så värst mycket mer. Kiki levererar paket, skaffar nya vänner, har lite problem med sin magiska förmåga men allt ordnar sig till slut. Detta är en film som har en stor fördel – den är förbaskat trevlig att titta på. Miyazakis animationer är en njutning se och jag undrar om han inte låtit sig inspirerats av gamla stan i Stockholm när han designat Kikis nya hemstad? Hur som helst känns det som en stor liten stad som är en härlig blandning av äldre europeiska städer.

I filmen är alla mer eller mindre snälla, Kiki är en charmig häxa och hennes katt Jiji står för komiken. En mysig och alldeles underbar film som rekommenderas varmt. Enda abret är att japanskan är ganska så skrikig men å andra sidan dras många tecknade filmer med det problemet att av någon anledning måste en stor del av dialogen gapas fram och helst då med gälla röster. Varför?

Regi: Hayao Miyazaki

Betyg: 8/10

Veckans låt Coverspecial

1967 gjorde Robert Knight Everlasting love som gett upphov till en hel del olika versioner. Jag har valt två covers som tillför låten något extra samt två versioner där jag hyser förhoppningar om att upphovsmännen kommer straffas för sitt upptåg i livet efter detta.

Redan 1968 gjorde The Love affair en cover. Denna version av låten är min favorit. Det är liksom extra allt. Fläskigare bas tyngre blås och högre tempo. Videon är också bra – alla videos med en dansare som kör slänga-med-armarna dansen i bakgrunden får alltid ett visst mervärde. Tyvärr dyker det upp en person som verkar rymt från någon institution vid 1:29 och drar ned det visuella intrycket rejält.

1999 släppte U2 sin version som B-sida på en singel. Även här är tempot högre men man gör en bygga-upp-allt-efter-som version av låten. Den börjar med en ensam akustisk gitarr och så läggs instrument efter instrument på något jag är ganska så svag för (tillsammans med handklapp och shana-na -na -na refränger).

Tråkigt nog dök 80-talet upp och Sandra tog tag i låten och gjorde en kräkversion med sin heliumröst, ekopålägg och oinspirerad bakgrundsmusik som jag knappt klarar av att lyssna på från början till slut.

Tommy Nilsson Rex Smith & Carola Rachel Sweet körde sina fingrar i coversyltburken 1981 där de ömsom vrålar sig genom låten och ömsom är så innerliga att jag tror de ska implodera när som helt. Lägg till lite antydan till wailing (bla 2:57) så är katastrofen ett faktum. 80-talet var inte alltid så trevligt.

Ha en skön vecka på er.

Hellfest (2018 USA)

Lagom till Halloween kommer en ambulerande temapark till en stad. Då det är halloween heter nöjesfältet Hellfest och har naturligtvis skräck som tema. Ett gäng ungdomar beslutar sig för att besöka tivolit, för en gångs skull får kunderna mer än de betalar för då en riktig seriemördare härjar på tivolit och har siktet inställt på dramats huvudpersoner.

Jag hade hoppats på en popcornskräckis där man får hoppa till då musiken med jämna mellanrum spräcker biografens högtalarsystem och att huvudpersonerna är på gränsen till ”mentally challenged” samt en och annan rafflande jakt. Det jag fick istället var något som påminde om en enda lång reklamfilm för (kanske är filmen egentligen ett illa dolt försök att lansera en temapark IRL?) nöjesfältet Hellfest. Det var mer attraktioner än handling och först när det var en kvart kvar av filmen fick man något som kan liknas vid en jakt, men det var så dags då.

Jag kan inte klaga på miljöerna då tivolin alltid är lite ruggiga inte heller på skådisarna som med tanke på filmen var helt ok. Mitt enda klagomål är att filmen var makalöst tråkig och det är illa.

Regi: Gregory Plotkin

Betyg: 2/10

The Predator (2018 USA)

Efter att ha hamnat i något som bäst kan liknas vid en Columbo-koma där jag under ett par veckor njutit av en parad med groteska frisyrer, manchesterkavajer, femme fatales i snäva gabardinbyxor och annat smått och som hör 70-talet till vaknade jag upp efter tre säsonger (det finns 10) och beslutade mig för att kolla in lite film.

The Predator har får en hel del skäll så det det var med mycket låga förväntningar jag slank in på biografen. Första filmen som kom 1987 är lite av en klassiker men sedan har man fått svårt att få till det. Resultatet har varierat mellan helt ok till WTF beroende vilken smak man har. Hoppet var högt ställt då filmen, men troligen inte sista rullen i denna serie om utomjordiska jägare, är skriven och regisserad av Shane ”The Nice guys” Black.

