A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Veckans låt

Att tiden har sin gång märks denna vecka. Det är över tio år sedan jag startade denna blogg, då hade min dotter precis slutat gymnasiet och och min son hade börjat. 2020 har dottern flyttat hem igen efter avslutade högskolestudier och sonen flyttar för gott (som det ser ut just nu) till Taiwan. Det känns vemodigt men klart att man är glad för hans skull och hoppas det går bra med hans företag och kärleken. Men det blir lite tomt å andra sidan så ligger Taiwan bara en rejäl tupplur på flyget bort.

Ha en go vecka.

Decennielista 2010-talet

Listor gillar jag och beroende på hur man räknar kan ett nytt decennium ha startat. Ett bokslut över de bästa filmerna det gångna decenniet kändes dock rätt och riktigt. Problemet var då vilka filmer?  Skulle jag göra det enkelt för mig skulle jag helt enkelt välja toppfilmen för varje år 2010 – 2019 på mina årslistor men det kändes inte rätt. I stället har jag gått på främst två saker: Dels hur mycket filmen berört mig och dels hur ofta jag återkommer till filmen i mina tankar. När jag väl bestämt mig för detta gick det ganska så lätt att skrapa ihop tio vinnare.

Det problem som kvarstår är väl att jag inte sett allt jag velat se från decenniet då det finns så mycket film men så lite tid – och ibland ork. Filmer som t.ex Boyhood, The Room, Parasite och många andra har jag inte sett än ska tilläggas men precis här och nu kommer (enligt mig) decenniets bästa filmer (samt sex stycken bubblare).

Suburra: Blytungt italienskt kriminaldrama.

Ex-machina: Existentiellt sf-drama som ställer frågor om vad som kan räknas som liv.

Sleeping beauty: Obehagligt drama som inte gav mig någon ro efter jag sett det.

The Wolf on Wall str:  Rise and fall historia i samma anda som regissörens Casino och Good fellas.

Den stora skönheten: Ännu ett existentiellt drama, här om vad man väljer att göra med sin tid på jorden. Otroligt snygg film

Whiplash: Inte kunde jag tro att musiklektioner och trummande kunde vara så spännande.

Spring breakers: Märklig rulle som stundtals är hypnotiserande i sitt utförande.

Midsommar: Otäck, vacker, obehaglig, av och till lite rolig och på köpet den fantastiska Florence Pugh i huvudrollen.

La la land: Bitterljuv kärleksfilm och musikal med en hel del fina dans och sångnummer. Stone och Gosling i huvudrollerna är en match made in heaven.

Mad Max: Fury road: Decenniets oslagbara mästerverk.

Bubblare: Moana (Vaiana), Lady Macbeth, Blade runner 2049, Trainspotting 2, Train to Busan, Snowtown

Får se om jag går vidare och gör listor på 70 – 00 talet.

Kolla även in Henkes decennielista vi har bara ett överlapp (2 om man räknar bubblarna)

Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

Wounds (2019 USA)

Den här Netflix skräckisen började riktigt bra: Efter ett slagsmål hittar bartendern Will en mobil.  Will låser upp mobilen och får på köpet en hel del oroande och obehagliga bilder och meddelanden. Ganska snart börjar det hända hemskheter i hans omgivning och Will kan snart inte längre skilja mellan dröm och verklighet.

Ja Wounds börjar som sagt bra men en halvtimme in i filmen tappar regissören Babak Anvari som tidigare gjort den hyllade Under the shadow bollen totalt. När det rör skräckfilmer är jag oftast förlåtande och accepterar en hel del saker som inte skulle funka i andra filmgenrer men här beter sig Will alldeles för ologiskt för att jag ska kunna köpa det. T.ex om det ploppar upp bilder och filmer på mordoffer på en okänd mobil i min ägo väntar jag inte med att kontakta polisen en dag eller två. Vidare är historien är alldeles för rörig och efter sista scenen har jag inte blivit speciellt klok på filmens story. Jag kan möjligtvis ha en aning vad det rör sig om men resultatet blir då ett enda ”jaha så kan kan det gå”. Ett stort problem är att jag bryr mig inte ett dyft om Wills öde då han är för osympatisk och bara irriterar mig. Enda ljusglimten i denna soppa är väl möjligtvis skådisen Zazie Beetz som spelar Wills ex. Skitfilm där mitt enda tips är att den bör undvikas.

Regi: Babak Anvari

Betyg: 2/10

Veckans låt

Nytt år – nya böcker filmer och annat smått och gott. Bloggen rullar på som vanligt med inlägg onsdag, fredag och söndag med en Veckans låt varje måndag.

