Filmitch filosoferar: No time to die

Vill redan här varna för massiva spoilers.

Som jag skrev tidigare i veckan är No time to die en bra actionfilm men som Bondfilm dras den med en hel del problem. Jag får nog beteckna mig som ett fan av James Bond och hans värld däremot är hör jag inte till den gruppen Bondkonservativa som kippade efter andan när M byttes ut mot en kvinna eller skakade unisont på huvudet när 007 blev blond. Man kan ändra på en hel del i filmerna om Bond men inte på själva fundamentet som man nu gjort iom No time to die.

Hur man ser på Bond är naturligtvis olika, en del ser honom som en cool snubbe som är med i underhållande filmer andra som en sexistisk övervintrad dinosaurie. För mig är 007 en nostalgisk anakronism som mer eller mindre är den samme i en föränderlig värld. Han är mystisk, plågad och lever hela tiden på gränsen. Det som alltid lockat är just detta att man aldrig riktigt helt får lära känna karaktären han är lite av en gåta. En annan sak är det märkliga förhållandet till tid – världen förändras men Bond mer eller mindre består. Han dyker upp med några års mellanrum på bioduken och försvinner sedan en tid men återkommer alltid. Saker sker i Bonds universum men som rollfigur befinner sig 007 mer eller mindre i status que. Just detta är viktigt för mig. Jag kan köpa ganska breda ramar inom denna värld men oföränderligheten är viktig det är det som gör Bond tidlös.

Om man skulle se logiskt på människan Bond torde det vara ganska självklart att namnet och 007 beteckningen inte står för en och samma person. Hur skulle man annars kunna förklara de personlighetsförändringar som Bond uppvisat under åren? Deprimerad agent (Dalton) eller glad gamäng (Moore) ? Möjligen att James Bond lider av någon bipolär åkomma som har decennielånga toppar och dalar. Producenten Broccoli däremot har i alla år envist hävdat att Bond alltid är densamme från Dr.No till No time to die. Ett uttalande som nu blir intressant att se hur man ska följa upp pga de val man nu gjort i senaste filmen.

Jag har nämligen två stora problem med No time to die. Dels att det visar sig att Bond har en dotter och dels att han dör i slutet av filmen. Problemet med dottern är att där och då försvinner en del av Bond mystiken. När barn kastas in i filmer blir tonen på en gång en mer familjär och Bonds fall krackelerar illusionen av den ensamme agenten. Kvinnor kan komma och gå i Bonds värld men ett barn består. Indiana Jones blev t.ex avsevärt tråkigare och mindre intressant när han fick en son. Lika lite som jag kan se The Punisher kasta boll med en unge (vilket faktiskt hände med resultatet att jag skippade den tv-serien) kan jag se denna själsligt trasige agent gulligulla med en unge. Bondfilmerna har klarat sig ypperligt i 50 år utan att blanda in barn trist nog kunde man inte motstå den frestelsen till slut.

Nu har iofs Craig porträtterat Craig som mer mänsklig och skör än sina föregångare men att ha en dotter blir ett allt för stort steg. Ska jag vara ärlig känns det mer som en sak manusförfattarna stoppat in bara för att ge mer uppmärksamhet till filmen och på ett konstlat vis höja insatserna för Bond.  I en vanlig actionfilm funkar detta för mig men inte i en Bondfilm. Iom att 007 numera är pappa tappar figuren en stor del av sin mystik och blir en hjälte bland andra.

Vem står på tur att bli nye 007?

Jag förstår att frestelsen att låta Bond dö i slutet av filmen är stor. De ger ett prydligt avslut till Craigs era, det blir en snackis och får folk än nyfiknare på nästa film. Om man tänker till har man då tre vägar att gå. Antingen att Broccoli ändrar sig och säger att 007 numera är ett nummer. Då blir det en känsla av efterkonstruktion för att rädda sig från det hörn man målat in sig.

Om Bond dör försvinner också en del av myten med figuren,. Den som axlar manteln kommer alltid att kännas som ”ersättaren” som egentligen inte är den riktige Bond. Man kan också lösa det med att låtsas som det regnar. Ok han ”dog” i förra filmen men nu är han tillbaka. Denna lösning skulle dock göra att slutet i No time to die bara blir ett slag i luften och kan då jämföras med en halvtafflig jump-scare. Det jag tror kommer ske är att man gör en reboot av karaktären men ska då det som hänt tidigare räknas? Förvirrande och ett bevis på att man bara varit ute efter att chocka sin publik. Jag hoppas verkligen att Broccoli har en plan för hur hon vill gå vidare med James Bond och inte bara lät sig frestas av ett kortsiktigt bombastiskt slut.

Hade jag vetat att No time to die varit det absoluta sista Bondfilmen hade jag köpt hans död och faderskap men som fallet är nu känns ungen malplacerad och 007s död bara som ett försök i att boosta filmserien. Jag kan förstå de som gillar sin agent mer som en människa av kött och blod. Jag tycker dock man har lyckats bra med detta under årens gång – ibland med bättre resultat (Craig, Dalton) ibland med sämre (Moore, Brosnan) – men om han blir för mänsklig är det inte längre Bond utan en actionhjälte bland andra och vad är då anledningen att se en Bondfilm om Bondkänslan devalverats?

Vilken väg 007 kommer ta vet jag inte men klart att jag följer agenten på vidare äventyr även om en del av myten krossats och magin flagnat.

5 tankar på “Filmitch filosoferar: No time to die

  1. Jag funderar på det där att Bond blir mer mänsklig och skör av att ha en dotter. Å andra sidan gifte han sig ju i In her Majesty’s… och blev änkling och besöker graven både då och i Älskade spion eller om det var Dödlig synvinkel. Steget från make till far är egentligen inte så långt.

    • Spaningen på Fantomen var helt suverän att jag missade den – är ju faktiskt såpass gammal att jag minns detta spektakel.
      Stämmer bra det där att han gift sig men det viktiga här är att han blev änkling så det är inget som man behöver ta speciellt hänsyn till en unge som tultar runt i bakgrunden är en annan sak.
      Exfrun har nämnts ett par gånger och grav besökts det är inte mer än så.

  2. Äntligen kom filosoferandet 🙂

    Jag är ju inget direkt Bond-fan och känner att jag gärna trillar ned i fällan ”jag vet inte vad Bond är men jag vet vad Bond _inte_ är när jag ser det”. I det perspektivet haf jag inga större problem med att ta livet av James Bond i det här skedet, efter så pass många filmer. Möjligen låta facklan gå vidare till en annan 007 men då blir ju frågan vad som i så fall kommer skilja de filmerna från M:I eller F&F? Att bara backa och plocka upp Bond igen i någon slags retcon-/prequel-/origins-version känns extremt fegt, men den risken finns ju så klart.

    Då hade jag mycket mer problem med fadersrollen. Som du säger, man vill inte veta om att det finns en unge som tultar omkring i periferin. Särskilt inte som en faderskapsroll i dagsläget innebär att Bond måste börja ge uttryck för känslor som aldrig varit med i leken förut. Det hade kunnat funka på Connery-tiden, när han bara kunnat säga ”Are you sure it’s mine?” och sedan dra vidare till nästa uppdrag.

    • Ha ha klockrent! Definitivt en Connery kommentar som tyvärr också varit gångbar denna tid.
      Jag anar att det lutar åt en reboot och då har man närmat sig Halloween serien där man inte längre vet vad som gäller. Risk för att man rör till det i en serie som hitintills varit ganska så okomplicerad.
      Hur som haver hoppas jag ungen försvinner för gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s