Duck you sucker (1971 Italien)

duck-you-sucker-movie-poster-1972Den Italienske regissören Sergio Leone är troligtvis mest känd för sin Dollartrilogi med Clint Eastwood. Efter denna trilogi gjorde han de tre Once upon a time filmerna. Personligen så gillar jag dessa bättre, mycket beroende på den melankoliska ton som de slår an. Duck you sucker eller Once upon a time in the revolution eller A Fistful of Dynamite som den också kallas för är mellanfilmen och kanske den minst kända av dessa tre filmer.

Filmen utspelar sig i Mexico 1913. Uppror, revolution och repressalier från de styrande präglar landet. I denna smet finner vi Juan en landsvägsrövare som ser sin chans att råna banken i staden Mesa Verde när han stöter på irländaren och sprängexperten Sean. Motvilligt ansluter sig Sean till John och hans kumpaner men ödet vill annorlunda och de omaka paret hamnar mitt i revolutionen.

Leone har en mycket speciell still som regissör. Det är knapphändig dialog och regissören arbetar istället med karaktärernas ansiktsuttryck. Han låter även musiken spela stor roll i filmens berättelse och näst efter Once upon a time in America torde Morricones musik i dagens film höra till det bättre han gjort. Lägg sedan till ett överdrivet bildspråk en smula överspel av Rod Steiger som spelar Juan samt en del scener som drar åt det pekorala hållet så har man en film som förståeligt nog kan få en och annan tittare att dra öronen åt sig.

Duck you sucker är melodramatisk så det räcker och blir över speciellt när vi får oss Seans bakgrundshistoria presenterad i slowmotionscener. Filmen ligger hela tiden på gränsen till att bli löjlig och man kan nästan ana kalkonerna som ligger i startgroparna. Turligt nog så klarar Leone balansgången och det slår aldrig över och blir pannkaka istället blir detta en för mig både storslagen och känslosam filmupplevelse där det dammar i rummet på sina ställen.

Duck you sucker är en film jag lite halvt om halvt glömt bort hur himla bra den är och den har kanske kommit lite i skymundan i Leones sparsmakade produktion. I mina ögon en klassiker.

Regi Sergio Leone

Betyg: 9/10

Veckans låt

Ja då var det definitivt slut på det roliga. Det är bara att bita ihop så emaljen knastrar och iståndsätta mig för sju månaders mörker. Ack ack ack. (men september tom december är åtminstone acceptabla månader)

Suicide squad (2016 USA)

Suicide_Squad_PosterSuicide squad är den tredje filmen från Warner i deras reboot på DC: s superhjälteuniversum. Superman var helt ok, vårens Batman v Superman drogs med en hel del problem men här lyckas man delvis med att vända skutan på rätt köl.

Filmen startar direkt efter händelserna i  Batman v Superman. USA:s regering bestämmer sig för att sätta ihop en en grupp av individer med extraordinära förmågor för att möta eventuella hot från s.k metamänniskor. För att kunna kontrollera sin grupp väljer man s.k superskurkar och injicerar de med en bomb som smäller av om de inte sköter sig. Lagom till man startat upp projektet löper en superskurk amok i en stad och de motvilliga medlemmarna i Suicide squad kastas direkt in i hetluften.

Efter att ha hört allt negativt om filmen var mina förväntningar låga vilket kanske är en anledning till att jag fann Suicide squad vara helt ok. Jag har inte läst speciellt mycket av serien som ligger till grund för filmen men kände till de flesta karaktärerna. Till skillnad mot Marvel som har en tendens att downsiza sin superskurkar (Mandarin och Baron Zemo) ändrar man inte alltför mycket på sina grundkoncept i DC filmerna viket iofs är bra men kan leda till problem om man använder för farliga skurkar (kommer till det snart). Skådisarna och deras rollfigurer funkar relativt bra även om Will Smith känns lite felcastad i rollen som Deadshot. Det finns inte en chans i världen att han övertygar som världens farligaste lönnmördare.

