Stephen King: Pestens tid

Pestens tid eller The Stand som den heter i original var den fjärde boken King skrev. Författaren tvingades av förlaget att korta ned romanen rejält av kostnadsskäl. Ett antal år senare beslöt sig King för att ge ut den oavkortade berättelsen och det är den jag skriver om i detta inlägg.

Romanen startar med att något går fel i en militär forskningsanläggning och ett virus med makalöst hög dödlighet (99.6%) sprids. Folk dör som flugor och på bara några veckor slutar vår civilisation att fungera. I boken får man följa ett tiotal överlevande och deras kamp för att rädda vad som är kvar av samhället. King har dock valt att krydda sin bok med en hel del religion/övernaturligt. De överlevande plågas av drömmar som rör en gammal kvinna och en man klädd i svart. Folk blir kallade av de två och väljer sida vilket gör att två samhällen uppstår. Ett i Las Vegas där den svarte mannen som går under namnet Randall Flagg styr och i ett Boulder, Colorado, där de ”goda” samlas.

Vi snackar här om en rejäl tegelsten på ca 1200 sidor som till en början var avsevärt bättre än jag mindes. King beskriver undergången riktigt bra, ett av tillskotten i den oavkortade versionen är små vinjetter runt om i USA som beskriver hur den värld vi är vana vid snabbt krackelerar. Han målar upp en hel del maffiga scener b.la ett folktomt New York fyllt av döda kroppar och tomma landsvägar och den kommande och oundvikliga konflikten mellan de två grupperna lovar gott. Tyvärr så dras boken med en hel del rejäla problem som rör Kings sätt att skriva.

Det första och allvarligaste är att King borde haft en redaktör för detta är en bok som är alldeles för långrandig. Jag vet att King är väldigt glad i att skriva om drömmar. Jag kan stå ut med en eller ett par drömsekvenser i en bok men i sina stunder verkar det vara det enda folk sysslar med i boken. När det dyker upp em dröm om Flagg eller Abagail (den gamla kvinnans namn) för tjugonde gången (överdriver inte här) innan man ens läst halva boken blir det tjatigt.

King faller också i researchfällan. Många gånger finner författare sin research så intressant att de bara måste visa sina läsare vad mycket intressant de lärt sig. I Pestens tid har King läst på om sociologi och för att få ett språkrör för denna information skapar författaren en talträngd sociolog som vid ett par tillfällen ger rena föreläsningar i boken. Intressant? Jovars men om jag hade hellre läst en faktabok i ämnet.

Till sist har vi att författaren överberättar allt och jag menar allt från att hur man gör i ordning en cykel eller slaktar höns in – i – minsta – detalj. Som jag tidigare skrev: En redaktör med hårda nypor hade verkligen behövts. Det finns delar i den förlängda versionen som är klart läsvärda som jag är glad över att få läst men boken blir alltför ofta både långrandig och repetitiv.

Nästa gång blir det den korta versionen jag läser.

 

Breaking surface (2020 Sverige)

Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.

Filmen har en fördömlig speltid på ca 80 minuter. Det berättar sin historia utan några större utsvävningar. En kort presentation av Ida och Tuva, lite dyk och sedan sekundjakt för Ida. Man har trixat med manuset så de enkla och uppenbara lösningarna på problemet funkar inte. Så här i efterhand kastas gruset i maskineriet in på ett ganska så yxigt sätt men trots detta funkar det och irriterar mig inte.

Breaking surface är vare sig sämre eller bättre än andra filmer i den speciella genren ”folk som är fast på otrevliga ställen”. Är det inte skidliftar som stannar så det bastudörrar som går i baklås. Trots scenariot blev filmen aldrig riktigt spännande, vet egentligen inte varför möjligen att den var ganska så förutsägbar. Gillar man filmer av detta slag är filmen helt ok men det obestridbara mästerverket i genren är 47 meters down. Om nu någon undrar vad jag tycker.

Regi: Joachim Hedén

Betyg: 5/10

I Care a Lot (2020 USA)

Marla Grayson, suveränt spelad av Rosamund Pike, är en skrupulös människa som hittat ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar. Då hon arbetar som vad kan liknas vid den amerikanska motsvarigheten till god man ser hon till att få sina klienter omyndigförklarade. När detta väl skett plundrar hon systematiskt deras konton och tillhörigheter. Så en dag hamnar fel person i hennes garn och Marla möter ett motstånd där hon kan komma att riskera livet.

