A hard Day´s Night (1964)

Musikfilmer är alltid svåra att ha en uppfattning om eftersom ens uppfattning alltid färgas av vad man tycker om musiken/bandet. I det här fallet har jag extra svårt eftersom The Beatles under några år var det enda jag lyssnade på (innan jag fick tonårsångest och i sedvanlig ordning slutade kamma mig och övergick till The Cure) men jag gör ändå ett försök att se denna film för vad den är.

Det är inte den första film som görs i syfte att sälja skivor, man kan nämna Elvis så förstår ni vad jag menar. Däremot tror jag att det är första gången som artisterna spelar sig själva vilket på sätt och vis gör detta till en betydelsefull film. Handlingen är i det närmsta papperstunn. Beatles ska göra ett TV-framträdande och vi får följa dem under dygnet innan.  Det hela är alltså upplagt som en slags dokumentär vilket det inte är. Hade man gjort en dokumentär så hade den antagligen inte kunnat visas med hänsyn av de till synes städade ynglingarnas minst sagt hedonistiska livsstil. Man har alltså istället gjort en fullängds reklamfilm för Beatles och om man gillar The Beatles så är ju det jättebra. Om man inte gillar Beatles så spelar det å andra sidan ingen roll hur bra filmen är man skulle avsky den i vilket fall (problemet med musikfilmer som sagt).

Filmen är uppbyggd i sketchliknande små sekvenser som med jämna mellanrum avbryts med att de mimar till sina låtar. Det hela är ganska fjantigt egentligen, även om Lennon ibland levererar en och annan fyndig nonsensreplik och den ständiga mobbingen av Ringo och (då i synnerhet hans stora näsa) får mig att dra på munnen lite. Jag känner hela tiden en svag irritation över hur snäll och tillrättalagd filmen är, för lite då och då glimmar det till av samtidskritik som om den fick mer utrymme skulle ge en bättre bild av vad 60-tals popen egentligen var ett uttryck för. Ett exempel är scenen där George, oigenkänd, hamnar på en redaktion för ett tv-program som försöker vara trendsättande och fullständigt sågar hela deras koncept. Eller scenen i tågkupén när de tjafsar och hånar en sur veckopendlare som framställs som urtypen av konservativ skitgubbe.  Andra gånger som det glimmar till av ”verklighet” i filmen är främst i de scener som skildrar hysterin kring Beatles och det känslokaos som råder i publiken och det blir väldigt tydligt att statisterna i dessa scener inte skådespelar utan de reaktioner de visar är äkta.

Som ni märker så är jag väldigt kluven till A Hard Days Night. Å ena sidan är det en pionjärfilm i sitt slag och har banat väg för en hel genre, å andra sidan är den så tydligt tillrättalagd  att det mockumentära greppet faller på sin egen ogenomförbarhet, å tredje sidan så är det ju ändå Beatles som jag råkar tycka är väldigt bra och å fjärde sidan så är det ett fantastiskt tidsdokument. Jag tror jag gör så här med betygsättningen.

Handling: 3/10

Filmhistoria: 7/10

The Beatles: 9/10

Vilket ger ett medebetyg på 6,6666666666666 etc. Eftersom jag är en vänlig själ så avrundar jag uppåt så det blir:

Betyg: 7/10

2 tankar på “A hard Day´s Night (1964)

  1. Jag gillar musik på film, så den här är nog värd en titt. Om själva filmen inte lyckas underhålla, så kan man ju alltid nöja sig med att lyssna på musiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s