IT (2017 USA)

Filmatiseringar av Kings verk brukar inte bli så lyckade men det finns en del undantag b.la The Shining, The Mist, The Green mile och några till. It är en av författarens bästa romaner och det gjordes en tv-serie 1990 som bortsett från Tim Curry i rollen som Pennywise är riktigt usel. En anledning till detta kan vara att den gjordes för tv och på den tiden betydde det oftast att det blev urvattnat beroende på all censur. Den nya versionen är avsevärt bättre där det finns en hel del att gilla.

It utspelar sig i den lilla staden Derry under slutet av 80-talet. En grupp ungdomar upptäcker att staden hemsöks av ett monster i skepnad av en clown som kallar sig för Pennywise. Clownen ligger bakom många dödsfall, speciellt då barn,  och dess närvaro infekterar hela staden som inte är en så värst trevlig plats. De sju ungdomarna inser att de måste försöka besegra monstret innan det blir deras tur.

Filmen var en mestadels positiv överraskning, att man skippar stora delar av Kings bok i adaptionen störde mig inte värst mycket. Regissören Andrés Muschietti har jobbat med att göra en fungerande film istället för att göra en helt trogen version av boken vilket han lyckats bra med. Miljöerna är bra och filmen känns som en 80-talare utan att den för den skull dränks av tidsmarkörer. Bäst är dock barnskådisarna som alla sju är en imponerande samling som funkar ypperligt. Vidare gillade jag att Muschietti använder sig av någotsånär subtila grepp för att visa hur Pennywise med sin närvaro påverkar stadens och dess invånare.

Tyvärr är inte regissören lika subtil när det gäller just Pennywise. Av och till funkar Bill Skarsgård bra i rollen men överspelet tar överhanden allt för många gånger och resultatet blir för mycket clown och för lite skräck. Finalen var kort och gott bara larvig och speciellt skrämmande var inte Skarsgård det var t.om skämskudde varning vid en del tillfällen. Man om man bortser från filmens sista 20 minuter är den klart godkänd och visst kommer jag se fortsättningen som kommer nästa år.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg:6/10

Annonser

Filmitch filosoferar: Black panther (2018 USA)

MCU-filmen Black Panther satte griller i huvudet på mig. Kritikerna gick överlag banans  och hyllade filmen som ett mästerverk och det är t.om tal om Oscarsnominering. När jag såg filmen blev jag lite konfunderad. Vad var det som gjorde att just denna film var så mycket bättre än resten av MCU-filmerna? Som så skiljer sig inte Black Panther speciellt mycket från de andra filmerna i MCU. Det är en ganska så ordinär superhjältestory där skillnaden från övriga Marvelfilmer är väl att den utspelas i huvudsak i Afrika, att alla andra rollfigurer än huvudpersonen är avsevärt intressantare då Chadwick Boseman i rollen som Black Panther är ganska så intetsägande, man lyckas trolla fram två riktigt bra skurkar (som man dumt nog tar kål på)i form av Killmonger och Klaw samt att de flesta skådisarna är färgade.

Min gissning är att kritikerna tappade konceptet och höjde filmen till skyarna pga av det sistnämnda. Klart att det är kul att Hollywood vågar satsa en massa miljoner på en film med afroamerikaner i bärande roller men blir det automatiskt en bättre film av den anledningen? Nej att påstå det är lika fördomsfullt som att hävda att färgade skådisar är sämre än vita eller att män är bättre regissörer än kvinnor. Problemet är att man inte ger folk chansen.

Det kan vara som så att det egentligen är filmernas finansiärer som är onödigt ängsliga. Vanligt folk bryr sig nog inte, avgörande för om man går och ser en film eller inte beror nog mer på om den verkar vara bra, inte skådisarnas hudfärg. Att sedan kritikerna förblindas och springer i flock likt gnuer är deras problem. Själv lyssnar jag numera mer på vad folk tycker om film på poddar och bloggar, de brukar vara bättre på att recensera film än de s.k proffskritikerna.

Jag är den första att tycka att det är fel att se till hudfärg när en film ska göras. Whitewash eller blackwash är förkastligt när det görs för att man är rädd att publiken kommer dissa en film pga skådisarnas hudfärg. I min bok gäller det att få en bra skådis till rätt roll sedan skiter jag i personligen vilken färg han eller hon har på skinnet.