Det första som slår mig är filmen genrebeteckning den kallas för dramakomedi men komedin lyser med sin frånvaro.Thriller är nog mer passande. Möjligen kan det vara som så att filmen är en satir över kapitalism och nyliberalism och hur vi behandlar våra äldre men om så är fallet missar den målet – åtminstone för mig. Det andra som slår mig är att det var år och dar sedan jag stötte på en sådan vedervärdig människa som Marla. Hon har inga som helst försonande drag och jag vill henne bara allt ont i världen.

Detta blir ett problem en bit in i filmen. Marlas motståndare är inte heller några moraliska förebilder och i lagens mening är de värre. Vem ska jag heja på? Den lömska Marla eller en grupp kriminella som går över lik ? Resultatet blir att hur än filmen kommer sluta kan jag inte riktigt bli nöjd. Om Marla klarar sig får jag liksom ingen payoff men å andra sidan är hennes hämnare inte speciellt sympatiska. Detta moraliska dilemma gör att jag faktiskt inte bryr mig om hur det går och mitt intresse för filmen som till en början varit stort minskas allteftersom handlingen fortskrider. Det hjälper inte att filmmakarna försöker rädda filmen med sista scenen. Tåget har redan gått för mig.

Däremot är faktiskt filmen knappt sevärd enkom för skådisarna som gör ett mycket bra jobb. Pike har jag redan nämnt och då hon delar scenen med Diane Lane och Peter Dinklage blir filmen trots mina invändningar lite sevärd.

Regi: J Blakeson

Betyg: 4/10

Veckans låt

I helgen blev det en kort tripp till härliga Skåne med besök i Ystad, Malmö och Helsingborg. Lyckad tur som firas med Skånes alldeles egen Sinatra, Östen och hans  version av 24 hours from Tulsa.

Ha redigt go vecka!

Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021 USA)

När väninnorna Barb and Star förlorar sina jobb och i samma veva blir uteslutna från den lokala diskussionsklubben känner de båda att det är dags för en förändring. De väljer då att åka på en veckas semester till Florida och orten Vista del mar. Vad de inte vet är att just denna plats är målet för en skurk i äkta 007-stil. Hennes plan är att attackera staden med förgiftade myggor.

När eftertexterna rullar undrar jag lite stillsamt hur man fick stålar till detta sanslösa projekt. All heder till den som vågade öppna plånboken för det här är film som sticker ut. Jag anar att detta är en rulle man antingen älskar eller hatar. Jag hör till den förstnämnda kategorin. Redan under förtexterna där en fet tidningspojke sjunger en sång vet jag att detta är en film jag kommer att gilla.

Manuset har inga hämningar och pendlar mellan riktigt fyndiga skämt och tillfällen man får leta efter skämskudden. Vi får ett par musikalnummer, talande krabbor, sånger om boobs, en sjöjungfru och lite annat smått och gott. En del effekter (och de är en hel del) är klart dugliga andra verkar ha snickrats ihop i någon hemmastudio, som sagt rullen pendlar hela tiden mellan högt och lågt.

Roligast är Barb and Star som snattrar konstant filmen igenom och jag menar verkligen HELA filmen. Tycker man detta är jobbigt kanske man ska skippa rullen men jag var i alla fall grymt underhållen av deras svada.

Barb and Star Go to Vista Del Mar påminner en hel del om  Austin Powers, gillar man dessa rullar torde man uppskatta dagens film. Jag gjorde det och i mina ögon är det en liten sommarpralin till film som gjorde mig glad. Ett extra tack till Fiffi och Steffo på filmpodden Snacka om film för detta är en film jag helt hade missat om de inte snickesnackat om den.

Regi: Josh Greenbaum

Betyg: 7/10

Christer Bergström: Bortrivna sidor ur historien

Med sin bok Bortrivna sidor ur historien vill författaren Christer Bergström peka på en del händelser i vår historia som blivit lite bortglömda av olika anledningar. Han vänder också på begreppen i ett mycket intressant kapitel som handlar om ideologier och de folkmord som utförts i deras namn.

Det var inte direkt något jag inte kände till som togs upp i boken men jag fick däremot en hel del mer kött på benen. De händelser som tas upp är b.la FN:s slakt på civila under Koreakriget, Israelernas etniska resning av Palestinier och Churchills folkmord på indier och lite annat smått och gott. Kort och gott inte så munter läsning. Det som är lite av ett övergripande tema är att bakom de flesta av dessa ohyggliga händelser står stater och i en del fall personer som ses ”som goda”  och demokratiska.

