Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

Annonser

Veckans låt

R.E.M kunde göra trallvänliga och glada låtar om de var på humör. Trevlig sång och uppsluppen video.

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

A Quiet place (2018 USA)

Det verkar som att de senaste åren  har filmbolagen valt att släppa lite “finare” skräckisar under vårvintern.  Men finare menar jag att de har lite större ambitioner än att bara skrämmas. Storyn är lite mer genomtänkt och man arbetar mycket med att skapa en stämning i filmen och filmkritikerna bestämmer sig för att ge ett högre betyg då de anser att filmerna är smarta. Filmer som t.ex It follows, The VVitch, It comes at night, Get out och nu senast A Quiet place hamnar för mig i denna subgenre.

I dagens rulle har samhället gått under då planeten invaderats(?) av odjur med otroligt bra hörsel vilket gör att om man ger något ljud ifrån sig blir man monstermat. Vi får följa en familj på fem personer som lever ett mycket tyst liv på en lantgård. Monstren stryker runt i grannskapet men man har klarat sig relativt bra men en tillökning i familjen ställer till problem.

Filmen är definitivt sevärd. Det är bra skådisar b.la Emily Blunt samt uthärdliga  barnskådisar. Regissören John Krasinski nyttjar miljöerna bra och lyckas mycket bra med att göra en film nästan helt saknar talad dialog utan att det känns konstigt.Jag trodde först att jag skulle bli rastlös p.ga detta men icke. Däremot dras filmen med ett och annat problem.

Som jag tidigare nämnde är detta en film som har lite större ambition än att bara var en vanlig skräckis och då krymper ramarna för mig. Om jag t.ex ser en vanlig teenslasher  är jag mer förlåtande mot ologiskheter och korkade beslut men om filmmakarna höjer ribban höjer jag också mina krav på vettiga beslut. I Get out föll filmen på skurkarnas korkade plan som jag än idag inte begriper eller jo det gör jag men den saknar både sans och vett. I A Quiet place faller filmen på att hur i helvete kan man överhuvudtaget överväga att skaffa en unge när minsta ljud kan innebära omedelbar död? Jag får inte ihop det, så när Blunt ståtar med gravidmage en kvart in i filmen sitter jag bara och tänker vad är detta för idioter, har de inte hört talas om kondomer?

Mitt andra problem rör monstren förmåga. Hur kan de skilja på vilka ljud som skapas av mat eller omgivningen? En ekvation jag inte fick ihop. En hel del har problem med en spiks placering i filmen men den överskuggades för mig av filmhistoriens mest korkade graviditet. Om man däremot kan blunda för detta är A Quiet place en helt ok skräckis där man lyckas ganska så väl att göra en småspännande film på ett lite annorlunda vis. Som propaganda för preventivmedel är dock rullen i det närmaste oslagbar.

Regi:John Krasinski

Betyg 5/10

Brimstone (2016 Nederländerna)

Man skulle nästan kunna tro att von Trier ligger bakom filmen Brimstone men den är något så ovanligt som en Nederländsk västern. Vi får följa den stumma Liz liv från barndomen och framåt. Filmen startar med att det kommer en ny präst till staden där Liz bor med sin familj. Att prästen inte har goda avsikter står snart klart. Varför han när ett hat till Liz vet vi inte till en början men att filmen kommer bli en enda lång golgatavandring för Liz står snart klart.

Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.

Till en början är berättelsen lite förvirrande då det är lite oklart om vad som egentligen händer och varför. Filmen är uppdelad i fyra segment som hoppar i tiden så lagom till filmens final står allt klart. Det är obehagligt, sorgligt, eländigt och blodigt mao en tvättäkta feelbadfilm som jag gillade mycket. Ensemblen är mycket bra med b.la Guy Pearce i rollen som den djävulske prästen och Dakota Fanning som Liz även Kit Harington gör ett inhopp som revolverman och Vera Vitali dyker upp i en liten roll som prostituerad. Det som griper tag är dock storyn och dess oförsonlighet. Då det inte är en Hollywoodproduktion står det också snart klart att man inte har en susning om hur det ska gå. Inte en mysig filmupplevelse men bra.

Regi: Martin Koolhoven

Betyg: 7/10

Veckans låt

Varje morgon när jag kör (ok min fru kör jag sitter/halvligger bredvid och slumrar hela vägen) till jobbet är Left to my own devices den första låt jag lyssnar på. Varför det blivit så vet jag inte riktigt men nu har jag gjort det så många gånger att jag är rädd att bli ”jinxad” om jag byter startlåt för morgonen. Turligt nog så är det en av världens bästa låtar och naturligtvis ska det var den långa versionen där Tennat halvrappar om Che Guevara. Tänk om jag råkat välja Gipsy woman eller något av Carola som startlåt – tanken svindlar. En annan fråga är om jag vågar byta låt till höstterminen?

Deadpool 2 (2018 USA)

Om den här uppföljaren finns kanske inte så mycket att säga. Gillade man första filmen om The Merc with a mouth lär man gilla denna. Deadpool försöker här att bli en bättre människa och ser det som sin mission att rädda den odräglige mutantpojken Firefist, dels från sig själv och dels från Cable, en mördare från framtiden. Cable visar sig vara en svår nöt att knäcka så Deadpool samlar ihop ett gäng mutanter för att ta upp matchen mot Cable som f.ö gestaltas mycket serietidningstroget av Josh Brolin. Att sedan Cable aldrig varit någon favorit för mig spelar inte så stor roll då kontrasten mellan den stiffe Cable och halvgalne Deadpool var underhållande.

