Veckans låt

Nästa helg blir det en tur till Skåne (jag tror åtminstone att Rörum ligger där) men förhoppningsvis lär jag ta mig fram och tillbaka. Full fart på jobbet med omorganisation, nya elever och en jakt på försvunna lådor med ca ett decenniums planering (återfinns inte dessa får jag verkligen göra skäl för lönen) mao som vanligt full fart så här i slutet på läsåret. Så mycket fart att jag gör ett par veckors uppehåll tills jag satt betygen (och hittat mina lådor). Vi hörs om ett par veckor då det blir balettintriger, Värmlands västern och annat smått och gott.

Jag är ledsen och skäms lite inombords,  men jag har blivit helt betagen av Rumäniens joddelrapp (min fru har inte riktigt hämtat sig än efter mitt avslöjande att jag gillar låten). Ta det som ni vill men jag har iofs aldrig blivit beskylld för att ha god smak.

och här är den officiella videon om man är på extra joddelhumör

 

A bigger splash (2015 Italien)

Tilda Swinton, Ralph Fiennes OCH Dakota Johnson en trio som åtminstone på pappret bådar för kvalitet men redan i filmens start börjar jag ana oro. Tilda Swinton spelar här en rocksångerska som tappat rösten och redan här sjunker filmens trovärdighet en hel del. Swinton kan nog övertyga som mycket men inte rocksångerska. För att rädda sin röst har hon genomgått en stämbandsoperation och vilar upp sig på en ö i medelhavet tillsammans med sin pojkvän. Lugnet bryts då en gammal pojkvän, Harry, bjuder in sig och sin dotter. Harry spelas av en mycket påfrestande Ralph Fiennes som verkar mest göra reklam för tandblekning då det är ständiga närbilder på hans kritvita käft. Här dyker filmens andra fel upp: Fiennes kan spela mycket men absolut inte yster. Skådisen dansar och skriker sig igenom större delen av filmen medan han flashar både tänder och Petter Nicklas i tid och otid. Dakota Johnson spelar Harrys dotter och går mest omkring i bikini och surar.

Sedan händer det inte så mycket mer. Folk pratar är allmänt asjobbiga och jag tittar på klockan och undrar hur man kunde komma på att göra en så urbota trist film. Tydligen skall detta vara den andra nyinspelningen av någon fransk film från 60-talet, om den var bättre vet jag inte men är inte speciellt sugen att ta reda på det. A bigger splash är nog en film där både skådisar och produktionsteam tackade filmbolaget för den betalda semestern och inte så mycket mer. Det enda som räddar filmen från ett bottenbetyg är de fina omgivningarna, alltid något att glo på mellan närbilderna på Fiennes tänder.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 2/10

The Guardians (2017 Ryssland)

The Guardians i dagens film är inte väktare av vår galax utan har ett uppdrag i ett något mindre format nämligen att skydda Ryssland mot inre och yttre faror. Under kalla kriget utförde regeringen experiment på vanligt folk och har genom dessa skapat en grupp superhjältar med olika krafter. När ledaren för projektet professor Kuratov dyker upp och börjar erövra Ryssland med en klonarme kallar man in The Guardians för att bekämpa professorn.

Filmen kostade 380 000 000 rubel, det låter kanske som en stor summa men omräknat i dollar blir det ca 5 miljoner vilket är en mer begriplig summa om man tänker på en del av filmens effekter. Då vi de senaste åren blivit bortskämda med allsköns superhjältefilmer har man skaffat sig en viss måttstock på kvalitet. Med denna måttstock måste jag nog tyvärr konstatera att The Guardians ligger avsevärt närmare filmbolaget Asylum än Marvel. Det skulle man kunna ha haft överseende med om storyn och skådespeleriet varit bra men det är det tyvärr inte.

