När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record. Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.
Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.
Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.
Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart. Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.
Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.
Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.
Regi: Mike Flanagan
Betyg: 10/10
FILMITCH 
Ojojoj!! Fullpoängare?! Well, då hamnade Midnight Mass plötsligt väldigt långt fram i kön. Jag får intrycket av att det kan vara till fördel om man är inställd på ett lite långsammare tempo och snack snarare än Hill House-ös
Det bör man vara – serien är lite stillsamt filosofisk i sina stunder. Är man inte på rätt humör kan resultatet bli förödande. För mig passade den som hand i handske och det lär bli en omtitt inom en snar framtid.
Något för vår familj att pröva på, uppenbarligen.
Hoppas den passar
Såg precis avsnitt fyra igår kväll! OCH….glömde fan nästan bort att andas där under sekvensen med deras samtal om döden….(iaf glömde jag bort att dricka kaffet under många minuter)
Jäklars vad bra den scenen är!
I övrigt, än så länge, en mycket stabil serie! Som du skriver, mycket dialog och mycket existensfrågor…men jag gillart stenhårt!
Trevlig helg!
Kul! Vilket samtal tänk om man hade det talets gåva i verkligheten! Tackar myser själv med Fargo s04 sedan blir det nog en dubbel varulvshelg 🙂