Tjuren från Bronx (1980 USA)

Scorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

Annons