Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

4 tankar på “Greed (2019 Storbr)

  1. Coogan blev jag jätteförtjust i när jag såg Vinterstjärtens bästa film 24 hour party people. 9 Songs är en av världens sämsta filmer, och Butterfly Kiss hamnar också på en jumboplats. Hur kan han få spotta ut så många filmer hela tiden? Men det här låter som ett bra komplement till Coogans matresefilmer The Trip to… diverse länder, som ju helt lever på Coogan. Och tydligen har han gjort en dokumentär för över tio år sedan om den liberala demokratins kris-kapitalism som bibehåller sitt hegemoniska grepp om världen genom att sprida skräck för klimatkriser, viruspandemier och nya påhittade militära fiender. En sån där film det känns man bör se i coronadiktaturtider.

    • 24 hour party people älskar jag de andra två filmerna med Coogan har jag inte sett. De är ingen garanti att filmen är bra bara genom hans medverkan men när han jobbar tillsammans med Winterbottom brukar resultatet åtminstone vara godkänt.
      Matreseserierna är kanske inte jättebra men de är förbaskat mysiga jag har två av fyra (England och Italien) än så länge

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s