Bondtema: Diamonds are Forever ( 1971 Storbr )

Ett tag verkade det som att den sjunde filmen med agent 007 skulle bli Moonraker men efter en del turer med manus bestämde man sig för Diamonds are forever. Nu var bara problemet att hitta en ny skådesplelare i rollen som Bond. Adam West ( Batman ) var ett namn som dök upp men man fastnade till slut för amerikanen John Gavin som skrev på kontraktet. Chefen för United Artist var inte nöjd med valet av skådespelare han ville ha Connery vad det än kostade. 1.2 miljoner $ var Connerys pris, Gavin löstes ut från sitt kontrakt och man kunde börja filma Diamonds are forever. Man ville dubbelgardera möjligheterna till en succe och följdakligen hyrde man in regissören från Goldfinger, Guy hamilton, för att om möjligt upprepa succen. Shirley Bassey som sjöng sången Goldfinger kopplades in. Titellåten påminner lite om hennes tidigare insats men den har inte riktigt samma kraft och pondus som i Goldfinger.

John Gavin var den nye 007 för en kort stund.

Det skulle visa sig att manusförfattaren Richard Maibaum hade problem med att få flyt på historien, extrahjälp hyrdes in och resultatet blev ett manus som skiljer sig ganska markant från Flemmings orginalberättelse.  Till en början hade man iden att Goldfinger skulle ha en tvillingbror som skulle vara skurken i filmen.  Broccoli hade en dröm att man bytt ut den skygge miljardären Howard Hughes mot en bedragare, detta element vävdes in i historien. När Gert Fröbe tackade nej ändrade man skurk till Blofeld. Filmens slutfight skulle ske på en oljerigg och övergå till en båt och ballongjakt som avslutas med en strid i en saltgruva av olika anledningar så nöjde man sig med endast oljeriggen.

Charles Grey som Blofeld

Filmen startar med att Bond ska infiltrera en liga som smugglar diamanter. 007 lyckas med den delen av uppdraget men det som sätter käppar i hjuletför Bond är att någon ser till att alla som är inblandade i smuggligen mördas. Spåren pekar mot miljardären Willard Whyte som lever isolerat i en takvåning på ett hotell i Las Vegas. Det tar inte lång stund innan det visar sig att det är Blofeld som ligger bakom morden och smugglingen och han har naturligtvis en ny grandios plan hur han ska kunna utpressa hela världen.

Med en jättelaser blir det lättare att få sin vilja igenom

Som vanligt när det gäller de tidiga Bondfilmerna är inredning och miljöer i toppklass. Willard Whytes hus och Bonds hotellrum får mig att dregla över designen. De snygga inredningarna och designerna kan vi tacka Ken Adams för. Han var med som designer från start med Dr No och hans sista film blev Moonraker. Det finns dock en och annan fasansfull scen när det gäller kläddesign i filmen b.la får vi se 007 bära en rosa slips. Blofeld i kvinnokläder en annan episod som ligger närmare Austin Power än Bond.

Blofeld till höger i bild.

Filmen har tyvärr en ganska erbarmlig skådespelarensamblé. Jill st John är ganska trist och blek som Bondbrud, både Raquel Welsh och Faye Dunaway var påtänkta för rollen som Tiffany Chase och de hade troligtvis presterat bättre. Charles Grey som spelar Blofeld känns inte alls rätt i rollen som Bonds nemesis. Han ger ett ganska stelt och intetsägande intryck. Grey hade f.ö en liten roll i You only live twice men där som allierad till Bond. Jimmy Dean som spelar Willard Whyte är i det närmaste en katastrof. Han spelar över i sin roll som karikatyr av gapig amerikan och är direkt plågsam att se och höra. Överlag är manuset ganska darrigt. Filmen känns i stundtals förvirrande ibland verkar det som att man inte riktigt vet vilken väg historien ska ta. Diamonds are forever känns lite som ett hafsverk, slarvigt och ofokuserat. Connery verkar trivas, hans midjemått har växt och han är översminkad i en del scener, det är en ganska slö agent som har sett sina bästa dagar som vi får möta.