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio, två timmar bara flög iväg och jag skrattade till en tre fyra gånger vilket är unikt då jag nästan aldrig skrattar när jag ser film. Det var en mycket underhållande resa från starten med de 007 inspirerade förtexterna till filmens stingers. Om jag skulle klaga på något så skulle det vara att man drog lite väl många metaskämt något jag sällan uppskattar då jag tappar filmkänslan lite men å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan filmens sista scen.

Det är i sina stunder lite småfjantigt och ganska så blodigt med trots(?) detta är Deadpool 2 en underhållande actionkomendi med en massa whitetrash hjältar och skurkar som gör sitt bästa för att höja stämningen. T.om så underhållande att jag fann Deadpool 2 vara snäppet bättre än ettan och jag tackar inte nej till en trea.

Regi: David Leitch

Betyg: 8/10

Bullet head (2017 USA)

Efter ett misslyckat rån flyr tre rånare in i ett övergivet (och mycket stort) kommunalt förråd. Deras bil har havererat och bytet är fortfarande kvar i det medhavda kassaskåpet. Det finns inte så mycket att göra än att invänta solnedgången och sedan fly i skydd av mörkret. Rånarna är dock helt omedvetna om att lagret använts för illegala hundkamper och i byggnaden finns det en hund som även är mycket avogt inställd till människor.

Detta hade kunnat bli en mycket spännande film, vilket också var min förhoppning, men filmens regissör har inte material till en långfilm och blandar därför in små sidohistorier som rånarna berättar för varandra medan de får tiden att gå. Något de fortsätter med efter att den blodtörstiga besten gjort entree. De är lite väl avslappnade för min smak. Visst blixtrar det till när hunden dyker upp lite då och då som gubben i lådan men i övrigt lunkar filmen på. Vidare har regissören krånglat till det med att även ge hunden en bakgrundshistoria och filmens slut var alldeles för sentimentalt för min smak. Om man istället hade koncentrerat sig på elak hund + potentiella offer + jakt och krypande spänning hade filmen blivit avsevärt bättre men jag anar att regissören hade större ambitioner än detta och krånglade till det för sig alldeles i onödan.

Regi: Paul Solet

Betyg: 4/10

Veckans låt

Tack vare den utmärkta serien The Sinner kommer jag inte att kunna lyssna på denna låt utan att tänka på ben som krossas. En annan överraskande sak med The Sinner är att huvudrollen spelas av tråkmånsen Jessica Biel och hon är alldeles fantastisk. Det kunde man aldrig tro.

Beck 1 – 38 (1997 – ????)

Under det senaste halvåret har jag haft en mycket låg tröskel när det rör film. Jag har inte orkat med några större utmaningar. Det kan möjligtvis vara en förklaring till att jag betat av alla filmerna med Beck (dvs de som rör Peter Haber i huvudrollen). Det här inlägget har inte ambitionen att behandla alla filmerna i serien utan det blir en och annan tanke om denna långa och troligtvis inte än avslutande filmserie.

Beck är både populär men samtidigt lite utskälld. Ofta bemöts filmerna lite med ett ”hå hå ja ja nu är det dags för ännu en Beckfilm”. Detta kan bero på att filmerna mer eller mindre massproducerats och man anar att kvalitén blir därefter men jag är inte värre än att jag kan ändra inställning.

Under januari till april har jag som sagt sett alla filmerna i kronologisk ordning och just nu så passade denna filmserie mig perfekt. Den mentala utmaningen att se filmserien var obefintlig vilket inte behöver betyda att filmerna är dåliga. Man vet vad man får, det är inga större överraskningar men heller aldrig tråkigt. Det är underhållning för stunden.

Klart att serien periodvis lider av en ganska så usel dialog och stundtals går skådisarna på autopilot. Detta är ganska tydligt kring film ca 10 tom 20. En förklaring kan vara att man då formligen spottade ut filmer, rekordet är åtta filmer på raken, och det skulle inte förvåna mig om Haber (som spelar Beck) och co inte alltid hade koll på vilket mord de höll på att lösa för dagen. Det är också i de här filmerna man har med en tysk skådis som dubbas vilket ger ett amatörmässigt intryck.

Filmernas förtjänst är att det är ganska underhållande att se kända skådisar passera i revy och märka hur tiderna förändras genom att huvudrollsinnehavarna åldras, ny teknik förs in och olika samhällsproblem tas upp. Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt spännande oftast är det mordmysterier där man knyter an till något aktuellt samhällsämne/problem. Spelmissbruk, kvinnomisshandel, knark, smuggling, trafficking m.m.

Det är som sagt inte dåliga filmer men å andra sidan får man inte en wow-upplevelse. Det är mer av en trevlig stund i igenkänningens tecken. De senare episoderna har dock hållit en något högre kvalitet tycker jag iom norrmannen Kristofer Hivjus medverkan. Det är lite snårigare mysterier och ensemblen verkar trots stigande ålder blivit lite piggare. Vad jag förstått så var inte Persbrandt som spelade Gunvald Larsson den lättaste att jobba med. Det är kanske så enkelt att man fått en trevligare arbetsmiljö efter att Persbrandt fick kicken, vilket då visar sig i filmerna.

En sista sak som vill jag lyfta fram:  Becks granne Valdemar. Han har egentligen inte någon större betydelse för handlingen utan är med mer som en rolig figur. Grannen spelas av Ingvar Hirdvall med bravur. Det är en mycket märklig figur som ofta har absurda idéer och kommer med knepiga upptåg vidare är han både pratglad och påträngande och bara….konstig. Personligen hade jag älskat att ha en granne av detta slag.

Slutomdömet om Beck blir sevärt men inte omistligt.