Goliat (2018 Sverige)

Av och till när jag är ute och kör bil i vårt land passerar jag samhällen som gör att ångesten klöser i mitt bröst.  Det är små till synes folktomma orter med slitna fasader, trädgårdar som ser ut som skrotupplag och ett centrum som består av en korvkiosk/pizzeria och möjligtvis en Coop-butik.

Jag börjar tänka på vilken total livsångest och leda jag skulle ha om jag bodde på dessa ställen. De suger lusten att leva ur min kropp och jag blir lite sorgsen en kort stund under färden. Samma känsla får jag när jag ser filmen Goliat det finns liksom inget hopp för dessa människor. De är fast på sin geografiska plats både i kropp och själ och kommer troligen att vara fast där resten av sina miserabla liv.

Sjuttonårige Kimmie bor med sin familj i ett litet samhälle. Hans familj är mest att likna vid en klan som styr och ställer i närområdet när det rör diverse brott. Ledare för klanen är Kimmies pappa och farbror. Gangsterlivet med ständiga konflikter, polisbesök och våld passar inte Kimmie och han vill komma ifrån hela situationen och försöka få en nystart i livet. Chansen kommer när hans kompis/flickvän Jonna får en praktikplats i Västerås och även Kimme får ett erbjudande om detsamma. Det blir nu skarpt läge och han måste välja mellan sin familj eller att skapa sin egen framtid.

Regissören Peter Grönlund har tillsammans med skådespelarna (som vad jag förstått är amatörer) skapat en film som känns som en magsopare och Goliat går rätt in i hjärtat. Det är också en film där den svenska dialogen känns äkta och inte som att man står på en teaterscen (kanske beror det på att de spelar sig själva? Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie sitter i finkan efter ett antal bedrägeriaffärer). Det fina med rullen är att den inte skildrar rollfigurerna som några white-trash människor som man ska skratta eller förfasas åt. Född på fel plats under fel omständigheter skulle man lika gärna kunna vara i samma situation. Fantastisk film som fler borde ta och se.

Regi: Peter Grönlund

Betyg: 9/10

4 tankar på “Goliat (2018 Sverige)

  1. Tack för tipset, men nej tack. Den är säkert om inte bra så stark och känslosam i alla fall. Jag brukar dock välja bort socialrealistiska dramer när jag väljer min eskapism på film. Varför, kanske du undrar? Jo, av och till när jag är ute och kör bil i vårt land passerar jag samhällen som gör att ångesten klöser i mitt bröst… Behöver inte ”plusmeny” av den typen av ångest på film, om jag får välja!

    Igår valde jag som ett exempel istället musikalen Gentlemen prefer blondes istället! Perfekt val. För mig. 😉

  2. Ja, det är märkligt med dessa filmer — så ångestskapande och ändå så bra. Trots att de är så jobbiga har jag aldrig för en sekund ångrat titten på vare sig Tjuvheder eller Goliat. Som du säger, Grönlund lyckas få till en autentisk ton som gör misären både lättare och svårare.

    • Tjuvheder har jag inte sett än men den ligger på listan. Kanske är det som så att man får trösta sig med att livet är ganska så bra i jämförelse med de öden som visas i dessa filmer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s