Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

En popstjärna får ett nervsammanbrott på ett hotellrum när hans fru är otrogen. Uppenbarligen har hans kontakt med människor gjort att han valt att isolera sig från mänskligheten. Pink som popstjärnan heter har förlorat sin far i andra världskriget, lärarna på skolan var sadistiska, hans mor var överbeskyddande och spiken i kistan är nu fruns (i mina ögon mycket förståeliga otrohet då Pink verkligen inte verkar vara en kul snubbe att umgås med) otrohet. Pink bryter samman och får en hallucinatorisk dröm om att han är en fascistisk ledare, drömmen är så hemsk att hans inre medvetande dömer honom till att riva den mur han byggt upp mot mänskligheten. Det är filmens handling…typ…..kanske….möjligtvis?

The Walls regissör Alan Parker kallat filmen för världens dyraste studentfilm och Gerald Scarfe som gjorde de animerade sekvenserna i filmen förstår inte hur någon kan tycka om eländet. Dessa uttalanden kan möjligtvis ha sin förklaring i att detta är en film där uttrycket för många kockar… passar in då Pink Floyds frontman Roger Waters hade mååånga synpunkter över hur filmen skulle göras och vad jag förstått drog han och Alan Parker inte jämt.

Så illa är det inte riktigt och jag tycker nog att Pink Floyd: The Wall är en film som duger gott och väl även om den är lite väl pretentiös. Jag är iofs partisk i frågan då jag är mycket förtjust i albumet. Övriga tittare som kanske inte har Pink Floyd som sitt favoritband får en nittiominuters rockvideo med en hel del läckra bilder men kanske inte så mycket mer. Handlingen blir lite löjlig och jag kan nog tycka att huvudpersonen verkar vara en gnällig fan men på det hela är filmen sevärd åtminstone om man gillar skivan.

Sofias val för dagen

Regi: Alan Parker

Betyg: 6/10

 

Annonser

4 tankar om “Pink Floyd: The Wall (1982 Storbr)

  1. Nämen nu börjar filmspanar-telepatin nästan bli lite läskig… Två religiösa teman igår och (typ) rock/musikindustri idag… Jag har alltid föredragit Wish You Were Here framför The Wall men även i din beskrivning av filmen låter det som om man lika gärna kan nöja sig med att lyssna? Lite som jag kände inför Tommy.

  2. Håller helt med och då är jag ett rabiat Pink Floyd-fan ändå. Gillar filmen för dess plats i bandets historia och skivan är verkligen ett mästerverk. Gillar dock Wish you were here mer, jag också.

    Roger Waters är en hal jäkel. Verkar ha varit ett stort asshole tills långt in på nittiotalet. Men det verkar som att han mildrats lite med åldern. Plus att han har en magnifik näsa.

    Kan tipsa om en bättre film med Floyd: Live at Pompeii. 🙂

    • Sofia & Henke: Min favorit har alltid varit The Dark side of the moon inget fel på Whish men jag håller även The Wall som starkare.
      Henke visst är näsan magnifik. Får se om jag kollar in honom till sommaren – spellistan ser iaf bra ut.

      • Kolla då gärna konsertfilmen från 1972. Gitarristen David Gilmour släppte en ”remake” från 2017. Den är också bra men man saknar ju näsan… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s