Remember the Titans ( 2000 USA )

När Fiffi recenserade Remember the titans för en tid sedan hettade det till i kommentatorsfältet. Jag kunde inte avstå att kommentera TROTS att jag inte sett filmen, korkat kan tyckas men ibland killar det till i tangentfingrarna. Nu har jag trots varningar från Fiffi sett filmen och jag kan inte göra annat än att hålla med henne: ren och skär dynga. Först skrev jag en aningen hånfull recension där jag listade allt som var fel med filmen men så började jag fundera: Varför har jag så svårt för filmer av det här slaget. Dvs filmer där man satsar på känslomässig knockout och som oftast är från USA. Den här gången blir det ingen vanlig recensionsslakt av en usel film utan min förhoppning är att det blir en aningen mer eftertänksam recension av en ren skitfilm.

Remember the titans hör till den s.k based on a true story genren. Året är 1971 och man bussar in färgade elever till en skola där de flesta elever är vita. Tanken är att öka integrationen. Den vita befolkningen protesterar och det som sticker mest i rasisternas ögon är att det tidigare helvita fotbollslaget får en färgad tränare Boone ( Denzel Washington ). Lagets tidigare tränar kliver av och börjar arbeta under Boone som andretränare. Man lyckas mot alla odds att skapa förbrödring och laget blir allt bättre ute på planen. Egentligen en film med ett ganska fint budskap om att man ska samarbeta mellan raserna för då kan storverk uträttas. Ett budskap jag skulle kunna skriva under på vilken dag som helst men ändå havererar filmen och jag sitter och blir irriterad. Varför?

En förklaring är en existerande kulturklyfta mellan Sverige och USA, som är större än man först kan ana. Överlag är man i USA förtjust i det bombastiska och storslagna. Det kan t.ex visa sig när man presenterar presidentkandidater och partiledare. Jämför de två klippen nedan. Det första är från republikanernas konvent 2008.

Den andra är när Juholt ger sin första konferens att han blivit partiledare för socialdemokraterna.

Kanske inte de bästa jämförelserna men det ger en ide om hur man presenterar saker och ting på olika sätt i USA respektive Sverige. En annan sak som skiljer sig mellan USA och Sverige är att man är aningen mer förtjust i att simplificera saker i det förstnämnda landet. Varför det blivit så ska vi inte gå in på här men sök på hylla O på det lokala biblioteket och man kan hitta många olika teorier om detta, hylla N går också bra om man undviker resehandböckerna.  Kombinerar man dessa två saker kan det ibland när det gäller amerikanska filmer skära sig totalt från ett svenskt perspektiv, Remember the titans är en film där allt som kan tänkas gå fel också gör det. En förklaring till misslyckandet är att filmen är en dramafilm. En actionfilm kommer oftast undan med att vara bombastisk, det är nästan ett krav när det rör filmer i den genren ( därav en anledning till att många svenska s.k actionfilmer faller platt ). En komedi kan vinna på att vara simpel och lättförståelig, man slipper tänka för mycket och det är att låta sig svepas med av bara farten. Men i ett drama förväntar åtminstone jag mig en möjlighet till inlevelse och eftertanke men i en film som Remember the titans tillåts jag inte göra detta då filmens producenter ser till att med alla medel  göra detta åt mig. M.a.o så känner jag mig idiotförklarad och blir då automatiskt avig mot alla tricks som används för att påverka mina känslor.

Vilka medel använder sig filmmakarna då av i Remember the titans? Ett orkesterarrangemang som spelar ”medryckande” och pampig musik hela tiden så jag verkligen ska förstå att här händer det något stort. Man låter Denzel ha en uppsjö av ”inspirerande” tal som ständigt ligger på ( och ibland korsar ) gränsen till det pekorala. Man befäster även schablonbilden av svarta då dessa spelare ständigt sjunger och är lite spralliga. Den sista spiken i kistan för mig är att filmens producenter ( för att vi tittare verkligen ska kapitulera känslomässigt ) har med det lilla gulliga barnet. Här i form av tränarens fotbollstokiga nioåriga dotter som ständigt är lite smålustig och tanken är att vi ska skratta, lägga huvudet på sned och tycka att hon är alldeles bedårande. Inget av ovanstående ”tricks” fungerar på mig, snarare får de en motsatt verkan. Tyvärr Disney & Bruckheimer ( a match made in hell ); jag köper inte detta lättsmälta koncept som behandlar ett så allvarligt ämne som rasism jag kräver mer, avsevärt mer.

En rolig länk kan vara denna där man ”går till botten” med ett par filmer som är ”based on a true story”.

Regi: Boaz Yakin

Betyg: 1/10

Annons