Veckans låt

Det är 50 år sedan The Beatles släppte sitt sista album (Let it be var redan inspelad men släpptes senare) Abbey road. Det firar jag med albumets sista kvart , ett medley som än i dag är oöverträffat. Uttrycket att helheten överträffar delarna har aldrig varit mer passande. Vilken final på en enastående karriär!

Ha en bra vecka

Annonser

The Last boy scout (1991 USA)

Här har vi en film som är en gåta för mig, det är ett riktigt litet mysterium att jag gillar rullen så pass mycket som jag gör för den innehåller en hel del element som som jag vanligtvis avskyr: En jobbig unge, påklistrad tuffhet och repliker där skämskudden verkligen behövs men det är som sagt något som gör att jag med jämna mellanrum återkommer till denna film och det slutar alltid med att jag förvånas över att jag gillar den.

Bruce Willis spelar här den avdankade secret service agenten Joe Hallenbeck som sadlat om till misslyckad privatdetektiv. Han har nästan nått botten av sitt liv. Skitig, dricker för mycket, äktenskapet sjunger på sista versen och hans dotter tål honom inte. Han blir erbjuden ett till synes enkelt uppdrag att vaka över en strippa som säger sig var förföljd men i stort sett sekunden efter att han tackat ja till jobbet börjar folk dö som flugor kring Joe. Fallet visar sig ha kopplingar till korruption inom den amerikanska fotbollen och Joe slår sig samman med den före detta fotbollsspelaren Jimmy Dix för att lösa fallet.

Jag tror att en av anledningarna till att jag gillar filmen är att Willis är bra i huvudrollen som den slitne detektiven Hallenbeck. Han är konsekvent i sin rolltolkning och går nästan i mål med denna. Jag säger nästan för filmens sista scen är en sur uppstötning som fäller filmen på mållinjen.

Filmens skurkar är ett annan orsak till att filmen blir så pass bra. Trion Noble Willingham, Taylor Negron och Chelcie Ross gör rolltolkningar av män jag vill slå på käften innan de de ens har öppnat den.De är obehagliga och irriterande (på ett bra sätt) vilket gör att jag hejar lite extra på Hallenbeck.

Slutligen är detta inte en, efter amerikanska mått barntillåten, film. Det är inte barnförbjuden pga av att folk dör i parti och minut utan därför att rollfigurerna svär som borstbindare och har en hel del både giftiga och roliga kommentarer. Det känns ibland skönt att hör en vuxen man säga fuck när han blir förbannad istället för det lama ”darn” eller något annat den amerikanska moralen anser vara godkänt. Filmen känns lite mer äkta då.

The Last boy scout är rapp, rolig och underhållande och som sagt vore det inte för det kväljande slutet skulle den nog få ett än högre betyg.

Regi:Tony Scott

Betyg: 7/10

The Cannibal club (2018 Brasilien)

Det var handlingen till denna film som lockade mig – högre krav än så har jag inte. Överklassparet Otavio och Gilda har för vana att käka upp sina anställda. När de blir lite sugna på människokött åker mannen ”bort på tjänsteresa” och det tilltänkta offret förförs av frun. mannen är naturligtvis hemma och sätter en yxa i huvudet på den kommande måltiden. Att paret inte är ensamma i sina aktiviteter står klart då de är med i en liten och exklusiv klubb där alla delar intresset för människokött. På en fest råkar dock frun se mer än vad hon borde och paret riskerar nu att själva hamna på menyn,

Med en sådan här handling kan man väl inte misslyckas? Jovisst kan man det – tråkigt nog. Filmen lider av att man aldrig får lära känna huvudpersonerna eller någon av rollfigurerna alla medverkande känns som statister. Det är en själlös film som gör att jag inte kan engagera mig ett dyft i vad som ska hända. Tekniskt sett har inte filmen några brister men det är som att regissören bara tänkt på filmens budskap (en allegori över kapitalismen och klyftor i samhället) och helt missat det här med att levandegöra sin berättelse. Synd för jag anar att detta kunnat bli en riktig höjdare.

Regi: Guto Parente

Betyg: 3/10

Det: Kapitel 2 (2019 USA)

I framtida ordböcker skulle ordet träsmak kunna illustreras med en bild på postern till Det 2. Redan 45 minuter in i filmen började min röv att värka och då var det två timmar kvar. Som ni förstår var detta inte en trevlig filmupplevelse. Regissören lyckades relativ bra med första filmen även om den inte var SÅ bra som en del hävdar (tycker jag) men här tappade han bollen totalt.

Pennywise gör comeback 27 år efter händelserna i förra filmen och de forna kamraterna måste samlas för att ta sig an sina barndomstrauman en gång för alla.  Det är lite av ett omöjligt uppdrag att toppa den förra filmen då den del av romanen som behandlar Loserklubbens vuxna medlemmar är svagare. I bokform löste dock författaren detta med att varva nutid med dåtid vilket höll intresset uppe i ca 1100 sidor. I filmversionen har man istället valt att berätta historien kronologiskt vilket gör att vi blir sittandes med en film där man redan har facit på hand s.a.s. Vi vet vad som står på spel och vi känner till hotet – det blir svårt för mig att skapa ett intresse. Då man av en outgrundlig anledning valt att göra en närapå tretimmars film som är en timme för lång blir det som min biokamrat Göran uttryckte det en hel del dravel, han somnade f.ö mitt i filmen och jag fick putta på honom när han började snarka. Jag hade nog gjort detsamma om stolarna vari bekvämare.

