Sorteringsmani med Marcus

Har nyligen möblerat om i lägenheten  vilket innebar en flytt av DVD-filmerna. När hyllan väl var på plats började jag genast sortera in filmerna i bokstavsordning efter titel. Vissa problem uppstår ju genast. Exempelvis gör det lite ont i själen att mina Batmanfilmer inte får stå i kronologisk ordning då det går emot ovan nämnda system. Dvs. Tim Burtons Batman tvingas stå före 60-talsrullen Batman the Movie som i sin tur står före Batman Begins. The Dark Knight  står under D helt isolerad från sina artfränder. Trots kallsvett och hjärtklappning ihärdar jag. Man får inte rubba systemet med enstaka undantag. Då kan det gå illa…riktigt illa. Det kan ju hända att man glömmer att man gjort ett undantag så man tittar fel och tror att man lånat ut filmen och vips är hela kvällen förstörd. Sura miner i soffan och Bonde söker fru istället för en helkväll i Gotham. Inte bra.

Ett tänkbart alternativ?

Det våras för Frankenstein…eller Young Frankenstein? Det står och väger mellan V som i våras, (svensk titulering när den är som värst. Samma mani som att döpa om diverse komedier till Ursäkta vad/var/hur/vem/ x. ) eller Y som i young. Om jag sorterar in efter Young Frankenstein borde jag ju rimligtvis sortera in alla filmer efter orginaltitel. Vill jag det och varför verkar det så viktigt? Håller andra på på samma sätt eller är det bara jag som bryr mig om sånt här?

Hur gör ni, bloggläsare. Har ni också system att sortera filmer efter och i såfall vilka? Ligger allt i en hög på golvet eller går ni efter produktionsår? Ni kanske till och med katalogiserar efter Regissör eller Filmbolag? Finns det kanske till och med någon stackare som kör med den extremt ambitösa och inte så lite maniska biografiska sorteringen, dvs att sortera in filmerna i en kronologi som baseras på den ordning i vilken ni sett filmerna ?

Vore lite kul att höra hur ni gör?

Combo: There will be blood (2007 USA)

Dags för combo igen! Denna gång en film vi bägge anade att vi skulle ha olika åsikter om och tänk vad rätt vi hade. Paul Thomas Anderson episka drama There will be blood har länge varit en slags referenspunkt för Filmitch och mig själv som visar var vår filmsmak tar olika riktningar. Jag hade sett filmen tidigare och Filmitch hade snabbspolat/skippat igenom den. Här erkänner jag utan att skämmas att jag såg ungefär första 45 minuterna för att sedan snabbspola. Någon snabbspolning var det inte fråga om när Marcus höll i kontrollen och jag får lov att erkänna att filmen var en aning mindre dålig än jag mindes den. Jag nickade dock till både en och två gånger under titten.

There will be blood handlar ( Åh fan det fanns en handling, jag trodde att det rörde sig om att visa Daniel Day Lewis i bild i över två timmar) om oljemannen Henry Plainview som vill bygga ett oljeimperium till vilket pris som helst och han skyr inga medel för att nå sitt mål. Med sig har han en liten pojke som han ”adopterat” för att kunna framstå som en trevlig familjeman då han reser runt och köper oljerik mark av lättmanipulerade lantisar. Just den här biten av storyn gör att jag tycker filmen misslyckas. Plainview och hans mustasch verkar helt enkelt inte vara speciellt hänsynslösa. Jo, det står på baksidan av DVD-fodralet men i FILMEN verkar han inte vara mycket värre än någon annan affärsman. Genom att lova att bygga skolor och vägar får han snabbt med sig ortbefolkningen i en särledes karg landsända men framför allt genom att gå med på att skänka ett bidrag till den lokala kyrkan som är av det mer hysteriska slaget. Några skolor och pengar ser man såklart inte till och en sakta stigande konflikt mellan den skenhelige unge predikanten och oljemanen etableras. Konflikt och konflikt lite tjafs och en örfil eller två. Nu har över halva filmen gått och jag känner mig mer än mätt på Lewis kisande blick och mustasch.

Mustasch med pipa.

Historien berättas så långsamt och lågmält att den nästan inte går att uppfatta. Det är så att säga en plot-lös film. Här är vi överrens!  Väldigt mycket av historien skildras i bild och framför allt musik, något Anderson tycks återkomma till. I hans tidigare film Punch Drunk Love ( En film som åtminstone har en brilljant scen) låter han musiken spegla olika inre känslotillstånd hos huvudkaraktären, likaså här. Tyvärr inte lika tydligt alla gånger. Plainviews förfall ner i totalt girighets-vansinne skildras men kanske skulle behövas tydliggöras en aning likaså hans ”sons” eventuella känsla av övergivenhet. Som jag tidigare nämnt finns svaren till filmens karaktär på DVD omslaget. Plainview går från hård affärsman till galen affärsman utan någon större förklaring.  Då kameran i princip aldrig lämnar Plainview så blir det lite svårt att uppfatta andra karaktärers motiv och attityder. Alla händelseförlopp visas som de är med väldigt få klipp vilket jag tycker är ganska behagligt och emellanåt riktigt suggestivt. Det du finner vara suggestivt och behagligt känns för mig som att stå bakom en fumlig pensionär som nödvändigtvis måste vända på alla varor så att streckkoden ligger åt rätt håll i kassan till ICA. Filmen mal på och verkar aldrig komma till skott.  Fina bilder tycker jag kan ha ett väldigt stort egenvärde i sig. Jag tycker inte att varje tagning i en film nödvändigtvis behöver driva händelsförloppet framåt, ibland är ”att bara se” själva poängen. Detta är såklart en smaksak. Om du nöjer sig med bara fina bilder finns det jättebra böcker att titta i nästa gång du är på biblioteket. Ok. Fint filmade bilder. Trodde inte att jag skulle behöva formulera mig övertydligt och förresten om du bara är ute efter en bra intrig så finns det många spännande böcker på biblioteket. Jag hör till den  delen av världens befolkning som uppfattar filmmediet som ett sammansatt medium som består av ljud, bild och narrativ. Bilder i böcker ger ju inte illussionen av rörelse, men det vet du ju. Eller hur? 😉

