The Producers ( 2005 USA)

iFz7pNoEuDIzmCJrd52PzKMKdHMMax Bialystock har det inte lätt. Pjäs efter pjäs som han sätter upp floppar och konkursen är nära. Det ser dock ut att vända då Max får besök av den försynte och nervöse revisorn Leo Bloom som i förbifarten påpekar att man kan tjäna stora pengar på att en pjäs gör fiasko. Med kreativ bokföring kan man dölja att det investerats mer pengar i pjäsen än vad den kostat och om det blir ett fiasko kan investerarna inte kräva någon utdelning. Efter viss övertalning går Leo med på att hjälpa Max med bedrägeriet. Investerarna är äldre halvdementa damer som Max charmar och nu gäller det bara att kombinera stans sämsta regissör med en usel pjäs.

The Producers bygger på musikalen med samma namn som i sin tur bygger på en film med samma namn av Mel Brooks från 1967. Den filmen gick inte så bra i Sverige tills man bytte namn på filmen från Producenterna till det något mer lockande Det våras för Hitler. Det visade sig vara ett lyckat drag och sedan dess har Mel Brooks alla filmer burit namnet Det våras för……..

The Producers har sina förtjänster. Det är bra skådisar Matthew Broderick som den nervöse Leo och Nathan Lane som den slemme Max. Om jag jämför dessa herrar med originalet vinner dock Gene Wilder (Bloom) och Zero Mostel (Bialystock) då det sistnämnda paret är mer nervösa och slemma m.a.o helt enkelt roligare. Även Will Ferrell och Uma Thurman är med i 2005 års version som pjäsförfattaren Franz Liebkind och den svenska sekreteraren Ulla. Sångerna är lättglömda men de är trallvänliga för stunden. Undantagen är sången Springtime för Hitler (0:00 – 3:45) som är både minnesvärd och roligt framförd i all sin neonazistiska kitsch samt den trallvänliga Keep it gay.

Problemen med The Producers är två. För det första är det alldeles för många sånger. Även om texterna är finurliga så blir det trist när låt efter låt följer på varandra. En bra musikal har balans mellan musik och handling och här slår det över till det förstnämnda. De flesta numren är ganska koreografiskt trista då varken Broderick eller Lane är några större dansmän, det blir mest sånger som bränns av på plats utan några större krusiduller. Filmens andra problem är att det är en filmad scenmusikal något som tyvärr märks då The Producers dras med teaterns övertydlighet i skämt, miner och kroppsspråk.  Något jag inte uppskattar. Regeln att folk på teaterscenen alltid har roligare än publiken gäller här i högsta grad trots att det är en spelfilm.

The Producers hade tjänat på färre sånger och en något nedtonad regi men den duger. Sofias val för dagen finner ni här.

Regi: Susan Stroman

Betyg: 5/10

Annonser

4 thoughts on “The Producers ( 2005 USA)

  1. Håller med och samtidigt inte. Brooks film är ingen stor favorit hos mig och därför tycker jag att denna version i de allra flesta avseenden är överlägsen (om man bortser från att originalet var först med själva historien förstås).

    Har svårt för Wilder och föredrar därför förstås Broderick. Sångerna är lättlyssnade men bättre än lättglömda — min favorit kan möjligen vara Ferrells version av ”Haben Sie…”. Däremot kan jag hålla med om att det är väldigt _många_ sångnummer.

    Nine är inte ens värd att nämna på samma dag…

    • Har man svårt för Wilder kan jag förstå att den nyare versionen är överlägsen. Jag gillar både Broderick och Lane men som sagt Brooks film är bättre. Kan vara så att sångerna är lite lättglömda av den anledning att de är så hemskans många. Det blir svårt att sticka ut i mängden……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s