Bondtema: The Spy who loved me ( 1977 Storbr )

 Det tionde filmäventyret med James Bond brukar vara en favorit hos många. Nu använde man sig för första gången bara titeln från Flemmings orginal och skrev en berättelse som inte har någonting alls med Flemings historia att göra och tur var nog det då Fleming i boken konstaterar att alla kvinnor drömmer om att bli våldtagna. Många menar att The Spy who loved me är egentligen en nyversion/omarbetning av You only live twice. Broccoli förnekar detta men jag tycker mig se många likheter men det behöver inte betyda att filmen är dålig. Likheterna kan ni läsa om här.

Handlingen går i korthet ut på att kärnvapenbestyckade ubåtar från både Storbritannien och Sovjet förvinner spårlöst till havs. I ett oväntat samarbete med Sovjet bestämmer man att de båda toppagenterna James Bond och Agent XXX (Barbara Bach ) ska försöka lösa mysteriet med ubåtarna.

Bond & Agent XXX

Broccoli hade stora problem. Saltzman hade hoppat av och de två senaste filmerna i serien hade i och för sig gått med vinst men de hade inte spelat in så mycket pengar som man hoppats på. Förståsigpåare menade att Bond hade spelat ut sin roll, agentfilmer var på väg bort. Universal svarade med att skjuta till en rejäl summa pengar. Budgeten för The spy who loved me var nästan dubbelt så stor om man jämför med The man with the golden gun, det fick bära eller brista. I regeistolen sattes Lewis Gilbert som tidigare gjort You only live twice. Ken Adam fick i stort sett fria händer tack vare den generösa budgeten och byggde den numera ledendariska 007 studion vid Pinewood.

Feming, Saltzman & Broccoli

Man dammade av en gammal ide från Diamonds are forever att ett tankfartyg skulle vara skurkens högkvarter. Blofeld skulle göra nypremiär som skurk men då Mc Clory, ni minns honom från Thunderball, var på gång med en egen Bondfilm, Warhead, ville producenterna inte hamna i en ny långdragen rättsprocess. Ny skurk blev istället Stromberg som i en tidig version av manus var en svensk redare.  Curt Jurgens spelar Stromberg, troligtvis en av de grinigaste skurkar som vi fått stifta bekantskap med i serien. David Prowse var aktuell i rollen som den osårbare Jaws men det blev Richard Kiel som knep rollen. Annars är faktiskt filmen fylld med gamla bekantingar. Det verkar som man gärna hyrde in skådespelare från tidigare filmer i mindre roller både Walter Gotell ( General Gogol ) och Milton Reid ( Sandor ) har varit med tidigare och fler gamla bekantingar återfinns i rollistan men jag vill inte trötta ut er med att räkna upp en massa namn. Just rollfiguren Gogol skulle bli en återkommande figur i de närmaste filmerna.

Den grinige Stromberg

The Spy who loved är en film med bra flyt. Den arbetar sig stabilt mot slutmålet och är faktiskt en av de jämnare Bondfilmerna. Fördelningen mellan action och lite lugnare scener är bra och när det är action är det oftast riktigt bra. Skidstuntet i öppningsscenen är numera legendariskt och Bonds Lotus har nått kultstatus ( för att använda ett slitet uttryck ). Den oövervinnlige Jaws torde vara en av de mest älskade skurkarna i serien. Broccoli gick faktiskt in i manus och ändrade så att karaktären skulle överleva till nästa film, ett uselt beslut skulle det visa sig. De som gillar Bonds olika prylar s.k ”gadgets” blir mer än nöjda då filmen är fullproppad med dessa, teleprinterklockor, gascigaretter m.m. Jag bör kanske tillägga att filmen blev en formidabel succe och Bondfranschisen var säkrad ett tag framöver.

Legendarisk scen i Bondhistorien

Egentligen har jag bara två problem med filmen och det ligger i castingen. Jag har om jag ska vara ärlig svårt för Jaws, han är helt enkelt för otrolig, han skulle passa bättre i en superhjältefilm än i en Bondfilm. Jag vet att det händer många otroliga saker som inte hör till verkligheten i en Bondfilm men de håller sig ändock inom vissa ramar, Jaws bryter ramarna med besked. Sandor hade varit en bättre och trovärdigare skurk. Bondbruden Barabara Bach går genom filmen med ett ansiktsuttryck. Hon verkar vara stelopererad i ansiktet eller möjligtvis botoxförgiftad. Nu ville man kanske att ryssarna skulle framställas som känslokalla, det låg i tiden, men hon är ungefär lika uttrycksfull som en skyltdocka. Caroline Munroe som spelar Strobergs assistent Naomi, som f.ö har äran att bli den första kvinna som Bond dödar, skulle definitivt passat bättre som Bondbrud. Men Bondfilmerna har en historia med stundtals märklig casting, speciellt när det gäller Bondbrudarna. Lois Chiles var f.ö aktuell i rollen som som Agent XXX, hon skulle istället få dyka upp i nästa film som CIA agenten Goodhead.

Borde fått bli Bondbrud istället för zombien Bach.

