Mr. Gale är lärare och har det inte så lätt. Han har oturen att ha ett par elever som är för djävliga. De trackar honom i klassrummet, repar hans bil och beter sig kort och gott som små svin. Det går som det går och Mr. gale får en nervkollaps och blir galen. Han kidnappar sina antagonister och försöker nu bevisa att det går att lära vem som helst bara motivationen är den rätta t.ex genom att spika fast händerna i ett bord om man svarar fel på en fråga.
Iden är det inget större fel på även om den inte är speciellt originell. Vi har sett liknande i filmer som Would you rather och Saw. Problematiken här är att de som utsätts för tortyren inte har speciellt många sympatipoäng hos tittarna. Jag har liksom ingen att heja på i. När valet står mellan en galen lärare och ett par skitungar blir resultatet total likgiltighet.
Filmens största problem är emellertid att den är olidligt tråkig. Den galne läraren håller bokstavligen en filosofidiskussion som avbryts av lite bankande på händer och så mycket mer sker inte. Skådisarna är ok men vad hjälper det när filmen är så makalöst trist och gjord helt utan finess.
Regi: Ruth Platt
Betyg: 2/10
FILMITCH 
Haha, inte mycket igenkänning mao? 😉
Inte ett dyft, jag haft en himla tur med de elever som korsat min väg och de också för den delen 🙂
Jag är ingen riktig gillare av saw-filmerna heller och det här lät som du säger som Saw, där ett minus som denna filmen även kan tänkas ha gentemot Saw:s franchise är betydligt lägre visuellt värde. Känns som att berättelsen hade passat bättre i romanform, med dimensionen av att få ta del av lärarens inre tankar, frustrationsmotiveringar och funderingar kring vad han påbörjar. En morot hade varit att få oss att förstå honom och göra honom empatiskt nåbar, för att sedan dra undan mattan när tortyrmetoderna mot elever börjar och då få oss att tycka synd om dom eleverna som tidigare endast målats upp som svin och parasiter genom hans högst personliga svin, men när vi genom tortyren får ta ett steg tillbaka från hans huvud inser att hans bild av dem var kraftigt överdriven. Att få tittaren att åtminstone på något plan sympatisera med gärningsmannen för att sedan få tittaren att ångra sig, känna sig lurad och byta sida är en dramaturgi jag kan se potential i, men det hade krävt en skicklig berättare och inre tankedimensionen som en roman kan ge hade varit en stark fördel i den planen.
*huvud (istället för ”svin” ännu en gång, haha)
Ha ha din kommentar om filmen blev troligen längre än min text. Jag håller med att detta troligen hade funkat bättre som bok/novell .