Filmitch filosoferar: Black panther (2018 USA)

MCU-filmen Black Panther satte griller i huvudet på mig. Kritikerna gick överlag banans  och hyllade filmen som ett mästerverk och det är t.om tal om Oscarsnominering. När jag såg filmen blev jag lite konfunderad. Vad var det som gjorde att just denna film var så mycket bättre än resten av MCU-filmerna? Som så skiljer sig inte Black Panther speciellt mycket från de andra filmerna i MCU. Det är en ganska så ordinär superhjältestory där skillnaden från övriga Marvelfilmer är väl att den utspelas i huvudsak i Afrika, att alla andra rollfigurer än huvudpersonen är avsevärt intressantare då Chadwick Boseman i rollen som Black Panther är ganska så intetsägande, man lyckas trolla fram två riktigt bra skurkar (som man dumt nog tar kål på)i form av Killmonger och Klaw samt att de flesta skådisarna är färgade.

Min gissning är att kritikerna tappade konceptet och höjde filmen till skyarna pga av det sistnämnda. Klart att det är kul att Hollywood vågar satsa en massa miljoner på en film med afroamerikaner i bärande roller men blir det automatiskt en bättre film av den anledningen? Nej att påstå det är lika fördomsfullt som att hävda att färgade skådisar är sämre än vita eller att män är bättre regissörer än kvinnor. Problemet är att man inte ger folk chansen.

Det kan vara som så att det egentligen är filmernas finansiärer som är onödigt ängsliga. Vanligt folk bryr sig nog inte, avgörande för om man går och ser en film eller inte beror nog mer på om den verkar vara bra, inte skådisarnas hudfärg. Att sedan kritikerna förblindas och springer i flock likt gnuer är deras problem. Själv lyssnar jag numera mer på vad folk tycker om film på poddar och bloggar, de brukar vara bättre på att recensera film än de s.k proffskritikerna.

Jag är den första att tycka att det är fel att se till hudfärg när en film ska göras. Whitewash eller blackwash är förkastligt när det görs för att man är rädd att publiken kommer dissa en film pga skådisarnas hudfärg. I min bok gäller det att få en bra skådis till rätt roll sedan skiter jag i personligen vilken färg han eller hon har på skinnet.

Tråkigt nog är det inte så i verkligheten. I Scotts Mosesfilm som kom härom året spelades huvudrollerna av vita skådisar då man inte trodde filmen skulle få en publik om man valde folk med historiskt rätt hudfärg. Följden blev att hela ensemblen i den filmen såg ut att ha badat i brun utan sol. Denzel (smile and wold smiles with you) Washington förhandlade bort en hångelscen med Julia Roberts i rullen Pelikanfallet då han var rädd att den svarta publiken skulle misstycka så visst finns problemet med att man ser till hudfärg.

Ett exempel på att hudfärg inte spelar någon roll är Michael Clarke Duncan och Vincent D’Onofrio  som båda är båda suveräna i rollen som Kingpin dvs de är rätt skådisar på rätt plats och gör ett bra jobb och deras hudfärg spelar ingen roll och vem stör sig på att Red i Nyckeln till frihet spelas av Morgan Freeman (i boken är han en rödhårig irländare)?

Jag hoppas att filmbranschen skulle bli lite mer vågad och ge folk jobb utifrån deras kompetens, tänk så många bra skådisar man skulle kunna få bekanta sig med. Jag hoppas också att kritiker slutar att förväxla intentioner med kvalitet och vågar börja tänka lite mer självständigt och inte vara så förbannat ängsliga över vad andra tycker.

Annonser

4 thoughts on “Filmitch filosoferar: Black panther (2018 USA)

  1. Liksom du kan jag bara tala för mig själv men jag blev ändå positivt överraskad av Black Panther eftersom jag numera går in till superhjältefilmer med ganska låga förväntningar. Jag gillade också karaktären Killmonger, sannolikt mycket pga av att jag gillar Jordan.

    Självklart borde allt bygga på kompetens (inte bara i filmvärlden) men vi vet ju att det inte är så. Och det är ju inte bara publiken som styr — vilka får ens en chans att skaffa sig och/eller visa sin kompetens? Under tidigare historiska perioder handlade det om klass, snarare än etnisk barkgrund eller kön. Vissa hade helt enkelt bättre förutsättningar att upprätta och utnyttja ett nätverk som gjorde det lättare för dem att få jobb som andra kanske skulle ha varit bättre kvalificerade för.

    • Jag kände att jag gapade efter ett alltför stort stycke här. Dels rörde det kritik av kritiker samt hur en del folk behandlas i filmvärlden pga bakgrund. Helt nöjd var jag inte med resultatet men valde att publicera istället för att kasta inlägget.

      Jag har däremot alltid höga förväntningar när det rör genren och sätter nog alldeles för höga betyg. B.P är en stabil 6/10 hos mig vare sig mer eller mindre.

      Det som stör mig är när man som kritiker blandar samman intentioner med hantverket, visst det är ett fritt land men jag känner: skriv en debattartikel istället. Känslan av att man säger ”det här gick ju bra trots att det var kvinnor eller valfri minoritet etc som gjorde det” lurar också i bakgrunden. Det blir lite ”kvinnor kan” över det hela dvs välment men samtidigt en klapp på huvudet. Eller så är det min cynism som talar.

      Klart att det inte är publiken styr hela föreställningen men jag ser fram mot den dag där kompetens och sunt förnuft får styra och inte fördomar och vänskapskorruption (ett annat ord för nätverk) men det lär väl dröja……….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s