Ha en fin vecka

Black Sabbath (1963 Italien)

Black sabbath eller I tre volti della paura som den heter i original är en italiensk antologiskräckis regisserad av Mario Bava. Filmen består av tre berättelser som inte är speciellt rysliga men de har atmosfär så det stänker om det.

Första storyn handlar om en kvinna som får hotfulla telefonsamtal och är helt ok men det är inget man inte sett tidigare. Berättelse nummer två har självaste Boris Karloff (iofs dubbad på italienska men ändå) i huvudrollen och är en stämningsfull om än teatral historia om vampyrer. Den sista historien är den som är rysligast men den faller en hel på att man använt en skyltdocka (?) i stället för en skådis i rollen som hämndlystet spöke.

Som ni märker är kanske inte Black sabbath något att hetsa upp sig för om man vill bli skrämd men ytlig som jag är gillade jag kombon av snygga 60-tals brudar, härliga färger och en ganska så maffig scenografi.

Regi: Mario Bava

Betyg: 5/10

Marriage story (2019 USA)

Charlie & Nicoles äktenskap är över, kvar är bara själva skiljsmässan. Turligt nog är paret överrens om hur den ska gå till men så begår frun ”misstaget” att anlita en skiljsmässoadvokat och det som till en början verkade bli en sorgsen men sansad tillställning utvecklas till en otrevlig historia.

Vid en första anblick så kan Marriage story ge intrycket av att inte vara en speciellt upphetsande film men satan i gatan vad bra det här var. Skådisarna Adam Driver och Scarlett Johansen är top notch och jag köper dessa två i rollen som ett gift par rakt av och tänker inte alls på att det är Kylo Ren och Black widow som spelar vanligt folk. Filmens Yoda (vis gammal man) spelas passande av Alan Alda och som parets advokater gör både Laura Dern samt Ray Liotta finfina om än osympatiska insatser. Handlingen rullar på och jag sitter och undrar över hur det ska gå för man bryr sig om dessa två sympatiska personer som hamnat i en svår sits. Det som är filmens styrka är att man gillar båda två och hur det än kommer gå så finns det ingen vinnare utan bara förlorare och jag vill verkligen att Charlie och Nicoles liv åtminstone ska bli ok innan eftertexterna rullar. Ok, Nicole fulspelar lite men med facit i hand var hon tvungen till detta – när man ser filmen förstår man varför.

När jag ser rullen inser jag vad förbaskat dyrt en skiljsmässa kan bli i USA, summorna är i det närmaste astronomiska och då är detta inte skiljsmässa som har speciella omständigheter mer än en vårdnadstvist. Den svenska modellen ger ett avsevärt mer sansat intryck.

Marriage story finns på Netflix och är en film som rekommenderas varmt. Det är ingen mysrulle men om man är sugen på skådespeleri av högsta klass samt som bonus få ett praktgräl av episka proportioner bör man ta sig en titt.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 8/10

Bitch (USA 2017)

Hemmafrun Jill är inte tillfreds med sitt liv vilket jag kan förstå. Hon har fyra ungar och tillbringar dagarna i lyxvillan mer eller mindre väntades på att hennes man ska komma hem från jobbet. Mannen behandlar frun som en hushållerska och Jill verkar vara isolerad i hemmet med ungarna. Efter ett misslyckat självmordsförsök (som ingen lägger märke till) kastar Jill in handuken och börjar bokstavlingen bete sig som en hund. Hennes man får panik till en början inte så mycket för sin frus situation utan mer för vad ska folk säga och vem ska nu ta hand om hemmet och barnen?

Bitch säljs in som en komedi och jag kan eventuellt köpa det påståendet då det är en såpass bisarr situation att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jills man är en underhållande figur och jag njuter då han tvingas ta ansvar över situationen men där någonstans slutar det roliga. Samtidigt som jag flinar lite åt den tafatte och stressade mannen blir jag lite sorgsen till sinnes då det till syvende och sist handlar om en männsika som får ett totalt sammanbrott pga en livssitution som är mentalt förödande.

Det är en lågbudgetfilm där regissören Marianna Palka spelar hundkvinnan och hennes pojkvän Jason Ritter spelar hennes man. Skådespelarinsaterna är bra, filmmusiken stundtals störande (skärande ljud) och på det hela duger filmen även om jag undrar om den inte kommit mer till sin rätt som en lång kortfilm. Bitch blir aldrig seg men den känns aningens utdragen. Sevärd? En del kan nog gilla rullen andra kan nog komma att avsky den hur som helst lär man inte glömma bort filmen efter att man sett den.

