A life in music: 1993 – 2000

Nu blir det lite rörigt: Under en stor del av nittiotalet hade jag inte jättekoll på musik småbarn, studerade m.m gjorde att intresset för musik inte kom i första hand. Chansen är stor att låtarna kommer en aning okronologiskt men det är sådant som händer.Det kan möjligen vara så att den här låten skulle varit med på en tidigare lista men jag har aldrig varit speciellt snabb på att ta till mig ny musik så det är inte helt otroligt att jag ”hittade” låten efter att musiken tystnat. Jag har tidigare nämnt jakten på det perfekta blandbandet. Jag har varit nära många gånger men har aldrig riktigt nått fram. De här tre låtarna låg som ett parti på ett av mina många band och jag minns fortfarande den perfekta mixen av tyngd,  lättsamhet och glädjerus. Skivan Songs of Faith and devotion är kanske inte Depeche Modes bästa men det är definitivt den jag lyssnat mest på. När den kom passade mig perfekt i stämning och känsla.

REM var ok men när deppskivan Automatic for the people släpptes ändrade jag snabbt mening.   Öppningsspåret ger mig fortfarande gåshud. När det gällde att hitta låtar innan internets etablerande kunde det vara svårt. Den här låten spelades ständigt när SVT visade sin testbild. Till slut tröttnade jag, gick ned till biblioteket och försökte beskriva melodin för bibliotekarien som hittade rätt på en gång.

När jag såg filmen Trainspotting speldes en låt i slutet av filmen som satte sig direkt. Tack var pausfunktinen och klar bild kunde jag ganska snabbt räkna ut vilken låt det rörde sig om. Via underworld hittade jag ganska snabbt både Fatboy Slim och Moby. Tack vare MTV fick jag upp både öron och ögon för Smashing Pumkins. Skivorna Siamese Dream och Mellon collie and the infinite sadness är otroligt bra. Låten med den fantastiska videon är naturligtvis 1979

En sen augustikväll var vi hos min vän Lunkan. Ju senare det blev desto bättre tyckte vi att den här låten blev. Obegripligt och obehagligt men Vengaboys och Going to Ibiza spelades på bottvolym otaliga gånger denna kväll och fanskapet är inbränt i mitt DNA sedan denna hemska afton. En annan låt som den gode Lunkan har ”delat” med sig av är denna märkliga melodi. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Den brukar också hamna på stereon vissa sena nätter när förståndet är avsevärt avtrubbat.

Då var det desto trevligare att stifta bekantskap med The Eels även om min bror Marcus lite föraktfullt fnös att det var ”collegerock”. Fastnade även för ett antal svenska grupper vid den här tiden: Just D, Olle Ljungström, Teddybears och Bo Kasper. Sistnämnda gruppen var det min fru som lyssnade på så mycket tills jag en dag fann att jag gick och nynnade på låtarna.

Marcus tjatade på mig om att jag borde lyssna på Lou Reed och Velvet Underground. Motvilligt lånade jag Velvet Undergrounds alla skivor och visst hade han rätt. Fantastisk musik snart fick jag göra extra plats i skivhyllan för alla Lou Reeds album. Låten Coney island baby är min favorit. Efter avklarade studier och fast jobb blev det flytt till villa och tid att ta till sig lite ny och gammal musik. Det tar vi nästa vecka.

6 tankar på “A life in music: 1993 – 2000

  1. Jag lyssnade igenom dina två första spellistor i temat samtidigt som jag pluggade nyligen. Det var ytterst trevligt och jag som inte kan göra spellistor med bredd är imponerad. Räknar med att fortsätta genomlyssningen framöver. 🙂

    Smashing Pumpkins har jag lyssnat en del på det senaste, då främst låtar från Mellon Colie. ”Tonight, Tonight” är nog min favorit. Gillar även Olle Ljungström, REM och givetvis Lou Reed från listan. Du tipsade ju mig om några Reed-album i samband med min Adventureland-text och jag har lyssnat på samtliga med stor behållning. Han har verkligen ökat i uppskattning hos mig efter det.

    • Hur det det att plugga samtidigt som man lyssnar på Krakel Spektakel? Jag hade haft lite svårt att koncentrera mig 😉 Roligt att du gillar blandningen Pladd 🙂 Visst är Tonight Tonight fin – gillar tempoväxlingarna i den låten. Roligt att du fastnat för Lou Reed men en o annan skiva med Reed kan man lämna därhän med gott samvete.

  2. Jag skrev bara att jag lyssnade medan jag pluggade. Hur själva pluggandet fortlöpte är en annan historia. 😉

  3. Nä, det här funkade inte alls lika bra är jag rädd. Fram till och med REM gick det riktigt bra även om min crush på Depeche avslutades iom Violator. Buffalo Stance är kanske mer nostalgisk än bra, men nostalgisk icke desto mindre.

    Det känns hemskt att erkänna det men ”tråkigt” är känslan jag reagerar med på de flesta andra. Förutom Vengaboys där man istället vill gräva ut hörselnerven med en rostig sked 😉

    Jag hoppas på bättring (från dig eller mig återstår att se) under 2000-talet.

    • Oj! Men turligt nog har vi alla olika musiksmak. Men jag kände mig lite lost under 90-talet. Visste inte riktigt vilken väg jag skulle ta när synthvågen ebbade ut. FBS, Moby m.fl hittar man mao inte i din skivsamling 😉 Vengaboys jo det är ett kapitel för sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s