Problemen med filmen är den något halvtaskiga dialogen och jag känner av och till att orden inte riktigt ligger rätt i munnen hos filmens rollfigurer, inte ens Harley Quinn som blivit något av en favorit klarar sig undan med sina iofs tacksamma one-liners som annonseras i god tid innan de fälls. Det andra problemet är denna förkärlek hos Warner och dess manusförfattare att dra på för stora växlar alldeles för tidigt om nu tanken är att man ska göra flera filmer. Redan i sitt första uppdrag möter gruppen ett hot som kan förinta världen vilket även sker i de tidigare Warner filmerna (Superman – General Zod och Batman v Superman – Doomsday) så jag undrar lite försynt vad de ska trolla fram för att öka insatserna i nästa film?  Finalen är även den lite trist med den sedvanliga cgi-festen med byggnader som rasar till höger och vänster.Det börjar kännas lite uttjatat nu, jag tycker mig nu ha sett raserade byggnader och virvlande moln ur alla vinklar och vrår.

Trots mina invändningar ser jag gärna en uppföljare för jag hade en ganska trevlig stund  även om filmen kanske var en kvart för lång – som så oftast är fallet med dagens filmer.

Regi: David Ayer

Betyg: 6/10

Lights out (2016 USA)

637Rebecca får ett oväntat telefonsamtal en dag. Det är en socialsekreterare som hör av sig då de försökt fått tag på hennes mor. Då mamman inte svarar i telefon har Rebeccas lillebror Martin bett skolan att ringa storasystern. Socialsekreteraren är bekymrad då Martin verkar vara helt utsliten och somnar under lektionerna. När Rebecca  hämtar upp sin lillebror berättar han att han inte får sova då mammans kompis Diana håller honom vaken om nätterna. Rebecca kommer ihåg mammans ”vän” från sin egen barndom och börjar tillsammans med sin pojkvän att nysta i mysteriet.

David F. Sandberg drog en vinstlott när han knåpade ihop kortisen Lights out som finns att se på youtube. Filmen fick många träffar och Hollywood hörde av sig med ett erbjudande om att utveckla iden till en långfilm. Kortfilmen Lights out är iofs bättre än långfilmen men den är inte så pjåkig den heller. Skräckmomentet bygger på en ganska simpel ide men Sandberg förvaltar den bra och filmen har verkligen sina stunder av angenäm ryslighet. Storyn är helt ok och regissören drar inte ut på berättelsen i onödan. Det är en film som inte innehåller några döda punkter utan rullar på i behagliga 80 minuter. Skådisarna gör det de ska, filmen är full av s.k jump-scares men de är ordentligt gjorda så det är inga katter i skåp eller d.y utan man har verkligen ett fullgott skäl att hoppa till. Lights out är en klart godkänd skräckis som gör det den ska – att skrämmas så där alldeles halvlagom.

Även bloggkollegan Jojjenito har sett filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 6/10

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

Där floden flyter fram (1992 USA)

a-river-runs-through-it.13892Tiden är tidigt 1900 tal och platsen är det natursköna Montana. Där bor predikanten John Maclean med sin fru och två söner. De två pojkarna är mycket olika till kynnet, Norman är en plikttrogen gosse som sköter sig och har sitt liv planerat medan Paul är av en mer vildsint natur. Det gossarna har gemensamt är sin kärlek till flugfiske. Där floden flyter fram handlar om just detta: Livet i stort och flugfiske.

Det låter inte så upphetsande med filmen har något som gör att jag fastnar. Jag har alltid varit förtjust i regissörens Redfords något halvsega berättartempo och av och till påminner han och regissören Clint Eastwood om varandra i sin stil att regissera. Det känns lite gammaldags utan några av de excesser som man hittar i dagens filmer med skakig kamera och snabba klipp. Handlingen är kanske inte fylld av action och dramatik utan storyn skrider fram i sin egen takt men blir aldrig tråkig. Det är lite fiske, en och annan predikan, lite rasism och i centrum en ganska gullig kärlekshistoria varvat med vidunderliga naturscener och precis som i filmen Grease verkar det inte finnas vinter i delstaten Montana.

Skådisarna hör inte till mina favoriter men Brad Pitt (som än en gång får spela en karaktär med myror i kroppen) och Tom Skerritt är oftast stabila. Craig Sheffer som spelar dramats huvudperson Norman är ingen dålig skådis men han har ett lite skurkaktigt utseende som gör att åtminstone jag aldrig riktigt helt kan lita på honom. Skådisen är kanske en anings felcastad i det här fallet.  Där floden flyter fram är naturporr mixat med en historia som rullar på med ett stänk av vemod då tiden obönhörligt har sin gång. Det är en fin liten film som jag rekommenderar.