Tråkigt nog är det inte så i verkligheten. I Scotts Mosesfilm som kom härom året spelades huvudrollerna av vita skådisar då man inte trodde filmen skulle få en publik om man valde folk med historiskt rätt hudfärg. Följden blev att hela ensemblen i den filmen såg ut att ha badat i brun utan sol. Denzel (smile and wold smiles with you) Washington förhandlade bort en hångelscen med Julia Roberts i rullen Pelikanfallet då han var rädd att den svarta publiken skulle misstycka så visst finns problemet med att man ser till hudfärg.

Ett exempel på att hudfärg inte spelar någon roll är Michael Clarke Duncan och Vincent D’Onofrio  som båda är båda suveräna i rollen som Kingpin dvs de är rätt skådisar på rätt plats och gör ett bra jobb och deras hudfärg spelar ingen roll och vem stör sig på att Red i Nyckeln till frihet spelas av Morgan Freeman (i boken är han en rödhårig irländare)?

Jag hoppas att filmbranschen skulle bli lite mer vågad och ge folk jobb utifrån deras kompetens, tänk så många bra skådisar man skulle kunna få bekanta sig med. Jag hoppas också att kritiker slutar att förväxla intentioner med kvalitet och vågar börja tänka lite mer självständigt och inte vara så förbannat ängsliga över vad andra tycker.

Veckans låt

Det tog sin tid men äntligen kom McGregor i blomsterlandet upp. Är nu tillbaka efter två semesterveckor samt ett trevligt besök under gångna veckan av svärföräldrar. Bloggen rullar på som vanligt och jag får se om jag inte kan rensa undan lite gammal skåpmat som blivit liggandes de senaste månaderna, lite Stephen King, MCU-filmer och annat smått och gott.

Veckans låt blir en uppsluppen sak av en grupp jag inte har en aning om vilka de är, men det spelar inte så stor roll då det är en mycket trevlig låt.

Mattias Göransson: Björnen kommer!

Hur är det med ryssen? Sitter Putin borta i Moskva och kastar lystna blickar mot Sverige eller är det en tidningsanka som hejas på av militären i hopp om ökade anslag och att Sverige ska gå med i NATO?Dessa svar får vi inte i Göranssons bok Björnen kommer men däremot vänder författaren nogsamt på varenda sten i jakten på om vi haft några ubåtskränkningar i svenska farvatten utöver U-137 (frågan om just den kränkningen var avsiktlig eller inte är åtminstone enligt författaren uppe för debatt). Svaret blir kanske, kanske inte men några bevis för kränkningarna finns det i vart fall inte.

Göranssons kritik mot militären och media är förödande. Om man nu ska tro författaren så verkar den svenska militären bestå av ett gäng gubbar som skriver om verkligheten till att passa sin syn på omvärlden.

Jag kommer inte lista alla misstag och stolligheter militären gett sig in på i jakten på möjliga ubåtar men en röd tråd genom boken är att när man inte hittat/fångat en u-båt har man istället för att säga falskt alarm valt att hitta på plausibla möjligheter för varför man inte fångade u-båten. I mångt om mycket liknar vår militära ledning dessa domedagssekter som när undergången inte sker på utsatt datum hittar på allt möjligt varför så inte skedde. Naturligtvis hejas dessa spekulationer på av media och det sunda förnuftet finns ingenstans att finna.

Det är en intressant bok där författaren även behandlar rysskräcken som blossat upp av och till och även då varit falskt alarm. Polska tavelförsäljare och ryska bärplockare har visat sig vara just det de är; bärplockare och tavelförsäljare och inget annat. Man kan kanske skratta åt tokerierna men de är så spridda bland den svenska befolkningen så det börjar snart bara bli en tidsfråga innan vi går med i NATO viket man kan tycka både bu och bä om men att göra detta pga av en effektiv skrämselpropaganda är inte den rätta vägen..

Boken som sådan är intressant och tankeväckande att sedan författaren är lite väl detaljerad kan jag iofs förstå men i längden blir det lite tjatigt med Göranssons pedagogiska och sakliga argumentering mot ubåtskränkningarna. Det är begripligt varför han gör det men efter några hundra sidor blir det lite enahanda.

