Jag ska ta och erkänna på en gång att jag älskar att läsa om skvaller och skandaler. Att sitta i ett väntrum som är fulladdat med Se&Hör eller Hänt Extra är ett av livets små nöjen. När jag hörde talas om den här boken som skulle avslöja stjärnornas skandaler i det tidiga Hollywood så vattnades det i munnen på mig.
Bokens författare Kenneth Anger är själv regissör av div kortfilmer som jag vare sig sett eller hört talas om. Hollywood Babylon börjar under stumfilmseran och betar av mer eller mindre kända skandaler t.ex Arbuckels eventuella våldtäkt av Virgina Rappe, Clara Bows eventuella sexuella aktiviteter med ett helt fotbollslag. Boken slutar kring det sena femtiotalet och då har jag även tagit del av Frances Farmers sorgliga öde samt alla turer kring Charlie Chaplin och hans kanske inte helt rumsrena begär av yngre tjejer. Hollywood Babylon är en ganska sliskig bok. Som jag tidigare nämde så gillar jag skvaller med det får inte gå överstyr så att det blir en total förnedring av den det skvallras om. Skvallret bör också ha någon kärna av sanning.
De stora problemen med Angers bok är två. Anger fabulerar hej vilt. Han tar (hittar på) något rykte och spinner sedan fritt vidare. Författaren gör det inte hela tiden men tillräckigt ofta för att jag ska bli tveksam till bokens sanningshalt. Anger har blivit stämd av släktingar av en och annan skådespelare som omnämns i boken. I flera fall är det uppenbart att författaren minst sagt skarvar med sanningen, om det sedan rör sig om en ren skär lögn eller om det är önsketänkande från Angers sida låter jag vara osagt. Lägg sedan till att Anger är en undermånlig författare. Bokens språk är i nivå med en brittisk kvälstidning t.ex The Sun. Författaren slänger sig med adjektiv och raljerar fritt om personers tankar, saker som han inte har en susning om. På sina ställen pendlar boken mellan skönlitteratur och fakta. Anger verkar också hysa ett stort agg mot det etablerade Hollywood. Hollywood Babylon dryper av förakt och avsky gentemot skådespelare och annat filmfolk. Kanske är det så att författaren känt sig förorättad och sedan svept ihop den här boken som hämnd, det är i alla fall det intrycket jag får. I jämförelse med Se & Hör vinner tidningen både i språk och innehåll över Hollywood babylon.
FILMITCH 
En liten skvallergubbe, minsann? 😉 Skandaler har ju alltid haft sin givna publik men det är ju illa om det inte finns någon som helst grund i verkligheten. Ett dåligt språk bättrar ju dessutom bara på bilden av att detta är något som slängts ihop för att kunna mjölka lite stålars.
Nja bara till hälften. Själv skvallrar jag inte men suger åt mig skvaller som en tvättsvamp 😉 Boken är nog bland det sämre jag läst i år.
För mig är skvaller av naturen alltid snaskiga skarvningar höftade med en blandning av ”peeping tom”-vojeuristisk nyfikenhet och ett kryddmått av vår sadistiska ådra. Vi vill höra om andra människors hemligheter och allra helst dem som inte är ämnade att komma fram. Är det till och med saker som får den offentliga personen att bli tagen med byxorna nere blir sadisten inom oss lite extra till oss, då det är det som är bulls eye för skvaller som fenomen. Att det sedan inte läggs någon vikt vid att vara välskrivet ser jag som en regel, där Se & Hör måste vara ett prydligt undantag som ger den journalistiska skrivarkonsten lite paradoxalt heder. 🙂
Anger hatar defintivt Hollywoods smutsiga ihopkok av framgångskåteri och desperat bekräftelsesökande, men behövde samtidigt egen kosing för sina konstprojekt så denna bok blev hans inkomstkälla, där han kunde casha in på smutsen runt honom och som trots allt tillfredställde även hans vojeurist och sadist, haha.
Klart att skvaller är att skarva men när det blir en uppenbar lögn utan någon förankring i verkligheten går det från skvaller till uppdiktad historia. Det rör sig i många fall alltså inte med att ngn tas med byxorna nere då de aldrig varit nere. Anger framstår mer som ett grinigt barn som inte får vara med i leken och måste därför hitta på elakheter om de övriga deltagarna. I mina ögon en fjant.
Språket i boken är riktigt dåligt och kombination med de uppenbara falsarierna är boken i det närmaste outhärdlig att läsa.
Låter som en riktigt negativ upplevelse för dig, haha. Håller med om att uppenbara lögner förändrar förutsättningarna för hur skvallret tas emot, men bokens återskildringar är väl inte i stort uppenbara lögner, utan det handlar väl mer om detaljer i återskildringar som är mer vaga skallerhistorier snarare? Ser nog mer Hollywood Babylon som en samling sanningar, folksägner och myter än en hämndaktion från Angers sida. Hade han velat vara med i Hollywoods lek hade han inte valt något av dom karriärssteg han tagit i sin långa karriär, så det behöver vi nog inte ens spekulera i enligt mig. Men boken var ingen höjdare enligt dig, det är klart. 🙂
klart att han valt russinen i kakan men då Anger har oskicket att beskriva hur folk tänker och känner så ger han skenet av att det är sanning. Jag har också lite svårt att förlika mig med när man gottar sig i rent tragiska historier och vänder på berättelsen så att den drabbade målas ut som den skyldige något författaren gör i boken allt för många gånger. Dvs han skor sig på offren till det Hollywood han säger sig vilja kritisera.
Jo det kan vi åtminstone vara överens om att jag ogillar boken 😉
Skriver en kommentar till så jag kan bocka i rutan ”meddela om vidare kommentarer via e-post”, men passar också på att tillägga; Se hans kortfilmer! Där har du Angers briljans! Hollywood Babylon må vara hans största inkomstkälla möjligen, men inte hans riktiga legacy.
Kan nog tänka mig att ge hans kortfilmer en chans ngn gång – kanske.
Det tycker jag du ska göra, åtminstone för att få ett annat intryck av Anger än det dåliga du fick från Hollywood Babylon! 🙂