Aguirre/ Guds Vrede (Tyskland 1972)

Efter en sommar och höst späckad med superhjältefilmer och diverse buller och bång kan det vara gött att varva ner lite med en gammal Werner Herzog-film. Aguirre från 1972 är Herzogs första samarbete med den skogstokige Klaus Kinski, ett sammarbete som skulle återkomma gång på gång trots Herzogs och Kinskis minst sagt dramatiska konflikter.

Många av Herzogs filmer har förankring i verkliga händelser och personer så även denna gång även om han tummat på den historiska riktigheten en del. Aguirre handlar om en grupp Conquisadorers expedition längs Amazonfloden på jakt efter El Dorado, guldstaden. Filmen skildrar ingående hur expeditionen gradvis går åt hellskotta i takt med att Aguirre (Kinski) blir allt mer instabil och maktgalen. Detta må låta som en rafflande äventyrsfilm a´la Indiana Jones-filmerna men Aguirre förhåller sig till äventyrsmatiné så som 2001 förhåller sig till Star Wars. Det går lååååångsamt, lika långsamt som den trögflytande Amazonfloden filmen utspelas på. Nu gör ju inte det att filmen är dålig för det, man måste bara vara på humör och inte vara Herr Filmitch rastlös av sig.

Som sagt, samarbete.

Herzogs omsorgsfulla kameraarbete och iscensättning är fascinerande att se. På något sätt lyckas han skapa ett suggesivt sug i sina bilder. Kinski briljerar i all sin otrevlighet och med sitt intensiva utspel. Karln är ju som en Ernst Hugo på flugsvamp.

Herzog belyser också med filmen det vansinniga i hur det västerländska kolonialtänkandet fungerade. I en scen sitter en av passagerarna och lägger beslag på stora landområden de passerar för sin egen och kronans räkning med det belägget att han ser dem från flotten. ungefär som leken man hade som barn när man åkte bil och ”claimade” allt man såg genom fönstret.

Som vanligt när det är Herzog så är det intressant men det blir lite långtråkigt i vissa partier men vad gör väl det när man som payoff får se Kinski kasta apor omkring sig. 🙂

Betyg 7/10

3 tankar på “Aguirre/ Guds Vrede (Tyskland 1972)

  1. Jag håller med om att en del partier sackade efter men i det stora hela drogs jag in i filmen på nåt vis. Älskar inledningen med Popol Vuhs musik och vandringen i bergen. Hela filmen hade kunnat få bestå av det! 😉

  2. Ja visst är det en makalöst stämningsfull inledning och jag
    kan inte mer än att hålla med, filmen suger in en på något slags odefinierat sätt.

  3. Pingback: Årets filmer 1972 | FILMITCH

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s