En soldat, Quinn,  stöter under ett uppdrag på ett kraschat Predatorskepp. Han blir arresterad och myndigheterna väljer att gömma undan honom då man vill mörka händelsen. I detta fall innebär gömma undan en enkelbiljett till sinnessjukhuset tillsammans med ett gäng andra soldater som dras med en och annan mental komplikation. För att göra en lång historia kort så stöter denna mentalt sargade grupp soldater på en Predator och måste nu rädda mänskligheten då det står avsevärt mer på spel än bara några flådda kroppar i trädkronorna.

Jag fann till min förvåning att filmen var ganska så underhållande. Inget mästerverk men jag vart i alla fall road under filmens speltid på två timmar. Det är en blodig historia som varvas med en hel del under bältet skämt en kombination som förvånansvärt funkade för denna gång men visst det var en hel del repliker och för att inte tala om dialog som hör bättre hemma i valfri collegerulle. Jag säger alltså inte att det var bra men det störde mig inte nämnvärt.

Det som inte funkade var Hollywoods trötta tolkning av autism. Har någon autism i en Hollywoodfilm är denna ett geni med ”vissa” sociala problem, så även i denna film där Quinns son är den som sägs vara nästa steg i mänsklighetens utveckling. Jo tjenare! Bortser jag från denna fadäs så är The Predator en helt ok film vare sig mer eller mindre.

Regi: Shane Black

Betyg: 5/10

Veckans låt

I dag blir det en tråkig video till en bra låt men alternativet hade varit liveversionen som innehåller ett tre minuter långt solo med bastuba. Inget ont om bastubor med som soloinstrument lämpar det sig icke! Tro mig.

Ha en bra vecka

The Mule (2014 Australien)

Ray har ställt till det för sig. Under en resa till Thailand har han motvilligt gått med på att smuggla ett kilo heroin. Metoden han använder sig av är att svälja heroinet i kondomförpackningar. Ray som inte är speciellt smart åker dit i tullen och blir isolerad i ett hotellrum tillsammans med polisen som väntar på att han ska skita ut knarket. Det polisen inte räknat med är att Ray är lika stönig som han är korkad och det kommer bli en lång väntan. På utsidan blir knarkbossen allt mer nervös över att Ray ska skvallra och börja smida planer på hur han ska ska klara sig undan fängelse.

Det låter som en komedi, Mule är dråplig i sina stunder men filmen är mer allvarlig än rolig (och ganska så äcklig vid ett par tillfällen – Ray gör som sagt allt i sin makt för att polisen inte ska få tag på hans knark). Filmen lyckas med att hålla balans mellan komedi och allvar och slår inte för mycket åt endera håll. Skådisarna är bra där Hugo Weaving som polis och John Noble i rollen som den allt mer stressade gangsterbossen sticker ut lite extra. Klart godkänd film från Australien som är värd en titt men man ska kanske inte äta mat samtidigt som man ser filmen.

Passar på att tacka Movies noir för filmtipset.

Regi: Tony Mahony, Angus Sampson 

Betyg: 6/10

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

The Nun (2018 USA)

Den femte filmen i The Conjuring serien handlar om den ruggiga nunnan som gjort gästspel i både Annabelle 2 och The Conjuring 2. I ett isolerat kloster djupt i de rumänska skogarna tar en nunna självmord. Vatikanen skickar prästen Burke som tillsammans med den blivande nunnan Irene ska utreda fallet. På plats är det en hel del som verkar märkligt och naturligtvis är det onda krafter i görningen.

Filmen börjar bra, med ett isolerat kloster fullt i mörka korridorer och katolska präster och nunnor det går inte att misslyckas. Eller ? Tråkigt nog så tappar man bollen någonstans mitt i filmen. Vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på men handlingen liksom bara harvar på och filmen blir ganska så ointressant. När jag av och till börjar skrocka till samt hittar Monty Python referenser inser jag att The Nun misslyckats med att skrämmas. Skådisarna och miljöerna funkar men känslan av att filmen inte riktigt kommer igång är hela tiden närvarande. Marcus som var med i denna onsdagstittning höll med och var inte heller helt nöjd.

En annan sak jag stör mig på är dessa recaps av handlingen. Tror filmmakarna att jag inte kan hålla handlingen i huvudet under 90 minuter? Filmen startar t.om med inklipp från tidigare filmer, förvirrande för den som inte sett dessa filmer och troligen undrar vad detta är för figurer som inte dyker upp mer i filmen. Jo mot slutet trycks de in i storyn för man måste ju hinta om en uppföljare. Jag som sett tidigare filmer känner däremot ett sting av irritation över att bli dumförklarad – så gammal och förvirrad är jag inte så jag helt glömt bort vad som hänt i tidigare filmer eller i filmen jag tittar på för den delen som  har recaps om vad man tidigare sagt för si så där 30 minuter tidigare. Jösses!

