Shout at the devil ( 1976 Storbr )

Shout at the devil är kanske mer känd under sitt svenska namn: De sista äventyrarna. Anledningen till detta är att filmen härstammar från den tid då man gjorde sig omaket att försöka översätta filmtitlar till svenska, på både gott och ont. Filmen hör till en genre som jag personligen brukar kalla  ”hejsan svejsan film”. Med det menar jag filmer där det verkar som att filmteamet har haft riktigt roligt under inspelningen. Historierna präglas även av att de är lite smålarviga vilket inte stör mig då humöret nästan alltid hamnar i topp när jag ser en s.k ” hejsan svejsan film”. Star Wars: A new hope och Mumien (1999) är två exempel på bra filmer av den här genren. The Expendables är ett exempel där man troligtvis hade för roligt.

Shout att the devil utspelar sig i Afrika 1913. Engelsmannen Sebstian Oldsmiths (spelad av Roger Moore) vägar korsas ofrivilligt med amerikanen Flynn O’ Flynn  som spelas av Lee Marvin. Den sistnämde repriserar sin roll i Paint your wagon samt Cat Ballou enda skillnaden är att Marvin nu bytt ut hembränd wiskey mot gin. Moore spelar Moore så hans rolltolkning är ungefär densamma som alltid.  Flynn behöver hjälp med tjuvjakt av elefanter på tyskarnas territorium och lyckas  med viss övertalning få sig Sebastian på det äventyrliga företaget. Det tyska territoriet styrs av en komisk befälhavare som traskar runt i en paraduniform.  Befälhavaren är i det närmaste besatt av att få infånga Flynn då han av och till brukar smita in på tyskarna territorium för att jaga elefanter. Då Sebastian träffar dottern till Flynn uppstår det ljuv musik och snart har de gift sig och fått en dotter. Det är m.a.o ett skojfriskt gäng som huserar ute på den afrikanska savannen. Fram tills nu har det varit kanske inte så stor filmkonst som har serverats tittaren men väl en trevlig stund i tv-soffan.

Här någonstans i handlingen händer det något märkligt för filmen gör en tvärvändning från munter kolonial äventyrskomedi till blodigt hämnddrama. Året blir 1914 och det första världskriget bryter ur. Den tidigare lite skrattretande tysken transformeras till en sadistisk missdådare. Han invaderar det engelska territoriet med en smärre arme´för att infåga Flynn och Sebstian. Då de inte är ute på tjuvjakt låter han sin frustration gå ut över frun i huset. Man slår ihjäl hennes barn. Det tar en bra stund innan jag kan ta till mig det som utspelas i filmen.  Jag trodde att jag såg en s.k ”hejsan svejsan film” och dylika saker händer aldrig i den genren. När min förvirrning lagt sig upptäcker jag till min förtjusning att jag inte är den enda som blivit förvirrad. Skådespelarna hänger inte riktigt heller med i filmens vändning, vilket faktiskt blir aningen underhållande.  Barbara Parkins som spelar Flynns dotter fattar direkt att hon nu plötsligt är med i ett hämnddrama och agerar därefter. Moore verkar mest vara ängslig. Han trodde nog att han skrivit på för en film som innebar att han skulle få glida runt i det koloniala Afrika och softa lite med elfantjakt och en snygg tjej. Plötsligt har han hamnat i en historia som överstiger hans kompetens som skådespelare vilket han troligvis är väl medveten om. Lee Marvin kör på som vanligt, han tjoar och står i precis som tidigare, kanske någon glömde att berätta för honom att filmen tagit en allvarlig vändning? Eller kanske är det riktigt gin i alla de flaskor han konsumerar under filmens gång? Ja det blir till syvende och sist en märklig och lite fascierande filmupplevelse. Om man hållt sig till ett känsloläge  filmen igenom hade den slutat som en underhållande bagatell nu känns den bara ……. konstig.

Regi: Peter Hunt

Betyg: 4/10

4 thoughts on “Shout at the devil ( 1976 Storbr )

  1. Den här borde jag egentligen se eftersom ett av mina guilty pleasures på bokfronten är just Wilbur Smith och vad jag kan påminna mig är boken helt ok.

  2. Åh, Lee Marvin är kung i Cat Ballou, 12 fördömda män och Vild Ungdom.
    12 fördömda män är för övrigt också ett exempel på hur en film vänder i upplägg och stämning, går från godmodig humor till brutal action, men den är riktigt bra. Många goda rollprestationer men (förutom Lee) är Savalas otäckt imponerande (Gillar honom även som Big Joe i Kellys hjältar, en annan riktigt bra krigsfilm, där även Donald Sutherland som även är med i 12 fördömda män är med som Oddball (Vov!)
    Gillar ”Hejsan svejsan”-begreppet och måste då i sammanhanget föra fram ikonerna från Italien: Bud Spencer och Terence Hill.

    • Browning: Där har du ett riktigt hejsan svejsan par i Spencer o Hill. 12 fördömda män har jag faktiskt inte sett….. än.
      Sofia: Smith har jag inte läst men jag kan tro att boken klarar av känslovändningen avsevärt bättre än filmen. Jag får känslan av att man inte riktigt hade pelj på vilken sorts story man filmade.

  3. Ping: Gods and Monsters (1998) « Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s