Mustasch i kyrka.

Då filmen skildrar girighet och högmod på kolisionskurs så saknar den egentligen en ”good guy”, som åskådare får man snarare fundera över vem som är minst osympatisk. Då Plainview principfast skiter i alla och använder omvärlden för att främja sig själv materiellt så förställer sig predikanten Paul för att framstå som en profet för att upphöja sig själv över sina medmänniskor. Filmen tycks vilja säga att materialism och andlighet inte nödvändigtvis behöver ha fasta moraliskt epitet vilket resulterar i att jag ofta känner mig  kluven i mina sympatier hos karaktärerna vilket är skönt som omväxling. Ja, jo du har väl rätt i sak men det kan nog presenteras en aning kortare och mer medryckande.

Bekymrad mustasch

Skådespelarna sköter sig riktigt bra i filmen. Daniel Day Lewis håller igen på sitt överspel med undantag av en scen där han blir vansinnesarg (eller som min far skulle sagt, han får djurena i sig). Här verkar Daniel Day Lewis anammat den skola inom skådespeleriet som vanligtvis reserveras klassens timme på många lågstadieskolor. Daniel Day Lewis kvoten har nu fyllts med råge, jag vill inte se karln mer. Visst är filmen lång och historien känns lite intetsägande (årets underdrift)  på ytan men då den stannar kvar i tankarna hos mig så känns den ändå väldigt intressant. Framför allt så är den en upplevelse i fråga om bild och ljud men dock kanske inte på min 22 tummmare.

Bister mustasch.

Jag vet att de flesta hyllar den här filmen men den ger mig ingenting. Där folk ser fantastiskt skådespeleri ser jag en skådis som knappt kan lägga band på sig då han så förtvivlat gärna vill få ”skådespela”. När han väl får komma till skott blir resultatet rent pinsamt och jag skrattar högt. I övrigt är filmen trist, seg och tråkig och värst av allt den känns intetsägande. Slöseri med både tid och pengar.

Marcus betyg 7/10

Filmitch 3/10

Aguirre/ Guds Vrede (Tyskland 1972)

Efter en sommar och höst späckad med superhjältefilmer och diverse buller och bång kan det vara gött att varva ner lite med en gammal Werner Herzog-film. Aguirre från 1972 är Herzogs första samarbete med den skogstokige Klaus Kinski, ett sammarbete som skulle återkomma gång på gång trots Herzogs och Kinskis minst sagt dramatiska konflikter.

Många av Herzogs filmer har förankring i verkliga händelser och personer så även denna gång även om han tummat på den historiska riktigheten en del. Aguirre handlar om en grupp Conquisadorers expedition längs Amazonfloden på jakt efter El Dorado, guldstaden. Filmen skildrar ingående hur expeditionen gradvis går åt hellskotta i takt med att Aguirre (Kinski) blir allt mer instabil och maktgalen. Detta må låta som en rafflande äventyrsfilm a´la Indiana Jones-filmerna men Aguirre förhåller sig till äventyrsmatiné så som 2001 förhåller sig till Star Wars. Det går lååååångsamt, lika långsamt som den trögflytande Amazonfloden filmen utspelas på. Nu gör ju inte det att filmen är dålig för det, man måste bara vara på humör och inte vara Herr Filmitch rastlös av sig.

Som sagt, samarbete.

Herzogs omsorgsfulla kameraarbete och iscensättning är fascinerande att se. På något sätt lyckas han skapa ett suggesivt sug i sina bilder. Kinski briljerar i all sin otrevlighet och med sitt intensiva utspel. Karln är ju som en Ernst Hugo på flugsvamp.

Herzog belyser också med filmen det vansinniga i hur det västerländska kolonialtänkandet fungerade. I en scen sitter en av passagerarna och lägger beslag på stora landområden de passerar för sin egen och kronans räkning med det belägget att han ser dem från flotten. ungefär som leken man hade som barn när man åkte bil och ”claimade” allt man såg genom fönstret.

Som vanligt när det är Herzog så är det intressant men det blir lite långtråkigt i vissa partier men vad gör väl det när man som payoff får se Kinski kasta apor omkring sig. 🙂

Betyg 7/10

I Claudius (Storbrittanien 1976)

När jag fyllde år i vintras så fick jag ett par dvd-boxar av Herr Filmitch varav den ena var ”I Claudius”, en tv-serie jag tydligt minns att jag skymtat som barn (innan jag skyndsamt skickades i säng då serien inte är ämnad för hela familjen). Varje gång den gått i repris har jag tänkt se den men alltid missat den då den alltid visats på opraktiska tider. Ivrigt började jag titta på första avsnittet och somnade efter en kvart. Jag lät boxen ligga en vecka och försökte igen. Detta andra försök varade bara tio minuter innan jag somnade tungt. Sedan blev boxen liggandes, halvt bortglömnd i dvd-hyllan. Då och då funderade jag på att försöka använda den som sömnmedel åt barnen när de vissa kvällar var hyperaktiva p.g.a. för mycket lördagsgodis och läsk men var rädd att de då skulle falla i djup törnrosasömn i hundra år.

