The king’s speech ( 2010 Storbr )

När folk blir tillfrågade vad de är räddast för brukar alternativet ”att tala offentligt” ligga i topp, ibland slår det t.om ”att dö” och ”äckliga småkryp”. Lägg sedan till stamning samt att ens tal hörs av miljoner människor så borde nog den mest vältalige drabbas av tunghäfta. Det är precis denna situation englands blivande kung, prins Albert ( Colin Firth ) hamnar i under trettiotalet. Han har haft möjligheten att hålla sig i bakgrunden med sin stamning då hans storebror Edward är tänkt att överta kronan. Ångesten blir total då Edward abdikerar och Albert är den som ska bli kung. Han fru (  Helena Bonham-Carter ) tar kontakt med en talpedagog ( Geoffrey Rush ) som åtar sig att bota kungen.

Fiffi har hyllat filmen likaså FLMR och jag kan inte göra annat än att hålla med. Firth är fantastik i sitt skådespel man riktigt ser hur ångesten sipprar ut ur hans porer när han ställs framför en mikrofon. Det är inga storslagna gester som Firth använder sig av när han förmedlar sin panik inför ett tal,  istället använder han sig av de små gesterna som blir mycket effektiva i sammanhanget, ögon fulla av ångest, ihärdigt slickande av läpparna m.m. Rush är även han bra i rollen som talpedagogen men i ärlighetens namn är hans skådespelaruppdrag enklare.  Han har gjort rollen  som lite okonventionell typ  många gånger tidigare i sin karriär och går lite halvt på rutin men en Rush på rutin är inte fy skam. Man har sett likande berättelser om folk som måste övervinna sin rädsla många gånger tidigare  men görs det så bra som i The King´s speech har jag ingenting emot det. Filmens två timmar går undan väldigt snabbt.

Regi: Tom Hooper

Betyg: 8/10