Regi: Robert Redford

Betyg: 7/10

Veckans låt

Oj vad snabbt det blev slut på det roliga. Sommaren är (nästan) över. Höst och elände men en vecka till får bloggens sommartema leva vidare. Lite upptempo med de härliga göteborgarna Shout out louds gör terminsstarten uthärdligare – förhoppningsvis.

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

The New Frontier

4183330-dc_new_frontier_dlxwmThe New frontier är en härligt tjock seriebok på över 500 sidor fullproppad med extramaterial som skisser, idéer, intervjuer och kommentarer från seriens skapare Darwin Cooke. Historien startar vid slutet av andra världskriget och sträcker sig fram till början av sextiotalet. Vi får möta ett myller av karaktärer, en del mer kända (Wonder woman, Green lantern, The Flash) och andra inte riktigt lika kända (The Martian manhunter, The Challengers of Unknown), i början av sina karriärer som hjältar. Först är myndigheterna mycket misstänksamma mot dessa hjältar då man avskedat det gamla gardet som hjälpte USA att besegra nazisterna under det andra världskriget. Regeringen har t.om gått så långt att man förutom Superman och Wonder woman förbjudit superhjältarna att verka. Ett hot mot hela världen gör att man får lov att ompröva sina beslut.

newfrontier8

Detta kanske inte är ett album att rekommendera till någon som aldrig tidigare läst något av DC hjältarnas äventyr. Det är som sagt ett myller av personer och man tjänar en hel del på att ha en liten aning om karaktärernas bakgrund. Berättelsen tar god tid på sig att komma igång och det är först kring 200 sidor som den röda tråden börjar utkristallisera sig. Det är dock ganska härligt att få läsa en historia som tar tid på sig att utvecklas så The New frontier är absolut inte dålig. Det är ett lite gammaldags hederligt äventyr med hjältar, skurkar och ädelmod.

31hE8mT

Seriens största styrka är att den andas optimism och tecknaren och tillika författaren Cooke lyckas med sina teckningar och manus mana fram en serie som andas framtidstro och hopp. Det är en skön känsla då många av dagens superhjälteserier kan vara ganska så mörka. Vidare gillar jag Cookes något naiva stil som påminner om tecknad film . Han hör till en av mina favorittecknare i branschen tillsammans med ett tiotal andra. Påpekas bör att allt inte är sockersött i The New frontier,  rasismen och segregationen i USA tas upp och både Vietnam och Koreakrigen berörs på ett för USA inte så smickrande vis.

pjcrqxxqzgfq8utbskm7

Tyvärr avled Cooke alldeles för tidigt av cancer och bokens efterord av författaren/tecknaren känns ledsamt då han skriver om sin kärlek till sin fru och hur lycklig lottad han är med att få syssla med det han gillar mest – att få teckna serier. The New frontier hör kanske inte till de bästa serier jag läst men den är bland de trevligaste serier jag stött på och rekommenderas.

20160516_085409

Transporter: Refueled (Frankrike 2015)

The-Transporter-Refueled-2015Vissa människor borde inte få göra film tex Camille Delamarre. Vissa personer borde inte få skriva filmmanus tex Adam Cooper, Bill Collage och Luc Besson. Vissa individer borde inte få producera film tex Luc Besson och Mark Gao. En del ”skådespelare” borde aldrig få komma på fråga att göra en huvudroll tex Ed Skrein. Var för sig gör nog inte dessa personer så stor skada men tillsammans i grupp blir resultatet horribelt och går under namnet Transporter: Refueled. Ovan nämnda personer borde få smisk på rumpan med ris i skogen som de hämtat själva för herre min söte Gud i himlen vilken total dynga detta var.

För det första är filmen en enda reklamfilm för produkterna Audi, Evian och iPhone. Utifrån dessa tre varor har man totat ihop en historia om ett gäng prostituerade som ska hämnas på sina östeuropeiska hallickar. Det finns ingenting i filmen som har någon som helst logik och stundtals undrade jag om det var min hjärna som hade kastat in handduken – jag har trots allt kommit till åren – då jag inte riktigt begrep rollfigurernas agerande eller manuset. Låt mig bjuda på ett urval rena idiotier.

