Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

6 tankar på “Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

  1. Åh vad trevligt med en recension av dessa filmer. Jag får väll skämmas och erkänna att jag fortfarande inte sett den fjärde. Jag tyckte trean var så kass så det lockade aldrig att hoppa på fyran. Möjligt jag ser den i framtiden. Dom två första älskar jag. När du nu skriver att fyran är bättre än trean så blir jag faktiskt lite små sugen. Jag bojkotta Nightmare on Elm street 7 tills bara för nått år sedan och blev väldigt överraskad av hur mycket bättre den var än jag väntat mig.

  2. Mycket trevligt samlingsinlägg! Jag håller med om att en av poängerna med Ghostface är just det faktum att hen, i alla fall i de tidigaste filmerna, är just sådär klumpig som man tänker sig att man själv skulle vara i samma roll. Räknar vi bara de första filmerna tycker jag fortfarande att Freddy är klart läskigare men sedan blir det förstås en annan femma.

    I sammanhanget känns det dock viktigt att lyfta New Nightmare som ju helt uppenbart är en slags testballong. Lägg ihop den med I Know… som Williamsson skrev innan Scream och du mer eller mindre har Scream på plats

    Och alla de här referenserna — det handlar inte om att vi nu blivit vana vid dem och därför känns det lite uttjatat och övertydligt? Jag har inget minne av att jag tyckte att det var något annat än fräckt när det begav sig anno ’96

    • Freddy höll bra i den första filmen sedan började det gå utför – tycker jag.
      Kan hålla med om tanken på New Nightmare

      Första filmen funkade referenserna bra men redan i tvåan kändes det uttjatat och som jag skrev vart ettan lite av en besvikelse som skräckis men en bra film. Har även aldrig varit förtjust i mördarna efter demaskering i någon av filmerna.

      Man kan också gott ge gammelmediarecensenterna en pungspark som inte alltid verkar se eller förstår filmerna de ser. Scream såldes och säljs in som att mördaren får det svårt då deras offer kan sina skräckfilmer . Märkligt är då att offren gör samma misstag som i filmerna de ska kunna. Känner av och till att just tidningsrecensenter drar på för stora växlar ibland när det rör sig om film och övertolkar en hel del och ser saker som inte finns.

      • Fast hur många skräckfranchises eller slashermördare har hållit efter första filmen? Egentligen? Kan möjligen ge MM Halloween II men å andra sidan skulle jag vilja påstå att den serien till sin helhelt är sämre än ANoES

      • Nu har jag ett antal filmer kvar av ANoES men ditt påstående är nog inte helt taget ur luften om man ser till HELA filmserierna.
        Den filmserie som håller bästa om man ser till alla filmer torde i mina ögon vara Friday 13th serien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s