Veckans låt

Jaha ja redan sportlov? I Värmland händer det inte så mycket blir en tur till tippen, hörselvården, kaffe, bio, lite tv-serier och en och annan bok. En del av mina ”vänner” anser att ordet sportlov i kombination med mitt namn är ett hån. Nåväl kanske jag tar en promenad.

Veckas låt är en s.k guilty pleasure. Jag är förtjust i den tuggummipop som Perry levererar. Än en gång är det en låt på temat ”du duger som du är” som framförs av en person som som är stylad till max. Märklig företeelse detta som förekommer lite här och där. Jag nämner inga namn men de är en hel del som trillar i denna grop då budskapet tappar liksom sin trovärdighet. Hur som helst, det går däremot inte att motstå en sång som innehåller ljuvlig poesi som t.ex:

”Boom, boom, boom
Even brighter than the moon, moon, moon”

Ha en skön vecka

Månadens filmer: Mars

Det ser skralt ut på bioprogrammet i Mars men ett par rullar har jag trots allt lyckats skaka fram.

A Quiet place II: Emily Blunt är alltid sevärd och även om jag inte var överförtjust i första filmen så känns uppföljaren intressant.

 

 

 

Mulan: Brukar inte vara speciellt förtjust i Disneys nyinspelningar men denna verkar vara maffig och skådisar som Jet Li, Donnie Yen och Gong Li lockar en hel del.

 

 

 

Kanske möjligtvis så ger jag filmerna The Lodge & Bloodshot en chans på stora duken men bara kanske.

Unga kvinnor (2019 USA)

Unga kvinnor är tydligen en känd roman som filmatiserats ett antal gånger något som gått mig helt förbi (både romanen och filmerna). Denna version av filmen regisserad av Greta Gerwig hamnade på min radar iom att skådisen Florence Pugh är med.

Filmen blev än mer intressant då skådisarna Saoirse Ronan och Emma Watson stod i rollistan. En rulle med tre av Hollywoods bästa skådespelerskor kan väl inte misslyckas? Jodå om man är en butter man som redan en halvtimme in i filmen totalt tappat intresse för systrarnas Marchs öden och äventyr i 1860 talets USA.

Ytligt sett har jag inget att invända mot filmen. Skådisarna sköter sig fint med det material de har att jobba med tom Meryl Streep i liten roll var bra. Fotot och scenografin var utsökt, musiken trevlig och filmen har en hel del fina scener så man kan ta och fundera över vad som är problemet med rullen?

Jag gillar romantik och drama men för att bli engagerad måste jag bry mig om rollfigurerna och i Unga kvinnor har de noll, nada, zero djup. För mig känns de som ytliga klippdockor som rapar upp förväntade repliker och känslan av att jag kollar in en såpa som har sänts en säsong eller två för mycket är tråkigt nog närvarande. Saker händer på löpande band det är gråt, skratt, pianospel, frierier kryddat med skridskoincidenter och scharlakansfeber och jag bryr mig inte ett dyft hur det går utan intresserar mig mer för vilka lustiga kläder Jo (Ronan) ska ha nästa scen än familjens väl och ve. Att en av rollfigurernas klädval är det mest spännande i en film talar inte till dess favör om man säger som så.

I vanliga fall gillar jag filmer av det här slaget kostymdrama, coming of age samt hjärta och smärta men här tog det som sagt stopp. Jag blev vare sig skakad eller rörd bara uttråkad, tur då att inramningen var såpass snygg.

Filmen började på 5/10 men halkar allt längre ned på betygsstegen ju mer jag tänker på den. Nåja får hoppas att Pugh får roligare saker att göra än att måla tavlor i den kommande Black Widow.

