Peter Hook: Substance – Inside New Order

Förra veckan skrev jag om världens bästa grupp. Dagens inlägg handlar om världens näst bästa grupp, New Order sedan blir inte fler musikböcker på ett tag, jag lovar.

Trots att jag gillat New Order sedan den där dagen 1983 när jag hörde Blue Monday för första gången på Åhlens skivavdelning har jag inte vetat speciellt mycket om bandet. Joy Division som de hette tidigare har stötts och blötts mer i media men om New Order har det varit ganska så tyst. Den numera kickade (och bittre) basisten i bandet, Peter Hook har skrivit en trilogi böcker om Manchesters musikliv: The Hacienda: How Not to Run a Club, Unknown pleasures: Inside Joy Division samt dagens bok. Trots att boken är över 700 sidor lång är det en relativt lättsam läsning då Hook är en underhållande berättare.

Jag kan snabbt konstatera att det är ett smärre mirakel att gruppen höll ihop såpass länge som den gjorde. Managern var galen, skivbolaget kunde inte hantera ekonomin (och inte bandmedlemmarna heller för den delen), större delen av 80 och 90 talen gick man på ecstasy, sprit och kokain, sångaren Bernard Sumner tömde en flaska lakrislikör inför varje konsert då han vantrivdes att turnera. Som om detta inte skulle räcka så grälar Hook med allt och alla (fast mest med Sumner), sätter på vartenda fruntimmer som kommer inom en armslängds avstånd samt är gift med en tvättäkta kaninkokerska. Jösses vilket liv!  Jag trodde i min enfald att detta var timida människor som mös med en kopp te mellan inspelningarna.

Spriten, tjejerna och slagsmålen får kanske ta alltför stor plats i boken, även om Hook är en bra berättare så blir det lite The Dirt varning efter ett tag. Något som basisten inte sticker under stol med är hans ständiga konflikt med Sumner. Hook tar varje chans han får att klämma till sångaren i boken. Jag anar att deras personligheter inte går ihop överhuvudtaget. Sumner är passivt aggressiv och smågnällig medan Hook är bullrig och tänder på fem röda. Däremot lyser det igenom att Hook saknar sin vänskap med Sumner (de är numera forna barndomsvänner).  Hook erkänner också att den bästa musiken i New order skrevs när de två var jämbördiga i studion och ömsom jammade fram låtarna med en hel del gräl däremellan och han hyllar även Sumner som musiker. Författaren poängterar vid ett flertal gånger att händelserna är som han upplevt dem men att utrymme för misstolkningar från hans sida finns – tro på fan när man formligen äter kokain till frukost, lunch och middag.

Nu består inte boken bara av gräl och fyllehistorier. Hook berättar hur de arbetar i studion och ger bakgrunden till flera av låtarna. Han går nogsamt igenom skivorna och turnéerna så det finns en hel del för den musikaliskt intresserade att gotta sig i. Gillar man New order skulle jag nog kalla denna bok för omistlig och som sagt Hook skriver förvånansvärt bra på alldeles egen hand. Jag lär nog ta upp hans två tidigare böcker i framtiden.

Jag gör väl som i fallet med The Beatles. New Orders tio bästa låtar i stigande ordning.

10 Cermony

9 Sub-culture (lp versionen, ”12”:an är en styggelse)

8 All the way

7 Such a good thing

6 Bizarre love triangle (live version)

5 Age of consent

4 Vanishing point

3 Your silent face

2 The Perfect kiss (”12”)

1 Temptation (”12” (1982) eller live på Bestival plattan)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s