Persona (1966 Sverige)

Redan efter de första fem pretentiösa minuterna där Bergman vräker på med fårslakt, en erigerad penis och annat smått och gott undrar jag om jag kanske inte ska ta och kasta in handuken på en gång. Men jag biter ihop och kämpar vidare och Persona utvecklar sig till att vara bland det bättre jag sett av Bergman.

En skådespelerska, Elisabet, har plötsligt slutat att tala och läggs in på ett vårdhem. Efter en tid på hemmet anser man att hon är själsligt och fysiskt frisk och hon skickas till ett stuga för rehabilitering tillsammans med en ung sjuksköterska Alma. Då Elisabeth (som f.ö spelas av Liv Ullmann – denna gång utan huckle) inte talar är det Alma (Bibi Andersson) som får stå för dialogen och det gör hon med besked. Tarantino skulle nog ducka av den svada som möter oss arma tittare. Alma pladdrar på i non-stop i ca femton minuter. Iofs sker denna monolog under flera dagar och filmen gör nedslag under Almas ”samtal” med Elisabet. Monologfinalen avslutas med lite pedofili då Alma berättar för Elisabeth att hon varit otrogen mot sin fästman med en pojke. Samlaget resluterade i en graviditet och hon har gjorde en abort. Allt efter som tiden går börjar de två kvinnornas identitet växa ihop och slutet av filmen är obegripligt men lämnar fältet vidöppet för tolkningar. Jag sällar mig nog till den skaran som anser att Alma och Elisabeth är samma person och vistelsen i stugan symboliserar någon form av själslig rening. Det är den enda tolkningen där jag får ihop storyn men å andra sidan vet jag inte om meningen är att man ska begripa berättelsen. Man kanske bara ska uppleva den.

Några dagar har passerat sedan jag såg filmen och fanskapet verkar inte vilja släppa sitt grepp. Jag kommer på mig själv att gå och fundera på filmen av och till. Jag vrider och vänder på olika scener och situationer. Berättelsen har krupit under mitt skinn ett tecken som tyder på att den hade något att ge. En förklaring kan vara att Persona inte känns så teatralisk, visst är språket stelt men jag upplever det inte som att skådisarna står på en teaterscen. Detta gör att jag kan ta berättelsen på allvar och plötsligt har vi en Bergman som faktiskt är ganska bra.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Annonser

8 tankar om “Persona (1966 Sverige)

  1. Av de Bergman-filmer jag sett (endast fyra iofs, denna, Det sjunde inseglet, Smultronstället och Vargtimmen) så är nog denna bäst i hård konkurrens med Smultronstället. Håller med om att inledningen får en att med en gång haja till, ganska smart faktiskt.

    Annars minns jag att jag gillade Hets också, men där har han bara skrivit manus så det är något lite annorlunda.

    • Har sett ungefär halva Hets och den var inte så pjåkig. Smultronstället har jag sett men det var så länge sedan att jag inte kan orda om den filmen.

  2. Ah, riktigt kul att du valde att se Persona då det är min favorit av Bergman och en av mina favoritfilmer overall. Faktum är att det var min första recension på bloggen plus att en bild från filmen nu funkar som banner.

    Det var med inte lite ”oro” jag började läsa ditt inlägg. Första meningen läst och då trodde jag det var kört, det blir en etta. Men så kom alltså nån sorts vändning. 6/10 ser jag som succé för Bergman för att vara ett betyg från dig. Jag kan ju säga att jag själv tokgillar inledningen. Musiken, bilderna, stämningen, ja, allt. Sen blir ju filmen inte sämre efter det heller. Tolkningar kan man ägna sig åt, jag brukar mest låta mig sugas in i filmens värld.

    Haha, ja, visst pratas det mycket och det trots att en av huvudpersonerna i princip inte säger ett ord.

    http://jojjenito.wordpress.com/2010/09/22/persona/

    • Jag lät det gå några dagar mellan tittande och skrift – en del filmer tjänar på det. Har du något förslag till höstens Bergman?

  3. Jag delar dina åsikter helt och hållet, förutom att jag ger den ett högre betyg. Solklar fyra (av fem). Oavsett så är det en film som är svår att skaka av sig.

  4. Ja, Bergman gör inte med den inledningen det lätt för oss tveksamma…

    Bra text, men själv tyckte jag nog bättre om Höstsonaten. Just det lite styltiga funkar ju bättre i bägge filmerna som känns mer som filmad teater än ”vanliga” filmer.

    Och så går jag nog på en mer rak tolkning, jag uppfattar kvinnorna absolut som två olika personer. Hur många persona de visar upp är dock en annan sak 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s