Naturligtvis ville jag kolla upp vad motståndarsidan hade att säga om boken för det kan faktiskt vara som så att Göransson okritiskt driver en tes likt de militärer och media han kritiserar och bildar sin egen verklighet. I ärlighetens namn hittade jag inte så många sakliga motargument, den mesta av kritiken gick ut på att Göransson går Putins ärenden och det var inte något att ta fasta på. De mer sansade debattörerna kom inte heller med något kraftfullare än att det har varit starka indikationer på att ubåtar kränkt svenska farvatten. Mao man har noll och ingenting att komma med.

Klart läsvärd bok som känns nödvändig i ett land där allt sans och vett lämnat debatten om Ryssland och dess intentioner.

The Twilight zone The Movie (1983 USA)

220px-twilightzonemoveposterDen här filmen är baserad på en mina favorit tv-serier. The Twilight zone hade premiär under 60 talet och bestod av korta berättelser som ofta serverade en moralkaka eller två och då i form av skräck eller sf. Serien har kanske inte stått emot tidens tand vidare bra men den är förbaskat mysig och trevlig men ett och annat avsnitt är än i dag lite ruggigt.

Filmen The Twilight zone består av fyra berättelser varav en (Kick the can) är nyskriven. George Miller, Steven Spielberg, John Landis och Joe Dante står för regin i var och en av historierna. Bäst är Millers film om en flygrädd man, de övriga berättelserna är helt ok även om effekterna i It´s a good life inte har åldrats med värdighet och Spielbergs Kick the can kan av en del upplevas som lite väl sentimental men det är väl å andra sidan Spielbergs signum?

Det är inte den bästa filmen att välja om man vill se en 80-talare men det är en charmig film och man lyckas ganska väl med att skapa lite gammaldags Twilight zone känsla och det är inte fy skam.

Regi: George Miller, Steven Spielberg, John Landis, Joe Dante

Betyg: 5/10

Veckans låt/biologi lektion

Bloggen tar nu uppehåll i de par veckor då jag drar till Florida och Karibien ett par veckor. Det kan låta skönt och gott – de Karibiska vattnen ser väldigt inbjudande ut men under ytan finns det saker som är mindre inbjudande. Dumt nog kollade jag in Blue planet II efter jag beställt resan. Där dök denna rackare upp  i rutan och att jag satte kaffet i halsen,

Turligt nog finns det pool på både båt och hotell.

Ghostland (2018 Frankrike)

Franska skräckisar är inte att leka med inte ens då de görs med engelsktalande skådisar. Ghostland är gjord av fransmannen Pascal Laugier. Hans mest kända film torde vara Martyrs som jag (hör och häpna) inte är så värst förtjust i. Mixen av tortyr och metafysik passade inte riktigt mig även om storyn var ganska så originell. I Ghostland har Laugier skippat filosofin och går s.a.s rakt på sak men visst förekommer det en och annan kommentar i filmen hur vi skapar vår egen verklighet.

En ensamstående mor har ärvt ett hus ute på vischan och flyttar dit med sina två tonårsdöttrar Beth och Vera. Huset är ett sådant där räligt bygge där åtminstone jag hade vänt i dörren och kontaktat närmaste mäklare för försäljning av objektet. Familjen flyttar in och redan första natten får de ett oväntat besök av mindre trevlig art i form av två galningar. Familjen klarar sig med nöd och näppe. Vera flyttar hemifrån, skaffar barn och blir en framgångsrik skräckförfattare mycket tack vare de hemska händelserna den där natten och plågas naturligtvis av mardrömmar. Hennes syster Vera klarade sig inte lika bra mentalt och vårdas i hemmet där det hela utspelades (hur tänkte man där?). Sent en natt ringer dock Vera till Beth och säger att hon måste komma hem. Beth packar väskan och naturligtvis är det något som är lurt i barndomshemmet.

Första halvan av filmen är lite trevande men inte mindre ryslig för det. Mina tankar fastnade i funderingar kring Veras ”vård” samt att hur man i hela fridens namn väljer att stanna kvar i detta kråkslott där ruggigheter har hänt. Tacksamt nog fick jag svar på detta och filmen sista halva var en för mig svettig tillställning. Mitt enda problem är väl att det börjar bli lite enahanda med alla dessa kvinnor/tjejer som ska torteras och misshandlas i parti och minut. Varför kan inte filmmakarna vara lite originella nästa gång och sätta t.ex ett pensionärspar i handlingens centrum- inget ont om pensionärer (är snart där själv) men lite omväxling skadar aldrig.

Än så länge är Ghostland 2018 års bästa skräckis men det ligger en hel del lovande rullar i pipelinen under årets andra halva så vi får se hur länge den utsagan håller i sig.

