Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Annonser

4 tankar om “Aquaman (2018 USA)

  1. Kan hålla med om att detta nog blev en roligare soppa utan Snyder. Jag har funderat en hel del på Aquaman och kommit fram till två saker: 1. Momoas prestation skiljer sig för mycket från Justice League och det stör jag mig på. 2. Av någon anledning har jag inga problem att svälja fantasifulla världar i filmer som LOTR och Narnia (eller Star Wars, för den delen) men i DC-universat kan jag av någon anledning inte tro på vare sig Atlantis eller Amazon-ön. Och det sätter ju en del käppar i hjulet för Aquaman 🙂

    Kanske inte så mycket snack, men heller tyvärr inte så intressant för egen del. Black Manta var dock riktigt bra, men kanske främst under masken 😉

    • 1. Jag tolkade det som att Aquaman ändrat lite karaktär efter att fått ”nya” kompisar. Men det kan ha berott på olika regissörer och Snyders frånvaro.
      2. Kan hålla med om detta. Just fantasy inslaget har gjort att jag skippat dessa serier när det rör läsning men på senare år har man tack vare bra författare lockat mig till läsning därav funkade denna något knepiga fantasy/superhjältemix för mig jag var s.a.s förberedd.
      Black manta både med och utan mask (gillar hans dräkt) är riktigt bra. Av ngn anledning är slarvas skurkarna bort i superhjältefilmerna (undantag finns) men här lyckades man bra.

      • Det skulle jag säga är en en styrka med de ”ensamstående” Batman-filmerna hittills (Burton, Schumacher, Nolan). De har på gott och ont förvaltat sina skurkar bättre än DCEU-filmerna lyckats med

      • Nolans filmer kan jag hålla med om. Burton & Schumachers skurkar var för over the top för att jag skulle se dem som ett hot. Men både DeVito och Pfeiffer gjorde bra ifrån sig utifrån de ramar de fick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s