The Queen of Versailles (2012 USA)

Det var ett tag sedan jag blev så engagerad när jag såg en dokumentär. Men vi börjar från början. Dokumentären handlar om familjen Siegel. Den består av den svinrike David Siegel som är i 70 års åldern, hans 30 år yngre fru Jaqueline som är stolt ägarinna av ett par jättebröst som matchar hennes botoxstela ansikte. Man har även åtta barn och en massa hundar och andra djur. Siegels är som sagt svinrika och när dokumentären börjar leker livet. Paret håller på att bygga USA:s största hus. Huset har inspirerats av slottet Versailles och är på över 8000 kvadratmeter. Den första halvtimmen är surrealistisk; Personerna, deras åsikter och beteende är för mig totalt främmande och jag har svårt att ta till mig informationen.

2008 kommer bankkraschen och tiderna blir med ens kärvare för Siegels. David begraver sig i arbete för att rädda sitt företag. Risken är stor att man blir tvungen att sälja ”Versailles”. När man tvingas att avskeda tolv personer i personalen börjar även familjens hem att förfalla. Då det är personalen som gjort allt tidigare står familjen till en början handfallna och vet inte hur man tar hand om ett hem. Hundarna skiter på golvet,  man glömmer att mata husdjuren så de svälter ihjäl. En del av husdjuren vet inte ens barnen om att de har. Frun fortsätter glatt att shoppa för hennes man har inte förklarat det ekonomiska läget.

Det här var en film där mina känslor svängde. Till en början fann jag frun med sina jättebröst avskyvärd och hon representerade allt som jag avskyr med kapitalismen. Aningslös utan ansvar eller framförhållning och verkade bara leva för materiella ting. Ytan var viktigare än innehållet. Ju längre filmen går desto större sympati får jag för Jaqueline. Hennes man däremot visar sig vara ett praktsvin. Han flörtar vilt med Miss America kandidater, ger girningar till frun att hon är utbytbar mot en yngre förmåga. Han behandlar sin fru kort och gott som en ägodel. Jag inser nu att det kanske inte är så konstigt att frun desperat försöker förhindra sitt åldrande, hennes aningslöshet är inte så märklig med tanke på att hennes man vägrar dela sitt yrkesliv med henne. Jaqueline visar sig även vara en godhjärtad om än naiv människa. Hon försöker vara sin man till lags hon försöker hjälpa vänner och bekanta och skänker saker till välgörenhet. Mannen låser in sig i arbetsrummet och finner familjen och frun mest vara till besvär.

Visst kan man kanske kräva att frun visade framfötterna mer men vem är jag att döma? Om man har fått smak på det goda livet kanske man gör allt för att behålla det även om det innebär att man måste dansa efter en fet, känslokall och sliskig 70 årings pipa.När eftertexterna rullar har jag fått en titt in i en värld som jag aldrig kommer att få besöka men å andra sidan om folk blir som paret Siegel när de blir svinrika lär jag nog inte heller vilja ta del av det livet. ”Sa räven om rönnbären.”

Vill här lägga in en brasklapp som iofs är självklar. När man ser dokumentärer är det lätt att inbilla sig att det är verkliga händelser man ser. Man glömmer bort att regissören kan klippa och vinkla verkligheten efter den agenda han eller hon har. Därför känns det extra viktigt att kanske inte döma folk för hårt hur de framställs i en dokumentär för sanningen är subjektiv. Fråga bara Janne Josefsson.

Filmen finns att se på svt play ett par veckor framåt.

P.s Paret Siegel har stämt regissören för att hon gett en felaktig bild av deras liv.

Regi: Lauren Greenfield

Betyg: 8/10

Annons