Visningen i sig självt var bra bortsett från mannen/killen raden bakom som troligen hade någon form av diagnos (tvångssyndrom månne?) och kände sig nödgad att meddela omvärlden både det ena och andra ungefär var femte minut.

Regi: Corin Hardy

Betyg: 4/10

Veckans låt

Jag är nog mest förbryllad så här dagen efter valresultatet. Jag undrar lite över hur folk kan rösta på ett parti som tagit delar av nazisternas ideologi och stoppat in det i sitt partiprogram. Det kan de iofs bara väljarna svara på själva men jag undrar som sagt hur de tänker – tror de verkligen att vi föds med en kulturell essens? Om så är fallet tror de på tomten, astrologi och att jorden är platt? Tycker de verkligen att denna ideologi är ok, och om inte varför har man i så fall röstat på detta parti för inte är det väl så att folk är så korkade att de inte vet vad de röstar på?

Persbrandt, Flink & Lundell (inte Ulf utan Joakim)

Det blir inte en bok utan tre böcker idag som har en hel del gemensamt: Alla är självbiografier spökskrivna av män som skapat en hel del skriverier för det de gjort utanför arbetstid eller ja Lundells arbetsbeskrivning är lite oklar, kanske var/är hans arbete att skapa skriverier om sin person? Nåväl böckerna är tematiskt ganska så lika så det får bli en comborecension.

Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan dessa tre herrar. De har alla haft det lite besvärligt under sin barndom. Persbrandt saknar kontakten med sin far, Flink blev inte sedd som barn och Lundells (han kanske är mer känd under sitt smeknamn Jockiboi) mamma verkar vara galen. Alla halkar in på sitt framtida karriärval lite av en slump, slår igenom stort men lyckas ställa till det för sig genom att bete sig som svin aningens obalanserat.  Beteendet får sin förklaring urskuldas med att de har någon form av diagnos, det kan säkert förklara en del men hitintills har jag i mitt eget arbete inte kommit i kontakt med någon som tillsammans med sitt funktionshinder fått diagnosen dåligt beteende. Alla tre böckerna har dock ett lyckligt slut då de tre herrarna får en diagnos, insikt samt en kvinna vid sin sida.

Av de tre böckerna är Persbrandts bok intressantast, Flinks känns ärligast, i Lundells fall är det tveksamt om man ens kan kalla skräpet för litteratur.

Mikael Persbrandt är intressant dels för att han varit en rubrikernas man och dels för att han är en av våra större skådespelare som troligen träffat och spelat mot större delen av Sveriges skådespelarelit. Persbrandt är också ganska öppenhjärtig om vad han tycker om sina kollegor men kan skilja på person och kompetens t.ex är han inte speciellt förtjust i Peter Haber men anser att han är en duktig skådis. Boken har ett bra driv kanske beroende på att Persbrandt har varit med om ett och annat både på och utanför scenen och har då mycket att berätta. Om man ska tro honom så verkar hela Sveriges skådespelarensemble var en enda ormgrop, min misstanke är att genom att vara sparsam med namn har han räddat en hel del äktenskap.

Torstens Flinks har liknande upplevelser men han har klarat av motgångarna sämre än Persbrandt. Flink har jag inte lika starka kopplingar till som Persbrandt då han gjort en stor del av sitt arbete som regissör och teaterskådis och vad jag anser om teater torde de flesta läsare av denna blogg veta vid det här laget. De intressantaste avsnitten i Flinks bok är när han berättar hur han tacklar en ny roll och som läsare kommer jag honom här in på livet. Flink har även låtit personer i hans närhet skriva kapitel i boken och man kan lugnt påstå att de avsnitten inte alltid är speciellt smickrande. Ett ganska så modigt grepp.

Lundells bok hör till det sämsta jag läst, om det beror på inkompetenta spökskrivare eller att Lundell är en dålig berättare går inte att avgöra. Det är iofs en intressant berättelse om hur man genom att bryta normer faktiskt kan skapa sig en karriär i dagens digitaliserade värld. Detta gör att boken trots allt har ett visst värde men den säger mer om vår värld än Joakim Lundell för i ärlighetens namn är Lundell ganska så ointressant. Han är en av hundratals dokusåpakändisar men har lyckats bita sig kvar i rampljuset till skillnad mot t.ex Robinson Robban. Med bättre författare och en redaktör som hade kunnat styra upp det stundtals fragmentariska berättandet kanske boken hade varit läsvärd men ack vilket elände detta var.