Legend (1985)

Ridley Scotts fantasyfilm från 1985 är en ganska säregen film. Den lyckas vara storslaget visuell trots att storyn är ganska liten.  Skogspojken Jack (spelad av Tom Cruise) vill impa på Prinsessan Lillie och visar henne platsen där enhörningarna leker. Genom att göra det så leder han oventandes Mörkrets furste till denna hemliga plats vilket leder till att hans hejdukar har ihjäl en av enhörningarna och fångar in den andra (det finns bara två) och Prinsessan. Så länge enhörningarna lever är världen i balans och genom att ha ihjäl bägge skulle skulle världen kastas in i en evig natt vilket skulle vara ett tipptopp-läge för mörkrets furste.  Slutligen medveten om vad han ställt till med, så beger sig Jack (i sällskap av ett gäng småfolk) iväg för att ställa allt till rätta igen.

Jag gillar sagor mer än fantasy, då fantasy ofta (inte alltid) kan bli lite skitnödig i tonen. Här har Scott tagit fasta på att försöka skapa en saga av Bröderna Grim- snitt och lyckas ganska bra. Tyvärr blir det lite långsamt ibland vilken man i och för sig kan ha överseeende med om man koncentrerar sig på de fantastiska miljöerna och framförallt fotot och ljussättningen som är outstanding.  Man känner igen bildspråket från Blade Runner med sina suggestiva nästan drömska sekvenser som s.a.s.  nästan flyter över bildrutan.

Cruise sköter sig relativt bra, det rör sig inte om så mycket skådespeleri i rollen och kommer man över det faktum att hans tänder (som vid den här tidpunkten är som lagårdsdörar som dessutom står på glänt) stjäl lite av showen så är han ganska uthärdlig.  Småfolket är lite för lika trägårdstomtar för att jag ska ta dem på allvar men det vägs upp av den mörka omgivningen. Riktigt bizarr är Tim Currys uppenbarelse i rollen som Mörkrets Furste.  Tänk er hur man brukar rita Djävulen i serier och skämtteckningar och multiplicera det med 10. Alltså karln är knallröd och har horn, så elefantistiskt överdimensionerade att bara tyngden borde få nacken att knäckas om han skulle få hicka eller ännu värre råka nysa.  Mest skrattretande är dock den ”stjärthaka” de av någon anledning sminkat på honom.  Jag vet inte hur de har tänkt men särskilt skräckinjagande blir det inte.

Här finns dock en del riktigt bra scener och framförallt är som sagt scenografin fantastiskt vacker. Storyn duger men är lite segt utförd. I sin helhet tycker jag att det är en sevärd film även om det inte är det bästa som gjorts i genren.

Betyg: 6/10

About these ads

9 reaktioner på “Legend (1985)

  1. Den här var (ju) alldeles fantastiskt nyskapande när den kom. Effekterna var härliga och Tom Cruise ung och nej, jag tycker inte det är en superbra film men charm och nostalgi ska inte förringas. :)

  2. Har haft den här i hyllan i hur många år som helst. Kanske dags att plocka ner den snart. Tompa är utan tvekan en av mina favoritskådisar, så det finns inte så mycket att förlora. Dessutom verkar miljöerna vara väldigt härliga.

  3. Fiffi:Jag minns att jag tyckte den var helt fantastisk när jag såg den första gången i 10års åldern, men tyvärr så har den bleknat lite för mig.
    Pladd: Tom Cruise tycker jag idag är en mycket bättre skådis än vad han var då. Hans talang tycks växa i takt med hans vansinne :) Miljöerna i Legend är som sagt mycket fina.

  4. Den hänger väl kvar mycket på charm och nostalgi för min minnesbild är också att tempot inte är det allra bästa.

    Nyfiken: räknar du Willow som fantasy eller saga? Och The Dark Crystal?

    • Ja det här med genregränser är ju inte lätt. Skulle kanske skrivit folksaga istället om Legend. När det gäller Willow skulle jag nog kalla det för väldigt snäll ”sword & sorcery-fantasy” fast utan blod och bröst. :) Men som vanligt när Lucas ligger bakom så är storyn uppbygd efter Campells monomyt så det blir ju lite av ett gränsfall. Dark Crystal har jag dock inte i tillräckligt färskt minne för att våga uttala mig om men den ligger på ”se om listan”.
      Med ”skitnödig” fantasy menar jag väl egentligen episk fantasy där de stora gesterna ibland tillåts svämma över ibland. Det är en svår balansgång det där. :)

      • Ffallt känns genregränserna flytande på film av någon anledning. Kanske för att det egentligen är en ganska svår genre att återge visuellt utan enorma kostnader och ett tveksamt slutresultat? Men Willow som S&S skulle jag nog kunna skriva under på.

  5. Såg den här för evigheter sen. Minns framförallt den röde djävulen och att enhörningens horn såg ut att vara ditklistrat lite för löst, det skakade liksom. Och Cruise’s tänder förstås. Kan faktiskt tänka mig att se den här matinén igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s