Platoon (1986 USA)

platoon_1986_5Första gången jag såg Platoon befann jag mig på en båt mellan Sverige och England. Det gungade kraftigt och jag höll på att spy upp mina inälvor. Jag var övertygad om att jag skulle dö och lekte med tanken om att hoppa överbord för att förkorta pinan. I ett desperat försök att tänka på något annat än att hela världen höll på att gå under slank jag in på båtens bio. Det hjälpte. Nu fick jag se folk som hade det än jävligare än jag att sitta på en gungade båt omgiven av spyor var en baggis jämfört med helvetet i Vietnam som Oliver Stone visade på duken.

Just Vietnamkriget har varit ett trauma för amerikanerna. Man förlorade kriget, man hade svårt att motivera varför man slogs och krigets grymheter kablades ut på tv. Det hade gjorts filmer om Vietnamkriget men vad jag förstått så skildrade ingen film kriget i dess brutala realism. Stone ändrade till viss mån på detta då Platoon skildrar soldaternas bedrövliga vardag i kriget och filmen är delvis baserad på Stones egna upplevelser i kriget. Filmens handling är inte speciellt komplicerad. Chris Taylor har frivilligt anmält sig till tjänstgöring för att följa familjetraditionen då hans far och farfar har stridit i de båda världskrigen. Chris lär sig snart att man egentligen inte vet varför eller mot vem man strider. Vardagen är mördande tråkig samtidigt som döden hela tiden lurar runt hörnet. Chris mål blir att överleva tjänstgöringstiden ut.

Platoon var lite som en käftsmäll när den kom. Filmen ifrågasatte krigets mekanismer och visade krigets vansinne på ett mer jordnära sätt än i t.ex Coppolas Apocalyse now . Filmen har inga egentliga hjältar i traditionell mening karaktärerna är mer eller mindre sympatiska personer. Efter att ha sett filmen kan jag inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan anmäla sig för militärtjänstgöring.

Platoons styrka ligger just i att den är jordnära och att man kan identifiera sig med karaktärerna. Det rör sig inte om något omöjligt uppdrag man ska utföra utan kort och gott om att överleva vardagen. Vare sig man gillar genren eller inte är det en film som berör. Det finns flera scener som är starka och obehagliga i filmen utan att de för den skull är speciellt grafiska. Stone lyckas väl med att förmedla desperationen och krigsångesten. Regissören har kritiserats för att han bara skildrat kriget ut amerikanska soldaters synvinkel men det ÄR en film som handlar om AMERIKANSKA soldater i Vietnam. Jag ställer mig frågade inför den kritiken och finner den i ärlighetens namn korkad.

Filmen innehåller en hel radda med nuförtiden kända skådisar i små o stora roller; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger (kanske i sin bästa roll?), Keith David och Johnny Depp m.fl. Nu är det en film av Stone och han kan inte riktigt hålla igen och en och annan scen blir skrattretade då regissören tar i så han nästan spricker (se bilden). Han är också lite väl svart/vit i skildringen av konflikten mellan de två sereganterna Elias(Dafoe) och Barnes (Berenger) men klarar man av dessa små skavanker är Platoon en mycket bra film som tål att ses både en och två gånger.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

Annonser

10 thoughts on “Platoon (1986 USA)

  1. Jag har bara sett Platoon en gång men minns den som bra och inte minst stark. Jag kan heller inte minnas att vietnameserna på något sätt framställs som genuint onda och då blir ensidighetsproblematiken mindre. Om man nu exempelvis jämför med tidiga WWII-filmer, där axelmakterna är ondskan personifierad.

    • Vietnameserna har egentligen ingen funktion mer än att det är de som amerikanerna krigar emot. Mao inget att tjafsa om en ganska märklig debatt som iofs mest var en bris.
      Glöm inte heller att IQ på axelmakternas soldater brukar vara ganska låg åtminstone i Alistair MacClean filmer.

  2. Plutonen är en mycket bra krigsfilm och jag ser fram emot att se den igen. Sen gillar jag allt som oftast krigsfilm (åtminstone när de är bra som denna). Tycker du också får med mina tankar kring filmen, ja förutom den där inte så trevliga båtresan som inte lät särskilt trevlig (men ett minne för livet, uppenbarligen).

  3. Klassiker hos mig. Tillsammans med Apocalypse. Om just Vietnameländet.
    Det bästa med den här är att den inte går in för att ta politisk ställning på något sätt, egentligen bara visa hur de vanliga bassarna upplevde det. Låt gå för en del tillrättalagt för att passa in i Hollywood-formatet….

    Berenger tokigt bra här!

    • Stämmer filmen är opolitisk när det rör sig om konflikten. Däremot pekar Stone med hela armen (det är Stone vi talar om) vad han tycker om politiker och krigsmaskineriet.
      Visst är Berenger bra 🙂

  4. Du såg filmen på en båt mellan Sverige och England. Jag såg filmen på bio i London när jag var där på språkresa. När jag stapplade ut från bion trodde jag att jag var kvar i den vietnamesiska djungeln. En mycket bra bioupplevelse och en film som jag tyckte var mycket bra då. Har inte sett den sen dess, alltså ett tag sen. 😉

    • Känner igen den där känslan av att man var kvar i djungeln. Filmen var ganska omskakande…då. Idag är den bra men inte så omskakande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s