 

Regi:Pascal Laugier

Betyg: 7/10

Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

The Belko experiment (2016 USA)

Det är en helt vanlig dag i det stora kontorskomplexet Belko industries. Folk tjafsar, lägger upp planer inför helgen och hänger vid kaffeautomaten. Plötsligt så stängs hela kontorsbyggnaden ned. Ståldörrar slår ned framför ingången och fönstren, kontorsbyggnaden är nu helt isolerad från omvärlden. Högtalarsystemet (som ingen visste fanns) kopplas på och en röst meddelar att personalen måste döda fyra av sina arbetskamrater annars kommer åtta att dö.

Det här var en film som man tackar för när den serveras. Jag vet inte vad jag ska kalla genren för men jag gillar filmer med folk som hamnar i en svår situation och måste på ett eller annat sätt ta sig ur den. CircleThe Human race eller The Divide för att nämna några liknande filmer.

The Belko experiment håller hela vägen in i mål. En del blir hjältar andra skurkar och det är alltid intressant att se (på film vill jag understryka)  hur folk låter djuret inom sig komma fram när man skrapar bort civilisationens fernissa. Filmen visar också att ett vanligt kontor kan innehålla de mest dödliga vapen som garanterar ett slafsig slut på jordelivet. Det är en del halvkända ansikten och överlag sköter sig skådisarna bra. Tempot är högt och filmen saktar inte ned och man lyckas t.om med att få till ett vettigt slut, något som ibland kan vara svårt i genren.  Kort och gott en ganska så blodig thriller som var oväntat bra.

Regi: Greg McLean

Betyg: 7/10

Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

A Quiet place (2018 USA)

Det verkar som att de senaste åren  har filmbolagen valt att släppa lite “finare” skräckisar under vårvintern.  Men finare menar jag att de har lite större ambitioner än att bara skrämmas. Storyn är lite mer genomtänkt och man arbetar mycket med att skapa en stämning i filmen och filmkritikerna bestämmer sig för att ge ett högre betyg då de anser att filmerna är smarta. Filmer som t.ex It follows, The VVitch, It comes at night, Get out och nu senast A Quiet place hamnar för mig i denna subgenre.

I dagens rulle har samhället gått under då planeten invaderats(?) av odjur med otroligt bra hörsel vilket gör att om man ger något ljud ifrån sig blir man monstermat. Vi får följa en familj på fem personer som lever ett mycket tyst liv på en lantgård. Monstren stryker runt i grannskapet men man har klarat sig relativt bra men en tillökning i familjen ställer till problem.

Filmen är definitivt sevärd. Det är bra skådisar b.la Emily Blunt samt uthärdliga  barnskådisar. Regissören John Krasinski nyttjar miljöerna bra och lyckas mycket bra med att göra en film nästan helt saknar talad dialog utan att det känns konstigt.Jag trodde först att jag skulle bli rastlös p.ga detta men icke. Däremot dras filmen med ett och annat problem.

Som jag tidigare nämnde är detta en film som har lite större ambition än att bara var en vanlig skräckis och då krymper ramarna för mig. Om jag t.ex ser en vanlig teenslasher  är jag mer förlåtande mot ologiskheter och korkade beslut men om filmmakarna höjer ribban höjer jag också mina krav på vettiga beslut. I Get out föll filmen på skurkarnas korkade plan som jag än idag inte begriper eller jo det gör jag men den saknar både sans och vett. I A Quiet place faller filmen på att hur i helvete kan man överhuvudtaget överväga att skaffa en unge när minsta ljud kan innebära omedelbar död? Jag får inte ihop det, så när Blunt ståtar med gravidmage en kvart in i filmen sitter jag bara och tänker vad är detta för idioter, har de inte hört talas om kondomer?

Mitt andra problem rör monstren förmåga. Hur kan de skilja på vilka ljud som skapas av mat eller omgivningen? En ekvation jag inte fick ihop. En hel del har problem med en spiks placering i filmen men den överskuggades för mig av filmhistoriens mest korkade graviditet. Om man däremot kan blunda för detta är A Quiet place en helt ok skräckis där man lyckas ganska så väl att göra en småspännande film på ett lite annorlunda vis. Som propaganda för preventivmedel är dock rullen i det närmaste oslagbar.

Regi:John Krasinski

Betyg 5/10