John W Campbell: Who goes there?

John W Campbell arbetade som redaktör på tidsskriften Astounding Science-Fiction och det var här han publiserade sin långnovell Who goes there 1938. Berättelsen utspelar sig på en forskningsstation i Antarktis där man har hittat ett UFO som har varit nedfryst i 20 miljoner år. I försöken att komma åt det nedfrysta tefatet har man olyckligtvis råkat sprängt det. Däremot har man hittat farkostens pilot nedfrusen och trasporterat varelsen till basen. Det är här berättelsen startar med att vetenskapsmännen debatterar om vad de ska göra med den hiskeliga varelsen som ser ut ungefär så här.

Forskningsstationens patolog Blair anser att man ska förstöra varelsen då han haft drömmar om att den är ondsint och har förmågan att kopiera varelser. Diskussionen böljar fram och tillbaka och man skjuter frågan om varelsens öde till nästa dag. Under natten upptäcker man att varelsen på något sätt brutit sig ut ur isblocket och attackerat stationens hundar. Mycket riktigt stämmer Blairs förutsägelse att varelsen kan kopiera levande varelser. Man dödar odjuret men den fråga forskarna nu måste ställa sig är: Har varelsen kopierat någon av forskningsstationens medlemmar och om så är fallet hur ska man kunna ta reda på vem som är mänsklig och vem som är kopia? En fråga som kommer visa sig vara mycket svår att lösa då varelsen förutom sin förmåga att kopiera även är utrustad med telepati och kan därmed förebygga forskarnas alla försök att avsöja den.

Trots att berättelsen endast är en långnovell lyckas Campell ge en bra beskrivning av stationens medlemmar dock inte alla då det bor ca trettio stycken personer på basen. Who goes there är inte speciellt fartfylld, en stor del av berättelsen rör diskussioner om varelsens förmågor, dess intentioner samt vilket hot den kan utgöra för vår värld. Istället ligger berättelsens styrka i den högst obehagliga känsla Campbell förmedlar av att vara isolerad tillsammans med personer som man inte vet om de är vän eller fiende. Jag är också förtjust i Campells utomjording, en skapelse som kittlar min fantasi. Berättelsens final påminner lite om en deckare av Agatha Christie när Poirot eller Miss Marple har sina slutmonologer för att hitta den skyldige. Nu går det kanske inte lika stillsamt till som i en deckare av Christie då dödstalen stiger avsevärt ju fler kopior man finner. Novellen bjuder även på en liten överaskning mot slutet.

Who goes there där känns förvånansvärt fräsch men jag skulle nog ha föredragit berättelsen i längre format där författaren kunnat nyttja både miljön och sin ide bättre.

2 tankar på “John W Campbell: Who goes there?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s