Austin Powers: International man of mystery (USA 1997)

austin_powers_hemlig_internationell_agentOm fenomenet Austin Powers kan man säga ganska mycket. Det är åtminstone i mitt hem en antingen eller film. Min fru hör till den senare kategorin och lämnar rummet när det vankas film om agenten med de dåliga tänderna. Personligen är jag mer än nöjd.  APIMOM handlar Storbritanniens störste agent på 60-talet, Austin Powers. När hans nemesis Dr.Evil flyr fryser man ned Powers för att ha honom i beredskap om Dr. Evil återkommer vilket han också gör på 90-talet. Handlingen är egentligen inte så mycket att orda om då den mest är en ursäkt för att fylla 90 minuter av skämt  av högst varierande kvalitet skrivna av Mike Myers som även spelar både Powers och Dr. Evil.

Jag vet att APIMOM inte är en speciellt bra film, många av skämten är riktigt usla, manuset sisådär men filmen har något som gör att jag fastnar. För det första har Myers bakat in filmen i en 60-tals nostalgisk känsla som jag har svårt att motstå. Design, musik, färger och andra små detaljer gör att filmen tilltalar mig visuellt. För det andra verkar man inte ha haft några hämningar utan kör bara på med en massa skämt utan någon som helst känsla för god smak eller vad som är politiskt korrekt. Det sistnämnda känns befriande då de flesta mainstream komedier av idag är så förtvivlat ängsliga för att stöta sig med någon.

APMOM är som att åka berg och dalbana ena sekunden sitter jag skrockar för att i nästa famla efter skämkudden. Scenerna med Dr.Evil (vars karaktär är baserad på Donald Pleasences gestaltning av Blofeld i Bondfilmen You only live twice) är filmens bästa då karaktären är fullkomligt sanslös och helt oberäknelig. Det är som sagt inte mycket till handling men filmen kommer långt på känsla, skämt och design. Jag slutar som jag börjar: Austin Powers är inte för alla men för mig duger filmen gott.

Regi: Jay Roach

Betyg: 6/10

Annonser

6 thoughts on “Austin Powers: International man of mystery (USA 1997)

  1. Jag håller inte med, jag skulle vilja hävda att denna första Austin Powers är en mycket bra film 🙂 Så fick den ju också plats på min 97-lista. Tycker den har en perfekt blandning av spionspoof, skämshumor och genuint roliga repliker. ”I’m sorry, I thought you said a lot of…” Obetalbart, ju! 😀

      • Åhå, då kommer vi nog inte vara lika överens längre 🙂 Fat Bastard genererar alltså inte lika många skämskuddeskämt? Som Henke skulle ha sagt: Encroyable!

      • Håller Fat bastard ogillar jag verkligen troligen den värsta karaktären i hela serien – asjobbig. Mini Me är en annan femma – håller nog tvåan som den starkaste filmen i serien.

      • Ok, Mini Me är en annan femma. Men jag håller nog trean över tvåan. Och originalet först, förstås 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s