Storyn har man sett förut så bortsett från att folk talar ryska och att det är Moskva som förvandlas till ruiner är det inget nytt. Skådisarna ser iofs coola ut och det är väl just dräkterna och de olika krafterna som funkar bäst i filmen. Man har dock glömt bort att ge de olika karaktärerna någon personlighet och de är inte mer levande än dockor.  Manuset är hafsigt och stressat och det känns som att man liksom vill bli av med filmen. Sorgligt nog är det bara att konstatera att det bästa med filmen var trailern som kom för något år sedan. Till syvende och sist är det trots en hel del kackiga effekter actionscenerna som skänker denna rulle viss behållning för vare sig man vill eller inte är det ganska coolt med en björnman som står och skjuter med en jättekulspruta.

Regi: Sarik Andreasyan

Betyg: 3/10

 

Konsert: Depeche mode

År 80 e.kr stod Colosseum i Rom klart. Arenan hade en publikkapacitet på 50 000 –         80 000. Historiker och arkeologer menar att Colosseum kunde tömmas inom loppet av 10 -20 minuter. Knappt 2000 år senare byggs Friends arena med mutpengar. Här har man inte ens lärt sig hur man släpper in 35 000 människor på ett vettigt sätt. Jag har aldrig varit med om en större röra. Folk sprang till höger och vänster likt nackade höns. Jag fick till på köpet en nostalgikick då köerna påminde om de i det forna Sovjet. När jag väl var på plats var inte mitt humör i topp och jag kommer nog i framtiden att tänka mig för två gånger innan jag går på en spelning i detta betongschabrak till arena.

Det var 31 år sedan jag såg Depeche Mode sist. Det band som då klev upp på scenen en sommarkväll i Köpenhamn var ett renodlat syntband, dagens Depeche klassar jag däremot som ett rockband.

Jag har bra plats och sitter s.a.s mitt framför scenen men då bandet valt ett ganska så litet scenbygge känns det lite futtigt. De har kort och gott svårt att fylla ut arenan. Detta problem blir än mer påtagligt när man spelar de moderna låtarna som jag känner kräver en större närhet till bandet. Jag gillar sånger som Barrel of a gun och In your room men avståndet och bandets oförmåga att fylla ut arean gör att dessa låtar känns mer intensiva hemma i hörlurarna. Lägg sedan till att ljudet av och till låter lite burkigt om det beror på ljudmixningen eller arenan vet jag inte.

När man pliktskyldigt betar av nyare låtar blir det ibland lite småsegt då de, som jag tidigare nämnt, inte riktigt passar arean men musikaliskt är det inga större fel. Öppningslåten Going backvards, Barrel of a gun, och Cover me  är höjdpunkterna under den första halvan av konserten.

Det är under den andra halvan när bandet kör en hel del äldre låtar som man lyckas tända till arenan. Everything counts, Never let me down och Enjoy the silence är en trio som är som balsam för själen men samtidigt blir det lite synd när jag tänker på vad kul det hade varit om man hade gått all in och spelat än fler av de gamla godingarna i nya rockigare versioner. Under extranumren lyckas man även klämma in en cover på Heroes. Det är alltid vanskligt med att göra covers på redan fulländade låtar då resultatet inte kan bli annat än sämre (undantag finns) men jag har hört värre versioner av Heroes så Gahan och co kommer undan med hedern i behåll.

På det stora hela är jag nöjd med konserten. Då jag äntligen fått höra Enjoy the silence och Never let me down live kan jag dö lycklig. En mindre arena hade inte varit fel och kunde inte bandet ha haft på sig sina härliga Marxskägg åtminstone under Where´s the revolution?

Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Cheap thrills (2013 USA)

Efter att ha fått sparken samma dag som han hotats med att vräkas väljer Craig att istället för att gå hem till fru och barn gå och ta sig ett glas, som om detta skulle hjälpa upp situationen. I baren träffar han på en gammal barndomskamrat, Vince, och när dessa numera flyktigt bekanta bjuds att sitta ned med ett par som verkar vara mer än lovligt täta tackar de forna vännerna inte nej. Mannen och hustrun är uppsluppna och glada och mannen gillar att slå vad. Han erbjuder Vince och Craig pengar om de gör vissa saker t.ex ”300 $ till den som daskar strippan på rumpan”. Omärkligt stiger insatserna både i handling och pengar.