Det var först för ett par veckor sedan den plötsligt åkte in i dvd-spelaren igen,  främsta anledningen var en osedvanligt usel tv-tablå och en brist på andra filmer att se. Den sekundära anledningen var envishet uppblandad med skam över att kanske uppfattas som otacksam för min födelsedagspresent. Jag plåååågade mig genom första avsnittet…och hälften av det andra sedan hände något fantastiskt. Jag fastnade med hull och hår.

”I Clauduis” bygger på en bok med samma namn och handlar om Claudius liv i det kejserliga hovet i antikens Rom under de första kejsarnas regeringstid. När serien börjar är Augustus kejsare och serien skildrar intrigerna och maktkamperna under de tre följande kejsarnas regeringstid, allt genom Claudius ögon och öron. Då Cladius led av diverse fysiska lyten så var han inte så ansatt av andra släktingars mordplaner och paranoida konspirationer då han antogs vara sinnesslö och för dum för att utgöra ett hot. Den historia som berättas är engagerande på samma sätt som vilken såpa som helst med vändningar och trådar som löper genom hela berättelsen. Persongalleriet är ganska stort och det blir ibland svårt att hålla reda på alla namn men på det stora hela är det en tät och väl berättad serie.

Problemet är dock att den är så väldigt utdaterad. Serien sändes första gången 1976 och det märks. Produktionen liknar i det närmaste tv-teater trots bra scenografi (som till och med fick pris) och det blir lite högtravande och bajsnödigt ibland. Jag hittar tre orsaker till varför. I sann BBC- anda har man velat skildra romarnas vardag på ett korrekt sätt. Hur såg en dansuppvisning ut? Vad spelade man för spel på lördagskvällen? Hur går en middag till o.s.v. Hedervärt och intressant i sig men det drar ner tempot och spänningen då man så tydligt märker att det man ser är med i rent utbildningssyfte. Den teatrala tonen hos skådespelarna är ibland på gränsen till outhärdlig och många av skådespelarna har sina rötter i just teatern och det märks…med besked.

Antingen var Augustus extremt intensiv till sättet eller så är Brian Blessed det. Antagligen det senare.

Gesterna och uttrycken ryms ibland inte i den lilla tv-rutan och då det i princip inte finns någon bakgrundsmusik samt att klippningen inte är av det snabba dramatiska slaget, så finns ingen stabil grund för överspelet att vila på. Vissa skådespelare klarar sig dock utmärkt. En ung John Hurt gör ett  minst sagt obehagligt porträtt av den skogstokige kejsaren Caligula, för att bara nämna en bedrift i mängden. Den tredje anledningen att serien är så svår att komma in i är i mitt tycke att den är filmad med videokamera (U-matic skulle jag tippa på) vilket är typiskt för Brittiska serier på 70-talet (Kommer någon ihåg Onedin Linjen?).

John Hurt som Caligula här med den häst som han utnämnde till senator.

Bilden känns platt och lite färglös och levererar en ganska påtaglig studiokänsla. Ibland blänker det till i rustningar och sköldar då strålkastare råkar reflekteras. Allt det här gör att det är svårt att ryckas med eftersom själva produktionen blir så tydlig.

Men om man lyckas ta sig igenom en ett eller ett par avsnitt så kan man som jag själv fastna, det kräver dock att man har överseende med seriens ålder och att man lyckas skaka av sig känslan man eventuellt bär med sig från moderna tv-serier som exempelvis Rome och Spartacus- blood and sand. Det ryktas om en re-make med HBO vid rodret så jag håller nere mitt betyg en aning i väntan på den.

Betyg 6/10

The Amazing Spiderman (2012 USA)

Tanken var att jag och Marcus skulle kört en combo på denna film men jag hinner inte se filmen till veckan som det var tänkt så Marcus får köra på. Kanhända att jag återkommer efter jag sett filmen när nu det blir. Filmitch.

I dessa reboot-tider har turen då kommit till Spindelmannen. Många kan tycka att det är lite väl tidigt att ta sig an en nytolkning av nätsvingarens öden och äventyr då det känns som i förrgår Sam Raimis filmtrilogi avslutades. Frågan för dagen blir således huruvida Marc Webbs Spindelman tillräckligt annorlunda för att det ska vara värt att punga upp dryga hundralappen för ett biobesök. Personligen svarar jag ja på den frågan.

