Eurydike

Jag har bara varit på opera en gång tidigare i mitt liv. Det var helt ok men jag hängde nog inte riktigt med i svängarna. Det jag minns bäst var en fet gubbe som stod på scenen i skrek med spelad passion Butterfly! Butterfly! sedan gick ridån ned och jag fick fråga min fru om det var slut. Som sagt det var helt ok och en viss nyfikenhet hade väckts. När jag i lokaltidningen såg nedanstående bild blev jag oförklarligt helt förtrollad och insåg jag att det var dags att dra på sig polotröjan, plocka fram scarfen och än en gång bli en kulturman.

Eurydike har nyligen haft urpremiär på Wermlandsoperan. Det är den gamla storyn om Orfeus och Eurydike (kan ni inte den så sov ni i skolan – skäms) men nu berättad från hennes perspektiv. Orfeus är här en firad sångare och en ganska så självupptagen typ och Eurydike får mest sitta och vänta på honom när han drar land och rike runt för att spela. När hon så dör är frågan är om hon kommer hänga med Orfeus till de levandes rike när han kommer för att rädda henne.

En del kritiker har menar att detta var en musikalisk geggamoja då man blandat från flera olika operor b.la kunde jag höra både Offenbach och Mozart, man sjunger på svenska, italienska, franska, nonsensspråk, tyska och lite latin SAMT att man blandat in musik från Velvet underground, Joy Division Einstürzende Neubauten m.fl. En hel del tyckte även att första akten som bara har en grå betongvägg var lite trist men att andra akten i underjorden bjöd på desto mer ögongodis. Jag förstår invändningarna men håller inte med.

Musiken var maffig och jag rös till av välbehag när Eurydike dör av en överdos samtidigt som hon sjunger Heroin av Velvet underground. Visst är det en salig blandning men för mig funkade det utmärkt. Att det är rörigt och att man inte alltid förstår dialogen/sången spelade inte så stor roll då scenografin, danserna och musiken förmedlade känslorna. Både jag och min fru hängde med hjälpligt. Intressantast blev nog eftersnacket mellan oss två efteråt då vi tolkade ett och annat som utspelade sig på scenen olika.

Både jag och min fru gillade första akten bäst. Det är inte mycket till scenografi  men ljusteknikerns fina jobb gör att skådisarna/sångarna ger ett surrealistiskt intryck och de har hela scenen att spela på där det inte ligger massa dekor i vägen. Det är avskalat och intensivt. Akten i underjorden är också bra och jag ska erkänna att i slutscenen blev det väldigt dammigt på Wermlandsoperan.

Jag funderar faktiskt på att se uppsättningen än en gång för så bra var det.

 

Annons