Varför man rivstartar en bil inför ögonen på en grupp poliser när det inte behövs och därmed triggar igång en biljakt.

Varför man väljer att byta bil under en flykt till en precis likadan – samma märke och nästan samma färg.

Hur man kan ligga för döden på kvällen och behöver akut läkarvård men redan nästa dag går runt i högklackat redo att fightas.

Listan kan göras mycket, mycket längre.

Lägg sedan till att filmens ”regissör” är omåttligt förtjust i slowmotion för att sedan dra på farten, ett trick som man tröttnade på redan i Snyders 300. Jag blir uppriktigt ledsen när jag får se en film som denna och jag blir mycket bekymrad då det är Besson den klanten som slagit sina inkompetenta fingrar i filmatiseringen av kommande Linda och Valentins äventyr.

Regi: Camille Delamarre

betyg: 1/10

Att jag börjar bli gammal och glömsk är denna film ett säkert tecken på då bloggkollegan Sofia varnat om eländet redan i mars 2016

 

The Other side of the door (2016 Storbr)

The-Other-Side-of-the-Door-Movie-PosterFilmens titel hintar om att det troligen är något ruggigt som döljer sig bakom en dörr. Den som öppnar dörren är amerikanskan Maria som bor i Indien med sin familj. När filmen startar har Maria och hennes man Michael precis förlorat sitt yngsta barn i en riktigt vidrig olycka som troligen skulle driva den mest hårdhudade till vanvett. Maria sjunker allt djupare ned i en depression och försöker till slut ta sitt liv. Självmordsförsöket misslyckas men för att ge henne en gnutta hopp berättar familjens indiska husa om ett tempel där man utför en ritual för tala med de döda. Det enda man inte får göra under ritualen är att öppna templets dörr. Naturligtvis är det just detta Maria gör och naturligtvis tar det hus i helvete.

The Other side of the door är vad jag brukar kalla för en popcornskräckis. Det är en film som inte försöker vara mer än vad den är dvs en film som vill skrämmas så där lite lagom vilket innebär: Ruggig musik, en och annan jumpscare, ett manus man inte bör syna alltför noga i sömmarna och inte så mycket mer. Den uppskattas nog mest om man är ett gäng som kollar på filmen tillsammans med skräckblandad förtjusning och har det lite mysrysligt.

Filmens styrka är nog miljöerna där man lite skamlöst kör på skräcken för det okända. Det är trånga gränder och lite lurigt folk som för oss västerlänningar talar obegripligt. Enkelt förvisso men effektivt. Maria spelas av Sarah Wayne Callies (Prison break, Walking dead) ingen favoritskådis men hon gör det hon ska. Den övriga ensemblen är mest bifigurer då det är Callies och hennes rollfigur som står i centrum. En lättsedd och lättglömd dussinskräckis men helt ok.

Regi:  Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Veckans låt

Hemkommen efter en vecka i Tyskland på Mallorca kan jag konstatera att våra europeiska grannar i söder är ett mycket frikostigt folk. Jag menar då inte spanjorerna som jag inte såg speciellt mycket av utan de horder av tyska ungdomar som tydligen förväxlat ön med en tysk delstat. Dessa ungdomar har berikat mitt liv med tysk kultur i form av oumpa oumpa techcno eller vad det nu kallas, som tack till denna ljuvliga stämningshöjare blir naturligtvis veckans låt klassisk tysk techno av ädlaste kvalitet.

Per-Olof Sännås: Raggarna

9789163392160_large_raggarnaEnligt diverse uppslagsverk betyder nostalgi ungefär en längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Då jag är född på 60-talet borde min nostalgiska känsla rimligtvis kunna placeras i det oranga och bruna 70 talet eller i det Welladoftande 80 talet men så är inte fallet. Ofta finner jag mig längta bort till ett 50 och 60 tal som jag aldrig upplevt. Märkligt. Just fenomenet raggare är något som fascinerar mig. Snygga bilar, Elvis i högtalarna och att bara köra runt i sommarnatten lockar mig. Denna fascination har gjort att jag läst ett antal böcker om tidsepokerna och om raggarna som subkultur.