Historien i The Amazing Spiderman är (precis som i Raimis version) historien om hur Peter Parker blir biten av en genmanipulerad spindel och övertar spindelns förmågor. Det handlar också om hur Peter Parker lär sig att ta sitt moraliska ansvar och använda sina nuvunna talanger till allmänhetens gagn. Så visst det är det samma, skillnaden är hur man berättar. Först och främst har man fört in en plot som kretsar kring vad Peter Parkers föräldrar egentligen sysslade med och varför Peter bor med sin farbror och faster. Denna plot kopplar ihop hela händelseförloppet på ett sätt som gör att man känner att ingenting händer av en slump, vilket i sin tur skänker en lätt ödesdiger  ton till filmen. För det andra känns karaktärerna mycket mer mångfacetterade än i Raimis filmer. Man låter oss förstå varför karaktärer gör de val de gör och man kan hela tiden se psykologin bakom deras beteende. Ett jätteplus är hur man valt att verkligen separera Peter Parkers sinnestämning från Spidermans. Peter Parker (utomordentligt välspelad av Andrew Garfield) är så djupt bekymrad och frustrerad att det ibland är smärtsamt att se. När han får på sig dräkten blir han som en annan person. Spiderman framställs precis som så kaxig och vitsig som jag kommer ihåg honom från serietidningarna. Det är som om masken ger Peter Parker en möjlighet att vara slippa vara den utstötta, skygga person han är i vardagen.

Skurken i filmen Lizardman, hör väl inte till en av mina favvoskurkar men han funkar bra i sammanhanget även om han är lite flåsig. Slagsmålsscenerna är tack och lov varken i slowmotion eller sönderklippta i tiondelssekundfragment. Det går hiskligt snabbt men är ändå tydligt. Det bjuds även på en del hisnande nätsvingar-scener bland skyskraporna vilka torde vara det enda i filmen som motiverar 3D-glasögon.

Sammanfattningsvis kan man säga att The Amazing Spiderman är en bra mycket mörkare film än föregående versioner (exempelvis den här  http://youtu.be/JUcktiQxC9Q) , utan att för den skull vara humorlös. Flera gånger under filmen skrattar jag högt, bland annat i den scen där Spidermans upphovsmakare Stan Lee gör sin obligatoriska cameo.

Kort och gott en välgjord och stabil film.

Betyg 8/10

Jut det! Glöm inte extrascenen i eftertexterna.

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

Submarine (2010 Storbr)

Oliver Tate är en tonåring i en grå Engelsk småstad. Han kämpar med samma problem som många andra tonåringar dvs försöka passa in i en miljö där han känner att han egentligen inte vill passa in. Lite konstlat intelektuell som han är så tycks han glida omkring lite i sin egen värld. När den lite egensinnige klasskamraten Jordana visar intresse för honom så gör han vad han kan för att bli den perfekte pojkvännen. På hemmafronten genomgår hans föräldrar en smärre äktenskaplig kris då en gammal pojkvän till modern har flyttat in i huset bredvid. Oliver gör sitt bästa att ställa allt till rätta.

Detta är en bitterljuv feelgoodfilm som med sorgsen värme skildrar krocken mellan barndom och vuxenliv. Oliver är underbart naiv i sina försök att få sina föräldrar att hitta tillbaks till varandra och det är tydligt att hans självbild består i att han ser sig som mycket mer vuxen och visare än vad han är. Även föräldrarnas omsorg för sin sons väl och ve är rörande i all sin fumlighet.

På det hela taget har jag inte mycket att anmärka på när det gäller Submarine. Det är en välspelad film med ett ganska skönt återhållen stämning och ett behagligt tempo. Miljöerna är vackert grådaskiga och Alex Turners soundtrack är precis sådär släpigt melankoliskt indiefolk- vardagligt att bild och musik flyter ihop till en enhet. Alex Turner – Submarine (original songs).

Vill man se ett romantiskt drama som ligger långt ifrån den amerikanska highschool-filmens klyschighet och om det råkar vara en grå dag ute så är Submarine ett bra val.

Betyg: 7/10

Comborecension: Conan the barbarian (2011 USA)

Så har vi då varit på bio igen Filmitch och jag. Denna gång såg vi Conan the barbarian. Då jag står för huvudtexten så är filmitch komentarer i kursiv stil.

Handlingen i korthet: Conan får som barn se hela sin by slaktas av en ond Nekromantiker (för de oinvigda så är det en obehaglig typ som har som favoritsysselsättning att återuppväcka döda) och beslutar att ta hämd på denne och hans hejdukar. Nekromantikerns plan är att med hjälp av en magisk mask och en lämplig ung kvinna återuppväcka sin bortgågna häxa till fru och sedan ta makten över världen. Någon i produktionsteamet har sett The Mummy och tror att eventuella biobesökare inte har gjort det.

Detta är en ganska snygg film om man ser till att de faktiskt lyckats med att skapa schyssta miljöer och kostymer om man kan med att bortse från att det är en machopekoral där muskler alltid blänker och alla kvinnor går på lokal topless.

Just toplessbiten är lite fascinerande, så fort det vankas vuxen fantasy verkar kvinnorna i dessa berättelser ha som främsta mål att visa brösten. Varför vet jag inte riktigt. Det blir än knepigare om man kollar in rollistan på IMDB där listas dessa hoper med barbröstade babes som ”topless wench”. ”Skådespelerskorna har alla namn som klingar östeuropeiskt. Något som ger aningens dålig smak i munnen trots att tänderna är nyborstade.