Det 2 har ett par scener som är lite lätt skrämmande men specialeffekterna förstör större delen av rullen. Att Less is more existerar inte i regissören Andy Muschietti värld.  I ärlighetens namn vem blir rädd för småkryp med babyhuvuden och en tiometers clown utrustad med tentakler, inte jag i alla fall det blir bara fjantigt och filmens sista 45 minuter var en ren pärs där jag bara väntade på att den skulle ta slut.

Marcus gick på filmen i måndags och i går morse fann jag detta meddelande på messenger som sammanfattar filmen ganska väl:

” Ja It 2 var ju en sorglig röra som väckte många känslor. Dock varken skräck eller engagemang. Jag fick även tinnitus på köpet vilket kan ses som en bonus….kanske.

Regi:  Andy Muschietti

Betyg: 2/10

Någon kanske undrar varför det inte blev en etta? Det beror på att rullen är välproducerad och den hade trots allt två bra scener………

Veckans låt

För den som undrar vart årets MCU-filmer placerade sig på topplistan kan man kolla in den rätta raden här.

I övrigt rullar livet på med jobb, film och annat – får se om jag kan uppbåda tillräckligt med ork för att se Tarantinos senaste i veckan.

Ha en go vecka.

Outlaws (2017 Australien)

När det dök upp en bikerfilm från Australien hade jag en hel del förhoppningar då filmer från ”down under” allt som oftast har det där lilla extra som gör att de sticker ut lite från mängden. Det blev väl si och så med de förhoppningarna.

Under tiden som bikergängs ledare har suttit i finkan har hans högra hand Paddo skött ruljansen. Han har tillsammans med sin flickvän Katrina ordnat och styrt med gängets affärer, kanske för bra då ledaren Skink känner av konkurrensen och vill sätta Paddo på plats när han kommer ut från fängelset. Det blir konflikt på en gång mellan de två och saken blir inte lättare då både Skinks och Paddos flickvänner är av lady McBeth kaliber och gör sitt bästa för att hetsa på sina män i den allt mer eskalerande konflikten.

Nej det här var en fattigmans version av Sons of Anarchy. Outlaws eller 1% som den också heter vill vara ett tufft kriminaldrama men når inte fram. Vad det beror på är svårt att sätta fingret på. Skådisarna sköter sig och det är inga större fel på handlingen men jag får en känsla av att man tyckt att det räcker med lite tuffa bikers, lite slagsmål och en shootout så är filmen klar. Tafatt är nog det ord jag söker när jag försöker sammanfatta filmen. Ett halvdant försök inte mer.

Regi: Stephen McCallum

Betyg: 3/10

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

The Foreigner (2017 Storbr)

Den timide restaurangägaren Quan skjutsar sin dotter för att hämta upp en klänning. Butiken sprängs i ett terrorattentat där en okänd grupp vid namn Nya IRA tar på sig skulden. Quan är naturligtvis förkrossad men gör allt i sin makt för att spåra upp mördarna. Politikern Liam Hennessey verkar veta mer om attentatet och attentatsmännen än han vill erkänna och Quan sätter hårt mot hårt för att få fram sanningen.

The Foreigner duger gott för en stunds underhållning. Det var kul att se Jackie Chan i rollen som Quan. Till skillnad mot de roller jag tidigare sett honom i är detta inte någon komisk roll utan Chan spelar här en man som bär på sorg och hat och gör en ganska nedtonad roll.  Klart att han får fightas men The Foreigner är inte någon kung-fu film utan en politisk thriller. Av och till är handlingen lite snårig och det kryllar av komplotter, förräderi och dubbelspel. Pierce Brosnan som spelar politikern Hennessey är stabil i sin roll, Mitt aber med hans tolkning är hans irländska dialekt som inte passar honom trots att han är Irländare! Det beror nog på att jag vant mig vid att han oftast talar brittisk engelska i sina roller så det kändes lite avigt. Konstigt.

Som jag brukar säga: Inget mästerverk men värd en titt i alla fall.

Regi: Martin Campbell

Betyg: 6/10

Månadens filmer: September

Det blir en och annan film i september, när detta skrivs har jag fortfarande ett par filmer kvar att se av augustis bioskörd. Vi får se vad jag hinner med.

Det 2: Vad jag hört är filmen tre timmar lång så det får bli att boka ett deluxesäte på biografen.

 

 

 

Rambo: Last blood: Stallone blir bara bättre och bättre som skådis ju äldre han blir. Detta är nog den film jag är mest pepp på i oktober.

 

 

 

Quick: Hoppla! en svensk film. Jonas Karlsson samt David Dencik i ledande roller gör filmen extra intressant.

