Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

4 tankar på “Candyman (2021 USA)

  1. Bästa filmrecension jag läst på länge. Jag är väldigt glad att det inte är en remake, och det stod nog rätt tidigt klart för mig att detta skulle vara de svartas Candyman, till skillnad från mitt älskade original, Clive Barkers/Virginia Madsens underbara original. Och det tycker jag är bra, för det är trots allt de svartas vandringssägen. Att de gör en ny historia och väver in den som du skriver, var det enda rätta. Men jag blir lika upprörd över det förbannade sociala rättvisekrigandet och BLM-skiten av att läsa om din förståelse för problematiken med woke-propandan som jag säkert hade blivit av att se den.

    Det verkar som om filmbolagen öppet profilerar sig som propagandaministerier för den politiska makten. Tidigare smög man lite grand med det och hade det som en textur under filmen, men nu är det de enklaste propagandabudskapen som är huvudsaken. Som sånt som den vedervärdige rasisten Jordan Peele månglar ut på marknaden. Man bryr sig inte att det kostar pengar för bolagen, för när produktionerna går med förlust om det så är nya Askungen, Alla talar om Jamie eller kommande ”Bondfilmen”, pumpar kapitalisterna in mer flis för att hålla den döende elden levande. Netflix förlorade en halv miljon prenumeranter (i absoluta tal, nytillkomna inräknade) under andra kvartalet i år. Jag kan ju inte säga säkert att det beror på att folk är sura på den politiska propagandan som skruvas upp mer och mer, för det kan ju istället, eller också, bero på covid-fattigdom. Men en del kritiker skyller på programinnehållet.

  2. Personligen har jag egentligen inget emot woke, BLM, eller när man byter kön eller etniskt ursprung på rollfigurer. Gillar en hel del filmer som tar upp rasism, sexism osv. MEN det måste göras snyggt. Ibland blir författarens patos för starkt och budskapet tar över berättelsen. Jag har och kommer alltid ha svårt för övertydlighet (undantag finns naturligtvis).
    Vanligtvis bryr jag mig inte så mycket men i fallet Candyman blev det extra sorgesamt. Kompetensen finns där. Man hade kunnat berätta samma historia om man bara haft lite mer finess och mindre patos.
    Sen kan jag iofs förstå att man brinner för ett och annat. Jag kan begripa frustrationen hos USA:s svarta befolkning men det blev lite avigt när jag inte var beredd att möta den i biomörkret.

  3. Synd! Skräckgenren är ju ganska tacksam när det gäller allegorier och undertexter men det funkar förstås inte när budskapet tar över. Oavsett budskap

    • Japp det hade kunnat göras mer subtilt. Get out funkade bättre då man hade med humor – där hade jag istället ett och annat problem med plotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s