Man kan heller inte klaga på specialeffekter och man kan knappast heller tycka att det inte är tillräckligt blodigt. Söte Moses vilken blodig film. Det skvätter och slafsar som vore det Passion of the Christ. Bra tänker jag först men efter ett tag blir det lite för mycket. Att det blir för mycket kan bero på att det slåss en hel del i denna film. Det verkar som om man i Conans värld bytt ut simpla hälsningsfraser mot att genast hota varandra till livet. Nu hör ju detta till  konceptet så man får köpa en hel del innan man börjar muttra. Conan (den proteinstinne våldsverkaren) som karaktär ska ju vara trubbig, primitiv och drivas av lättidentifierade ambitioner som hämnd. När varje konflikt i en film, hur liten den än må vara, löses med en stridssekvens på minst en minut så blir det lite tråkigt. En timme in i filmen blir det svårt att bilda sig en uppfattning om huruvida den pågående striden är avgörande för handlingen eller om de slåss bara för att någon råkat säga något dumt.  Under filmens första kvart så bygger man upp spänningen ganska bra och det hela verkar ganska lovande.Men sedan bryr man sig inte om att sakta ner igen och ger således inte oss åskådare möjlighet att reflektera eller reagera över det som händer och då slutar man bry sig .

Kan inte annat än att hålla med, när man väl vant sig vid Perlmans bisarra lösskägg är första kvarten både engagerande, lite spännande och bygger upp mina förväntningar på filmen. Precis som Marcus säger blir det sedan bara en enda röra med bröst, blod fighter och resande hit och dit. Filmen känns lite som ett avsnitt ur ”Packat och klart” för karaktärerna reser kors och tvärs genom hela filmen och massa knepiga ortnamn spottas ut i ett rasande tempo. En stunden är man i en stad, snabbt klipp till båtresa sedan raskt vidare till något tempel och ja så här håller det på hela tiden.

Filmen var lite av en besvikelse för jag tycker att man borde kunna sy ihop en ganska bra story av grundmaterialet. Conan är snygg och man har haft en tanke, tyvärr har man slarvat bort möjligheten till en bra film någonstans i produktionen. Om man skulle jämföra med 80-tals Conan är det dött lopp. Skådisar samt scenografi är avsevärt bättre än i Arnolds version. Däremot är tempot bättre i 80 tals versionen, 2011 års film galopperar på i rasande fart utan en möjlighet till reflektion.

Regi: Marcus Nispel

Betyg: Marcus: 3/10 Filmitch: 4/10

Comborecension:The Green Lantern (2011 USA)

Ja då var det dags att gå på bio igen med herr Filmitch. Den här gången blev det superhjältefilmen Green Lantern, en serietidning jag inte är särskilt bekant med förutom hans förekomst i den gamla serietidningen Gigant som gavs ut i Sverige på 80-talet. Filmens handling i korthet: Universum är indelat i ett stort antal sektorer som beskyddas av en slags intergalaktisk poliskår kallade Green Lanterns. De är utrustade med ringar som ger dem förmågan att framkalla det de kan göra sig en bild av i hjärnan, exempelvis svärd, kulsprutor, bilbanor (jo jag lovar det är sant) o.s.v. Efter att ha sårats dödligt av en förlupen rymdskurk kraschlandar en av dessa gröna poliser på jorden. Innan han dör så utser hans ring en efterträdare som råkar bli den dumdristige piloten Hal. Ska han våga axla ansvaret?

Serieförlaget Marvel  ( X-men, Iron man. Thor, Spiderman m.fl ) har på senare år varit ganska framgångsrika och lyckats revativt väl med sina adaptioner. DC  (Batman, Superman, Green lantern, The Flash ) har däremot har mest stått och stampat om man bortser från Nolans Batmanfilmer. När jag hörde att de skulle göra film om Green Lantern åkte mina förväntningar upp i topp. ”Man kan bara inte misslyckas” tänkte jag. Hå Hå Hå vad jag bedrog mig. Istället för att kontakta Geoff Johns som skrivit serien i en fem-sex år tog man in ett par tre manusförattare som skiter ut en halvdan och ganska ljummen historia. Jag får i sammanhanget ta och erkänna att det kanske inte alltid är det bästa att vara en serienörd när man ser filmer i den här genren då man riskerar att hamna i samma sits som de biobesökare som går och ser filmatiseringen av sin favoritbok. Man sitter och tänker: Vad har de gjort?

Detta är en ganska standardsuperhjältefilm. Lite action, lite kärlek, lite häftiga effekter och lite moralkakor. Jag hade inledningsvis ganska höga förväntningar på filmen då den tecknade serien haussats av herr  Filmitch  och vad jag förstår så är serietidningen bra mycket tyngre än vad filmen är. Man tycks ha tagit fasta på att nå den breda publiken och därmed fått ett ganska urvattnat resultat. Problemet ligger säkerligen på manusnivå för det är egentligen inget fel på varken skådisar eller tekniska aspekter.  Stämningen är lite som i Thor från tidigare i år, lite hejsan hoppsan så där, men det känns, till skillnad från i Thor, lite som om man inte riktigt har haft hjärtat med i produktionen. Ungefär som om man gjort filmen för att den ska göras inte för att man egentligen vill. Jag hade inte tråkigt men jag blev heller inte berörd på något sätt och fick återigen lämna  biografen med ett stort jaha i huvudet.

Det ord som passade min sinnesstämning efter att ha sett filmen är beklämd. Det kunde ha blivit så himla bra. Det kunde ha blivit en alldeles fantastisk film full med action, spänning och humor. De har skådespelarna (Blake Lively, Mark Strong, Peter Sarsgard och Ryan Reynolds)  de har pengarna ( 200 milj $ ), de har regissören Martin Campell. Allt ser rätt ut på åtminstone på pappret men likt en bakfull passagerare på en finlandsfärja skippar man hela smörgåsbordet och går direkt på den kokta potatisen. Ridå. Läs serietidningen istället. Börja med Secret Orgins.

