Salò, eller Sodoms 120 dagar ( 1975 Italien )

Pasolinis beryktade film Salò har kanske många hört talats om men få har sett. Den är b.la listad i boken 1001 filmer du måste se innan du dör men i ärlighetens namn kan jag komma på 1001 filmer som man kan titta på innan man ser Salò.  Filmen Salò kan man angripa på två sätt: Antingen genom att titta på den som en vanlig film utan någon förförståelse, japp det är en sån film. Eller så kan man försöka fundera på vad regissören menade med sitt famösa verk. Det blev Pasolinis sista film då han mördades kort efter premiären.

Berättelsen tar avstamp i Italien under andra världskriget. Fyra fascister som har en hög ställning i samhället kidnappar 18 ungdomar, nio av vardera kön. Fascisterna slår sig ned i en isolerad herrgård med ungdomarna, personal, fyra avdankade horor samt ett obestämt antal beväpnade vakter. Man startar på en gång med att plåga sina offer i form av olika depraverade sexuella handlingar. Anala våldtäkter, koprofili,misshandel och tortyr. Normala sexuella aktiviteter är strängt förbjudna. En stor del av filmens speltid går åt till att de pensionerade hororna berättar historier från sitt forna yrke ackompanjerade av pianomusik. Detta görs för att ge de fyra fascisterna inspiration till nya sätt att plåga sina offer. Så här håller det på till filmens slut.

Om man ser på Salò som en ordinär film så har jag svårt se vilken funktion den fyller. Den är inte skrämmande.  Hela iscensättningen är så överdriven att man inte kan ta händelserna på allvar – tänk Monty Python gone rough. Vi får inte heller lära känna offren. De förvandlas till statister vars uppgift är att ligga med rumpan i vädret samt äta b**s. Därav blir inte filmen spännande, egentligen bara äcklig och otroligt fjantig. Samtidigt är filmen småtrist. Att lyssna på översminkade damers sexuella erfarenheter blir lite långrandigt efter ett tag.

Om man däremot ser på Salò med en viss kunskap om Pasolinis bakgrund, Italiens historia och viss litteratur ( Dante & De Sade ) uppdagas till viss del en något annorlunda berättelse. Jag vill här påpeka att detta är mina egna tankar om hur man kan tolka filmen och möjligheten att jag svamlar är stor. Mussolini störtades 1943 men Hitler installerade honom i norra Italien där en fascistisk republik grundades, den s.k Salòrepubliken. Pasolini växte upp under detta styre och bevittnade fascisternas övergrepp på befolkningen. Filmen är baserad på  den delvis ofullbordade boken Sodoms 120 dagar av  Marquis de Sade. Ramhandlingen i Sades bok är ungefär densamma som i filmen. De största skillnaderna är tidsepoken den utspelar sig i samt att perversiteterna är värre i boken än i filmen, något vi nog ska vara tacksamma för. Vad Sade ville säga med sin bok lämnar jag åt litteraturhistorikerna. En gissning från min sida är att boken var en kritik av samhället. Anledningen till detta antagande är att de fyra huvudpersonerna hör till samhällets topp: En Biskop, adelsman, bankir och politiker/ordförande. Genom att använda sig av Sades bok kan man se filmen som en nutida samhällskritik. Dvs staten våldtar medborgarna. Till detta påstående kan man lägga till avföringen som enl. Pasolini symboliserar det ohämmade konsumtionssamhället. Slutligen är filmen indelad i fyra segment som vart och ett motsvarar fyra av helvetets kretsar som förekommer i Dantes bok Den gudomliga komedin. Ju längre in i filmen vi kommer desto närmare helvetet kommer tittaren och filmens karaktärer. Kort och gott kan Salò vara en film som kritiserar det moderna samhället samt passar på att ge en känga åt fascismen. Att offren i filmen är passiva kan ses som en varning till medborgarna att det går käpprätt åt helvetet om man inte engagerar sig utan låter staten få för mycket makt på medborgarnas bekostnad.

Blir Salò en bättre film genom att tolka den på det här sättet? Nja, visst kan man ana ett budskap bland all avföring,  repetitiva historier och nakna bakar. Samtidigt är det just de olika perversiteterna som fördunklar det eventuella budskap Pasolini har. Karln har uppenbarligen aldrig hör talas om uttrycket ”less is more”. En annat mysterium är: Hur fasiken ska man kunna begripa budskapet om man inte får med en liten tolkningsbok till filmvisningen. Vem kan t.ex överhuvudtaget begripa att avföring motsvarar ”det hämningslösa konsumtionssamhället”? Om nu Pasolini fann att detta var en viktig och personlig film med ett budskap som han ville sprida borde han inte gjort den aningen mer lättbegriplig? Det känns som att Salò är en film gjord av en kultursnobb för kultursnobbar. Marcus påpekade att ett hinder för tillgodogöra sig filmen kan vara kulturellt. Italienarna känner troligtvis till Dante och Salò mer än vad vi i Sverige gör. Kanske är författaren Dante och händelserna i Salòrepubliken deras motsvarigheter till vår Astrid Lindgren och händelserna i Ådalen? Det kanske är att kräva lite väl mycket om man begär att en internationell publik ska kunna tillgodogöra sig en film som är så nationell som Salò men vad vet jag?

