Bondtema: Live and Let Die ( 1973 Storbrit )

Under början av 70 talet dök det upp filmer som Blacula, Shaft, Black Caesar, den s.k blackploitation genren nådde ut till en större publik. Valet på nästa film i serien blev Flemmings andra bok om 007, Live and let die. Tidigare hade man dragit sig lite för att filmatisera boken då alla skurkar i berättelsen är färgade och rasfrågan var en minst sagt het potatis i USA under 60 talet. Nu verkade tiden dock mogen för en filmatisering. Guy Hamilton satte sig än en gång i regissörsstolen men när Connery tackade nej till 5 miljoner $ insåg man att det var dags att hitta en ny Bond. Clint Eastwood tillfrågades men tackade nej med orden att Bond borde spelas av en engelsman.  Julian Glover provfilmade sju gånger för rollen men av en slump blev Roger Moore ledig då tv-serien The Persuaders halvfloppat i USA och lades ned. Moore hade faktiskt varit mer eller mindre aktuell för rollen som 007 ända från start. Glover skulle dyka upp längre fram i For your eyes only men då som skurk. Moores fördel var att han var relativt välkänd för biopubliken genom sin roll som Simon Templar i tv-serien The Saint.

Rose Carver, 007 och Solitaire

Då man mer eller mindre struntade i bokens handling behöll man en del namn och karaktärer resten bytte man ut. Man ansåg faktiskt att ett par scener i berättelsen var för råa så man strök dessa men de skulle bli införlivade i senare bondfilmer. I boken smugglar skurkarna en piratskatt som ska finansiera terroroperationer i USA. I filmen byter man ut den lite ålderdomliga piratskatten mot heroin och filmens skurk Dr.Kananga försöker skaffa sig monopol på heroinhandeln i USA. Bond kopplas in på fallet då Kananga mördat tre agenter som som varit hans smuggling på spåren. De morden är f.ö prologen till Live and let die. James Bond dyker upp först efter förtexterna.

Moores första erövring, italienska agenten Miss Caruso

Jag hör till den skaran som anser att Moores version av Bond är föga upphetsande. Man bör nog byta tagline från ”007 med rätt att döda” till ”007 med rätt att skrocka”. Där Connery och främst Lazeby slogs för sitt liv höjer Moore på sin höjd ögonbrynet och är  i farans stund ungefär lika avslappnad som Harald Treutiger . I sakta mak, känns det som, skrider Bond i Moores gestalning fram genom pistoldueller, slagsmål och biljakter. Den brutalitet som fanns i Connerys och Lazenbys versioner  finns det intet spår av i Moores Bond, han ger mer  intrycket av att vara på ett cocktailparty.  Därmed är det inte sagt att Moores filmer är sämre eller tråkigare än tidigare Bondfilmer de är bara helt annorlunda. Tillsammans med slapsticken och de ökade humoristiska inslagen har nu Bondfranchisen tagit steget fullt ut och blivit familjeunderhållning.

Alternativ affisch.

Producenterna och Moore gjorde däremot ett klok val, anser jag, då de istället för att försöka modellera Moore till en ny Connery valde att visa att förändringens vindar blåste. Bond får sitt uppdrag i sin lägenhet, Q lyser för första gången helt med sin frånvaro, Bond röker cigarr och bär inte smoking en enda gång. Moore dricker bourbon istället för dry martini, ja det många detaljer som är annorlunda. Bond går även till sängs med en färgad kvinna, Rosie Carver, för första gången. En del stör sig på dessa små förändringar mer än att man gått från action till actionkomedi. Personligen tycker jag att Live and let die hör till de bättre filmerna i serien.

Dr.Kananga tror han har segern i sin hand.

Live and let die är en ganska fartfylld historia där man även lyckats bra med intressanta karaktärer, speciellt då bland Bonds motståndare.  Yaphet Kotto som spelar Dr. kananga hör till mina favoriter bland Bonds antagonister. Han är elegant och försöker vara cool och världsvan men lyckas dåligt med detta då han formligen kokar av aggressivitet. Kanangas underhuggare hör även de till de bättre i serien: Tee-Hee utrustad med krok, den överviktige Whisper och den mystiske Baron Samedi, den sistnämnde var faktiskt påtänkt att återkomma men den iden släpptes. Det enda svaga kortet torde vara Jane Seymour som spelar bondbruden Solitaire, en intressant karaktär och vacker men alldeles för mjäkig i min smak.