Betyg 4/10

Filmitch: 2/10 årets besvikelse.

Veckans Låt 24

Se där! För en gångs skull hinner jag alltså före herr Filmitch med detta återkommande inslag på bloggen.  Bandet STUMP hade en minst sagt blygsam framgång i slutet av 80-talet med en fulllängds LP varefter de snabbt föll i glömska. Lite oförtjänt om ni frågar mig, då jag tycker att deras minst sagt skruvade musik känns såpass unik att det i sig räcker för ett hedersomnämnande. Den låt jag bidrar med här är väl deras mest trallvänliga kan jag tro och då den har filmanknytning så var den ett givet val.

Legend (1985)

Ridley Scotts fantasyfilm från 1985 är en ganska säregen film. Den lyckas vara storslaget visuell trots att storyn är ganska liten.  Skogspojken Jack (spelad av Tom Cruise) vill impa på Prinsessan Lillie och visar henne platsen där enhörningarna leker. Genom att göra det så leder han oventandes Mörkrets furste till denna hemliga plats vilket leder till att hans hejdukar har ihjäl en av enhörningarna och fångar in den andra (det finns bara två) och Prinsessan. Så länge enhörningarna lever är världen i balans och genom att ha ihjäl bägge skulle skulle världen kastas in i en evig natt vilket skulle vara ett tipptopp-läge för mörkrets furste.  Slutligen medveten om vad han ställt till med, så beger sig Jack (i sällskap av ett gäng småfolk) iväg för att ställa allt till rätta igen.

Jag gillar sagor mer än fantasy, då fantasy ofta (inte alltid) kan bli lite skitnödig i tonen. Här har Scott tagit fasta på att försöka skapa en saga av Bröderna Grim- snitt och lyckas ganska bra. Tyvärr blir det lite långsamt ibland vilken man i och för sig kan ha överseeende med om man koncentrerar sig på de fantastiska miljöerna och framförallt fotot och ljussättningen som är outstanding.  Man känner igen bildspråket från Blade Runner med sina suggestiva nästan drömska sekvenser som s.a.s.  nästan flyter över bildrutan.

Cruise sköter sig relativt bra, det rör sig inte om så mycket skådespeleri i rollen och kommer man över det faktum att hans tänder (som vid den här tidpunkten är som lagårdsdörar som dessutom står på glänt) stjäl lite av showen så är han ganska uthärdlig.  Småfolket är lite för lika trägårdstomtar för att jag ska ta dem på allvar men det vägs upp av den mörka omgivningen. Riktigt bizarr är Tim Currys uppenbarelse i rollen som Mörkrets Furste.  Tänk er hur man brukar rita Djävulen i serier och skämtteckningar och multiplicera det med 10. Alltså karln är knallröd och har horn, så elefantistiskt överdimensionerade att bara tyngden borde få nacken att knäckas om han skulle få hicka eller ännu värre råka nysa.  Mest skrattretande är dock den ”stjärthaka” de av någon anledning sminkat på honom.  Jag vet inte hur de har tänkt men särskilt skräckinjagande blir det inte.

Här finns dock en del riktigt bra scener och framförallt är som sagt scenografin fantastiskt vacker. Storyn duger men är lite segt utförd. I sin helhet tycker jag att det är en sevärd film även om det inte är det bästa som gjorts i genren.

Betyg: 6/10

Comborecension: Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten ( 2011 USA )

Den här gången såg vi filmen vid olika tillfällen, jag fick inte följa med Marcus på bio ( skäms han för mig? ). Filmitch i kursiv text. Så var det då åter dags för Jonny Depp att vackla omkring och sluddra i bästa Dudley Moore- anda i ett par timmar av mitt liv. Med tanke på vad jag tyckte om förra filmen så var ju inte förväntningarna på topp precis. Då jag somnade under trean är det egentligen ganska märkligt att jag gick och såg den här filmen. Jag vidhåller att den första filmen är bra men de två tidigare uppföljarna är dåliga. En förklaring till mitt märkliga beteende är att jag har som tradition att se en Bruckheimer på bio under sommaren och då får jag ta vad som bjuds. Egentligen en ganska korkad tradition då jag brukar sitta och gnissla tänder när Bruckheimer är producent.

Denna gång är det Ungdomens Källa Jack Sparrow  är på jakt efter, vilket även Kapten Svartskägg med sin dotter, Englands Kung och Spanjorerna är.  Denna kapplöpning kryddas med diverse spektakulära scener ( jag tyckte inte filmen var speciellt spektakulär, möjligtvis en scen och den kommer vi till snart) och det sedvanliga småstjafsande karaktärer emellan som vi känner igen sedan tidigare. Hon lurar honom, som lurar, henne ,som lurar en tredje o.s.v. Och det är just detta småtjafsande som driver mig till vanvett. Det var jättecharmigt i första filmen, nödvändigt i andra och outhärdligt i tredje. Denna gång känns det ungefär lika roligt som att höra ett barn berätta skämtet om tomaterna för hundrade gången och då är detta ändå en betydligt rappare film än sina föregångare. Här kan jag inte göra annat än att hålla med. Tanken är nog att det ska vara lite så där småcrazy och roligt men det blir faktiskt bara jobbigt.