Det författaren visar i sin bok är att mycket som idag ses som sanning (t.ex Ryssland är aggressivt, Haiti är fattigt, osv) har många gånger en förklaring om man ser på vad som skett historiskt. Att Nordkorea är såpass isolerat beror inte bara på att det är en diktatur. Tack vare att FN bombade skiten ur landet och många gånger riktade in sig på civilbefolkningen, bla utgick det order att man skulle rikta in sig på civilbefolkningen,  kan en diktatur utnyttja detta för att stärka sin makt.

Indiernas ibland (i våra ögon) märkliga vurm för Hitler (sök på nätet) ter sig inte så märkligt med tanke på britternas styre i landet och att t.ex Churchill medvetet framkallade svält i landet vilket gjorde att miljoner dog. Uttrycket min fiendes fiende är min vän passar ganska väl in här.

Bergström vänder sig även mot att man överlag menar att att ideologin kommunismen (e.g marxism) mördat 100-tals miljoner. Om man resonerar på samma vis men då med liberalismen blir dödssiffran över en miljard, där hamnar de s.k kommunisterna i lä. Med detta resonemang skulle Forum för levande historia lika gärna kunna ge ut en publikation med titeln Liberalismens brott mot mänskligheten.

Ovanstående är naturligtvis inte en tes Bergström driver men han visar på hur galen den historiska debatten kan bli speciellt när staten/politikerna styr vad som ska skrivas eller inte.

Det finns naturligtvis alltid en risk med att välja ut enskilda händelser i historien men i sista kapitlet tar författaren upp detta och manar läsaren till att tänka själv och läsa källkritiskt. Det som är bokens främsta förtjänst är att den tvingar läsaren att ”byta glasögon” och se saker och ting från den ”andra sidans” synvinkel något jag själv ständigt jobbar med både privat och i yrket. En av de intressantare historieböcker jag läst på senare år.

Black Widow (USA 2021)

Det var ett rejält tag sedan man såg en superhjältefilm på bio. Black widow hade jag sett fram emot kanske främst därför att både Rachel  Weisz och Florence Pugh var med i filmen. Black widow startar tidigt 90-tal och vi får ta del av hjältinnans orgin story. Filmen hoppar framåt till nutid ungefär när Civil war utspelar sig i MCU kronologin. Black window kontaktas av sin syster som berättar att det hemliga spionprogrammet The Red room fortfarande är i full verksamhet. Black widow och lillsyrran slår sina påsar ihop och försöker lokalisera platsen där utbildningen sker för att stoppa verksamheten.

Hur var då denna 24:e film i MCU och startskottet för den s.k Phase 4. Inget speciellt. Inte dålig, inte bra, filmen rullade på och kändes lite enahanda. Speciellt starten kändes hackig och det tog ett tag in filmen fann sitt flow.

Klart att det finns bra saker i filmen. Pugh är som vanligt bra som lillasystern. Lite trulig och smågrinig. David Harbour funkar fint som den före detta korkade ryske superhjälten Red Guardian. Det ges lite blinkningar till oss seriefans något jag alltid gillar för då vet man att de som gjort filmen troligen kastat ett getöga på serierna.

Det är inte direkt något som jag kan klaga på när det rör filmen mer än det svajiga starten och att Rachel Weisz gav ett något oinspirerat intryck samt att skurkarna inte var mycket att hänga i julgranen. Den dominerande känslan av filmen blev mest ”Been there done that” Det märkliga är att jag som sagt hade sett fram mot filmen – kanske inte själva storyn utan mer att jag suktade lite efter en ny MCU film. Det visade sig alltså vara en imaginär längtan.

Trots att jag möjligen har tröttnat på MCU-filmerna kommer jag nog inte kunna avhålla mig från att slå mig ned i biofåtöljen i september när Shang Chi and the legend of the ten rings har premiär i september. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Regi:Cate Shortland

Betyg: 4/10

 

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

Love and monsters (2020 USA)

Joels största problem är inte att mänskligheten verkar dansa på sista versen. Efter ett meteoritregn  har alla kallblodiga djur muterat till jättestorlek och i ett slag närapå utrotat människorna. Några spillror lever kvar under jord. Det är problematiskt men värre för Joel är att han och flickvännen skildes åt i samband med katastrofen. Turligt nog har hon överlevt men befinner sig på en plats några mil bort. En relativt enkel promenad men då ytan kryllar av olika varelser som har människor på menyn är det förenat med livsfara är närma sig flickvännen. Joel har dock tröttnat på att vara singel och ger sig ut för att återförenas med sin flickvän. Det han inte riktigt tänkt på är att det är ett antal år sedan de sist sågs.

