The Agression scale (2012 USA)

En familj har flyttat till ett hus på landet. Dottern i familjen är inte överdrivet förtjust i att lämna den pulserade storstaden för det rurala lugnet. Hon är än mindre förtjust i att behöva se efter sin halvbror Owen som precis hämtats av hennes styvpappa från psyket. Owen öppnar inte käften och har en böjelse som lutar åt det våldsamma hållet då han ständigt sitter och läser böcker om vapen eller konstruerar olika fällor. Det är tack vare detta intresse syskonen kan ha en chans att klara livhanken då en grupp hårdföra män plötsligt invaderar huset och hotar styvpappan till livet om han inte hostar upp de pengar han påstås vara skyldig en maffiaboss.

Det är riktigt roligt när man stöter på filmer man aldrig hört talats om och de visar sig vara underhållande, ja tom bra. Först var jag tveksam till storyn då jag anade att jag skulle heja på skurkarna. Ungar är ofta irriterande i filmens värd. När jag såg Home alone för första och enda gången hejade jag på inbrottstjuvarna. I min värld har den filmen ett olyckligt slut. The Agression scale skulle kunna liknas vid en avsevärt mer blodigare och våldsammare version av Home alone. Till skillnad mot den filmen hejar jag faktiskt här på ungdomarna som flyr för livet. Owen är en karaktär som trots sin fåordighet och blodtörst har en viss charm. Han är en person som kan och har kunskapen att bruka våld men likt Rambo är han en stillsam individ bara han blir lämnad i fred. Något skurkarna i filmen begriper sent om sider men då är det försent.

Det finns mer att glädas åt i filmen. För oss som gillade Twin Peaks är det en fröjd för ögat att hitta både Ray Wise i rollen som maffiaboss och Dana Ashbrook som hans närmaste man. Det var lite konstigt att se ”Bobby Briggs” med grått skägg. Tiden går snabbare än man anar. The Agression scale var en positiv överraskning. Kanske inget mästerverk men mycket mycket underhållande under speltiden.

Regi: Steven C. Miller

Betyg: 7/10