Två saker är bra med filmen: Bildkomponeringen och fotot är otroligt bra. Filmens sista fem minuter får jag faktiskt en liten känsla av obehag och filmen lyckas för kort ett ögonblick beröra mig.

Det visade sig att både jag och Fiffi sett filmen ungefär samtidigt, hennes recension hittar ni här.

Regi: Paolo Pasolini

Betyg: Salò som ”vanlig” film 1/10

              Salò som finkultur 3/10

Annonser

18 tankar om “Salò, eller Sodoms 120 dagar ( 1975 Italien )

  1. Väldigt bra text (igen, du verkar vara i högform just nu ;)). Det känns som att ett budskap som man måste ha typ minst 15 hp vardera i italiensk nutidshistoria, litteraturvetenskap och filmvetenskap har vissa överföringsproblem.

    Och om Salo är italienarnas Ådalen 31 är den alltså inte särskilt känd alls, utom bland filmnördar och folk över 60? 😉

    • Aj då texten visade sig inte vara så bra som du tyckte men tack ändå, jag syftade på händelserna i Ådalen, inte Widebergs film.Ska gå in och rätta till detta.

    • Oj vilka superlativ 🙂 Tack! Men det är kanske inte ens säkert att vare sig du eller jag begrep vad vi såg 😉 Min recension var bara en tolkning av antagligen väldigt många.

    • Både och. Storleken men även innehållet. Skräck är alltid trevligt men det är långt mellan godbitarna så det är alltid roligt att få nya tips.

      • Jag har det mesta i min samling. Mycket är mainstream men har även: barbar, sleaze, WIP, nazisploitation, nunsploitation, postapokalyps, zombie, martial arts, ninja, Terence Hill och Bud Spencer, B-action, cannibal, rape-revenge m.m. Jag är allätare, ser på allt från tecknat till splatter, men ser helst på skräckfilmer.

  2. Jag kan bara tala för mig själv men jag begrep inte mycket. Jag är mest glad att det är gjort, lite på samma sätt som när man tvingades orientera på friluftsdagen i skolan.

    • Jo man kanske kunde dela ut pins eller diplom ”Jag orkade harva mig igenom Saló”
      F.ö var jag oftast ”sjuk” när orienteringen hamnade på schemat. Kartan och jag kom sällan överrens 😉

      • Jag var så jävla ordentlig att jag aldrig fick för mig att vara ”sjuk”, däremot sprang jag alltid vilse och fick bli uppletad i skymningen av trötta gympalärare. Det var ju innan mobiltelefonernas tid.

      • Kan upplysa dig om att mobiler inte hjäper, varje år får idrottslärarna ge sig ut i skogen och leta efter elever. När de får telefonkontakt blir oftast svaret på frågan var eleven befinner sig: Vet inte det är bara en massa träd….

  3. Härlig recension/analys om en mytomspunnen film och dess minst lika mytomspunna skapare. Många infallsvinklar men visst är det intressant vad man kan göra i Konstens namn, då finns inga gränser, då tittar filmcensuren (ett minne blott) åt ett annat håll och har slöa saxar. Mycket kan man beskylla Cannibal Holocaust och dess bröder och systrar för men de hymlar åtminstone inte med att de är spekulativa.
    Vill man fördjupa sig ytterligare i Pasolinis verk kan man också se Canterbury Tales där han sneglar mer mot den fria burleska formen, men å andra sidan vill man ta steget fullt ut så kan man ju alltid se Caligula.
    Apropå mytiska filmer måste jag slå ett slag för Man Bites Dog, otäckt krypande film vars upplägg och genomförande fortfarande är fantastiskt bra, eller för den delen Freaks går också bra.

    • Tack för berömmet. jo det där med filmcensuren har retat mig i alla år, de bestämde vad som var finkultur o fulkultue i.o.m sina förbud och klipp.
      För nuvarande är jag nog ganska mätt på Pasolini men jag känner till hans andra filmer så när andan faller på så kanske….
      Man bites dog har jag hört mkt gott om och ska försöka spana in den vid tillfälle. tack för tipsen 🙂

  4. Fast frågan är om inte själva händelserna i Ådalen är ännu mindre kända än Widebergs film? Då faller ju även filmnördarna bort från målgruppen? 😉

  5. Ping: A Serbian film (2010 Serbien) | FILMITCH

  6. Ping: Salò o le 120 giornate di Sodoma (1975) | Addepladdes j-vla filmblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s