Tee Hee, Baron Samedi, Whisper, Solitaire, 007 och Dr.Kananga

Biljakter, krokodiler, flygplansjakter på marken, ormar ja allt är med i filmen så man kan verkligen inte klaga på tempot. Mest förtjust är jag i den långa båtjakten som är både välgjord och riktigt rolig men man är stundtals farligt nära Nu blåser vi snuten, speciellt när den rasistiske sydstatssheriffen Pepper introduceras.Sgt Pepper delar bondfansen i två läger men jag tycker att han fungerar bra i den här filmen. Enda fadäsen är nog Kanangas hädanfärd som är otroligt korkad t.om för att vara i en bondfilm.Trots att jag har svårt för Roger Moore och att filmerna gått från action till slapstick tycker jag att Live and let die håller främst p.ga ett fartfyllt manus och bra skådespelare i birollerna.

Sgt.Pepper som tyvärr skulle återkomma men då i ett avsevärt sämre sammanhang.

Tyvärr kunde inte John Barry stå för soundtracket då han var upptagen på annat håll istället blev det George Martin, Beatles  producent, som fick jobbet. Martin gör inte ett dåligt arbete men han är ingen Barry. The Wings stod för titellåten som blev en stor hit.  Jag har lite svårt för låtens tempoväxlingar men den duger.

Tee Hee matar krokodiler. Vilken kavaj!

Bästa replik? Det finns inte så många bra i filmen men när Bond får höra om en kollega som blivit mördad säger han: Baines? Baines. I rather liked Baines, we shared the same boot-maker.

Betyget blir åtta martinis.

Annonser

8 thoughts on “Bondtema: Live and Let Die ( 1973 Storbrit )

  1. Jag tyckte Baron Samedi var j-vligt obehaglig och hans dödsscen var ju lika otäck den. Annars minns jag som vanligt inte riktigt vad jag tyckte om filmen som helhet men jag tror jag tyckte den var helt okej.

  2. Kanske till och med Moores bästa Bond-rulle…om jag ska låta nostalgin skena iväg för ett ögonblick med mig…

    Kul att Bond-genomgången är tillbaka! Har väntat på fortsättningen! 🙂

  3. BRC: Det är lätt att Bondfilmerna blir ett gytter av bilar,brudar och explosioner men Baron Samedi sticker ut i mängden.
    Steffo: Tillbaka och tillbaka jag har bara haft mycket svårt att få till texterna om de senaste två filmerna. Förhoppningsvis ska det gå lättare nu när övergången till Moore och slapsticken är gjord. Håller med om åsikten ang. Live and let die

  4. En av mina första Bondfilmer (tillsammans med Goldeneye och Goldfinger). Har samma åsikt som dig kring Moores porträtt av Bond och jag föredrar också de mer kroppsliga och ”skitiga” porträtten.

    Titellåten är en bra pop, rocklåt som är en av de Bondlåtarna som sticker ut lite extra, men som Bondlåt i filmen passar den inte riktigt in.

    Själv tyckte jag man här gick ifrån alldeles för många av Bond-ingredienserna här, utan att ersätta det fullt ut, vilket gör att jag inte rankar den bland mina Bond-favoriter. Däremot är skurkgallerier bland de bättre genom hela Bond-serien.

  5. Jag är ett stort Moore-fan och jag gillar verkligen hans gestaltning av Bond, men ingen människa i världen kan påstå att han är den bästa Bond. Varför det? Jo, kolla alla andra Moore-roller. Han spelar ju bara en karikatyr på sig själv. Roligt och coolt, men Bond-poängerna uteblir. Allra roligast blir det i Cannonball Run då han spelar en kille som tror han är Roger Moore.

    Live and Let tycker jag faktiskt är rätt tråkig. De följande filmerna (inklusive Moonraker) känns betydligt hetare för mig.

  6. När det gäller Bond så bekänner jag mig till den gamla skolan, dvs Sean Connery. (i allt utom Diamantfeber där han var jönsig värre..)

    Moore fyllde säkert sin roll under det rådande 70-talet när Bond uppenbarligen skulle bil ”var mans egendom”. Den Bästa Moore-bonden som helhet tycker jag nog ”Älskade Spion” är, både vad gäller manicker, fordon (den vita lotusen..åh…!), tokskurk och actionscener.
    Ser fram mot DEN genomgången! 😉

  7. Martin: Störde mig inte så mkt att man lämnade en del Bondindigrienser det var mest detaljer, Bondkänslan är kvar. Skurkarna är fantastiska.

    Sofia: Jag har svårt för slapstickbond men med tanke på vad som kommer längre fram i serien är Live and let die nästan ett seriöst drama i jämförelse 😉

    Pladd: Uj här ser jag att smaken skiljer sig för mig är det nästan bara downhill. Jag fasar över att få se om en del av filmerna.

    Steffo: DEN filmen kommer vi snart till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s