Man vågar exempelvis lita på att vi som publik förstår att man i filmen i huvudsak färdas med båt , så vi slipper evighetssekvenser med skepp och musik mellan varje exotisk inspelningsplats.  Det var alldeles för mycket båtåkande i min smak då större delen av resan mot ungdomens källa användes till att Depp skulle få möjlighet att munhuggas med Cruz. Men visst är det upprepningar det rör sig om, det är mest miljöerna som är utbytta.  En del scener sticker dock ut, bland annat scenen med sjöjungfrurna är riktigt bra och visst, detta är inte den typ av film som skall nagelfaras eftersom det handlar om yta och underhållning.  Just sjöjungfrusekvensen gillade jag. Här tog äntligen filmen fart efter en timmes tjafsande. Det blev t.om spännande.

Men jag kan inte riktigt låta bli att skrapa på ytan och då ser jag logiska plotthål, och jag finner mig ställa frågor som inte ens manusförfattarna tycks ha ställt sig och…ja jag köper det helt enkelt inte. Här visar jag och erkänner min totala okunnighet. Vilket jävla plothål!? Du berättade att det fanns ett stort hål i plotten, jag satt och tittade och funderade med något sådant upptäckte jag aldrig.

Kanske har konceptet tjatats ut så mycket att jag vill tycka illa om det, kanske lyser Hollywoods löpande band-tänkande igenom för mycket. Hursomhelst lämnade jag biografen med känslan av att filmen s.a.s. tjatat på mig att tycka om den, som  att den försöker för mycket samtidigt som den är fullt medveten om att alla gladeligen hostar upp biljettpengarna vare sig den är bra eller ej. Som jag t.ex.  Det underliga i sammanhanget är att jag tänkte ge filmen en femma i betyg men för varje dag som går sedan jag såg den så tycker jag gradvis sämre om den.

Med den fjärde installationen av Depps piratäventyr har man helt gått på säkra kort. Tristast i filmen är faktiskt Depp i rollen som Jack Sparrow, det räcker nu tycker jag. Man ska nog vara tacksam att Knightley och Bloom inte är med i filmen man får åtminstone se några nya ansikten. Jag lägger mig aningen högre i betyg. Sjöjungfruarna och några  nya karaktärer gör att filmen åtminstone blir ett fall framåt.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10 Filmitch 4/10

Serie och Filmmässa i Karlstad 2011.

Under den gågna helgen har jag haft glädjen att få närvara på Carlstad Comicon, den första Serie och Filmmässan som hållits i Karlstad. Förutom en rad begåvade serietecknare fanns även en rad Star Wars-karaktärer på plats.

Stormtrooper djupt försjunken i den lokala pizzamenyn

Lägg därtill diverse försäljare av film, filmprylar, serietidningar och spelprylar m.m. På mässans sista dag fick vi prominent besök av ingen mindre än Christina Lindberg som signerade foton och DVD-omslag för brinnande livet i klubb super8– montern(jag lyckades inte ta en bild av henne pga folksamlingen och var väl lite för starstruck för att våga fråga ;)) . Ett annat intressant inslag var filmproduktionsbolaget Branbomm film med en ganska imponerande mängd egenproducerade kort och långfilmer. 

Drivna killar från Branbomm Film

Disträ som jag är missade jag tyvärr bägge visningarna av deras  film Dead on Arrival men hoppas få en chans att se och recensera den längre fram i tiden. En monter som konstant var omgiven av nyfikna besökare inhyste Abandonned House Collectibles.  Dessa killar visade upp orginalrekvisita från diverse filmer och tillverkade skickligt repliker av bland annat Jason-masker m.m. 

Lite coolt är det ju...

Freddy Kruegers tröja.

Känns den igen?

Ett lite surrealistiskt inslag på mässan var det plötsliga uppdykandet av TV4-Gladiatorerna som av en händelse spelade in program i lokalen bredvid.  

 

 

 Filmitch själv dök upp på Lördagen och grävde igenom 3dvd för 99-lådorna  med konsumtionshetsens maniska låga brinnande i ögonen:). På hela taget var mässan en lyckad historia med många roliga, intressanta och framför allt givande möten och jag hoppas verkligen att det blir ett växande och årligt återkommande evenemang .

Comborecension: Thor (2011 USA)

Så har då jag och min bror Filmitch varit på bio igen, vilket som vanligt innebär comborecension.Filmitchs kommentarer i kursiv text. Den här gången blev det Kenneth Branaghs superhjälte-epos Thor.  Jag hade extremt låga förväntningar inför detta biobesök och övervägde nästan att försöka slingra mig ur det hela genom att skylla på någon slags påhittad kris så som exempelvis huvudvärk eller allmän ångest. Jag bet dock ihop och begav mig rakryggat (nåja, lite lätt framåtböjd, jo du har blivit aningen krum med åren) till biografen. Anledningen till denna tråkiga attityd kan vara att jag alltid haft svårt för Thor som superhjälte i Marvels serier. Det känns som att det inte riktigt passar in med mytologiska personer och väsen i superhjälteserier. Då superhjälten i sig står i bjärt kontrast mot det vardagliga så bidrar förekomsten av Asagudar endast till att  bjärt konstratera mot föregående kontrast och då blir det i mitt tycke en kontrast för mycket. Det blir helt enkelt svårt att köpa. Hursomhelst, filmen då?

