Tack vare min blogg så dyker det ibland upp trevliga saker i brevlådan (bla skivor från Henke). En dag låg det ett par fribiljetter till Moonrise kingdom. Någon vänlig själ på NonStop Entertaiment hade skickat dessa till mig. Uttrycket ”kasta pärlor för svin” har nog aldrig varit mer passade då jag avskyr regissören Wes Anderson. Min dotter som har en mer förfinad filmsmak än sin far tog däremot glatt emot biljetterna så det är hon som skriver dagens recension. Mao det blir mindre grinigt och mer välskrivet.
Filmitch
Efter Fantastic mr Fox sade min kära far att han aldrig mer skulle se en Wes Anderson film igen.
Efter Fantastic mr Fox sade jag att jag aldrig mer kommer missa en Wes Anderson film igen.
För några veckor sedan fick jag två fribiljetter till Moonrise Kingdom som min far gladeligen gav bort, så att han själv skulle få slippa ”Dockskåpseländet”. Inget man direkt klagar över, så jag och en god vän intog två bioplatser där enbart två till skulle se denna film.
Moonrise Kingdom utspelar sig på en ö sommaren 1965 där ett scoutläger tar plats. En föräldralös 12-årig scoutpojke och en jämngammal flicka rymmer ut i skogen , samtidigt som en storm beräknas slå till mot ön inom några få dagar. Ett sökande inleds efter barnen där räddningspatrullen består av scoutledaren Ward (Norton), som tar sin scoutledarroll på stort allvar, hans scoutpojkar, lokalpolisen Sharp (Willis) samt flickans föräldrar (Murray och McDormand)
Ni vet känslan när man beställer dyr restaurangmat och inser att maten inte alls var så god som man hade hoppats? Trots det intalar man sig själv att det här var ju… gott. Eller när man står i ett provrum, provar en tröja som passar men som ändå inte känns rätt. Trots det intalar man sig själv att den var fin, man köper den och låter den ligga längst in i garderoben i några år. Typ den känslan. Lite så känns den här filmen som.
Precis efter biobesöket så tyckte jag filmen var bra, lite smårolig. Några dagar efteråt så inser jag att jag helt enkelt försökt intala mig själv att det var bra det jag hade sett när fallet egentligen var något annat.
Filmen är otroligt, otroligt välgjord, detaljerad in i minsta detalj med färg, kläder, miljö, polerad som bara den. Varje scen är lite som ett eget konstverk. Det är vackert. Skådisarna är också klanderfria, särskilt Norton i sin scoutmundering och ungarna känns också ganska trovärdiga. Den är småtrevlig för stunden, mungiporna dras uppåt ett antal gånger men det blir inga direkta skratt.
Jag vill så gärna tycka om den och säga att den är jättebra och sevärd, precis som jag exemppelvis vill tycka om herr Burtons senaste alster (Sweeney Todd, Alice in Wonderland, Dark Shadows). Men det som skaver är att jag helt enkelt inte blev berörd för fem öre, det är det om både Anderson och Burton verkar lida av numera. Under ytan finns ingen direkt värme och jag engageras inte av karaktärerna. Jag skiter i dem helt enkelt, bryr mig inte om någon råkar dö eller vinna en miljon eller bli en bättre människa.
Det är lite just som ett dockhus och visst, dockhuseffekten var nog menad som vanligt men man vill ju gärna känns lite liv runt omkring. Det blir lite töligt i längden att stirra på samma tavla i 90 minuter.
Helt ok för stunden så det blir ändå ett godkänt i betyg just för ytan.
FILMITCH 
Bra skrivet! Jag förstår precis hur du menar. Jag tycker i princip samma sak om alla Mr Wes övriga filmer, förutom just den här. Den här gången lyckades han äntligen med att genuint vara rolig och allvarlig. Tidigare har det mest bara varit ”åh, det var ju fyndigt”. Och ett litet, stelt leende från mig. Den här gången var det genuina skratt.
Jag såg den för övrigt också med bara ett par-tre övriga i salongen. Det var en speciell känsla. De övriga verkade inte lika nöjda som jag och mitt sällskap dock. De stampade rastlöst i golvet några gånger och roade sig med att täcka för projektorn vid ett tillfälle.
Täcka över projektorn! ! Vad är det för fel på folk?
Vilken bra recension, nyanserad åt alla håll och kanter. 🙂 Jag förstår också hur du menar. Man vill så gärna men hur gärna man än vill så går det inte. Det är som att vara tillsammans med någon som man tycker om men inte är kär i. Det funkar liksom inte.
Wes Andersons signum är ju den hyperperfekta ytan och det är samtidigt den som skapar kyla och avståndstagande, precis på samma sätt som Tim Burton som du ju också jämför med.
Jag tycker du borde recensera film lite oftare på pappas blogg. Det här gjorde du jättebra! 🙂
Dotter hälsar och tackar för berömmet hon återkommer säkerligen ngn gång.
Jag håller nog med Pladd i det här fallet. Problemet med Wes Andersons tidigare filmer har i mitt tycke varit att de udda karaktärerna fått för konturlös handling att röra sig i, vilket ger effekten av att de blir aningen irriterande och svåra att få grepp om. Denna gång hade Wes lyckats med att ge samtliga karaktärer tydliga mål och motiv, vilket i alla fall för min del blev engagerade. Att allt är extremt snyggt och tillrättalagt som i en retroversion av IKEA katalogen tar för en gångs skull inte över helt. Sedan att det som vanligt handlar om komplicerade utstötta särlingars kamp mot omvärlden får vi nog räkna med att det alltid kommer göra med Wes Anderson vid rodret. Själv tyckte jag att det var en av mina bättre filmupplevelser hittils i år.
Du har inte sett Abe Lincoln vampire hunter än 😉 Där har du nog årets filmupplevelse.
Jättebra skrivet, jag gillade särskilt de välfunna liknelserna. Ser gärna fler gästspel hos far även om jag inte kan låta bli att tycka att det var lite synd att han inte tog chansen att slita Mr. Anderson i små pretto-stycken 😉
Även jag gillar liknelser (kan bli rena Jesus om jag blir varm i kläderna) så hon har väl fått det av mig 😉 Vart jag står i frågan om W.A torde stå ganska klart. Jag undviker detta i möjligaste mån men tack för uppmuntran 🙂
Klockren recension. Sammanfattar mina tankar om filmen också. Bra parallell med Burton där. Känns som både han och Anderson inte lyckas komma in under den där ytan som deras filmer till största del består av. Speciellt Anderson har sitt egna filter som allt körs igenom och det blir liksom inget riktigt kvar sen, hur snygg och genomtänkt filmen än må vara.
Och den var anledningen till att min dotter fick gå. Marcus däremot älskar Anderson.
Pingback: Moonrise Kingdom « Jojjenito – om film