Stephen King: Pestens tid

Pestens tid eller The Stand som den heter i original var den fjärde boken King skrev. Författaren tvingades av förlaget att korta ned romanen rejält av kostnadsskäl. Ett antal år senare beslöt sig King för att ge ut den oavkortade berättelsen och det är den jag skriver om i detta inlägg.

Romanen startar med att något går fel i en militär forskningsanläggning och ett virus med makalöst hög dödlighet (99.6%) sprids. Folk dör som flugor och på bara några veckor slutar vår civilisation att fungera. I boken får man följa ett tiotal överlevande och deras kamp för att rädda vad som är kvar av samhället. King har dock valt att krydda sin bok med en hel del religion/övernaturligt. De överlevande plågas av drömmar som rör en gammal kvinna och en man klädd i svart. Folk blir kallade av de två och väljer sida vilket gör att två samhällen uppstår. Ett i Las Vegas där den svarte mannen som går under namnet Randall Flagg styr och i ett Boulder, Colorado, där de ”goda” samlas.

Vi snackar här om en rejäl tegelsten på ca 1200 sidor som till en början var avsevärt bättre än jag mindes. King beskriver undergången riktigt bra, ett av tillskotten i den oavkortade versionen är små vinjetter runt om i USA som beskriver hur den värld vi är vana vid snabbt krackelerar. Han målar upp en hel del maffiga scener b.la ett folktomt New York fyllt av döda kroppar och tomma landsvägar och den kommande och oundvikliga konflikten mellan de två grupperna lovar gott. Tyvärr så dras boken med en hel del rejäla problem som rör Kings sätt att skriva.

Det första och allvarligaste är att King borde haft en redaktör för detta är en bok som är alldeles för långrandig. Jag vet att King är väldigt glad i att skriva om drömmar. Jag kan stå ut med en eller ett par drömsekvenser i en bok men i sina stunder verkar det vara det enda folk sysslar med i boken. När det dyker upp em dröm om Flagg eller Abagail (den gamla kvinnans namn) för tjugonde gången (överdriver inte här) innan man ens läst halva boken blir det tjatigt.

King faller också i researchfällan. Många gånger finner författare sin research så intressant att de bara måste visa sina läsare vad mycket intressant de lärt sig. I Pestens tid har King läst på om sociologi och för att få ett språkrör för denna information skapar författaren en talträngd sociolog som vid ett par tillfällen ger rena föreläsningar i boken. Intressant? Jovars men om jag hade hellre läst en faktabok i ämnet.

Till sist har vi att författaren överberättar allt och jag menar allt från att hur man gör i ordning en cykel eller slaktar höns in – i – minsta – detalj. Som jag tidigare skrev: En redaktör med hårda nypor hade verkligen behövts. Det finns delar i den förlängda versionen som är klart läsvärda som jag är glad över att få läst men boken blir alltför ofta både långrandig och repetitiv.

Nästa gång blir det den korta versionen jag läser.

 

11 tankar på “Stephen King: Pestens tid

  1. Jag kan hålla med i sak om dina invändningar men ffallt när det gäller de två sista (research och överberättande) tycker jag fortfarande att King är en så pass bra författare att jag ändå njuter av själva berättandet (och för att Glen Bateman verkar så himla mysig). Visst märks det att The Stand kanske skulle kunna trimma bort lite överflöd men det är ändå en klar favorit för min del

    The Stand (1978 & 1991)

  2. Ja fy för tusan. Jag minns att jag läste denna bok som redan då var en tegelsten. Kanske var det the directors cut redan då, det bör ha varit svenska förstaupplagan jag fick ta över från någon som hade den i sin bokhylla och hatade den för att det bara var ”död och död sida upp och sida ned”. Tjock var den, oändligt lång och pratig och tråkig. Inte lika tråkig som Det men nästan.

    King led av samma sjuka som de flesta andra författare när skrivmaskinerna började ersättas av ordbehandlare. Det är så lätt att låta fingrarna flyga över tangenterna och klottra ned alla tankar man får. Inget motstånd. Man kan, säger man, lätt redigera i en dator och kasta avsnitt, men nästan ingen verkar förstå att man måste kill one’s darlings, som Hitchcock sade. Jag har läst en Dean Koontz där flera siduppslag skildrar en tråkig konversation mellan ett barn och hennes pappa under en transportsträcka med bil, som dessutom ett barn inte skulle föra. Amerikanska författare lär under många omständigheter få betalt per sida också.

    Det är därför som riktiga författare som Torgny Lindgren skriver med papper och penna. Man orkar inte ordbajsa. Man koncentrerar sig. Böckerna blir skyhögt mycket bättre, som Lindgrens är jämfört med Kings, Straubs, Koontz, osv. Så en King som i styrkan av sitt varumärke får fria händer att okontrollerat släppa vilket skräp som helst blir till kulturell miljöförstöring.