Jill st John som Tiffany Chase

Två gånger glimrar filmen till och vi får se lite av de gamla Bondtakterna. Ett slagsmål i en hiss är skickligt koreograferat, ryktet säger att det gick så vilt till att Connerys tupe lossnade i fighten. En suverän biljakt i centrala Las vegas som avslutas med den berömda fadäsen då Bond tippar bilen på högerhjulen för att komma igenom en trång gränd och sedan kommer ut på andra siden  men balanserar då på vänsterhjulen. Annars är det tunnsått med fart och fläkt i filmen. Många av de s.k actionscenerna är i mitt tycke ganska håglösa och dåligt genomtänkta. Många scener slarvas bort i bara farten. En jakt med månbil mynnar ut i ingenting. Bonds förföljare kör runt lite planlöst och kraschar sina fordon lite håglöst, det mest dramatiska i den jakten är att man rör upp lite ökendamm. Skurkarna är förvånansvärt tama. Mördarduon Mr.Kid och Mr.Wint som spelas av Bruce Glover och Putter Smith , Glover är pappa till Crispin, är inte speciellt skräckinjagade trots att de dödar folk till höger och vänster. Bambi & Thumper, Willard Whytes fångvaktare, hör nog till bland det fjantigaste jag sett i en bondfilm. Ett par tjejer i bikini som har en mycket märklig fightingstil, piska koreografen från mig tack.  Mot filmens slut har man inte ens försökt att få till bra effekter när u-båtar och annat exploderar. Kanske räckte inte pengarna till då Connerys gage var rekordhögt ,kanske var man stressad då Connery hade inskrivet i sitt kontrakt att han skulle få extra gage om inspelningen drog ut på tiden. Jag vet inte riktigt vad felet är men Diamonds are forever hör till en av de sämre Bondfilmerna. Om OHMSS var den sista agentfilmen så är Diamonds are forever den första familjefilmen i serien och fler skulle följa med högst blandat resultat. Men innan man satt igång med produktionen av en ny Bondfilm var man än en gång tvungen att hitta en ny 007.

Bond besegrar Bambi och Thumper. Notera den rosa slipsen!

En anledning till misslyckandet kan skyllas på ängsliga producenter. Man hade noterat att OHMSS hade gått sämre i USA. Man ville kanske fjäska för amerikanerna, större delen av filmen utspelas i USA. Den allvarligare tonen i OHMSS visade sig inte falla väl ut i amerika därav kanse en förklaring till det mer skojfriska anslaget i den sjunde filmen om Bond. Detta är bara anspråklösa teorier men i senare Bondfilmer blir resultatet sämre när man försöker anpassa filmerna till en marknad. Det känns som man inte vågar stå för produkten.

Mr Kid och Mr Wint. Blofelds underhuggare.

Bästa kommentar? Det vimmlar av oneliners i filmen men jag väljer den snobbigare sidan av Bond.

James Bond: Pity about your liver sir. An unusually fine Solera. ’51 I believe.
M: There is no year for sherry 007.
James Bond: I was referring to the original vintage on which the sherry is based sir. 1851. Unmistakable

Det blir tre tama martini.

15 tankar på “Bondtema: Diamonds are Forever ( 1971 Storbr )

  1. Såg lite av den här på TV igår och jag trodde det var en jävligt trasig Dame Edna som satt där i bilen men mannen bredvid mig i soffan upplyste om att han minsann hette Blofeld.

    Jag måste säga att det här var INTE en av dom bättre Bondfilmerna jag sett. Kan vara den sämsta. Hittills.

    • Kan inte göra annat än att hålla med, tro det eller ej men det finns faktiskt sämre Bondfilmer och de kommer snart. Dame Edna mycket bra liknelse. Jo läste i tidningen att den skulle gå det jag reagerade på var att filmen fick högt betyg, tre plus men då var det å andra sidan Aftonbladets Jens Pettersom som verkar ge allt treor.