Regi: Greta Gerwig

Betyg: 4/10

47 meters down: Uncaged (2019 Storbr)

Denna film har inget att göra med den suveräna 47 meters down som kom häromåret mer än att det rör sig om hajar i samkväm med människor. Filmen utspelar sig på Yucatanhalvön där ett gäng tjejer helt spontant bestämmer sig för att dyka och kolla in Mayaruiner som ligger under vatten. Skratt, glädje och HI5 förbyts snabbt mot skrik (en hel del om ni frågar mig), gråt och tandagnisslan när ett ras blockerar vägen ut, syret är på upphällningen och vattnet visar sig hysa en hel hög blinda men ack så aggressiva hajar.

Att 47 meters down: Uncaged inte är något mästerverk kan man ganska snabbt konstatera men en hajfilm är alltid en hajfilm oavsett kvalitet. Skådisarna duger väl för produktionen och det var kul att få se Slys dotter Sistine Rose Stallone i sin första filmroll. Det är lite småspännande men den där hyperventileringen jag brukar få i tv-soffan när jag ser idioter bada i annat vatten än en klorfylld bassäng uteblev. Som duglig underhållning i 90 minuter funkar rullen och jag hade åtminstone inte tråkigt.

Regi: Johannes Roberts

Betyg: 5/10

Veckans låt

Veckans låt serveras i två versioner den hälften så korta singelversionen och fullängdaren från Glastonbury – en festival jag ska göra mitt bästa att besöka – men både den Burning man får nog vänta tills jag blivit pensionär. Känns låten Born slippy igen månne? Det är den låt som spelas under det magnifika slutet i den fantastiska filmen Trainspottning gjord av den finfina regissören Danny Boyle.

En en riktigt go vecka

hh

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

Veckans låt

Veckans låt får bli från en okänd(?) supergrupp som gick under namnet Vegas. David Stewart (Eurythmics) och Terry Hall (The Specials) knåpade ihop ett album 1992. Skivan floppade och de två gick skilda vägar, tyvärr, för JAG tycker det är en liten bortglömd pärla som inte ens finns på Spotify tur då att jag har den på CD.

Önskar alla en bra vecka

The Bye Bye Man ( 2017 USA )

Jag hade hört att denna skräckis skulle vara riktigt usel så när den dök upp Netflix kunde jag i sedvanlig ordning inte hålla fingrarna i styr utan var tvungen att kasta bort lite tid som jag kunnat lägga på viktigare saker.

Paret Elliot och Sasha flyttar in i ett hus tillsammans med en kompis. Sasha bjuder in en spiritist som ska rena huset i en ritual men något går fel och man råkar bjuda in något ondskefullt väsen, oklart vad. Demon? Spöke? Hur som helst väsendet som går under namnet The Bye Bye man gör tillvaron sur för de tre inneboende som gör sitt bästa för att lösa mysteriet.

Ok såååå dålig var inte filmen men den var långt ifrån bra. Intrigen är helt ok  men filmen lyfter aldrig riktigt, det känns som att den mest står och stampar på samma ställe. Figuren Bye Bye man är ganska intressant trots det något korkade namnet men man jag känner att man kunnat göra mer av historien. Värre är nog att man lyckats med konststycket att hitta tre makalöst dåliga skådisar i huvudrollerna. De är inte dåliga på ett The Room  vis vilket är synd för då hade filmen åtminstone varit underhållande. De är bara U-S-L-A och inget annat. Detta tillsammans med den något tröga handlingen gör att jag aldrig kommer in i filmen som blir till en intetsägande historia. Största mysteriet är dock hur man lyckades få med både Faye Dunaway och Carrie-Anne Moss i små roller men de tänkte kanske ”pengar som pengar”. Vad vet en enkel själ som jag hur dessa stjärnor resonerar.

Regi: Stacy Title

Betyg: 3/10

Kursk (2018 Belgien)

Under en övning i Barents hav 2000 sjönk den ryska ubåten K-141. Mirakulöst överlevde en del av besättningen men de var fångade i djupet. Den ryska marinen var under denna tid på dekis och utrustningen höll inte måttet för att rädda mannarna ur djupet. Frågan var om man skulle ta emot den hjälp som erbjöds av NATO för att rädda manskapet.