    Jag är med dig på det där att det är bättre att läsa en faktabok om något än att i en roman ha en expert som orerar om sitt jobb. Det blir sällan bra. Som i Hitchcocks Psycho, vilken avslutas med en usel psykologisk förklaring av det inträffade och om Normans tillstånd.

    • Jag gillar King och har läst det mesta han skrivit – nu är jag inte ett fan som anser att allt han gjort är bra men en hel del av det han skriver har jag gillat på ett eller annat sätt. Han känns lite som en kompis som har en hel del fel och brister på det hela är ok.
      Det är en av hans bättre böcker – tycker jag.
      Koontz däremot avskyr jag trots att många nog skulle tycka att de är samma sorts författare.
      En förklaring till gillandet är nog att jag är barnsligt förtjust i skräckgenren och läser/ser en hel del av det som produceras.
      Lindgren har jag aldrig läst men min kollega på jobbet nämner alltid hans namn med darr på rösten – jag är riktigt risig när det rör s.k riktiga eller väl ansedda författare ska erkännas

      • Förresten är det trist med den där elitismen som dikterar vad som är bra och dåligt. De flesta som gillar det som är bra, gör det utan att fatta att det är bra eller dåligt. Det är en maktfråga. Ringa författare finns både i statusskiktet och i kiosklitteraturen. Och motsatsen. King är betydligt bättre än Nobelpristagare som tex Naguib Mahfouz och den senaste, egocentrikern Louise ”jag är viktigast i hela världen” Glück. Vilken skit, helt enkelt!

        Men sedan handlar det inte om vad som är bra och dåligt, utan vad man tycker om. Jag tycker ofta mer om sämre saker än bra saker. Bara för att Lindgren och Tranströmer är superbra behöver man ju inte tycka om dem. Man får gärna tycka om Enid Blyton om man vill. Hon är trevlig. Eller Tranströmer. Jag tycker rätt illa om Patrick White, fast han hade bra stilistik och hyllades som en av de bästa (nu verkar han helt glömd, för politiskt sett är det nu opportunt att hylla sådana som Toni Morrison istället).

        Man ska strunta i makthierarkin som akademierna och massmedierna ritar upp och vilka som är ”ansedda” eller ringa. Maktmänniskorna visar bara upp sina dåliga mänskliga sidor när de håller på så där.

      • Jag är av övertygelsen att smak är smak och kan diskuteras men inte dömas. Läser det mesta men ofta är det handlingen som lockar vilket gör att jag passar på en hel del böcker som saluförs med t.ex ”unik språk” osv. Lite dumt av mig kan jag tycka då man som precis med mat åtminstone ska smaka en gång.
        Detta är en åsikt jag har i det mesta därav finner du tex Djingis Khan med Vikingarna på min Spotyfy lista – kanske inte ansedd som bra musik men jag gillar den och skäms inte för det. En vacker dag testar jag nog både Tranströmmer, Böll och alla de andra

  3. Djäklars, Djingis Kahn med Vikingarna, asså…. Vikingarna är fortfarande populära! Typ Abba! Och jag tror originalet fortfarande spelas på radion i Tyskland ganska ofta.

    Men snacka om att vara ute: Jag har aldrig ens använt Spotify. Nån sorts fånig principsak. Jag köper sådana där gammaldags runda saker. Gillar inte blandlistor så mycket heller utan lyssnar hellre på hela album. Men man kan ju lyssna på hela album på Spotify också även om de flesta nog inte gör det.

    • Blandband har jag alltid gillat men även att lyssna på skivor från början till slut. När CD kom blev det lite för lätt att ”hoppa över” en del låtar. MP3/Spotify har gjort det än värre. När jag rättar prov eller gör lektioner är när jag oftast väljer ut ett par skivor jag lyssnar igenom så det har inte fallit helt bort

  4. Lätt den absolut bästa boken jag någonsin har läst, the extended version, och det är hans absoluta mästerverk. En bok som bara inte går att få bra på bioduken, det går bara inte. Den känslan/känslorna man får av att läsa Kings böcker, de finns aldrig i filmerna, The Shining är väl det närmaste man kan komma, men den filmen ansåg ju Stephen King vara rena skräpet och han förolämpade Stanley Kubric grovt. Den version som King anser som bäst den är ju bara helt råkass, mycket märkligt, det måste ha handlat om annat också. King är en mästare på att skriva men sällan blir filmerma bra, undantaget några typ Höstlegender och Dolores Claybourne, och möjligtvis Lida. Men The Stans, serie eller film är usel anser jag och de som gjort den borde skämmas.

    • King verkar ha ganska dålig smak i vad han tycker är bra bland filmer och böcker eller för att uttrycka det diplomatiskt – han och jag har inte samma smak. Det finns en del filmer av författaren som är bra t.ex var Dr Sleep riktigt bra tom bättre än boken.
      Pestens tid är bra men jag anar att jag föredrar den kortare versionen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s