Vet inte riktigt vad man ska kalla denna sub-genre? Vadslagningsfilmer? Hur som helst gillar jag genren och ser det mesta jag kan komma över, åtminstone de som åtminstone ger sken av att vara bra. Cheap thrills stoltserar inte med några tunga skådisar även om kvartetten: Pat Healy, Sara Paxton, Ethan Embry och David Koechner  inte är helt obekanta.

Storyn rullar på och jag köper konceptet att Craig och Vince gör allt värre saker och väljer att stanna kvar i leken. Dels för att de båda är i ett desperat behov av stålar och dels därför att manus är skrivet på ett sådant vis att man nästan inte ens som tittare märker att insatserna höjs från att vara ganska så ”oskuldsfulla” hyss (jag menar inte här att det är ok att daska folk i rumpan men det finns värre saker som kan ske) till handlingar av en helt annan kaliber. Utgången är oviss ända till upplösningen och jag hade inte en susning om hur det ska sluta. Slutscenen är helt underbar då filmen trots en hel del äckel har en stor portion svart humor.

Regi: E.L. Katz

Betyg: 7/10

A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Sadako vs Kayako (2016 Japan)

mv5bytdiyjflnditmmixzi00oty3lwfjzmitowewztu4mdfmmtg4xkeyxkfqcgdeqxvymjm5odmxodc-_v1_sy1000_cr007071000_al_Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

Årets filmer 1976

Ett helt ok filmår. Vare sig mer eller mindre. Värt att notera att den sunkiga regissören DePalma nästlade sig in på listan. Om det beror på att jag sett för få filmer eller att konkurrensen är svag må vara osagt. Här kommer i alla fall tio klart sevärda filmer från 1976.

10. Carrie. Om man bortser från en och annan ”DePamlisk” scen är detta en av de bättre filmatiseringarna av Kings böcker.

9. Örnen har landat. Trots att man vet hur det ska gå är filmen spännande. Oväntat sympatiska nazister, något som inte växer på träd.

8. Maratonmannen. Här är det däremot en osympatisk nazist som kräver svar på frågan: Is it safe?

7. Taxi driver. Sjönk vid en omtitt men trots en en brister klart sevärd. Bäst är musiken och miljöerna.

6. Rosa Pantern slår igen. Är mycket svag för Sellers Pink Panther filmer 1975 – 1978. Gymscenen är fantastiskt rolig.

5. Robin Hood – Äventyrens man. Lite vemodig, lite seg men en fin film om Hoods sista dagar. Pensionärsaction.

4. Det våras för stumfilmen. Tillsammans med Frankenstein och The Producers Brooks roligaste film.

3. Attack mot polisstation 13.Trots minimal budget lyckades Carpenter skapa en klassiker med sin andra film.

2. Omen. Denna slår Exorcisten alla dagar i veckan. Tät, ruggig och välspelad.

1. Mannen på taket. Inte den bästa svenska film som gjorts men absolut en av de bättre. Härligt grådaskig 70 tals murrig med sköna frisyrer.

Övriga filmspanares texter om detta år.

Fiffi

FLMR

Filmfrommen

Fripp

Movies-noir

Jojjenito

Filmmedia

Veckans låt

1:a maj, men vore det inte dags att byta ut Internationalen mot denna låt i en tid då b.la f.d justitieministrar sitter i bolag där man skor sig på medborgarnas pensionssparande och f.d statsministrar verkar tänka med vad de har mellan benen och förfalskar lönebesked.

Nåja hur som helst är det en bra låt men originaltexten handlar om något helt annat, den versionen dyker nog upp en måndag – förr eller senare.

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)