The Invisibles vol 2: Counting to none

Håll i hatten för nu går det undan: The Invisbles tar hjälp av Mason Lang och vetenskapsmannen Takashi för att bygga en tidsmaskin så Ragged Robin kan åka tillbaka till framtiden. Projektet saboteras av en domedagskult och Robin skadas. King Mob tar med henne till deras högkvarter The Invisble college och där vi får reda på mer om hennes bakgrund. Samtidigt får Lord Fanny och Jack Frost The Hand of Glory, en artefakt som kan förvränga tid och rum, av några mystiska typer som kallar sig The Harlequinade. För att veta hur handen funkar reser King Mob astralt tillbaka till 20-talet. På plats träffar han bla den unge Tom Bedlam samt dennes kusin flappern Edith. När Mob är i det förflutna passar Boy på att knycka The hand of Glory. Frågan är varför. Är hon en dubbelagent eller rör det sig om något annat? Även Robin börjar uppvisa ett märkligt beteende och frågan är vad som hände i Arizona när hon mötte Mr Quimper. Puh!

Jack Frost och The Harlequinade

I Counting to none är det som ni förstår full fart framåt. Trots albumets tempo får man en hel del pusselbitar. Berättartrådar som startat långt tidigare nystas delvis upp och bilden börjar klarna allt mer (fast ett kort ögonblick ska det visa sig). Speciellt äventyret på 20-talet ger en en hel del svar om Edith som varit en person som dykt upp här och där under tidigare äventyr. Även Tom Bedlams bakgrund får mer kött på benen. The Harlequinade var intressanta typer som man än inte vet vilka de är. Vänner eller fiender? Sista delen med Boy är en härlig konspirations historia med flera vändningar och än en gång visar Morrison att allt inte är vad det verkar vara.

The Hand of Glory

Hela albumet har en tecknare nämligen Phil Jimenez men efter detta album så hoppade han av. Främsta anledningen var att Morrison var ständigt sen med sina manus och svår att få tag på när Jimenez ville diskutera manus. Tydligen kunde författaren bara hux flux försvinna i ett par veckor vilket inte var bra för Jimenez nerver med tanke på deadlines.

Edith 20-talet och på 90-talet

Counting to none var det mest lättillgängliga albumet hitintills. Berättelserna är relativt raka samtidigt som en hel del frågor man ställt sig under berättelsen får sina svar och Jimenez teckningar är härliga något man verkligen inte kan säga om hans efterföljare. Däremot har Morrison kritserats över att berättelsen stundtals är onödigt våldsam och jag kan till viss mån hålla med om att det är ett par tre scener som gränsar till gore.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s