Regi: Marianna Palka

Betyg: 5/10

Veckans låt

Årets sista Veckans låt (och inlägg) får bli OMD:s smårysliga/sorgsna The Lights are going out från deras näst bästa platta Crush. Den bästa är Dazzle ships om nu någon undrade.

Önskar alla ett Gott nytt år (själv ringer jag in det nya året live på Skansen – om vädret tillåter ) och på återseende redan på onsdag med en film om en kvinna som tror att hon är en hund.

Månadens filmer: Januari

Ett filmår är snart slut och ett nytt ligger i startgroparna. 2019 hade en hel del rullar jag ville se på bio. Nu blev det som så att jag inte såg alla filmer av olika skäl men det blev en hel del biobesök. Det finns en och annan film jag vill se under 2020 så jag fortsätter med att varje månad lista de filmer som åtminstone lockar till en titt.

The Grudge. Behöver världen en ny The Grudge? Svaret på den frågan är nog nej men jag är ändå lite nyfiken på att se vad de totat ihop.

 

 

 

Jojo Rabbit: Verkar kunna vara en kul film, ibland funkar regissören Taika Waititi humor för mig och ibland inte alls.

 

 

 

The Color out of space: Denna lär inte gå upp i landsorten Karlstad men man kan aldrig veta. Kombinationen Cage+Lovecraft+Richard Stanley är lockande även om jag anar att resultatet säkerligen kan diskuteras.

 

 

1917: En rejäl krigsrulle som utspelar sig under 1:a världskriget känns intressantare än det kanske låter. Mendes bakom kameran och en hel del bra skådisar framför den b.la favoriten Mark Strong.

 

 

 

Cats kanske någon undrar över. Låt oss säga som så: Jag har inte hämtat mig än efter att ha sett trailern som var mer skräckinjagande än förra årets samlade skräcksfilmsproduktion. Men i ett svagt ögonblick kanske jag kastar bort en hundring för svaret på frågon om filmen verkligen är så dålig som den verkar.

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Apostle (2018 Storbr)

Regissören Gareth Evans är nog mest känd för sina The raid filmer, han har även gjort det bästa segmentet i den starka skräckantologin V/H/S 2. Dagens rulle Apostle är en knepig film som jag inte riktigt får grepp om.

Den plågade f.d predikanten Thomas tar sig an ett uppdrag som verkar dödsdömt redan från start.  Han ska infiltrera en sekt som isolerat sig på en ö. De har kidnappat hans syster Jennifer och kräver nu en lösensumma för att släppa henne. Nu vet inte Thomas om systern lever och vill inte betala stålar för ett lik så han måste först lokalisera systern innan det blir tal om någon lösensumma. Klart att det skiter sig på stört. Sektledaren Malcolm har alerta spioner och han inser att en infiltratör i sina led.Det är inte längre en fråga om Thomas blir upptäckt utan när.

Detta är en film som blir allt märkligare ju längre speltiden går. Till en början är det en thriller som är riktigt rafflande och filmen håller spänningen vid liv ända tlll finalen.  Det som gör att jag börjar undra över Evans tankevärld är dels att filmen vid några tillfällen exploderar i scener som skulle få en fantast av Saw filmerna att hoppa högt av glädje. Det är rejält slafsigt. Vidare vandrar berättelsen sin egen lilla väg och blir till slut något som troligen kan beskrivas som en korsning mellan skräck och fantasy. Det är ingen mysfilm då miljön är både grå och skitig och en känsla av hopplöshet hänger över hela historien. Vår hjälte skänker inte heller mycket hopp. Han spelas av Dan Stevens och om jobbet var att spela sliten sköter han detta med bravur. Thomas ser så tärd ut att jag bekymrar mig över att han ska trilla ihop när som helst.

Bortsett från de sista tio minuterna som mest påminner om en final skriven av Stephen King i sina sämsta stunder lyckas Evans att hålla ihop sin historia väl trots alla märkliga utflykter. Vad man än tycker om rullen så ska den åtminstone ha credit för att den vågar ta ut svängarna ganska rejält och jag hade åtminstone inte en susning vilken väg berättelsen skulle ta. Filmen rekommenderas men med brasklappen att det kanske inte riktigt är en fredagsmysfilm.

 

Regi: Gareth Evans

Betyg: 7/10