Rashomon – Demonernas port ( Japan 1950 )

En samuraj har mördats i samband med våldtäkten på hans fru. Vad som egentligen har hänt är osäkert men  händelseförloppet berättas  i fyra olika versioner:  Mördarens, fruns, offret och ett vittne. Alla berättelserna skiljer sig åt mer eller mindre både i handling och motiv bland de inblandade. Frågan är bara vilken av de fyra versionerna som är den sanna?

En mycket intressant film, man skulle tro att det skulle bli tjatigt att se samma berättelse om och om igen men effekten är den motsatta. Jag ser hela tiden fram emot nästa vittnesmål undrandes över vad som ska skilja sig och vilket nytt perspektiv av händelsen som ska uppdagas. Överhuvudaget känns filmen ganska fräsch och nyskapande trots åldern på över sextio år. Fotot är vackert och filmen har en stämning och ett tempo som jag gillar. Stillsam men samtidigt händelserik.  Det som drar ned betyget är det minst sagt teatraliska skådespeleriet. Jag har mycket svårt för den sorten då skådespelarna ger ett intryck av att vara statister vars främsta uppgift är att levera repliker. Gesterna inom denna form av skådespelri har också en tendens att att bli för stora, skrattar man ja då skrattar man som att det gällde livet o.s.v. resutatet blir att jag inte riktigt kan ta personerna på allvar. Trots detta är det en bra film som har en intressant historia som slutar i en liten tänkvärd sensmoral. Rashomon har inspirerat till andra filmer och berättelser av liknande slag t.ex den animerade och högst rekommendabla ”Sanningen om rödluvan”.

Regi: Akira Kurosawa

Betyg: 7/10

Annonser

15 thoughts on “Rashomon – Demonernas port ( Japan 1950 )

  1. Det är imponerande hur stor andel av Kurosawas filmer som fortfarande känns fräscha trots sin ålder. Det där teatraliska har jag också lite svårt för men kommit att acceptera som något som sannolikt hänger ihop med en lite annan typ av skådespelarkultur. Kabuki, kanske?

    • Kabuko teorin kan stämma. Även i Sverige har vi teater traditionen speciellt då Bergman. Det teatraliska blir dock mindre i Kurosawas senare filmer t.ex Ran.

  2. En av mina absoluta favoritfilmer och den film jag brukar rekommendera till folk som är nyfikna på Kurosawas. Och ärligt talat; hur många gånger har inte Rashomons koncept kopierats???

    (såg den för övrigt på storduk första gången när Cinemateket i Malmö körde en Kurosawa-serie) 🙂

    • TiK: Många gånger tydligen är filmen baserad på en novell/roman som heter ”In the groove” skulle vara intressant att läsa. Jag har lite fler Kurosawa på lut.

  3. Mm, nej, var inte stormförtjust i Rashomon även om den var intressant. Det blev 3/5 i betyg. Är tvungen att klistra in lite text från en recension som jag skrev då jag såg den, har med just det där överskådespelandet att göra.

    [i]Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashomon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1953) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.[/i]

    • Det har nog som Sofia antydde lite med japansk teatertradition att göra. I modernare filmer är detta skådespeleri nedtonat. Kan även se detta i svenska filmer Ahlstedt gapar o står i som att han stod på en scen och många av Bergmans filmer blir lite skrattretande pga att skådisarna tror att de står på en scen.
      Rashomon vinner mkt på att historien är så himla bra.

  4. En av Kurosawas mest nyskapande filmer när den kom. Sen har ju karln en fantastisk förmåga att kläcka sjukt bra och enkla historie upplägg för sina filmer som kommer att remakas för all framtid.
    På det sättet är Kurosawa stor och erkänd på riktigt till skillnad ifrån många andra regissörer vars filmer inte alls åldrats på lika bra bra sätt.

    • Jag har tyvärr bara sett Kurosawas samurai filmer skulle nog någon gång ta mig an hans filmer i andra genrer och se om han är lika bra där.

  5. Det är han, tro mig. De senare är väl kanske inte riktigt lika starka, men där har jag inte så mycket att förhålla mig till.

    • Har du ngn att rekommendera? Jag vet att han gjort en version av en McBain deckare samt en berättelse om uteliggare i Tokyo. Vad filmerna heter vet jag inte.

    • Tack för tipset. Blodets tron var riktigt länge sen jag såg, troligtvis blir det min nästa Kurosawa.

  6. Blodet tron är bra, Ran är inte dum, men min absoluta favorit (med förbehållet att jag är långtifrån igenom hela boxen) är Himmel och helvete. Inte en samuraj så långt ögat når.

  7. Sofia:Ran gillade jag och tackar för tipset. jag tror att bägge filmerna som rekommenderats av dig och Jojjenito finns på bibblan så det blir att låna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s