The Last circus (2010 Spanien)

Jag har varit fascinerad av cirkusmiljön i många år. En anledning är nog att cirkusen som arbetsplats (i min föreställningsvärd är det nog bäst att påpeka) erbjuder en viss dramatik och eskapism samtidigt som den präglas av en viss sunkighet och ett svårmod. Det är inte så ofta filmer i cirkusmiljö dyker upp så man får vara tacksam för det som bjuds. I fallet med The Last cirkus eller Ballad för en sorgsen trumpet som den heter i orginal är det en mycket märklig anrättning som vi tittare blir serverade.

Berättelsen tar avstamp som så många andra filmer från Spanien i inbördeskriget där Javier som är son till en s.k glad clown ser sin far mördas av fascisterna. Tanken är att sonen skulle gå i sin fars fotspår men pappans sista ord till  pojken är: Då Javier berövats sin barndom kan han bara bli en sorgsen clown. Han kommer aldrig att kunna bli en glad clown. Ungefär så här styltigt och i brist på bättre ord ”cheesy” presenteras Javiers livstragedi. Då jag inte kan spanska började jag fundera på om översättaren kanske skötte sitt jobb med vänsterhanden men troligtvis är det dialog och manusförfattaren som bär skulden. Vid det här laget borde den normalbegåvade filmkonsumenten stänga av filmen och ta fram strykbrädan men det var något med filmen som tyvärr gjorde att jag tittade vidare. Kanske ett fåfängt hopp om att filmen skulle ta sig och bli bättre.

Hur som helst, åren går och Javier har nu tagit anställning som en sorgsen clown på en cirkus. Hans kollega i clownskrået, Sergio är en skitstövel som terroriserar sin omgivning och misshandlar akrobaten Natalia som han ett förhållande med. Javier blir kär i Natalia och ett triangeldrama tar fart som b.la leder till nakna män som springer runt i skogen, ansiktsmutilationer med kaustiksoda, strykjärn och huggkrokar för att slutligen kulminera i en shootout med clowner.

Nu kan man kanske luras och tro att detta är så crazy så att det blir bra, tro mig det är det inte. Filmen är bara konstig, märklig och småtrist. Dialogen är förskräcklig och tar det pekorala till nya höjder. Ser man till ytan och det tekniska finns det inget att invända. The Last cirkus är snygg med en grådaskig färgsättning. Kostymer och miljöer är bra men som sagt själva handlingen som på pappret nog skulle kunna bli en ganska underhållande film är rent ut sagt bedrövlig.

Regi: Álex de la Iglesia

Betyg: 2/10

Annonser

2 thoughts on “The Last circus (2010 Spanien)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s