Boken Raggarna av Per-Olof Sännäs består av ett antal intervjuer där folk i svängen berättar om livet som raggare. Berättelserna sträcker sig från 50 talet fram till nutid. Det är många intressanta personer man får möta och berättelserna känns vare sig tillrättalagda eller ett idealiserande av raggarkulturen. Det är gott om historier och bilder där man som läsare får skaka på huvudet över hur folk beter sig (speciellt efter ett intag av starka drycker) men även berättelser som är underhållande och man får en inblick över hur de inblandade resonerar. Författaren dömer inte utan han dokumenterar sedan är det upp till mig som läsare att värdera det jag får mig till livs Varvat med berättelserna innehåller boken många snygga foton vars motiv är från allt till snygga amerikanare till folk som bedriver älskog på motorhuven. Det jag saknar i boken är väl en bildförteckning men det kanske fick utlämnas då folk skyltar med både det ena och andra på en del bilder. Jag hade också velat att författaren breddat perspektivet lite för boken behandlar i stort sett bara raggarkulturen i Stockholm med omnejd men då hade det iofs blivit ett alldeles för stort projekt.

Raggarna är både läs och tittvärd om man likt jag drivs att en oförklarlig dragning till en tid som man aldrig upplevt eller kanske bara vill läsa om andra människors levnadsöden. Avslutningsvis kan jag upplysa läsarna om att jag tyvärr inte än har haft förmånen att få sitta i en äkta raggarbil men tids nog så.

Close encounters of the third kind (USA 1977)

tumblr_lth0mlOel71qgftkco1_500Uj det var riktigt länge sedan jag såg den här filmen men jag blev lite sugen och bestämde mig för att ge Spielbergs UFO drama en chans. Myndigheterna, ständiga filmskurkar under 70-talet, förnekar bestämt existensen av s.k flygande tefat. Elektrikern Roy Neary låter sig inte övertygas av myndigheternas försäkran. Efter att ha haft kontakt med ett UFO drabbas han av en själslig oro och det känns hela tiden som att det är något han måste klura ut men vet inte riktigt vad. Denna ovisshet gör honom halvt om halvt galen och dödar effektivt hans äktenskap. Samtidigt verkar myndigheterna veta avsevärt mer än vad de vill avslöja.

Regissören Steven Spielberg har här skapat en sf-konspiration-relations film och man kan tycka att han gapar över för mycket men det här var bättre än vad jag trodde. Alla omtittar är turligt nog inte av ondo. Richard Dreyfuss som spelar Roy är mycket bra och scenerna från hans kaotiska hem med skrikande ungar och olika saker som hela tiden utspelas i bakgrunden medan han och hans fru grälar är mästerligt regisserade. Tefat i all ära men det är dessa scener som är filmens höjdpunkt. Spielberg har gång på gång visat att han är en duktig regissör när det gäller att skildra den amerikanska arbetarklassen. Tyvärr har regissören en dragning till att göra andra filmer vilket är synd för jag skulle verkligen vilja se en film av Spielberg som handlar om vanliga människor i vardagssituationer.

Storyn är stabil och det slog mig hur tilltron till att dagens publik ska fatta en film har minskat rejält. Alla trådar i filmen följs inte upp och tittarna får för en gångs skull räkna ut på egen hand lite hur saker och ting hänger ihop. Nu är det inte en jätteavancerad handling men den ställer avsevärt större krav på den genomsnittlige tittaren än dagens popcornfilmer där det med jämna dyker upp rollfigurer och förklarar verbalt för tittarna vad som händer.

Close encounters of the third kind har en skön känsla, filmen känns lite somrig och småmysig trots kraschade äktenskap, skumma myndigheter och flygande tefat vars besättningar har en dunkel agenda. Det var en trevlig överraskning men lite smolk i bägaren kan naturligtvis inte Spielberg avhålla sig ifrån. Filmens final liknar mer ett väckelsemöte än konspirationsfilm och Williams musik blir lite väl kväljande så fort ett tefat flyger in i bild.

Regi: Steven Spielberg

betyg: 7/10