När jag nu ser Bondfilmerna i kronologisk ordning har jag lagt märke till en sak som jag tidigare inte reagerat på. Moore är verkligen inte någon förste älskare eller vad det nu heter. Han påminner mer om 16 åring med med svettiga handflator som hoppas att få till det. Karln är ständigt pilsk, det spelar ingen roll om kulorna viner och bomber exploderar han spanar ängsligt efter nästa erövring. I Moores version av Bond ges intrycket av en agent som tänker: ”Åh ett nytt uppdrag vilka chanser kan jag få att hoppa i säng med snygga tjejer?” I Connerys fall hade han oftast ett mål med sina erövringar under filmens gång. Tågscenen när Moore blivit nobbad av Agent XXX och vankar rastlöst av och an i sin kupe med slokande min bekräftar känslan av en sexuellt frustrerad agent.

Bonds mål med sitt uppdrag verkar det som för det kacklas om att gå till sängs så fort han får en lugn stund.

John Barry stod inte för musiken i filmen menlMarvin Hamlisch lyckas över förväntan. Jag vill särskilt lyfta fram stycket Ride to Atlantis ett mycket snyggt tema som spelas i filmen. Titellåten ”Nobody does ”it better är en riktigt fin melodi som sjungs av Carley Simon. The spy who loved me rankar jag som en av de bättre Moore filmerna trots en lite halvtjatig slutscen där det skjuts hejvilt. Jag har lite svårt för dessa masscener. När sluttexterna rullar står det att nästa Bondfilm skulle bli For your eyes only vilket skulle komma att ändras pga en viss Luke Skywalker.

Jaws vs. Bond

Sandor vs Bond

Bästa citat: När Q visar Lotusen för Bond.

Q: Right. Now pay attention, 007. I want you to take great care of this equipment. There are one or two rather special accessories…
James Bond: Q, have I ever let you down? (Kör iväg med en rivstart)
Q: Frequently.

Betyget blir sju stycken kopierande Martinis.

Annonser

7 thoughts on “Bondtema: The Spy who loved me ( 1977 Storbr )

  1. Dina Bond-recensioner har blivit en höjdpunkt i bloggvärlden! Jag minns främst att Jaws gav mig många mardrömmar som liten, men som du påpekar vill jag också minnas att han inte riktigt hör hemma i Bond-världen. Karaktären förstör dom ju dessutom i ”Moonraker”. Kul att du lyfter fram soundtracket för det minns jag också väl, inte minst för att jag åter stiftat bekantskap med det via Spotify.

  2. Håller absolut med att Jaws inte funkar, supehjälte/skurkliknelsen var träffande. ”Nobody does it better” tycker jag dessutom är lite för seg för att vara en bra Bond-titellåt. Fantastiskt intressant text som vanligt.

  3. Härligt! Dessa återkommande Bond-betraktelser är en riktig pärla att läsa! Man blir sugen på att beta av hela serien själv igen!

    Den här är en riktig favorit hos mig! Moores bästa helt klart!
    Håller med om att Jaws borde ha fått bita i gräset i slutet här, annars tycker jag han gör sig som en figur i Bondgalleriet genom åren!

    Stromberg och den nästkommande badassen Drax är helt klart två minnesvärda pellejönsar från Bonds 70-tal.

    🙂

  4. Just den sexuellt frustrerade versionen av Bond är definitivt Moores största avtryck i Bond-karaktären. Jag älskar det, för som du säger så försöker han alltid få till det.

    Annars är det här en av de bästa filmerna i serien. Har också svårt för Jaws, men egentligen mest pga Moonraker.

  5. Min favoritfilm med Moore och en av mina favoriter i hela serien. Just jämnheten och flödet som du nämner är filmens stora styrkor och jag tyckte faktiskt Jaws fungerade väl i den här filmen. Han borde inte verkligen inte ha kommit med i Moonraker också, men så är det väl när pengar styr vilket det tyvärr har gjorts alldeles för mycket i Bondserien.

    Trots att jag brukar föredra Bond-filmerna i den närgående och mindre skalan gillade jag verkligen den här storslagna Bond-filmen som lyckades väl att balansera på rätt sida det episka. Återigen är Moonraker sannerligen ett exempel hur man inte ska göra, så det ska bli intressant och läsa vad du skriver om nästa film.

    Återigen en riktigt, riktigt bra och intressant text om Bond 🙂

    • Oj jag får nästan prestationsångest efter alla trevliga och uppmintrande kommentarer. Ett kollektivt tack 🙂
      Sofia: Segare låtar kommer lita på det 😉
      BRC: Moonraker är nästa film och ja efter att ha sett den vet jag inte riktigt hur jag ska kunna tackla filmen på ett någolunda seriöst sätt.
      Steffo: Värre blir det när det gäller Jaws. Filmen hör till de bättre bland Moores Bondfilmer men Live and let die anser jag vara aningen bättre.
      Pladd: Moonraker har förstört mycket.
      Martin:Moonraker var jag tvungen att dela upp i två sittningar för att orka med, en tung film att ta sig igenom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s