Den här filmen påminner en hel del om Minnen av igår som jag skrev om för ett par veckor sedan. Båda handlar om människor på resa som minns tillbaka på sin skoltid. Här är det Taku som flyger till sin hemstad Kōchi för en klassåterträff. Under resans gång tänker han tillbaka på sina sista skolår då en tjej, Rikako, från Tokyo började i skolan. Taku och hans bästa kompis Yutaka blev båda lite småkära i henne något som slog in en kil i deras vänskap.
Trots sina likheter funkade Jag kan höra havet avsevärt bättre än den makalöst trista Minnen av igår. Det kan bero på att den förstnämnda filmen var 45 minuter kortare samt att jag blev mer engagerad av kärlek och krackelerande vänskap än flummiga tankar om vad man vill göra med sitt liv.
Många gånger när jag ser japanska filmer tycker jag rollfigurerna beter sig märkligt. rollfigurerna blir upprörda för bagateller, skrattar när man borde bli arg och andra beteenden som för mig som svensk verkar konstiga. Turligt nog har jag läst en del böcker om japansk kultur och begriper beteendemönstret någorlunda. Trots detta känns folk lite aviga i sina beteenden när jag kollar in japansk film. Det stör mig inte nämnvärt men ibland kan det behövas en liten uppstartssträcka innan jag vant mig med konstrasterna mellan oförklarligt yviga gester eller onaturligt lågmält beteende.
Filmen som sådan är en bagatell och en stillsam historia men jag gillade tempot och berättelsen var milt engagerande. De enda frågetecknen jag har är varför de två vännerna blev intresserade av Rikako då hon är en ganska så osympatisk tjej – trots att vi får vissa förklaringar till hennes beteende. Det andra frågetecknet är filmens titel som är ungefär den samma på japanska. Var det att staden Kōchi låg vid havet?
Regi: Tomomi Mochizuki
Betyg: 6/10
FILMITCH 
Ska vi bara se till den här filmen känns det som om vi fastnade på exakt samma saker — varför beter sig Rikako så osympatiskt och vad har havet med titeln att göra eftersom det inte spelar någon som helst roll i själva handlingen. Det är förhållandet till Minnen… där vi verkligen inte är överens 🙂
Jag anar som jag skrev hos dig att speltiden och denna films ”konflikt” passade mig bättre men det var skönt tyckte jag att jag inte hade några större problem med en realistisk Ghibli film.