  2. Ja, jag har aldrig blivit klok på den här. Det är liksom en konstig stämning som du sätter fingret på. Ffallt skurkarna och livvakterna är ju egentligen rätt absurda och hade kanske kunnat bli roliga (eller åtminstone originella) om man bara vågat dra det hela till sin spets. Nu blir det hela bara konstigt och tvetydigt.

    Skulle vara intressant att se om det fanns något statistiskt säkerställt underlag på om röriga förarbeten/inspelningar oftare resulterar i dåliga filmer. Det känns ju som så, men kan vara bara för att det ofta tas son intäkt för att filmen blev dålig, men mer sällan om den blev bra.

    Trevligt och informativt 🙂

    • Det finns ingen sådan statistik. Motsatsen händer också dvs. svinrörig inspelning blir en kanon rulle men generellt sett så är röriga förproduktioner inte en fördel. Sen är allt relativt. Jag har jobbat på extremt få produktioner som är välorganiserade, det finns en annan måttstock vad gäller arbetsmiljö i film, tv, reklam branschen än i andra jobb.

  3. Trevlig genomgång as always! Härligt att du tajmar inläggen med tv-visningarna. Så var det i alla fall den här gången. 🙂

    Trots bristerna så tycker jag ändå den är rätt rolig.

  4. Informativt och välskrivet som vanligt, fick mig dock ett gapskratt när jag läste nedanstående i din text:

    ”Chefen för United Artist var inte nöjd med valet av skådespelare han ville ha Connery vad det än kostade. 1.2 $ var Connerys pris,”

    Nog tror jag att skottar är snålare än så, filmbolagschefer däremot är ju inte direkt kända för sin generösa läggning men 1,2 dollar verkar ju oföskämt billigt måste jag säga. HA hA ha 😀

    (ursäktar brorsan, kunde inte låta bli att påpeka det ;))

  5. Tycker liksom Sofia att en märklig stämning präglar denna film. Den känns nästan surrealistisk på nåt sätt och dessutom minns jag den som rätt rå. Tror dock att jag tyckte inledningen var bra, där Bond letar Blofeld. Och om sanningen ska fram minns jag mr Kid och mr Wint som obehagliga, just för att de var så over the top.

  6. haha månbils scenen minns jag som helt hysterisk! Som många andra har jag för mig att jag också upplevde den som väldigt våldsam! Ser fram emot att du kommit fram till Roger Moore eran!!!

  7. Sofia:Ibland får jag under filmens gång känslan att skådisarna inte är inne i sina roller det blir lite som en film där skådespelarna spelar skådespelare som är med i en bondfilm. men det kan vara att överanalysera det kanske räcker med att säga att filmen är kass. tack för de vänliga orden 🙂
    Joel: tack för info om filmproduktion 🙂 Jo den är våldsam på så sätt att det dör ovanligt mycket folk för att vara en bondfilm men bortsett från hisslagsmålet och början av filmen är det ganska tamt våld om man jmf t.ex med OHMSS.
    BRC: Jo Mr.Kid & Mr Wint är ganska creepy men de är helt enkelt för överdrivna, tycker jag. ordet surrealistisk passar bra i det här sammanhanget.
    Pladd: Tack. Jo filmen kryllar av roliga one-liners men det kan bli för roligt ibland 😉

  8. Som vanligt en väldigt informativ och bra analys/recension/genomgång. Håller med dig om det mesta och att filmen spretar alldeles för mycket åt olika håll. Märktes också att Sean Connery inte riktigt brann för sin roll, likt Moore i ”A View to a kill” (fast den diskussion tar vi senare 🙂 ).

    Ska bli intressant att få höra dina tankar kring Moores filmer och hans egna rolltolkning.

    Förövrigt dog John Barry idag av en hjärtinfarkt. En sann legend som har gjord mycket för Bond-serien genom åren.

  9. Martin: tackar :)Connerys verkar mest glida runt och visa att han är med i filmen. Moore kommer nog mot slutet av veckan då jag knypplat ihop lite tankar om Live and let die.
    Barry R.I.P kommer jag faktiskt ta upp lite extra i kommande recension.

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s