Sf-filmer från 70-talet kan ibland kännas en aning daterade. Folk har en tendens att glida runt i kroppsstrumpor, musiken är plipp-ploppig och datorer består mest av massa lampor som blinkar. Undantag finns dock och dagens film är ett sådant. Året är 2018 och världen styrs av ett antal multinationella företag. Krig finns inte längre men man har sporten rollerball. Det är en våldsam sport som går ut på att två lag utrustade med motorcyklar och spelare rullskridskor möter varandra där syftet är att placera en stålkula i ett mål. Matcherna är blodiga, skador en garanti och dödsfall är inte ovanliga. Den bäste spelaren är Jonathan E som spelar för staden Houston. Efter att ha fullkomligen dominerat spelet i en match mot Madrid ber ledaren för ett av företagen att Jonathan frivilligt ska dra sig tillbaka från sporten. Skälet till detta är oklart för Jonathan som vägrar att gå i pension. De styrande svarar då med att ändra på reglerna till spelet allt för att Jonathan ska förolyckas under de två kvarvarande matcherna.
Filmen Rollerball är lite som en berg och dalbana. När det är match är det spännande och actionfyllt. Just matcherna är bra filmade och koreograferade men speltiden däremellan är lite småtrist och många scener känns mest som utfyllnad. Jag upplever filmen som onödigt lång. Det man lyckats bra med är att få miljöerna tidlösa man har inte gödslat med en massa attiraljer och effekter för att få omgivningarna att kännas framtidsmässiga. Det är en del små finesser men i övrigt upplever jag inte Rollerball som speciellt daterad vilket lätt sker när man anstränger sig för hårt för att skänka en film en futuristisk aura. Med ett mer jämt flyt i berättelsen hade detta kunnat vara en riktigt höjdare. Trots att Rollerball stundtals är lite småseg är filmen absolut värd en titt. James Caan spelar Jonathan E med sedvanlig irritation som är lite av skådisens signum, John Houseman gör sig bra som osympatisk företagsledare och musiken Bach’s Toccata och Fuga i D moll är ett väl passande soundtrack. Slutscenen gav mig f.ö ståpäls och det sker inte så ofta i filmsammanhang.
Regi: Norman Jewison
Betyg: 6/10
FILMITCH 
Jag har faktiskt aldrig sett den här, men varje gång jag påminns om den blir jag sugen…
När andan faller på akta dig noga för att göra misstaget att se remaken med (trumvirvel) Chris Klein. Inte svårt att gissa vem som gjort det i vår lilla bloggkommitté 😉
Den här hamnar i ska-se-högen. 😀
Det tycker jag absolut att den ska göra 🙂
Har varit sugen på den här och kan faktiskt ha sett den för länge sen. 70-tals-sci-fi är oftast charmigt men tappar på att de känns så daterade ofta. Det brukar bli bättre när man inte försöker hitta på en massa coola prylar utan är mer nedtonad och skapar en värld som nästan är som vår värld idag.
Lite seg emellanåt men jag tycker inte att filmen lider av dateringsproblematiken (förutom att folk har 70-tals frillor och utsvängda byxor). Klart sevärd.