The Hellbound heart vs. Hellraiser

039722-FC222Författaren Clive Barker kallades en gång för skräckens framtid av Stephen King. Ett uttalade som kanske inte är så mycket värt med tanke på att King formligen sprider lovord omkring sig, de flesta mer eller mindre genomtänkta (eller så är det så enkelt att Stephen King har dålig smak). Men i det här fallet var hans uttalande inte helt fel även om författaren Barker kanske inte sysslat så mycket med skräckgenren de senaste decennierna utan lagt sin energi på att designa leksaker samt att skriva fantasy. Författarens tidiga böcker är dock mycket bra inom sin genre: The Books of Blood, The Damnation game samt dagens lilla historia The Hellbound heart rekommenderas varmt.

I långnovellen/kortromanen (?) The Hellbound heart stiftar vi bekantskap med Barkers mest kända skapelser föremålet The Lament Configuration och Cenobiterna. Paret Rory och Julia flyttar in i ett hus som varit i familjens ägo men stått tomt en tid. Under renoveringen skadar sig Rory och hans blod ger brodern Frank ett chans att fly från den dimension där han hamnat efter att ha löst gåtan med The Lament Configuration. Föremålet The Lament Configuration kan bäst liknas vid en avancerad Rubricks kub. När man löst pusslet uppenbarar sig Cenobiterna för att visa personen i fråga njutningar bortom allt förstånd. Kruxet är bara att vad gemene man kallar för njutningar inte samstämmer med Cenobiternas syn på saken. För att Frank ska bli helt fri från sitt ”njutningsfulla” fängelse behöver han blod något som Rorys fru villigt hjälper till med då tidigare hon haft en kort affär med Frank som hon mer än gärna vill återuppta.

Jag skulle nog vilja påstå att The Hellbound heart är en klassiker i det lilla formatet. Trots att boken är relativt kort (ca 150 sidor) lyckas Barker knåpa ihop en historia som rymmer det mesta, sex, våld, spänning, scense of wonder och äckel. Just det sist och förstnämnda är lite av Barkers signum åtminstone när han rör sig inom skräckgenren. Ofta är huvudpersonernas drivkraft åtrå och ofta är hans berättelser mycket kladdiga för att uttrycka det milt. Nu är det inte så att berättelsen drunknar i en massa effekter, dramats huvudpersoner är väl skrivna och som läsare förstår jag deras drivkrafter och begär som driver berättelsen framåt även om jag inte sympatiserar med dem. Jag har inga invändningar överhuvudtaget mot den här lilla otrevliga berättelsen. Filmen däremot…..

hellraiserposter1987 kom så filmen Hellraiser som är baserad på boken. När den först kom gillade jag den då den inte liknade något jag sett förut. Barker fick förtroendet att regissera sin egen berättelse och han lyckas relativt väl åtminstone om man ser till berättelsens stämning och handling men personregin är en aning yxig ska erkännas. Filmen känns idag daterad och det beror främst på effekterna som definitivt ter sig bättre i skriven form. Det ser lite töntigt och överdrivet ut och skräckeffekterna får mig att fnissa lite vilket nog inte är meningen. Undantaget är Cenobiten Pinehead, en riktigt ruggig typ som fortfarande ger mig lite gåshud än idag. Däremot har Hellraiser en tät och obehaglig stämning som gör den sevärd och storyn är fortfarande bra trots en del kackiga effekter. En annan nackdel om man nu ska jämföra boken med filmen är att huvudpersonernas känslor och handlingar förmedlas bättre boken och om man inte läst den kan man nog vara lite undrande över en och annan karaktärs agerande i filmen. Hellraiser är långt ifrån fulländad och känns en anings daterad men den duger gott att titta på. Mitt slutomdöme blir: Se gärna filmen men läs för guds skull boken.

Regi: Clive Barker

Betyg: 5/10

Annonser

4 thoughts on “The Hellbound heart vs. Hellraiser

  1. Som det barn av min tid som jag är såg jag givetvis filmen innan jag ens visste att det fanns en bok bakom. Och trots effekternas datering lyckas själva stämningen fortfarande hålla i sig, det är som inverterad Disney-nostalgi 😉

    Men visst har du rätt, boken är klart överlägsen som helhet eftersom den kräver att man lägger till sin egen fantasi. Bägger är klassiker på sitt sätt.

      • Bara första delen av Abarat tror jag. Jo, åsså Cabal. Och så tror jag att jag försökte med Weaveworld… Men ingen jättevan Barkerläsare.

        Vi saknade dig i natt!

      • Han har inte skrivit så förskräckligt mycket av de du nämner har jag läst Weaveworld som var sisådär.
        Jo jag saknade chatten i natt också men likt Scarlett O´Hara är jag tvungen att tro på en morgondag 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s