En annan film som jag mindes vara helt ok från 1998 var den något utskällda Godzilla. Ordet för dagen var som sagt mindes.
På grund av kärnvapentester i Stilla havet har en ödla vuxit rejält. Av oklara anledningar bestämmer sig ödlan för att ge sig ut på en odyssé runt vår jord. Den färdas tvärs över Stilla havet, tar Panama i ett par snabba kliv simmar vidare norrut längs den Nordamerikanska kontinenten för att slutligen besluta sig för att slå sig ned i Manhattans tunnelbana. Monstret sprider kaos i staden och nationens hopp står till forskaren Niko Tatopoulos som spelas av mannen som aldrig kommer att behöva en rakhyvel under sin livstid: Mattew Broderick.
Filmen ska ha kredit för en hel del snygga effekter, ganska maffiga fighter samt att berättelsen aldrig blir riktigt tråkig. Till filmens nackdelar hör att dess främsta motor är just nämnda effekter och som brukligt vid filmer av detta slag har man helt struntat i att skapa rollfigurer som tittaren bryr sig om. Jag har sett klippdockor med djupare karaktär vidare är dialogen själsdödande och egentligen händer det inte så mycket mer än att en stor ödla raserar halva New York. Jag bryr mig inte ett skvatt om folk lever eller dör med ett undantag, karaktären Audrey, Nikos ex som spelas av en irriterande mjäkig skådespelerska vid namn Maria Pitillo som efter den här filmen tacksamt nog fallit i glömska. Den rollfiguren vill jag se bli mosad av en ödlefot men sån tur har jag tyvärr inte. Kanske är jag orättvis mot Pitillo. Hon kan möjligtvis hysa en viss talang men haft oturen att hamnat i en skitfilm och skit fastnar som bekant även om den förgyllts för 130 miljoner dollar som filmen kostade.
Regi : Roland Emmerich
Betyg: 3/10
FILMITCH 
Det är ett några år sedan sist men jag har i alla fall sett om Godzilla ett par gånger sedan ’98 och tycker faktiskt den håller ihop riktigt bra ändå. Men jag håller helt med om att karaktären Audrey gärna hade kunnat få bli nedstampad i NY-asfalten
Jag hat som sagt tyckt den varit ok men vid den här titten klickade det inte mellan mig och Emmerich – alls.
Jag tillhör också den falangen som faktiskt finner rätt stort nöje i den här bombastiska karamellen. Bäst är annars homagen till Spielberg och Jurassic! (När de stannar på ”fel” våning med hissen….)
Bombastisk var ordet och just den biten är ok tom bra i sina stunder – synd bara att man stoppat in talande människor i manus 😉