Först hade jag tänkt att skippa Love and monsters då både titel och handling verkade vara i dummaste laget. Men då filmen fick ganska så god kritik gav jag den en chans trots allt och det gjorde jag alldeles rätt i.

Love and monsters är en charmig bagatell men jag köper Joels ganska så korkade plan utan några större betänkligheter, är man kär så är man. Väl på ytan får vi möta en hel del creepy crawlers som är välgjorda och ganska så räliga. Filmen blev riktigt spännande av och till kanske mest för att jag satt och rös över alla otrevligheter som dök upp i tid och otid. Som sagt det är en bagatell men för mig var det väldigt god underhållning för stunden och det är alltid trevligt att få se Michael Rooker i en rulle även om han inte har huvudrollen.

Regi: Michael Matthews

Betyg: 7/10

Veckans låt

Vafalls! Har Filmitch blivit galen? Veckans låt på en söndag? Inte alls, i dessa EM – tider får man rucka lite på rutinerna. Det blir en dagens dubbel med en av de bästa fotbollslåtarna som gjorts och en som inte är lika bra men kan man kasta in Lightning seeds i något sammanhang bör det göras.

Önskar alla en bra vecka och vinner rätt lag ikväll blir det en riktigt bra vecka. För naturligtvis håller man alltid på England.

 

Brian Azzarello: Wonder Woman

Efter att plågat mig igenom eländet Wonder woman 1984 i våras fann jag mig nödgad att konsumera något som återupprättade Wonder womans status hos mig. Valet föll på Brian Azzarello serie i sex delar som gavs ut för några år sedan.

Det startar med att den unga tjejen Zola blir attackerad av två kentaurer. I sista stund räddas hon av Wonder woman. Varför en vanlig tjej blir attackerad av mytologiska varelser står snart klart. Hon är gravid och pappan är Zeus fast det visste inte Zola, hon trodde att hon hade en mysig afton tillsammans med en snygg lastbilschaufför. Om man läst lite grekisk mytologi vet man att Zeus fru Hera är svartsjuk av sig och tar utan urskillning hämnd på alla som går till sängs med hennes make. Problemen slutar inte här då Zeus verkar ha försvunnit och gudarna börjar nu intrigera om vem som ska ta hans plats. Det visar sig också att Zeus hade en okänd son, The First born, som när pappan är borta börjar rensa ut konkurrensen och till den räknar han Zola och hennes ofödda barn.

När man läser denna serie skadar det verkligen inte om man känner till lite om grekisk mytologi. Azzarello leker en hel del med gudavärlden och hans versioner av dessa känns fräscha och i många fall nyskapande. Han har också skapat en hel del nya karaktärer som är intressanta b.la avkommor till Zeus som klarat sig undan Heras hämnd.

En del av alla gudar och halvgudar som dyker upp i serien: Zeus, Hera, Poseidon, Hermes, Hades, Eris, Demeter, Ares, Apollon, Artemis, Eros och Hefaistos

Azzarello passar även på att ge amasonerna och även Wonder woman en ny bakgrund som jag tycker funkade bättre än att hon ska vara skapad av lera. Trist nog ändrade man på detta några år senare något som iofs är vanligt i seriernas värld. Huvudpersonen Wonder woman är tuff men har samtidigt ett stort hjärta och i denna serie är det verkligen en hjälte jag hejar på. Hon är inte så där stiff som t.ex Superman kan vara utan en mänsklig och sårbar karaktär som även är rapp i käften och tar ingen skit. Det är svårt att inte gilla henne.

Tacksamt nog har man i stort sett lyckas behålla samma tecknare, Cliff Chang,  genom större delen av äventyret. Inhopparna har valts med omsorg och håller ungefär samma stil som Chang. Han hör väl inte till mina favoriter i branschen men har en stil som funkar bra ihop med berättelsen.

Serien är spännande och stundtals riktigt blodig men då man har med den grekiska gudavärlden att göra är det väntat. Den innehåller också en handfull riktigt maffiga scener och en hel del cliffhangers som gör att jag är glad att jag köpte albumen och slapp vänta en månad på fortsättningen om jag valt lösnummer istället. Man kanske skulle kunna tro att det blir långdraget med en berättelse på ca 700 – 800 sidor men historien segar aldrig till sig utan rullar på av bara farten. Slutet är väl möjligen lite svagt med en deux ex machina jag ställer mig lite tveksam till men det funkar i slutändan.