Då filmen är en s.k BOATS satt jag med facit på hand och visste hur det hela skulle gå. Trots detta är Kursk en film som är både spännande och gripande samt en anings irriterande. Skildringen av männen i djupet som kämpar med både sviktande hopp och minskande syre är gastkramande. På land sympatiserar man med besättningens familjer som anar att något har hänt men möts till en början av tystnad från de styrande. Jag känner också med NATO befälhavaren Russell som erbjuder sig att hjälpa till med  räddningsarbetet men inte får något vettigt svar av ryssarna. Många känslor och mycket frustration s.a.s. När man ser filmen är det lätt att bli irriterad över hur stöniga och rigida ryssarna är när det står människoliv på spel och vore detta en ren spelfilm som är både gripande och spännande samt fullproppad med bra skådisar kunde det ha stannat vid detta men det är en s.k BOATS och då upptäcker man snabbt att filmen är ganska så onyanserad samt har skarvat en hel del med sanningen.

SPOILERVARNING

För det första så dog besättningen på ubåten redan efter åtta timmar så att rädda dem från djupet var redan från start ett M:I. För det andra så är/var den ryska ledningens ovilja till att ta emot hjälp inte så konstig. I realpolitikens värld slår militära hemligheter människoliv alla dagar i veckan vare sig man är amerikan, britt eller ryss. Att släppa in NATO-personal på en rysk ubåt är/var i det närmaste otänkbart. Men om man hade tagit hänsyn till dessa saker hade det å andra sidan inte blivit någon film så om man struntar i att det är en BOATS (något jag har svårt för) så funkar filmen bra som ett spännande och deprimerande drama.

Regi:  Thomas Vinterberg

Betyg: 6/10

The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

Veckans låt

Fleetwood Mac är en grupp jag känner att jag borde ta mig mer tid att lyssna på. Ofta är låtarna ganska så bra och Stevie Nicks har en bra pipa men jag har aldrig kommit längre än till några få av deras hitlåtar. Gypsy var iaf den första låten jag fastnade för och då var året 1982. Tänk vad tiden går.

Ha en riktigt fin vecka.

Decennielista: 2000-talet

00-talet hade en hel del bra rullar. Jag var uppe i ett 20-tal innan jag satte igång att sovra. Urvalet är detsamma som 10-tals listan filmer jag gillat, tänkt på i efterhand och som har berört mig på ett vis eller annat. Det blir en hel del feel bad rullar men lite lättsammare filmer har smugit sig in på listan. Nästa månad blir det 90-talet.

Bully: En BOATS på listan. Ångest och obehag om ungdomar på drift.

Donnie Darko: Be mig inte att förklara handlingen, jag anar vad det rör sig men helt säker kan jag aldrig bli. Förtrollande film.

Casino Royale: Craig tog mig med storm när han dök upp som 007. Välbehövlig injektion av Bondserien.

No Country for old men: Hopplöshet och spänning i en mörk film som troligen är brödernas Coens bästa.

Hostel: Otroligt spännade skräckis som jag älskar helhjärtat.

Irreversible: Enda filmen på listan som jag inte rekommenderar. Vidrig rulle som man (jag) aldrig glömmer när man sett den samtidigt är det filmkonst när den är som bäst.

Den Bästa sommaren: En glädjeinjektion, rolig men med en ton av allvar. Malmros bästa film.

Requiem for a dream: En febrig film som får mig att må lite dåligt men satan i gatan vilken rulle! Feelbad när det är som bäst.

500 days of Summer: Bitterljuv kärleksfilm som jag kan se om vilken dag som helst.

Sunshine: Decenniets bästa rulle utan tvekan. Boyles näst bästa film eller kanske tom hans bästa?  Regi, manus, dialog, skådisar och den fantastiska musiken gör detta till en av mina absoluta favoritfilmer.

Bubblare: Pans labyrint, Darling, Stepbrothers, Poughkeepsie tapes, Haute tension.

Kolla nu vilka filmer den gode Henke valt. Jag tror att vi har åtminstone två överlapp.