Possesor (2020 Kanada)

David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.

I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.

Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.

Regi: Brandon Cronenberg

Betyg: 5/10