Wrath of man (2021 Storbr)

En av årets stora begivenheter har äntligen nått biodukarna. Vi talar naturligtvis om Jason Statham i rullen Wrath of man. Tydligen är detta en remake på en fransk film som jag nu blev sugen på att kolla in fast det kan möjligen vara lättare sagt än gjort.

Statham tar här anställning på ett företag som sysslar med värdetransporter och tilldelas kodnamnet H. Han klarar intagningsproven nätt och jämt men när ett rån sker uppvisar H plötsligt förmågor som inte riktigt går ihop med hans kompetens. Arbetskamraterna hyllar honom som dagens hjälte men hans chef anar ugglor i mossen. Vem är H egentligen och vad är hans agenda?

Jag avslöjar inte så mycket mer då Wrath of man berättas på ett lite speciellt vis. Filmen är uppdelad i fyra kapitel som kastar om kronologin samt byter perspektiv på berättelsen. Det kanske är att krångla till det men det gör att en till synes ganska simpel handling växer en hel del under titten. Bit för bit avslöjas historien och H:s agenda.

Att det var Guy Richie bakom kameran gjorde mig aningens bekymrad då han är en minst sagt ojämn regissör. Den här gången funkade det bra och det är en film helt befriad från humoristiska inslag och uppsluppenhet utan en mörk och ganska oförsonlig historia. Denna känsla förstärks av filmmusiken av Christopher Benstead och mina tankar vandrar till  Hildur Guðnadóttir musik i Joker.

När filmen startade blev jag först lite oroad då arbetsplatsen är full av män som beter sig precis som marinkårssoldaterna i Aliens mao som osäkra tonåringar med vapen i hand som inte kan öppna käften utan att det slinker ut gliringar och otrevligheter. Kort och gott asjobbiga personer jag inte vill umgås med i en minut. Turligt nog släpper man denna jargong när filmen tar lite andra spår.

Filmens casting var rena rama julafton. Att Staham levererar som vanligt behöver jag nog inte påpeka. Scott Eastwood var oväntat bra som H:s antagonist och riktigt creepy. Holt McCallany från Mindhunter var väntat stabil och att goe Eddie Marsan dök upp i rollen som H:s chef var en angenäm överraskning för mig.

Wrath of man infriade alla mina förväntningar och inga farhågor besannades. Kort och gott en bra kriminalthriller där Statham lyser upp bioduken likt sommarsolen.

Regi: Guy Richie

Betyg: 8/10

Shadow in the cloud (2020 Nya Zeeland)

En Boeing B-17 ”Flying Fortress” gör sig redo att lyfta. I sista minuten får man motvilligt ta sig an en ny passagerare som ska transportera en väska med hemligt innehåll. Innehållet i väskan är tydligen så hemligt att man riskerar krigsrätt om man öppnar denna. Besättningen är inte förtjusta över sin nya passagerare då ett redan trångt plan blir trängre och att det är en kvinna. Då det är 40-tal, krig och ett plan fullt med testosteronstinna män är det ingen trevlig tur som väntar henne. I brist på plats dumpas hon i skyttetornet och av olika omständigheter blir hon fast där. Väl fast därinne upptäcker hon att man inte är helt ensamma på planet.

Shadow in the cloud påminner till en början om ett avsnitt ur den härliga tv-serien The Twilight zone.  Det borde funka bra för mig men trots att huvudrollen görs av Chloë Grace Moretz blir det pannkaka av det hela.

Första halvan rullar på bra även om man spoilar vad det rör sig om redan i förtexterna – hur tänkte man där? Under filmens andra halva ändrar filmen karaktär och går från övernaturligt småruggigt krigsdrama till en actionrulle där man verkligen utmanar fysikens lagar. Ok jag vet att man kan tänja en hel del på trovärdigheten i filmens värld men här bryter man alla gränser för vad som kan vara det minsta trovärdigt. Jag köper det inte alls och filmen går från att vara en mysruggig historia till att bli larvig. Det är synd för iden var riktigt bra.

Regi: Roseanne Liang

Betyg: 3/10

Veckans låt

Burt Bacharach står högt i kurs hos mig. Dagens låt hör till mina favoriter i hans låtskatt. Videon är emellertid något märklig. Dansarna i bakgrunden och Bj Thomas framförande går ihop lika fint som olja och vatten men låten blir inte sämre för det turligt nog.

Ha en go vecka