Även jag får erkänna att Thor inte direkt hör till mina favoriter i serievärlden. Mitt stora problem är att serien är ganska stel och trist samt att man envisas med att Thor ska tala någon sorts högtidlig engelska.

Ett litet exempel på Thors språk, inte speciellt upphetsande om jag får tycka till.

Filmen handlar om åskguden Thor som är tronföljare till gudariket Asgård. Hetsig och högmodig som han är startar han krig med frostjättarna trots sin far Odins protester (som ni märker så använder jag filmens engelska namn på gudarna för ärligt talat har inte denna historia särskilt mycket att göra med fornnordisk mytologi) .  Som straff berövas Thor sina krafter och landsförvisas till Jorden. Hans bror Loki intigerar och smider ränker för att kunna överta tronen och bli härskare över Asgård.

Man skulle nog kunna säga att berättelsen är inspirerad av nordisk mytologi. Folk som tror att de ska få se ett fornnodiskt drama lär sätta popcornen i vrångstrupen. Däremot tyckte jag att man knöt ihop förklaringen hur de olika världarna hänger samman på ett ganska bra och begripligt sätt.

Loki

På papperet låter detta ganska fånigt och oinspirerat och man väntar sig att få se något i stil med He-Man, alltså den med Dolph Lundgren i huvudrollen. Men, och jag skriver det igen med stora bokstäver, MEN jag finner mig sitta och riktigt småmysa i biostolen. Branagh har på något sätt lyckats hålla balansen mellan att ta det hela för vad det är utan att för den skull slutat ta det på allvar. Scenerna i Asgård är lämpligt pompösa med högtravande dialog och skitnödiga gester och är det något Branagh är  expert på är det att göra just detta teatrala uttryck tillgängligt och framförallt uthärdligt. Han har ju gjort det gång på gång i sina Shakespeare-filmatiseringar.  Som komisk kontrast har vi scenerna på Jorden där Thor framstår som fullständigt galen med sina svulstiga maner och föråldrade uttryck. Även kontrasten mellan Asgårds överdådiga scenografi, alltså vi snackar Wagner-kitsch, och New Mexicos platta ökenlandskap funkar effektivt. Det enda jag störde mig lite på när det gällde scenografin var regnbågsbron som mer såg ut som ett blinkande 70-talsdiscogolv än en regnbåge men frågan är ju om jag skulle vara mer nöjd med en regnbåge i ”My Little Pony-stil”.

Asgård såg ganska plastigt ut och jag blev inte speciellt imponerad. Isjättarnas land var desto mer effektivt även om en viss kulisskänsla infann sig.Gudarna var precis som du säger ganska teatraliska och intetsägande med undantag för Heimdal som jag fann ganska cool .Filmen styrka är kontrasten mellan Thor och planeten jorden. Många i och för sig billiga och lättköpta skämt men de roar ändå. Jag skrockade faktiskt till några gånger.

Heimdal

Skådespelarinsatserna kommer väl inte att precis gå till filmhistorien med det finns inte heller direkt något att anmärka på. De gör sitt jobb helt enkelt, vissa mer än andra. Tack och lov så har man lyckats hindra Sir Anthony Hopkins (som ju fick en Oscar för sitt porträtt av Hannibal Lecter i ”Silence of the Lambs” :D) från att tro att han innehar filmens viktigaste roll och således håller han sig inom ramen för god ton även om hybrisen nästan håller på att bubbla över vissa gånger. Jag tyckte han var ovanligt laidback för att vara Sir Anthony, nästan på gränsen till att vara uppstoppad.  Actionscenerna är även de rafflande och välgjorda och framför allt underhållande.

Inget fel på actionscenerna full fart och bra. Jag gillade att man dammat av The Destroyer, en värdig motståndare till Thor. Jag tyckte att det överlag var ganska bra insatser av skådisarna. Tom Hiddleston i rollen som Loki var förvånansvärt bra och det verkade faktiskt som att Branagh faktiskt läst serien. Skarsgård och Portman sköter sig helt ok men Chris Hemsworth som spelar Thor gör det med bravur. Han ÄR Thor inget snack om saken!

 Vi såg filmen i 3D och om ni har möjlighet att välja mellan 3D-formatet och normaltformatet så skulle jag välja det senare. Det vilar, som i många andra 3D-filmer, lite av en platt ”popupbokskänsla” över upplevelsen där det är väldiga tydliga lager av 3D- objekt uppstaplade bakom varandra. Dessutom förekommer det ofta oskärpa då det inte kan vara focus på alla djup samtidigt. Jo tack detta upplevede jag, trodde att jag fått synfel tills min bror upplyste mig om vissa tekniska aspekter av 3-D formatet. Speciellt actionscener tappar i skärpa.Högteknologiskt flanellogram, som en kompis sa.

Även om filmen var överaskande bra så var den inte vad jag skulle säga As(ha ha ha)-bra, snarare väldigt underhållande för stunden men ganska snabbt bortglömd.Jag håller med. bra underhållning för stunden. Jag vill dock lyfta fram att Marvel gör ett bra jobb med att länka ihop sina filmer. Agent Coulson dyker upp igen, han var med i Iron Man, vi får även en kort glimt av Hawkeye och sitter man kvar till att eftertexterna rullat klart får en en ledtråd om vad den kommande Avengersfilmen kan komma att handla om. Men då måste man nog i ärlighetens namn vara aningen inläst på Marvels universum.

Marcus betyg: 6/10

Filmitch Betyg 7/10