 

 

 

Ad Astra: Rymdfilmer är ofta intressanta men jag får kolla lite närmare vad den handlar om innan jag bestämmer mig.

 

 

 

Tre sekunder: Verkar vara en rejäl action/thriller/fängelsefilm och man dissar inte en film där den undersköna Ana de Armas står med i rollistan.

Veckans låt

I somras var det fem år sedan Christan Falk avled alldeles för tidigt. Detta är nog min favoritlåt av Falk men han hade en mycket hög lägsta nivå. Konstigt nog är jag helt kallsinnig för hans medverkan i Imperiet – ett band jag aldrig varit speciellt förtjust i.

Ha en fin vecka.

Ready or not (2019 USA)

Ännu en film om en bröllopsdag som inte är helt lyckad men Ready or not är både muntrare och avsevärt blodigare än On Chesil beach. Grace har gift in sig i den svinrika och något excentriska familjen Le Domas. Hon har en och annan gymnastik aktivitet i tankarna när det rör den första natten tillsammans med sin make Alex. Det blir fysiska aktiviteter men av ett annat slag då alla ingifta i familjen måste spela ett spel samma dag de gifter sig. Slumpen avgör leken/spelet och Grace drar kortet kurragömma. Vanligtvis en ganska så oskyldig lek men i familjen le Domas regi har man en liten slutkläm på leken: Blir du hittad tas du av daga.

Om man är på humör för nittio minuters fart och fläkt rekommenderas Ready or not. Filmens första kvart ägnas åt att presentera de inblandade och sedan är det full fart hela vägen in i mål. Filmen innehåller en hel del grisigheter  tom så äckliga att jag vred på mig i biofåtöljen. Samtidigt är det en film som är uppsluppen i sitt anslag och lite smårolig. Historien tar också ett par vändningar som inte känns ansträngda, de glider in fint i storyn, fast filmen hade blivit än intressantare om man skippat den sista tvisten.

Det är inte de största namnen i Hollywood som deltar men det är bra skådisar som passar fint in i sina roller. Samara Weaving spelar Grace och redan i The Babysitter visade att hon är en bra skådis. Även Adam Brody, Henry Czerny och Andie MacDowell (vart har hon varit de senaste åren?) var kul att se på vita duken.

Ready or not kommer kanske inte att hamna på tio i topp när man summerar 2019 års filmer men den var förbaskat underhållande i alla fall.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett

Betyg: 7/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

Goliat (2018 Sverige)

Av och till när jag är ute och kör bil i vårt land passerar jag samhällen som gör att ångesten klöser i mitt bröst.  Det är små till synes folktomma orter med slitna fasader, trädgårdar som ser ut som skrotupplag och ett centrum som består av en korvkiosk/pizzeria och möjligtvis en Coop-butik.

Jag börjar tänka på vilken total livsångest och leda jag skulle ha om jag bodde på dessa ställen. De suger lusten att leva ur min kropp och jag blir lite sorgsen en kort stund under färden. Samma känsla får jag när jag ser filmen Goliat det finns liksom inget hopp för dessa människor. De är fast på sin geografiska plats både i kropp och själ och kommer troligen att vara fast där resten av sina miserabla liv.

Sjuttonårige Kimmie bor med sin familj i ett litet samhälle. Hans familj är mest att likna vid en klan som styr och ställer i närområdet när det rör diverse brott. Ledare för klanen är Kimmies pappa och farbror. Gangsterlivet med ständiga konflikter, polisbesök och våld passar inte Kimmie och han vill komma ifrån hela situationen och försöka få en nystart i livet. Chansen kommer när hans kompis/flickvän Jonna får en praktikplats i Västerås och även Kimme får ett erbjudande om detsamma. Det blir nu skarpt läge och han måste välja mellan sin familj eller att skapa sin egen framtid.

Regissören Peter Grönlund har tillsammans med skådespelarna (som vad jag förstått är amatörer) skapat en film som känns som en magsopare och Goliat går rätt in i hjärtat. Det är också en film där den svenska dialogen känns äkta och inte som att man står på en teaterscen (kanske beror det på att de spelar sig själva? Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie sitter i finkan efter ett antal bedrägeriaffärer). Det fina med rullen är att den inte skildrar rollfigurerna som några white-trash människor som man ska skratta eller förfasas åt. Född på fel plats under fel omständigheter skulle man lika gärna kunna vara i samma situation. Fantastisk film som fler borde ta och se.

Regi: Peter Grönlund

Betyg: 9/10

Veckans låt

Jobbet är igång som vanligt men jag åkte på en dunderförkylning och fick ligga hemma och glo på tv-serier – gott de två första dagarna sedan börjar det bli lite tråkigt.

Desto roligare är att imorgon är denna blogg tio år gammal. Första filmen var en rulle med Statham (vad annars) och sedan rullade det på – med ett och annat uppehåll. Jag harvar på och trivs bra med formatet tre filmer i veckan samt en veckans låt. Det passar mig utmärkt för tillfället.

Veckans låt är från ett helt okänt band men låten är bra och videon ganska så underhållande – frun fnös dock åt låten och kallade den för Mister music sörja

Önskar alla läsare en go vecka.