Dansscener som bränt sig fast på näthinnan.

Jag tänkte reflektera lite kring något jag ofta upplever som lite besvärligt i film nämligen dansscener. Ofta blir det pannkaka av alltihop när det ska dansas på film. Jag har egentligen ingen slutsats eller liknande utan jag tänkte mest bara svamla lite kring några scener som jag för alltid kommer bära med mig, på gott och ont (mest ont).  En brasklapp dock, dansscener kan vara helt berättigade i följande fall:

1: Musikalfilm (fast även då kan det vara riktigt illa ibland)

2: Filmer som utspelar sig i lokaler eller miljöer där man av naturliga skäl dansar. Det säger sig själv att Colin Nutleys ”Black Jack” hade tett sig lite underlig om det inte dansades då den ju handlar om ett dansband. Ja ni hajjar.

3: När dansen på ett naturligt sätt tillför själva handlingen något som exempelvis den fantastiska finalen i ”Little Miss Sunshine”.

I de många andra fall blir ofta dansscener antingen krystade, pinsamma eller oavsiktligt pinsamma, särskilt när man inte låter folk dansa på ett naturligt sätt utan envisas med att koppla in koreografer. Usch. Nedan följer ett antal exempel på vad jag menar.

Åsa Nisse och den Stora Kalabaliken (1968)

Det är ju ingen nyhet att man ständigt kastade in sångnummer i Åsa Nisse filmerna, det var en utmärkt form av musikalisk produktplacering , eftersom dessa filmer trots kritikernas aningen skeptiska inställning var väldigt populära hos biopöbeln…eh..jag menar…biopubliken.  I detta klipp har vi alltså Mona Wessman (som antagligen tog sitt artisteri på allvar) trallandes bakom Sjökvistens disk. Låten , ”Gå och göm dig Åke Tråk”, handlar ju uppenbarligen om den äldre generationens ovilja att uppskatta ungdomarnas ”käcka” livsstil och musik och man kan ju fråga sig om  Åsa Nisse och co.  är hennes egentliga målgrupp. Det visar sig dock att de är det eftersom de efter en stund börjar dansa på ett hysteriskt roligt sätt.   Koreografin är så fantastiskt tafatt att ett aspackat dansande kring majstången verkar som balett i jämförelse. Dock med undantag av Sjökvisten som har ett visst mått av grace, lite som en glesbygdens Vincent Vega.

Cant Buy Me Love (1987)+A Knights Tale (2001)

Vi tar ett långt skutt framåt i filmhistorien för att ta en titt på ett med jämna rum återkommande fenomen, låt oss kalla det för töntriumf-syndromet. Det går ut på att den i sammanhanget bortkomne huvudpersonen ställs inför den skrämmande utmaningen att dansa offentligt med den överhängande faran att bli utskrattad, bli avslöjad som en bluff och framförallt inte få tjejen.

I ”cant buy me love” har vår hjälte övat dans framför tv:n för att kunna upprätthålla illusionen av att han är en cool kille som vet att föra sig. Tyvärr har han råkat se ett antropologiskt reportage istället för dansprogrammet och har således lärt sig en rituell naturfolksdans (vilket verkar helt vansinnigt klumpigt trots vår hjältes sociala underbegåvning). Vad händer på dansen, ja se själva:

Ja alla börjar dansa med, såklart.  Det är en hemsk bild som målas upp av amerikanska ungdomar anno 1987, en lättledd skara mähän, milt uttryckt. En förmildrande omständighet är dock att den kvinnliga huvudpersonen påtalar det vidriga i situationen men det gör faktiskt inte situationen mindre bizarr och framförallt obehaglig, kanske främst för att jag är gammal nog att minnas fenomenet ”Fågeldansen” som hemsökte Sverige (och fortfarande mina mardrömmar) under mitten av 80-talet.

I ”A Knights Tale” förekommer en snarlik scen som dock flippar ur å det grövsta. Se Själva:

Ja hela filmen akompanjeras av modern musik men här går det över gränsen eftersom karaktärerna, som man i egenskap av publik gärna vill uppfatta som genuina medeltidsmänniskor, plötsligt börjar dansa någon slags mogendansvariant av 70-talsdisco. Det blir helt enkelt svårt att hålla bubblan av inlevelse i filmens imaginära värld intakt. Det blir alldeles för tydligt att det just är en film.  Rockmusiken har fungerat som en ganska bra effekt i resten av filmen men den har för den skull inte fått ta överhanden och bli själva huvudsaken. Här får den plötsligt det, med murbräckarkraft dessutom. Någon i produktionen gick helt enkelt för långt. Detta är i övrigt en alldeles utmärkt liten film men bara vetskapen om denna dansscen fick min bror (Filmitch själv) att vägra se filmen under flera år. Efter mycket tjat såg han den motvilligt och uppskattade den men jag misstänker att han tog en läglig toapaus under den här  scenen. Det gjorde han  i såna fall rätt i.

Breakfast Club (1985)

John Hughes hade som återkommande inslag i sina filmer att skådespelarna mimade till en favoritlåt någon gång under filmen. I ”Fira med Ferris” mimar Mathew Broderick till ” Twist and Shout” vilket passas in i filmen, i ”Pretty In Pink” mimar Jon Cryer till Otis Redding och I ”Raka Spåret Till Chicago” mimade John Candy till Ray Charles. Detta är scener som funkar eftersom det händer att folk beter sig på detta sätt även om det inte hör till vardagen och att sker i hemmets trygga vrå. Men vem ska mima i Breakfast Club måste herr Hughes ha tänkt, nästan hela Bratpacket är ju med och man kan ju inte favorisera någon. Äsch de får dansa istället. Skit samma om det ser hysteriskt roligt ut, skit samma om scenen kommer vara helt utdaterad efter fem år och film som är så billigt kan man ju lika gärna slösa på något som är totalt meningslöst.  Det hade i och för sig kunnat fungera om inte dansen hade urartat till så psykopatiskt desperata moves som till exempel luftgitarrspelande, pickadollhänder och någon slags epilepsiliknade EMO-kollaps. Jag skrattar och ryser på samma gång.

Så där ja. Det var lite svammel det. Tipsa gärna om ytterligare dansscener som hamnat snett, det är alltid kul att plåga sig själv med pinsamheter.

Hej så länge.

Just det jag höll på att glömma den konstigaste av dem alla. Kommentarer överflödiga. Håll till godo:D

Fem år senare har jag hittat två dansscener som bränt sig fast på näthinnan. De är absolut inte dåliga bara lite märkliga:

Annonser

6 thoughts on “Dansscener som bränt sig fast på näthinnan.

  1. Ja jävlar nu kan jag inte sova i natt plågad av Riddares historia, den hade jag glömt. Tack Bror!

  2. Härlig och välskriven lista! Den enda av filmerna jag har sett är Breakfast Club, så det låter som om jag har sluppit en väldans massa jobbiga dansscener. 😛

  3. Filitch och Fiffi: Glad att jag fick friska upp minnet på er 😀

    BlueRoseCase: Håller med. Ska nog ta och se om Wickerman och skriva en recension. Var ett tag sedan jag såg den nu.

    RJ: Tack och kul att du uppskattade min text. Sluppit eller missat, gränsen är hårfin. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s