Polisse (2011 Frankrike)

I filmen Polisse får vi bekanta oss med det hektiska livet på barnroteln i Paris. Att det krävs en speciell sort polis för att jobba på denna avdelning förstår man ganska snabbt. Det är pedofiler i strida strömmar, misshandel, vanvård och övergivna barn om vartannat. Det poliserna gör för att klara sin vardag är att inte försöka ta till sig för mycket av allt elände som sker i deras närhet. Man döljer sig bakom skämt som inte alltid är rumsrena och ibland behandlar poliserna inte de drabbade riktigt schysst. De orkar helt enkelt inte vara på topp och visa sitt medkännande hela tiden. Att de flesta av poliserna har äktenskapsproblem och att det blir både ett och två sammanbrott innan filmen är slut behöver nog inte nämnas.

Polisse har en dokumentär känsla. Filmen har många korta scener och hoppar mellan personer och platser. Filmen ger ett hetsigt intryck, något jag tror regissören gjort för att förmedla tempot och stressen i det polisäraarbetet till oss tittare. Detta gör att det är en aning svårt att komma in i filmen och få ett helhetsintryck över karaktärerna och handlingen. Jag sitter ett bra tag och funderar på vilka de olika personerna är och vilka uppgifter de har. De många utredningarna och fallen som presenteras i filmen gör också att jag inte engagerar mig speciellt mycket i offren. De blir anonyma i hetsen. Fallen är, enligt filmen, baserade på verkliga brott. Något som fick mig att häpna över vilka sjuka människor det finns ute i samhället. Trots allt elände så präglas filmen av en värme och humor som gör att poliserna känns som vanligt folk, de är inga supersnutar i stil med John McClane. En lättsam och lite rörig film men med ett allvarligt tema och ett tyvärr lite väl abrupt och knepigt slut.

Regi: Maïwenn

Betyg: 6/10

About these ads

2 reaktioner på “Polisse (2011 Frankrike)

  1. Har precis sett denna och inom någon dag kommer min text. Men jag ser att vi uppfattar den på ett likvärdigt sätt för det mesta. Tror jag gillade den lite mer, men jag hade också velat känna mer för offren, eller åtminstone veta lite mer om dem. Samtidigt är det ett väldigt starkt ämne så det kunde också ha blivit för mycket. Nu fokuserade man ju på att följa polisernas arbete och vardag så helt fel var det inte heller.

    Du får hålla utkik efter min text, vore kul att diskutera lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s